Det finns några filmiska regissörshjältar från förr som jag saknar ibland trots att dom faktiskt fortfarande lever: Peter Weir, Alan Parker och mannen som regisserat dagens film – Adrian Lyne.
Alla dessa tre gjorde redigt bra filmer på 80- och 90-talet men nu är det desto tystare kring dom. Det är synd tycker jag. Jag vägrar tro att dom inte har historier bra nog att berätta, jag menar, Weir försökte så sent som 2010 med The Way Back och det gick okej. Jag skulle vilja att dom spruttade ur sig filmer om inte i samma tempo som Woody Allen så väl som Martin Scorsese.
Adrian Lyne är en spännande gubbe. Han slog igenom stort med Flashdance (1983) och fick alla tjejer att önska att dom kunde svetsa lika sexigt som Jennifer Beals och alla killar att önska att dom fick hångla med samma sexiga svetsare (trots att få killar erkände att dom ens sett filmen). Sen kom 9 1/2 vecka. Sen kom Farlig förbindelse. Sen kom Jacobs Inferno. Fyra filmer på sju år. Fyra storfilmer på sju år. Fyra snackisar på sju år. Är det konstigt att jag saknar karln?
Jag såg Jacobs Inferno på bio 1991. Jag hade precis flyttat till Stockholm och bodde på biograferna när jag inte jobbade, sov, köpte skivor eller tittade på Stand up på Patricia. Jag minns att jag satt i salongen och var inte ett skit förberedd på vad jag skulle få se. Jag vet inte ens vad jag trodde eller om jag hoppades nåt. Jag tror inte det. Jag tror det var ett förutsättningslöst biobesök, som så många gånger förut och som ett sådant blev det en smula traumatiskt.
Vad är det Jacob Singer (Tim Robbins) ser där på tunnelbanan? Vad är det för köttigt som slingrar sig under kappan på den där tjommen i hörnet? En ål? En levande fläskfile? Ett manligt könsorgan? En potatisskalad orm? Jag blir alldeles iskall. Livrädd. Huttrandes nästan. Reaktionen är skitkonstig och inte alls vanlig hos mig men flera gånger under filmen händer samma sak, för en mikrosekund blir jag så rädd att blodet liksom fryser. Brainfreeze i hela kroppen liksom. Jag tror det läskiga är det lilla, att det är korta sekvenser, annorlunda effekter som får den effekten på mig. Jag är inte beredd nu och jag var inte beredd där i biosalongen för drygt tjugo år sedan heller.
Det är det där jäkla Vietnamkriget som ställer till det igen. Är det posttraumatisk stress som håller på att göra Jacob galen? Vad är det som framkallar hans hallucinationer? Droger? Gifter? Mardrömmar? Vad är verklighet och vad är hittipå? Filmen är så svart, den är så välgjord och den har en historia som håller från första rutan till den sista – och sen lite Maurice Jarre-musik på det. Å jag som älskar att bada badkar. Eller nä, älskaDE. Nu kommer jag vara rädd för att nån ska fylla badkaret med sånadär party-is-påsar från McDonalds när jag ligger där och skvalpar, kanske säga att jag har 41-graders feber och sen blir ansiktet alldeles kritvitt och ögonen blodsprängda och jag börjar skaka på huvudet som en nejsägare på speed. Jag kommer också att vara rädd för krig. Och ålar.
En jättedum film om man tänker på det sättet. Men bra.
Movies-Noir, Sofia och Addepladde har också sett filmen.
Fast alla Woodys filmer är ju inte Annie Hall och alla Martins filmer är ju inte The Aviator.
Riktigt bra är dock Jacob’s Ladder, även om det tog en hujedans tid innan jag kom mig för att se den. Synd på Star Trek-temat, jag har en text liggande. Får haka på er när Enterprise har landat.
Ska jag tolka din kommentar att Annie Hall är Woodys bästa? Det är rimligt. Men ska jag också tolka det som att The Aviator är Martins bästa? Då blir jag både förvånad och nyfiken.
@Henke: En av Martins bättre i alla fall. Men då är jag ju inte särdeles förtjust i vare sig Taxi Driver eller Goodfellas.
Sofia:
Men många woodyfilmer är i alla fall åt Annie Hall-hållet. Han har lika hög lägstanivå som Scorsese har en låg 😉
Ser fram emot din text. Det är bara en trekkiemånad kvar eller så 😉
@Fiffi: Sant, Martin kan gräva ned sig riktigt djupt när det vill sig 😉
Sofia:
Ooooo jaaaaaaa.
En av de bästa rysarna. Diggar den helskarpt. Har tänkt länge på att skriva om den och nämnt den i andra sammanhang. Men som så ofta när jag gillar en film så mycket får jag prestationsångest… Vi får se om det blir nåt…
David:
Strunta i prestationsångesten och låt fingrarna gå loss på tangentbordet bara. Det kan inte bli annat än bra. Och blir det inte bra så blir det i alla fall rolig läsning 🙂
Brukar försöka intala mig själv det där och jag har lättat upp bloggen på sista tiden. Men jag har nog fått en akademisk skada av filmvetenskapen för jag kan skriva om det mesta, men när det gäller film får jag allt som oftast skrivkamp. …
David:
Det känns bara så synd att det liksom hakar sig när du skulle kunna skriva om filmer du tycker om och brinner för. Vi är många som skulle vilja läsa såna texter skrivna av dig.
Åhå, en klassiker på en tisdag. Nice. Klockren femma för mig när jag såg den på bio när den var ny. Har inte skrivit om den mer än i diverse listor och detta filmspanartema:
http://fripp21.blogspot.com/2012/09/filmspanarna-tema-en-filmupplevelse.html
Jag skulle vilja se om filmen och utröna om den står sig än idag.
Henke:
Det är ju måndag hela veckan (fast morgondagens film är tveksam om den kommer bli en klassiker).
Se om den, bara gört! Men låt taklampan vara tänd 🙂
Jag såg den i en ganska intensiv filmperiod så jag minns faktiskt inte så mycket vad jag tyckte. Tur att du påminde mig då. 😉 Tack för länken!
Pladd:
Där ser man, minns du den inte? Hos mig sitter den som ett häftstift i skinkan. Jobbig film, men bra.
Jo, nu var det ju inte så länge sen jag såg den, men den hade ändå hunnit falla lite i glömska. Den satte inte så starkt avtryck, men det behöver inte alla filmer göra heller. 🙂
Jag såg den ju också ganska nyligen och trots att jag hade sett den några gånger tidigare var jag inte heller riktigt beredd på att den skulle vara så intensivt stämningsfull som den var. Från början till slut, den släpper aldrig greppet. Det mesta funkar och det är verkligen en film som får mig att längta tillbaka till gamla tider när det gäller den här sortens filmer och stämning. Kul att den höll fint även för dig 😀
Movies-Noir:
Precis, den släpper inte greppet och greppet kommer redan några sekunder in i filmen. Otroligt suggestivt och snyggt gjort av Mr Lyne och väldigt bra skådespelat av Tim Robbins.