INSIDIOUS CHAPTER 2

Precis som att man ibland ser en gammal bekant på stan precis dagarna efter att man tänkt mycket på hen så kan filmer ibland dyka upp på dom mest konstiga vis.

Jag håller som bäst på att titta igenom ett gäng filmer som börjar på S och slutar på AW inför ett kommande tema och det känns som att jag spelar filmnörddomino med mig själv nu.

James Wans första långfilm som regissör var Saw. Han skrev även manus tillsammans med en man vid namn Leigh Whannell. Leigh Whannell hade även en roll i Saw, det var han som var Adam, den mörkhårige inlåste mannen som låg i badkaret i början av filmen. Sen skrev Leigh Whannell ett filmmanus alldeles själv som fick namnet Insidious och när den skulle filmas stod James Wan bakom kameran. Och nu är det dags för uppföljaren och då gör dom en repris från Saw anno 2004, Whannell och Wan skriver manus tillsammans och Wan regisserar.

Den första Insidious-filmen hade en hel del mervärden som jag på sätt och vis tycker är härliga men samtidigt fysiskt jobbiga (min recension och förklaring går att läsa här) och det var dessa mervärden som gjorde att jag avstod från att se Insidious 2 på bio. Bioaffischen gjorde sitt till också. Fy fan. Fy fan alltså. Har man sett en jobbigare filmaffisch än denna någon gång förut? Nejfördetharmaninte! Jag vill fan inte se en bebis i gåstol råka ut för en massa skit. Jag vill inte! Eller jo, det vill jag ju visst….också. Känner mig som Gollum invärtes, det är många schizoida känslor nu men samtidigt har jag väntat så länge, nu får jag helt enkelt sätta mig bakom en kudde (eller servett).  NU ÄR DET INGEN ÅTERVÄNDO. Nu ska filmjäveln ses!

106 minuter senare.

.

.

.

Gulp.

.

.

.

Okej.

Filmens huvudperson är precis som i första filmen Josh Lambert (Patrick Wilson). Den här filmen börjar med att vi får se Josh som barn och att ett medium ska hjälpa honom bli fri från den ”kvinna” som förföljer/hemsöker honom och familjen. Att vara medium alltså, vilket jobb! Arbetsmiljöverket borde ha ett och annat att säga till om där. Skyddsombud, existerar det? OB-ersättning? Risktillägg?

Nu försöker jag skoja till det lite här men det är mest för att det var ganska så läskigt i början. Jag hade behövt dricka mitt the ur pipmugg. Ute var det alldeles kolsvart och regnigt men vad tusan ska man göra, solen kommer inte skina på ett halvår. Å andra sidan hade jag så nära en bioupplevelse man kan komma i min egen hemmiljö, inga störande moment och inga barn som ville se filmen (inte ens när jag försökte muta med pengar och glass), det enda som lyste upp nattmörkret var en gran.

Musiken i filmen är både superenerverande, jättehög och grisäcklig. Det är uppretade stråkar på maxvolym mest hela tiden. Sen är det det där med stora linneskåp gjorda av massivt trä. Såna möbler borde inte gå att sälja längre, inte till någon som har sett den här filmen eller The Conjuring i alla fall. Vem fan vågar stoppa in näven innanför såna dörrar? Vem gör det frivilligt när det finns byråer och Ikeaskåp?

Första halvan av första Insidious-filmen var sjukt bra, sjukt spännande, sjukt otäck, ja….sjuk helt enkelt. Sen började man få lite svar och när man får se det otäcka är det inte så otäckt längre. I den här filmen har vi liksom redan alla svar, vi som sett ettan vet familjen Lamberts hemlighet och dom själva vet den också. Där försvinner lite av filmens ”grej”. Insidious 2 är fortfarande en bra skräckfilm och jodå det hoppas till både en, två, tre och fyra gånger (okej fem då) (sex) (kanske sju) (inte åtta, lägg aaaaav!) men som helhet tycker jag ettan är en starkare film än tvåan som är aaaaningens urvattnad.

Men barn i skräckfilmer ÄR inte att leka med.