För femton år sedan (på ett ungefär) såg jag musikalen I hetaste laget på Cirkus i Stockholm. Johan Ulvesson och Björn Skifs spelade Jack Lemmons och Tony Curtis roller från filmen med samma namn och Regina Lund var Marilyn Monroes Sugar Kane.
Trots att jag sett otaliga musikaler lite runt om i världen är det här ett av mina absolut bästa och roligaste minnen från en svensk scen och detta trots att jag verkligen gillar filmen och därmed inte kunde låta bli att jämföra dessa i hjärnan, mellan varven, dom korta, då jag inte kiknade av skratt.
Chicago anno 1929 är en plats full av skurkar i kostym och när saxofonisten Joe (Curtis) och basisten Jerry (Lemmon) blir vittne till maffiamord finns det ingen annat att göra än att fly fältet och vad kan vara smartare än att ikläda sig kvinnokläder och ta jobb i en damorkester?
Sällan har en svartvit film känts lika färgstark som denna. Jag tänker inte på den i en gråskala ens, jag bara myser. Det här är definitivt en film jag hade velat se då när det begav sig, på riktigt, uppklädd till tänderna på premiären i en gammal biograf som luktade damm, puder och Aqua Vera herrparfym. Jag hade velat sitta där i publiken och skratta med alla andra så jag guppade i en korsett som var lite för liten så tuttarna slog mot framtänderna när jag garvade och slog mig på knäna samtidigt. Jag hade velat gnola på I wanna be loved by you, do-doop-di-dooo hela vägen hem i den svarta plommonstopformade taxin. Bortsett från att jag typ skulle ha varit panschis nu om detta hade varit verklighet så ser jag ingenting negativt med min lilla dröm, jag tror jag hade kunnat smälta in bra i dom där omgivningarna.
1959 var ett bra filmår. Curtis – Lemmon – Monroe var en klockren trio. Hoppas dom sitter på ett fluffigt moln nånstans och jammar lite tillsammans nu. Det skulle göra mig glad.
Vad Plox tycker om filmen kan du läsa här och recensionen skriven av Movies-Noir finns här.
Some Like It Hot är en härlig klassiker, även om jag inte ger den högsta betyg (4/5). Det är hur som helst en perfekt film att se om man är hemma en vardag och vill bli glad.
Och jag har själv funderat på hur det skulle vara att kunna transportera sig själv in i 50-talet och vara med under en inspelning eller se filmen då när den kom. Just 50-talet tycker jag sticker ut från mängden, gillar detta årtionde på film. Och vem hade inte velat sitta på en ”diner” face-to-face med James Stewart, Marilyn Monroe och andra stjärnor från den tiden…
Movies – Noir:
En perfekt film vilken dag som helst och vilken tid på dygnet som helst om du frågar mig. Fasiken vad jag blir glad av den!!
Läste din recension och länkade även till den i texten. Var inne hos dig och kollade innan om du skrivit om den men lyckades missa den.
Precis, en klassisk må-bra-film det här, som snabbt blev en favorit hos mig. Där slutscenen verkligen etsat sig fast på min hjärna, fantastiskt slut! Var ju också den första filmen jag såg med Monroe (har blivit ett antal sedan dess, ingen i närheten så bra dock).
Tackar för länken också, men jag har faktiskt både sett om och skrivet om recensionen där sedan det begav sig. http://www.plox.se/?p=1720
🙂
Plox:
Länken är bytt nu 🙂
Ja, slutet….viiiiilket slut….Pust och stön. Jättebra verkligen!
Ah, tackar snälla du!
Jag har till och med slutscenen favoritmarkerad på Youtube, är man på dåligt humör en dag så knallar man bara in där och tar sig en snabb titt. Och hejsan hoppsan – allt känns plötsligt mycket bättre. 😀
Har inte sett den här, men blev sugen efter att ha läst din recension. Har du sett The War Zone? Från 1999, Tim Roth har regisserat den.
Micke:
Vad kul, jag tycker absolut du ska se den 🙂
Jag har inte sett The war zone. Har du det?
Jo, jag har sett The War Zone. Du borde recensera den.
Micke:
Jag har bokat den på Lovefilm nu. Recension kommer så småningom 🙂
Den ligger edan på den långa ”att se”-listan
Henke:
Hoppas den inte fastnar där bara för den förtjänar ett bättre öde 😉
Åh, tackar Fiffi ! Det är sant, den passar nog vilken dag som helst, men just för att den lätt gör en glad är den perfekt att se en grå och trist dag 😉
PS: För att se om jag skrivit om en film hittas alla titlar i den långa listan till höger på min sida. Försöker för det mesta använda mig av originaltitlar.
Det var jättelänge sen jag såg den, men jag tror inte det är nån favorit. Är det inte väldigt mycket snack? För mig är oftast inte 50-talet nåt favoritårtionde vad gäller film.
Movies – Noir: Funkar även att söka i Bloggers top bar. Hittar filmen genom att söka efter I hetaste laget.
Jojjenito:
Väldigt mycket snack? Inte överdrivet mycket, det tycker jag nog inte. Men det är klart att dom pratar en del, det är ju en komedi och framförallt så pratar dom fort 😉
Haha, det kan vara så att jag kan störa mig på Lemmon när han har smort sitt munläder ordentligt, lite för ordentligt för min smak. 😉
Jojjenito:
Fast här har han ju högklackat. Och sjunger. Också. Ju. 🙂
Jojjenito: Personligen gillar jag 50-talet på film.
Aha, har jag inte tänkt på tidigare. Men testade lite och den hittar inte alltid ändå…
Det var länge sedan jag såg den men jag hittade filmen för 39:- härom veckan på Coop så när höstmörkret faller blir det säkerligen en titt.
filmitch:
Väl investerade 39 kronor om du frågar mig 🙂
Åh, en riktig klassiker, jag instämmer till fullo i betyget! Någon särskild anledning till att just 50-talsbiografen ska lukta damm? 😉
Sofia:
Jag tycker ALLA biografer ska lukta damm. Det är mysigt. 🙂
Inte popcorn och porkrinds, då? 😉
Sofia:
Jovisst! Det med! Och parfym och förväntningar och Fox-kola utan papper (och all annan godis som inte PRASSLAR) 😉