Nu har denna filmserien börjat gå ner för landning kan man man säga. Ur askan i elden är den första av dom sista fem filmerna som släppts en och en med jämna mellanrum i sommar.
Jag har sett fram emot dom här nya filmerna som tusan och nu när jag precis sett Ur askan i elden känner jag att jag har jättesvårt att skriva om den. Första gången det händer under hela filmserien. Jag är liksom…lite….blank.
Jag känner nämligen att själva huvudhistorien i filmen inte engagerar mig alls, vilket är konstigt för den BORDE kanske göra det men ja, nej, tyvärr gör den det inte. Johan Falk (Jakob Eklund) åker (i princip) mot sin vilja till Lettland ”för att göra en grej jag inte tänker spoila här”. Men Johan mår inge bra. Han lider av återkommande mardrömmar och ångest, han borde inte jobba alls. Nu blev det så. Han har inget val.
Om jag koncentrerar mig på sidohistorien(-erna) i filmen så är dom desto mer intressanta. Jag tycker väldigt mycket om TV-seriekänslan, att det är bekanta från förr jag nu får chans att se mer av. Den känslan är alltid ett plus.
Seth Rydell (Jens Hultén) försöker sköta sitt liv som deltidspappa till lilla Luna och hans rövargäng blir färre och färre i antal. Nu har en av hans ”män”, en polare från fängelsetiden vid namn Jack (Björn Bengtsson) muckat och det förändrar maktförhållandena i gänget.
Jag tycker det här känns som en lagomfilm, en mellanfilm, ett gasning på tomgång som startskott för vad som komma skall i dom sista fyra filmerna. Mysigt att ha alla tillbaka på banan igen och det är absolut inte en underkänd film, den är bara lite….genomskinlig.
Manus: Viking Johansson
Regi: Richard Holm
Aj då. Inte en enda blick som bränner genom TV’n? 🙂
Henke:
Inte den här gången. Tyvärr. 😉