Det första som slår mig när jag stoppat filmen i spelaren och den kör igång är hur otroligt ung James Stewart ser ut. Han har visserligen den oklanderliga farbrorlooken som han (och så många andra) ofta hade då med kostym, hatt, pomadapiffat hår och välputsade dansmackor på fötterna men han ser inte en dag äldre ut än 22 i ansiktet. Oskyldig på nåt vis och jättemycket smalare än i dom övriga filmerna jag sett för detta tema. Efter en snabb koll visar det sig att han är 32 år när denna film spelas in, alltså långt ifrån någon superyoungster. Förbryllande.
Jimmy Kaskell (Stewart) äger en musikaffär som har sett sina bättre dagar. Hans farbror C.J. Haskell (Charles Winninger) har länge velat att Jimmy ska ge sig in i hans business istället (mat), främst för att han är en hårdhudad musikhatare.
När musikaffären går i konken bestämmer sig Jimmy för att ge farbrodern en chans och på väg till honom möter han McCorkles, en irländsk musikalisk familj som sjunger och spelar precis utanför farbroderns hus. Det blir tumult medelst tomatkastning, Jimmy ställs inför rätta och hamnar bakom lås och bom. Dottern i den irländska familjen Molly McCorkle (Paulette Goddard) har ett speciellt öga till Jimmy – och vice versa – och såklart blir det lite romantik mitt i alltihop.
Jimmys lyckliga timme (eller Pot O´gold som den heter i original eller den alternativa amerikanska titeln Jimmy steps out eller den engelska titeln The golden hour) är urtypen av en musical comedy. Ett lättvindligt mysigt litet drama med musikinslag, alltså ingen regelrätt musikal. James Stewart får visa att han kan sjunga och spela munspel (även om dragspel var hans favoritinstrument i verkliga livet).
Filmen som sådan känns svårbedömd. James Stewart är – precis som vanligt – bedårande och stilmässigt agerar han väldigt lik sin roll i Harvey. Samtidigt känns filmen gammal på ett kanske inte så snyggt sätt men den är samtidigt en charmig och glad bagatell. 89 minuter gick fort, musiknumren är bra och inte för många och James Stewart visar att han behärskar även denna genre. Det imponerar på mig.
Och återigen har vi en affisch där Stewart inte är det minsta lik sig själv…
Sofia:
Det är sant. Fast han ser inte lika toksminkad ut som förra veckan.
Tycker Stewart har lite av en sängkammarblick på affischen – en blick jag inte direkt förknippar med Stewart 😉
filmitch:
Hehe, näää, hua, verkligen inte 😉
Paulette Goddard! Det var hon som Chaplin ”upptäckte” och hade som kvinnlig motspelerska i Modern times. Har för mig att hon var bra där. Jimmy Stewart var såklart bra som alltid, men hur var Goddard i denna film?
Henke:
Tyvärr känns det som att alla skådespelare bleknar lite i James Stewarts närvaro men Goddard var riktigt bra här. Charmig. 🙂
Hör och häpna, en Jimmy Stewart jag varken sett eller hört talas om tidigare 😉 Fast så är jag inte förtjust i musikaler (även om klassiska semi-musikaler kunde vara charmiga).
Ett tips på en annan relativt tidig och lite mindre känd Stewart-film som jag föll för är annars It’s a Wonderful World (alltså inte den mer kända ”It’s a Wonderful Life” som kom några år senare).
Movies-Noir:
Kors i taket, halleluja, stoppa pressarna! Hur är det ens möjligt??? 😉
Tycker nog du kan ge den här filmen en chans, musiknummer till trots. Han är bra charmig här.
Tack för tipset! Ska kolla upp den med.
Samma här som M-Noir, en Stewart som jag helt missat. Känns refreshing på nåt vis, uppfriskande att hitta gamla filmer som man inte känner till och som faktiskt inte suger. Det finns hopp om livet trots allt! 😀
David:
Haha, ja det gör det. 🙂