När den här filmen visades på Malmö Filmdagar var jag ensam av filmspanarna i salongen. Dom andra valde The Grandmaster. Jag är helt säker på att jag valde rätt.
I lodjurets timma är en film baserad på en pjäs skriven av P.O Enquist. En ung dansk pojke sitter inlåst på en rättpsykiatrisk avdelning efter att brutalt ha mördat ett äldre norrländskt par och en forskare försöker komma på sätt att få dom intagna att öppna sig, bland annat genom att ge dom husdjur. Men tiden rinner ut för forskaren, hon når inga resultat och då heller inga pengar och griper efter halmstrån. Eftersom pojken hävdar att Gud talat till honom tar forskaren kontakt med prästen Helen (Sofie Gråbøl) i ett desperat rop på hjälp. Kanske kan Helen få honom att berätta sin historia?
I lodjurets timma är en bra och välgjord film men jag undrar vem som är målgruppen? Skulle filmen visas på SVT under en påskhelg eller jul skulle den få hundratusentals – kanske miljoner? – tittare men vilka betalar för att se detta på bio? Vilka kommer på tanken att välja just denna bland alla andra filmer som får betydligt mer reklam? Dom som besöker Victoria i Stockholm, javisst, men sen då?
Det finns ingenting att klaga på med filmen. Historien är väkskriven, det är engagerat och snyggt berättat och skådespelarna är bra. Men det som bitit sig fast mest i mitt minne är scenerna med Börje Ahlstedt och den lilla pojken. Hjärtskärande och så fasansfullt vackra. Den gamla farbrorn, den gulliga lilla pojken, karga norrländska vyer, ljudet av himlaharpan, knarr under vinterskor. Förstående blickar som möts, ordlös kärlek. Fan så fint!
