Gerry Conlon (Daniel Day-Lewis) är en ung irländsk man i leopardkalsong. Det är inte så att han alldeles oförhappandes går omkring på stan och visar undisarna, det är inte så alls, men när han blir gripen av polis och tvingas ta av sig byxorna blottar han inte bara smala håriga ben utan även kalsonger av modell endast en smaklös kan bära.
Hela Gerry är som person både tämligen smaklös och taktlös och han har en osviklig förmåga att befinna sig på fel ställe, med fel folk vid absolut fel tillfälle.
Under ett besök i London blir han och hans vän oskyldigt anklagade för att vara IRA-terrorister och fängslas för brott dom inte begått. En bomb sprängs på en pub i ena änden av stan och i den andra sitter Gerry, hans polare och en uteliggare vid namn Charlie alldeles lugnt på en bänk i en park. Men det hjälper inte. Polisen har gett sig fan på att Gerry är irländsk terrorist och ingenting stoppar dom från att vrida ur Gerry det dom tycker är sanningen, dom hotar till och med med att göra Gerrys älskade pappa illa om han inte erkänner brottet.
Gerry fälls och får livstid för bombdådet och dom sätter även dit hans pappa. I fängelset får dom dela cell och dom försöker hitta infallsvinklar som hjälper ett överklagande men det ser mörkt ut. Pappan blir äldre och äldre och sjukare och sjukare och Gerry tappar tron på mänskligheten.
Det här är en sann historia och ett av Englands mest orättvisa rättsövergrepp i modern tid. Om du som jag får knapra Losec Mups när det vankas orättvisor så ladda upp med en kartong eller två för det här är riktigt illa.
Åhhh, den här är så bra! Jag har förut konstaterat — scenen med det brinnande pappret är en av de få som garanterat får mig att börja böla som en knäskrubbad unge. Och det var filmen som fick upp mina ögon för pålitlige Pete.
Sofia:
Jaaaaa. Han är så fin här Pete. Usch, mitt hjärta bara brister av hans gestaltning av pappan. Fy fan vad jag hatar orättvisor!
Det är svårt att tro på att det finns sådana människor. I det avseendet är ju Gerrys karaktär lite mer trovärdig. En slarver, vilket iofs inte borde rendera fängelse. Tyvärr förekommer ju den den här typen av rättsövergrepp hela tiden, men kanske särskilt i pressade lägen.
Har också sett denna, men minns tyvärr inte allt för mycket (ett återkommande tema med filmer jag inte sett på länge, ganska bra om man vill se om filmer, haha). Är inte lika lyrisk, men Daniel Day-Lewis är alltid bra.
Movies-Noir:
Jag håller inte riktigt med dig om Daniel Day-Lewis men HÄR tycker jag han är bra 🙂
Jaså ? Inget fan av DDL alltså ? Mmm, en riktigt duktig skådespelare om du frågar mig, sällan han inte imponerar. Men du kanske inte gillar honom rent allmänt ? Eller är det skådespeleriet du ogillar ?
Movies-Noir:
Jag tycker DDL är en skådis som kan vara alldeles toppen – om filmen är bra och jäkligt tråkig – om filmen är båring. Så jag tycker inte illa om honom rent allmänt, inte alls och egentligen inte skådespeleriet heller, han är bara så olik sig i alla filmer han gör, vilket är positivt men ibland blir det negativt om karaktären och filmen är skit.
Glasklar förklaring va? ;D
Japp 😀
Det var ett bra tag sedan jag såg filmen men då gillade jag den. Fängelse och orättvisor är en bra combo 🙂
DDL tycker jag inte speciellt bra om jag får en känsla av att karln skulle må bra av att slappna av lite. Han tar i så han spricker. Kombinationen med DDL + mustasch har aldrig varit bra i mina ögon 😉
filmitch:
Tycker du inte? Jag som alltid tycker att muschen är ett plus oavsett vem den sitter på 🙂
Har inget emot muschar men när DDL bär den brukar filmen vara kan åtminstone har det varit det hitintills.
Tombstone är en fantastisk film när det rör sig om mustascher. Vilka trästockar de bär på under näsan!
Mustascher klär inte alla, DDL är lite nja med sin tycker jag. En som bär upp denna typ av behåring är Tom Selleck. 😉
Nin:
ÅÅhåååååå, en själsfrände? ;D *high five*
Usch ja, en riktig ont-i-magen-film! Pete (med det konstiga efternamnet) har ju såna ögon, man tänker åhhh, suck, snyft… Han är med i den där filmen om ett brassband tillsammans med med Ewan Mc Gregor Den är sådär riktigt engelsk.
Nin:
Jag antar att det är Brassed off du tänker på?
Just det, så heter den, med engelska arbetare och hela det paketet. Ewan McGregor var ung och söt där. 🙂 Jag har lite svårt att se om den typen av film, även I faderns namn, men jag gillade båda när jag såg dem. Nu menar jag inte att de två filmerna är lika men från ungefär samma tid och från England/Irland.
Nin:
Vissa filmer räcker alldeles utmärkt att se EN gång och det kan ju bero på många saker. Brassed off för att man liksom kan storyn och I faderns namn för att den är så himla hemsk ( och ändå såg jag om den nu…)