Jane Campion-vecka: PORTRÄTT AV EN DAM

Isabel Archer (Nicole Kidman) är ung, vacker, frihetstörstande, nyfiken, äventyrslysten och har ingen lust alls att gifta sig hur många tusen pund friaren än har på banken.

Att ha så pass mycket skinn på näsan och så stark tro på sig själv kanske inte är nåt konstigt för oss såhär 2012 men i 1920-30-talets England var det en helt annan femma. Isabel var het klart före sin tid och hade hon kunnat stava till feminist så hade hon säkerligen kallat sig själv för detta.

Hon tackar alltså nej till (till synes) trevliga gentila vettiga män men fastnar för Gilbert Osmond (John Malkovich), en man som inte är nåt annat än ett manipulativt, psykopatiskt, egoistiskt och elakt svin. Vackra kvinnor faller för farliga killar, en historia som går igen och igen och igen och hur mycket det än kan förklaras med alfahanneteorier om den starkes överlevnad och regressionsfunderingar om grottmansstadiet så slutar det alltid likadant: Illa.

Jag blir alldeles lycklig av det här, ja, kanske inte av historien för den är jobbig på många sätt men jag blir filmiskt lycklig då Porträtt av en dam är ren och skär perfektion i den här genren. Som film tycker jag den här är strået vassare än Pianot till och med och mycket av det kan tillskrivas Nicole Kidman som är en personlig favorit för mig till skillnad mot Holly Hunter.

Jane Campion har återigen lyckats få till en slutprodukt som är crème-de-la-crème av fotografer, statister, scenografer, skådepelarproffs in i minsta biroll och en utsökt filmmusikkompositör vid namn Wojciech Kilar. Jag fastnar för filmen så fort förtexterna börjar och sen sitter jag som förstenad i soffan i nästan tvåochenhalv timme och bara njuter. N J U T E R, är vad jag gör, njuuuuuuter. Jag får fan gåshud så bra är det! Jag skulle kunna börja grina!

Filmen är från 1996, den är från en annan tid,  från tiden innan Nicole Kidman fick åldersnojja och trodde hon skulle bli snyggare med botoxinjektioner i  läpparna, från tiden då Christian Bale fortfarande hade finnar som måste sminkas över, John Malkovich inte spelade över per automatik, Viggo Mortensen var tämligen okänd och Barbara Hershey fortfarande fick roller. Allt var inte bättre förr men en del var det faktiskt.

Det här är en film som definitivt ska inhandlas och ställas i finhyllan för framtida tittningar. Jag tycker helt enkelt att det här är en heeeelt fantastiskt bra film!