Det uppstår skottlossning i en park mellan två gäng. Mitt emellan hamnar – som vanligt känns det som – helt oskyldiga människor, däribland en pappa (Eric Ericsson) med sin lilla dotter. Flickan blir skjuten och dör.
Frank Wagner (Joel Kinnaman) har en gång för alla bestämt sig för att byta liv, lämna landet och satsa allt på den sista och kanske enda chansen han har att få tillbaka Marie (Ruth Vega Fernandez). Samtidigt har Örjan (Johan Hedenberg) flyttat tillbaka till Sverige efter att ha bott många år utomlands och han vill träffa sin dotter Nina igen. Nina är Heléns (Marie Richardson) dotter, Johan Falks styvdotter. Seth Rydell (Jens Hultén) har bara dagar kvar av sitt fängelsestraff och börjar känna lukten av frihet.
Det är många småsaker i den här filmen som bevisar för mig hur annorlunda den här polisserien är jämfört med dom flesta andra. Dessa filmer väjer inte för något. Dör ett barn så får man se det. Om någon skjuts så blöder det. Det gör ont, det är smutsigt, det är liksom rejält alltihop.
Manuset är välskrivet men pratigt. Lite…svajigt. Ojämnt tempo filmen igenom. Dessutom kan jag bli lite trött på allt nassesnack och användningen av n-ordet. Jag förstår vad rasistidioterna vill säga, det skrivs lite onödigt mycket på näsan.
Första filmen i serien som får lägre än en trea i betyg. Otroligt!
Manus: Anders Nilsson och Joakim Hansson
Regi: Anders Nilsson
Lustigt. Jag tyckte ju detta var den bästa filmen hittills i serien. Första med betyget bättre än tre. 🙂
Jojjenito:
Här tyckte vi riktigt olika, intressant. 🙂