När James L Brooks slår på stort och gör en film igen blir det om inte världsomvälvande så i alla fall ganska….annorlunda.
1983 vann han alla priser som gick att vinna med Ömhetsbevis och han fick chansen att regissera Jack Nicholson till stordåd. Men som om inte det var nog slog han till fjorton år senare med Livet från den ljusa sidan och detta gav både Helen Hunt och Jack Nicholson varsin Oscar för bästa huvudroll.
Bortsett från Spanglish (med Adam Sandler) är denna film den enda han gjort sen Melvin Udall gick omkring och var ett buttert jävla as och jag tycker personligen att han står bakom kameran aningens för sällan.
How do you know är en underlig film. Den har en speltid på strax över två timmar och den har ett manus som normalt sett borde räcka till nittio minuter – max. Men James L Brooks litar på sina skådespelare (och på att han har nog med film i kameran) vilken gör att i stort sett varenda scen känns för lång och därmed lite….eljest. Jag sitter och undrar vad som komma skall, rynkar pannan, kisar med ögonen, funderar för hmmmmm nu är ju allt som ska sägas sagt, ska det inte komma ett klipp nu, en ny scen, någonting….va? Men nej, det kommer ingenting utan scenen fortsätter…och fortsätter…. och VIPS har det kommit en vändning som inte ens Uri Geller hade kunnat förutspå.
Den enda sanningen om How do you know är att det inte finns någon. Jag som har sett en miljaaard såna här filmer tror mig kunna genomskåda manus rätt bra men nä, det gick inte alls. Frågetecknet Fiffi blev större och större och ”meh, va faaaan” hördes gång på gång från min gapande mun för trots att det här ”bara” är en romantisk dramakomedi så går det att rada upp överraskningar i det lilla. Det är klart att filmen slutar precis som jag trodde men vägen dit är långt ifrån spikrak och karaktärerna långt ifrån så stereotypa som brukligt är i denna typ av film.
Jack Nicholson kör sin grej nästan på autopilot. Reese Witherspoon visar återigen att hon kan agera även när hon klippertiklapprar runt i höga klackar och små docklika klänningar. Owen Wilsons karaktär gör mig smått vansinnig och speciellt i scenerna tillsammans med Reese för deras beteende mot varandra känns så ovanligt och så dumt att jag till slut undrar om det är JAG som är onormal eller om det är dom.
Sen har vi Paul Rudd, den glittrande glänsande Paul Rudd som bär upp den här filmen på sina sluttande axlar och fixar och trixar sig igenom varenda scen med mikrometerprecision. Han har hittat ett fack han behärskar till fullo och jag tycker sååå mycket om honom! Jag tror att han är precis sådär i verkligheten och jag skulle antagligen bli sjukt besviken om jag träffade honom så det är nog bästa att jag låter bli.
How do you know är, som redan sagt, en annorlunda film. Den funkar inte riktigt som den borde och är inte riktigt som den ska, men å andra sidan: vad och vem är det?
Det här lät ju riktigt intressant och med dina omdömen om Reese och Paul känner jag att jag är med! Tack för tipset.
Sofia:
Varsågod. Ta filmen för vad den är, ha inte för stora förväntningar, då kan du få en rätt trevlig stund i soffan 🙂
L Brooks brukar innebära kvalitetsfilm, även om han är lite väl smetig för att jag verkligen ska falla av bordet av beundran.
Pladd:
Tycker du Livet från ljusa sidan också är smetig?
Tänk dig en McDonalds-burgare i solen, så smetig tycker jag den är. Fast på ett jäkligt charmigt sätt. Dessutom spelar Nicholson sympatisk. Hur ofta händer det?
Pladd:
Jag tycker att Nicholson oftast spelar osympatiskt sympatisk. Att han oftast är ett riktigt kräk men ändå är så charmig att det inte går att avsky honom.
Låter aningens intressant även om jag inte var speciellt impad av Livet… eller jag gillade första halvan av filmen men sedan blev det som Pladd säger, smetigt och alldeles för utdraget.
Ömhetsbevis har jag inte sett.
filmitch:
Jag kanske måste se om Livet… för jag uppfattade den inte smetig alls. Nu är det i och för sig ett tag sen jag såg den och infallsvinklar kan förändras men DÅ tyckte jag bara den var bra.
Ömhetsbevis är sorgligt jättesmetig på ett jobbigt och hulkande vis. 😉