I efterdyningarna av Håkan Hellström-upplevelsen på biografen har det nästan varit svårt att se på film. Jag vill bara lyssna på musik, jag vill gå omkring med min nya kompis KOSS hela dagarna och lyssna på låtar som berör mig. Jag vill blunda och sväva bort, jag vill vara inne i ett musikaliskt rum och stanna där. Det är mysigt, det är lugnt och trevligt. Behagligt. Jag behöver inte använda ögonen så mycket vilket känns skönt. Dom beter sig som att dom är trötta just nu, det flimrar lite, dom behöver liksom vila.
Sen vet jag inte hur det kom sig men jag kände en distinkt känsla av att jag missat något. Jag visste inte riktigt vad men jag visste att jag skulle ge mig ut på jakt och försöka luska reda på svaret. Så när jag av en slump klickade in på Triart för att se om Eldflugornas grav gick att hyra där såg jag filmen och allt föll på plats. Laleh-filmen! Det var Laleh-filmen som jag hade missat!
Sjuttiofem minuter senare hade jag inte missat den längre, jag hade sett filmen och jag förstod vad mitt undermedvetna försökte säga mig när det via irrvägar ledde mig till den.
Det finns två svenska artister som berör mig känslomässigt så djupt att jag nästan alltid börjar gråta av deras musik: Håkan Hellström och Laleh Pourkarim. Ingen av dom är objektivt sett någon artist som jag med självklarhet borde gilla. Ändå gör jag det. Både Håkan och Laleh skriver texter som rör om i sinnevärlden och sjunger så personligt och innerligt att nerverna blir som gitarrsträngar utanpå kroppen på mig och både Laleh och Håkan är artister med en integritetsmur omkring sig som känns banne mig ointagligt. Kanske är det därför som dom båda känns som ganska kalla människor det lilla man får se av dom privat men på scenen blommar dom ut och blir varma.
Dokumentärfilmen om Laleh genomsyras av hennes starka integritet, både det som visas av hennes artistiska kontrollbehov i studion och på scen och vad hon väljer att berätta om sig själv. Hon berättar nämligen inte mycket alls. Regissörerna Fredrik Egerstrand och Kalle Gustafsson Jerneholm skrapar bara lätt lätt på Laleh-ytan och det beror sannolikt inte på att dom inte vill skrapa mer utan på att dom inte får. Jag tycker självklart att det är synd, jag hade väldigt gärna velat veta mer om Lalehs uppväxt och öde men samtidigt respekterar jag att hon inte vill vara allmän egendom. Det är fine, det är fullt förståeligt. Samtidigt gör det filmen mycket mindre mänsklig än den hade kunnat vara, mindre känslosam, mindre….varm.
”Man lägger ner väldigt mycket tid på nåt och då måste det få vara meningsfullt”. Så säger Laleh om sitt skapande, om sin musik. Det är en fin mening. Jag önskar att alla förvärvsarbetande människor kunde ta denna mening till sig och verkligen känna att det är sant. Ingenting blir meningsfullt om man inte tänker att det faktiskt ÄR meningsfullt. Sen drar min hjärna iväg på skogspromenad och jag börjar dagdrömma om hur det skulle vara om jag körde sopbil, hur jag skulle kunna pimpa bilen så att det blev världens mysigaste sopbil att åka runt i och hur jag skulle kunna tömma avfallsbehållare i takt med musiken som strömmade ut ur mina KOSS. I samma veva förstod jag att filmen om Laleh inte spelar i samma division som filmen om Håkan rent betygsmässigt, men sevärd är den.
Här finns filmen att hyra.