Det är nåt med den här filmen som är helt fel.
När jag frågade en ny bekantskap på Malmö Filmdagar om han sett filmen fick jag till svar: ”Är det den där filmen om den psyksjuka teatergruppen?” När en man som försörjer sig som filmkritiker hörde vår diskussion kom han fram till mig och sa: ”Svensk klyschig ångest har man fått nog av. Den där filmen har jag sett massor med gånger förut. Jag kommer absolut inte att se den”.
Båda dessa reaktioner är intressanta och de bevisar min tes om att nåt är fel. Hade jag inte sett filmen hade jag nämligen skrivit under på alltihop och det enbart av att ha sett trailern och läst en kort synopsis. Filmen är nämligen inte lik trailern på en fläck och är inte i närheten av så ångestdrypande och tung som filmförklaringen säger. Jag är rädd att många biobesökare kommer tveka inför att se Hotell då vanligt icke-filmnördigt-fölk kanske inte tror att den är sevärd/underhållande nog för en random filmkväll och det är såååå synd. Det är så väldigtmycketjättesynd.
Det är nämligen mycket med den här filmen som är så himla rätt. Ja, det mesta faktiskt.
Äsch. Vad tusan håller jag inne på känslorna för? Efter filmen ville jag ju bara samla alla mina homies och dansa jenka genom hela Malmö med fjäderboa, gummistövlar och tokploinkande i mungiga, alternativt våldsamt blåsande i hockeytuta. Jag ÄLSKAR den här filmen. Hade jag varit högt uppsatt politiker och förespråkare för tvång hade jag klubbat igenom en lag som sa att Hotell var en del av den svenska filmallmänbildningen, på samma sätt som Sällskapsresan och Fanny och Alexander.
Lisa Langseth har skrivit manus och regisserat filmen och med sig har hon Alicia Vikander (som långfilmsdebuterade i Langseths förra film Till det som är vackert) i en extremt välskriven och svårspelad huvudroll. Hon spelar Erika, en högravid inredningsarkitekt som tillsammans med sin sambo Oskar (Simon J Berger) ser fram emot att bli föräldrar för första gången. Men allt går inte enligt planerna, förlossningen blir ett trauma på många sätt och Erika hamnar i en djup depression.
Hade Hotell varit en ”vanlig svensk film” hade Erika blivit deprimerad, utstött nåt brunstvrål och sen satt sig i en pulka, åkt nedför misärberget ända in i nån brun självmordssörja där hon fastnat till tonerna av undergångsmusik och själv hade man velat tvätta sig med mix av galltvål och T-röd för att inte känna sig smutsig på väg hem från bion. Men nu är inte Hotell en vanlig film, den är inte vanlig nånstans. Hotell har nämligen ett utmärkt manus med både huvud- och bikaraktärer som utvecklas under filmens gång och en grundhistoria som verkligen berör. Jag vet inte när jag såg detta sist på bio? Bitchkram? Hotell lyckas även med något så ovanligt som att gasa igång många känslor samtidigt. Igenkänning till viss mån, medkänsla (i alla fall om man är förälder själv), irritation, frustration, ilska och sen den känsla som gör filmen komplett: glädje.
Hotell är en dråplig film, en fnissig film, en film som gör att du ibland kommer slingra dig som en elektrisk ål i biofåtöljen. Kanske kommer du – som jag – att skratta dig tårögd, kanske kommer du ”bara” le stort i smyg, kanske fastnar skrattet i halsen, kanske kommer du vara med om helt andra kroppsliga reaktioner än jag men det jag kan lova är att du får en filmupplevelse utöver det vanliga när alla pratar svenska.
Att Alicia Vikander kommer att nomineras till en guldbagge för sin roll som Erika är jag bombsäker på, lika säker som att David Dencik kommer få en för sin tolkning av Rikard, mannen som härmed ger mayaindianernas fanclub ett ansikte. Sen hoppas jag att Lisa Langseth får en guldbagge för bästa originalmanus. Det är hon värd. Att Roxettes Pretty woman-låt It must have been love används i en scen som är så väldigt fin och känslosam gör mig glad. Nu kan jag associera låten till Hotell istället för den där andra filmen.
Det är helt enkelt världsklass på den här filmen! Pallra dig iväg och se den, det finns inget att skylla på. Seså. App-app-app. Heja heja, ploink ploink.
Litar du inte helt och fullt på min filmsmak och vill ha en second opinion, här finns en hel liten drös recensioner: Rörliga bilder och tryckta ord, Jojjenito, Fripps filmrevyer, Flmr och Har du inte sett den (pod).
Jag ÄLSKAR denna film jag också! Damn vad bra att få bli så överraskad. Det är nästan synd att den är svensk… SÅ bra är den!
Henke:
Jag håller med dig om all utom det sista. Jag ÄLSKAR att den är svensk! Och nu dyker ett citat från Dum och dummare upp i skallen helt oförhappandes. ”Just when I thought you couldn’t possibly be any dumber, you go and do something like this… and totally redeem yourself!”
you = svensk film.
dumber = trampar vatten
Förväntningarna är nu ute i rymden! Det är så sällan svensk film får till det tycker jag, men när det händer så är det en fröjd. Ska absolut se den.
Vrångmannen:
Lyllo dig som har filmen framför dig. Hoppas få läsa om den på en blogg nära dig sen 🙂
Vilken härlig text — jag älskar din beskrivning av hur filmen skulle kunna ha varit om den hade varit som en ”vanlig svensk film”. Mer Hotell åt folket!
Sofia:
Så om man vänder på det, hade vi inte haft all denna filmiska misär år ut och år in så hade vi inte uppskattat filmer som Hotell som vi gör nu. Inget ont som inte har nåt gott med sig 😉
Blir så glad när jag läser denna text trots att jag inte har sett filmen (typiskt att helgen är fullbokad, vill se den genast!). ”Till det som är vackert” är en av mina favoritfilmer och Lisa Langseth är bland det bästa filmSverige har.
Jag tror faktiskt att Alicia kommer göra att folk hittar till biografen. 🙂
Rebecca;
Det viktigaste är att du kommer iväg och ser filmen, när det än blir. Själv ska jag se om den på måndag, yipiiiieee!
Jag hoppas du har rätt om Alicia. 🙂
Två svenska filmer att se för mig: Bitchkram och Till det som är vackert, kanske?
Håller ändå med Henke, det är nästan synd att den är svensk. (Eller inte alls ;)). Tänk om den varit amerikansk eller dansk, då hade det liksom inte varit nån tvekan om att det var en bra film och den hade inte befläckats av svenskfilmstämpeln. Är det så du tänker, Henke?
Jojjenito:
Det är två filmer du absolut ska försöka se tycker jag. 🙂
Tror du att Hotell hade blivit rosaöverstruken a la Smultronstället om filmen varit amerikansk?
Inte en chans. Smultronöverstrykningen drabbar bara franska, svenska och asiatiska filmer, och Woody Allen. 😉
Läser lite på SF Bio om Smultronstället. De skriver: ”Med Smultronstället har vi gjort det lättare för dig att hitta de där filmerna som stannar kvar länge. Smultronstället är vårt sätt att samla filmer som vi själva gillar och vill rekommendera till alla filmälskare. Smultronstället är utmärkt film, helt enkelt.”
Och all annan film ni visar är skräp, eller? Nä, det håller liksom inte. Om jag som bloggare väljer ut vissa filmer som jag gillar extra det är en sak men om man driver en biografkedja då får man väl stå för alla filmer man visar. Smultronstället ger intryck av att man inte står för alla filmer. Vi visar filmerna men det mesta är egentligen skräp. De filmer vi har markerat med rosa däremot, dessa filmer kan drägget hålla sig borta ifrån så alla finsmakare får vara ifred i biosalongen.
Ja men det är ju så det känns!
Jojjenito:
Och Gus Van Sant! 😉
Jag håller helt och hållet med om Smultronstället. Det är elitism i sin luddigaste form. Och precis som jag svarade SF på twitter, jag förstår vad dom menar men jag är hundra procent säker på att det har motsatt verkan.
Alltså, Smultronstället är ju som Fredrik konstaterade på en filmspanarträff, tidigare och som jag också insett, SF:s försök att både vara blockbuster och indie. När Sandrews/Astoria försvann så fick SF Bio ALLA filmer, förutom de som Folkets Bio visar (de är inte rosamarkerade, de är snarare markerade med osynlighetsbläck).
När SF Bio fick det här monopolet så lovade de att ”nej då, det kommer inte bara bli en massa amerikanska blockbusters, vi kommer köra smalt också!”. Smultronstället är deras sätt att få alibi men det håller ju inte eftersom det är samma bolag i slutändan. Det blir dubbelmoral.
Men det är väl komplicerat det hela. Vad ska de göra? Knoppa av ett litet bolag som får köra sitt eget race? Ja, kanske det. Det blir i alla fall mer ärligt.
Jojjenito:
Ett annat sätt att få folk att se ”smalare” film och inte bara blockbusters kan ju vara att faktiskt ge ”smalare” film fler visningstider, gärna på större biografer (biografkomplex) och inte enbart i storstäderna. Och gärna under längre tid än en vecka eller två. Jag tycker det skulle vara ett vettigare sätt att få fram/ut utmärkt film bland den stora massan än att bara vara övertydlig med rosa pennan.
Agree!
Jag vet att jag är minst ett halvår efter er andra och jag har inga ursäkter. Jag bara är så Tok-kär i denna film, att jag SPRICKER om jag inte får dela det med någon. Jävlar i Röda Havet, vilket fullständigt fantastisk underbar jäkla FIN film!! jag orkar fan inte vara objektiv.
ps:ursäkta språket.
Snowangel:
Men du….hellre lite efter än att inte ta rygg alls 😉
Jag är så GLAD att du såg den och ännu gladare att du tyckte om den. Nu är det du som får ta vid stafettpinnen och sprida budskapet: ALLA MÅSTE SE HOTELL! 🙂
🙂 Gjort. La ut på facebook igår – för jag bara måste få prata om den. Folk var helt oförstående. Utom en enda människa. O hon var lika lyrisk (o häpet förvånad) som jag. Mitt eget personliga ”wake-up call” . Fr om nu har även jag fattat att, Svensk Film, är att räkna med.
Snowangel:
Jag lovar, alla som sett filmen förstår. Och alla som inte sett den men är smarta förstår att dom borde se den. Alla andra kan man strunta i ;D