Det här med att bli förälder kan i många fall liknas med att hoppa bungyjump utan ett rep runt foten. Man har ju tamejfan ingen aning om hur man gör, alltså hur SKULLE man kunna veta? Man kan bara förlita sig på evolutionen, att reptilhjärnan och hormonerna ser till att man vet vad man ska göra – och nu skriver jag om mig själv och i min roll som mamma. Jag VET ju ändå att barnet legat i min mage i nio månader, jag behöver inte fundera på OM jag är mamma eller inte. Pappan däremot, hur ska han kunna göra, hur ska han kunna veta?
I dagens film får vi lära känna kvinnotjusaren Valentin (Eugenio Derbez) som ligger runt som en charmig slacker med fasansfull frisyr och även om jag inte förstår vad kvinnorna ser hos honom så verkar han vara en manlig mexikansk sockerbit bland dom kvinnliga flugorna i omgivningen.
Morgonen efter en trekant med två bruttor sovandes kvar i sängen ringer det på dörren. Han öppnar och där står en blondin med en bebis på armen. Han känner inte igen henne men hon upplyser honom om att hon heter Julie, att hon enligt honom själv var ”hans stora kärlek” och att den lilla dottern är hans! Hon ber honom om 10 dollar för att betala taxichauffören, springer ner till taxin och….kommer inte tillbaka. Hux flux blir han alltså pappa till lilla Maggie, 6 månader och om denna CHOCK och åren efter handlar filmen Instructions not included.
Det är pappan i filmen – Eugenio Derbez – som regisserat filmen och det tog honom tolv år att göra klar filmen. Inte för att det var en massa krångel (vad jag förstår) men han ville att samma flicka skulle spela Maggie genom alla hennes åldrar. Charmtrollet Loreto Peralta är alltså både Maggie som bebis, som två-tre-fyra-åring och äldre och hon är så sjukt jävla gullig! Hon påminner jättemycket om en minifigur av Kristen Bell och då hon är tvåspråkig och fixar både spanskan och engelskan flytande från jätteung ålder gör det henne sådär alldeles extra cool.
Filmen har en speltid på två timmar och den är inte bara ”lång för att vara lång”, det är helt enkelt en maxad historia. Rolig, sorglig, farsartad och kärleksfull och den får mig att fundera på ALLA delar med föräldraskap. Vem som egentligen ÄR förälder. Vem som har RÄTTEN att kalla sig förälder. Och det här med arv, miljö, tid, engagemang, kärlek, svek, förluster. Om att växa upp, om att växa in i en roll man kanske inte tror sig kunna hantera. Om…ja….om allt det där fina med att vara förälder OCH allt det fula. Baksidorna, för ja, dom finns.
Satan alltså, det är en komplex film det här. Länge länge höll den sig på en stabil trea men sen så, sen flög den och även efteråt tänker jag på den jätteofta och betyget har stannat på en mycket stark fyra. Den satte sig liksom fast i mig och där får den gärna stanna kvar. En mexikansk liten pärla, det är vad den är.
I avsnitt 158 av podcasten Snacka om film snackar både jag, Steffo och vår gäst Hasse om den här filmen. Kan den ha slagit betygsrekord i poddens historia? Lyssna här om du blir nyfiken,