Skräckfilmssöndag: INSIDIOUS: THE LAST KEY (2018)

Här kommer den fjärde filmen i Insidious-franschisen, den som startades 2010 med filmen Insidious och som var begåvad med Leigh Whannells manus och James Wans regi. Det var en film som föll mig väldigt mycket i smaken och uppföljaren, Insidious: Chapter 2, var inte pjåkig alls för att vara just en uppföljare. Film nummer tre har jag sett men konstigt nog inte skrivit om. Kanske beror det på att den var väldigt lättglömd och ärligt talat trodde jag nog att det var den sista filmen i serien. Men. Nej. Uppenbarligen hade jag fel där.

Som sagt, fjärde filmen är här och Leigh Whannell är manusförfattaren, vilket han även var i tvåan och trean. Jag tycker han är duktig på sitt jobb, han gör det grund-bra om du förstår vad jag menar. Han kan skräck som filmisk genre, han vet hur en skräckfilm är uppbyggd och han behärskar manusformeln 1A ut i fingerspetsarna. Detta betyder att man aldrig blir riktigt besviken på en film som är baserad på hans manus MEN det är inte alltid filmerna rockar bigtajm heller. Dom blir liksom lite för lätta att läsa av, i alla fall för en skräckfilmsräv som jag.

Här hoppar berättelsen lite fram och tillbaka i tid då den börjar 1953 med en ung Elise (Ava Kolker som ung, Lin Shaye som gammal) och vi får se hennes familjesituation och hur det funkade till vardags med hennes speciella ”begåvning” vad gäller att se spöken och andar. Hennes far, polisen, var allt annat än glad åt detta, han tålde det inte på ren svenska och straffade henne på det sätt han kunde. Hon blev inlåst och i ett hus fullskitet med spöken är det klart att det hände hemska saker där nere i källaren. Mer än så avslöjar jag inte, vi kör spoilerfritt här.

Att se skräckfilm sommartid är alltid ett krux, det är svårt att få tid att se alla filmer man vill under dygnets timmar som är mörka. Jag kan därför inte säga att min tittning av Insidious: The Last Key var helt optimal. Det var lite för ljust. Filmen i sig är i långa stunder extremt mörk (alltså i färgerna) och det var ibland lite svårt att se vad som hände. Men med det i beaktande tycker jag att den fjärde filmen befinner sig på samma våglängd som den tredje. Enda skillnaden är väl att jag denna gång inser att det kommer komma en femte film, självklart gör det det. Dessa filmserier är kassakor och såna verkar ha ett evigt liv.

Både Steffo och jag pratar mer om denna film i avsnitt 142 av podcasten Snacka om film. Och TACK till Universal Sony Pictures Nordic för recensionsexemplaret.