Jag är mer säker än någonsin på min åsikt: tuggummi är ett satans gissel som borde förbjudas!
Bortsett från mängden småfåglar som årligen dör med en osmaklig klump uttuggat gummi mellan över och undernäbben så har detta påfund återigen retat gallfeber på mig i timmar i en biosalong.
Förhandsvisningen av Järnladyn var full till sista plats. Jag går ensam och sitter mellan en kvinna som gäspar sig igenom filmen och en äldre man som tuggar frenetiskt och med öppen mun på nåt han köpt i storpack på Apoteket. Det luktar ingen särskilt om tuggummit men nåt rätt gör den för salivavsöndringen är enorm om jag förlitar mig på ljudet.
Jag hade inte särskilt höga tankar om Järnladyn, inte som film betraktad. Att Meryl Streeps förvandling till Margaret Thatcher, en av världens hårdaste politiska kvinnor, är makalös är givetvis solklart men att även filmen skulle vara det slog mig aldrig som en möjlighet.
När filmen börjar är Margaret en gammal kvinna som har smugit sig ut från sitt eget hem för att köpa mjölk. Hon är vimsig, hon ser i syner, hon är glömsk och hon behöver hjälp med att sköta det dagliga runt omkring. Maken Denis (en imponerande Jim Broadbent) är död men för Margaret är han både vid liv och vid god vigör och fungerar utmärkt som sällskap i hemmet. Dottern Carol (Olivia Colman) kommer ofta och hälsar på och upphör aldrig att ta åt sig av mammans sarkasmer.
Det står klart väldigt tidigt att Margaret Thatcher har varit en världspolitikens kvinna mer än en närvarande mamma och god fru men det är så hon har velat ha det. Redan som ung när Denis friade var hon ärlig med sina tankar om att aldrig bli en kvinna som diskar, städar och tar hand om barn. Denis visste vad han gick in i och han gjorde det med öppna ögon. Vad han såg var exakt vad han fick även om han just då kanske inte kunde ana att kvinnan han älskade skulle bli premiärminister.
Filmen liksom spelar sig igenom hennes liv som Linda Lampenius på sin fiol. Det är lite hit och lite dit med stråken, ibland får jag se lite mer, ibland skymtar händelser och människor bara förbi men den röda tråden filmen igenom är MÄNNISKAN Margaret och DET var jag oförberedd på. Min syn på henne innan filmer var att hon var ett svin, en människa som likt en diktator gick över lik för att nå sina mål och om det dog några gruvarbetare eller argentinare på vägen så spelade det ingen roll. Min syn efteråt är mer nyanserad.
Gubben bredvid mig fortsätter tugga. Jag tänker ”Vad skulle Margaret ha gjort?” och genast börjar det rycka i armbågen. Ett hårt och snabbt slag med armbågen över nästan borde få tyst på´n men skulle Fru Thatcher verkligen ha brukat våld för att få igenom sin ståndpunkt? Ja, det skulle hon, det är jag säker på. Både våld och krig. Falklandskriget är det första krig jag har nyhetsminnen från som liten och där var hon inblandad ända ner till fotknölarna.
Jag har en stor beef (en hang-up på ren svenska) både i verkligheten och på film och det är när gamla människor summerar sina liv och är med om att deras livskamrat går bort. Jag får ett tryck över brösten som är rent överjävligt och jag börjar i princip alltid gråta. Det är så satans jobbigt att se för jag vet att trots att det för mig – på pappret – är många år dit så går tiden så infernaliskt fort så snart är jag där och ska säga hejdå till alla och summera mitt liv. Jag försöker fokusera på att det är Margaret Thatcher jag tittar på, att det är hennes liv som börjar ta slut, att det är hon som varit en tveksam mamma och därför inte får träffa sin son fast det är hennes mesta önskan för han vill inte hälsa på henne, men det går inte. Fokusera my ass liksom. Inte ens ett klaffsigt jävla tuggummi (eller prova tio eller tjugo) hjälper. Jag hamnar i ful-gråt-mode. Det är inte så kul, inte när jag sitter inklämd mellan främlingar och helst skulle vilja snyta mig i armvecket.
Filmen tar slut men inte tårarna. Att gråta i minusgrader gör ont. Det är som att blinka ut diamantliknande iskristaller. Jag gråter hela vägen till P-huset och hela bilresan hem, det slutar inte. Den där blicken hon har när hon lägger på telefonluren och inser att hon antagligen aldrig mer kommer att få se sin son, den blicken förföljer mig. Likaså sista scenen. Satan, sista scenen. Där nånstans är beviset att det inte spelar så stor roll hur viktig man varit för sitt land och hur mycket förändringar man åstadkommit i världen, när det kommer till kritan så är det bara dom närmaste människorna som är viktiga, dom man har en förmåga att genom livet ta för givet.
En mindre blödig människa än jag kommer säkert att kunna se Järnladyn för vad den är: en riktigt jättebra film. En helt oblödig människa kommer inte tycka den är sorglig alls. En blödigare människa än jag behöver professionell hjälp för att ta sig igenom filmen – alternativt ett storpack V6 från Apoteket. Då hamnar i alla fall fokus på något annat när det känns som värst.
I subgenren ”Filmiskt porträtt av en väldigt känd person” så är Järnladyn det absolut bästa jag sett. Att få med alla delar i ett helt liv på detta sätt måste vara jättesvårt men regissören Phyllida Lloyd har prickat in alla rätt. Precis alla.
Ledsen att jag inte kunde hänga med på visningen. Om inte annat för att jag inte äter tuggummi.
Henke:
Jag tar tacksamt emot tuggummifritt sällskap på viken visning som helst framöver 🙂
Nämen, vad roligt! Den här är jag verkligen riktigt sugen på, om inte annat eftersom Maggie känns som en av de första politiker man lade märke till i unga år. Tidningen Fokus har en riktigt bra artikel om henne i senaste numret.
http://www.fokus.se/2012/01/en-tvattakta-nord/
Sofia:
Men jag undrar om jag förstod – då – vilken typ av tant hon egentligen var. Totalt hänsynslös i alla lägen men ändå intressant liksom.
Det är definitivt en film du borde se även om du kanske slipper alla dessa erbarmeliga tårar som jag envisas med….;)
Jag har förstås bara sett trailern, men bara det smakprovet får en ju att inse att Meryl Streep nog gör något utöver det vanliga i den här filmen. Dock har min favoritkritiker supersågat filmen, mest utifrån hans politiska ståndpunkter tror jag. För britter som var med på den tiden är det nog väldigt svårt att bortse från vad hennes hårdhänta politik fick för effekter på endel människors liv.
Ska dock försöka att gå in i filmen med så neutrala ögon som jag någonsin kan uppbåda.
Jessica:
Vet man ingenting om henne eller vad hon stod för så finns det en risk att man får en hyggligare bild av henne än hon är värd. Jag förstår att filmen är mer kontroversiell i England än här men det är ju ofrånkomligt. Det gäller att läsa mellan raderna och inte förblindas av Meryls utseende utan att lyssna på VAD hon säger.
Roligt att du gillade filmen. Jag är lite villrådig över om jag ska se filmen eller inte men har jag sett Undergången och uppskattade den torde jag kanske möjligtvis kunna uppskatta denna….. kanske.
filmitch:
Ja, det var roligt – och jobbigt. Det gick åt en hel del näsdukar 😉
Det troliga, om du ser filmen, är nog att du INTE kommer gilla den lika mycket som jag, men det är ju bara det bag tror. Jag hoppas jag har fel 🙂
Som du läst inne hos mig blev jag inte lika imponerad över filmen. Streep är mycket bra, men filmen och framförallt historien är inte vad den borde varit. Jag ville se det politiska spelet under tiden hon var premiärminister, inte en inblick i hennes liv som pensionär. Givetvis har hon samma problem som andra i den åldern, det är inget lätt liv. Men varför inte fokusera på det som gjorde henne till järnladyn ?
Tror faktiskt det här är en film som går hem mer hos kvinnor än män. Varför det är så vet jag inte. Eller så kanske jag har helt fel, men det känns helt enkelt så.
Hade ingen aning att du gett filmen en femma, wow. Då hade jag haft förväntningar på filmen. Den gick helt enkelt inte hem hos mig.
Movies-Noir:
Kan hända att du har rätt, det kanske är lättare för kvinnor att ta till sig denna ”kvinnohistoria” eller att köpa hur fokuset ligger (demensen och maken). Sen tycker jag att filmen berättar väldigt mycket mellan raderna som man – om man är lite vaken och aningens påläst – absolut kan se som kritik mot henne som politiker men man får inte allt serverat på silverfat.
Vad gäller mitt betyg så tror jag att jag såg filmen absolut rätt dag och rätt tid och allt det där (precis samma sak som med Cornelis-filmen som jag också gav en femma men som vid en omtitt inte är värd mer än en medelfyra) och skulle jag se om denna kanske jag inte skulle bli lika känslomässigt berörd igen. Vad gäller ditt betyg så kanske du omvärderar det i ditt nästa liv om du föds som kvinna? ;D
För mig känns det här som en rulle att se hemma. Den är säkert intressant och sevärd men jag tror jag hoppar den på bio. Streep gillar jag som skådis, hon är bra i allt från Mamna Mia! till The Manchurian Candidate.
Jojjenito:
Det är svårt att inte fascineras över henne som skådespelare i den här filmen. Hon är av sån yppersta klass att jag häpnar!
Såg ju den här filmen för drygt en månad sedan nu och älskade pensionärsskildringen och gillade det övriga, även om filmen tappade känslomässigt för mig i de politiska intrigerna, vilket jag annars gillar på film. Fokuset ligger som sagt mer på Thatcher som människa och jag gillar det. Sminket på Streep är fenomenalt (jämför exempelvis med J.Edgars latexstyva ansikten) och Streep själv är fullkomligt fenomenal – speciellt som gammal. En rörande film!
Framför allt vill jag dock berömma för en rafflande recension av filmen då den genast fick mig att vilja se om filmen och höja mitt betyg från en 6/10 till åtminstone en stabil 7/10. 🙂
Jimmy:
Nämen vad kul att recensionen hade sån impact, jättekul ju!! Vad glad jag blir!