Jenna (Josefine Mattsson) går typ i sjuan. Hennes mamma (Annika Hallin) har cancer. Tillsammans drömmer dom om en semesterresa till Thailand när mamman blivit bättre men hon blir inte bättre, cancern sprider sig och dom tvingas flytta hem till Jennas mormor (Anki Lidén).
Klassens snyggaste och mest festglada tjej Ullis (Mika Berndtsdotter Ahlén) dras till lugna Jenna och dom blir vänner mot alla odds. Jenna är kär i Sakke (Samuel Haus) och lägger strumpor i bh:n när brösten vägrar växa och mormor tjatar och det är kul att röka och dricka och glömma skiten hemma, det som verkligen tynger henne mer än någonting annat: vetskapen om att mamma ska dö.
Fy fan vad vi är bra på att göra ungdomsfilm här i landet. Det är en ynnest att se alla dessa unga oförstörda skådelspelare spela skiten ur vuxna teaterförstörda diton. Jag är bara så fascinerad över var castingmänniskorna hittar alla och att regissörerna får dom att bli så lysande.
För lysande är precis vad den här filmen är. Inte en enda gång tänker jag att det är en film jag tittar på, det är så äkta, så på riktigt och tårarna bara rinner nedför kinderna. Min största rädsla här i världen är att sakta men säkert försvinna i sjukdom och tvingas säga hejdå till mina barn och att se detta på film gör ont. Det gör ont nåt så gudinihelvete. Men det är nyttigt och vettigt och viktigt både för barn och vuxna att påminnas om det som verkligen är viktigt här i livet: att leva till fullo medans man har chansen.
