Kategori: 1960

Publicerat

TÄRNINGEN ÄR KASTAD

En svartvit svensk thriller med en upplösning i bästa Agatha Christie-style och med Sven Lindberg i en av huvudrollerna, kan det bli annat än en härlig filmupplevelse?

Det här är en film i vars manus det finns meningar som ”Du lilla fjolla” (en man säger detta till en kvinna) och ”Du är vacker som en scout där du sitter” (en man säger detta till en man) och där en grupp av kvinnliga balettdansöser tituleras ”flickhop” och ändå känns den inte ap-gammal sett till genusfrågor. Det är konstigt, men det är så det känns. Det är ändå en femtio år gammal film som kretsar kring relationer i olika former  – och lite ond bråd död som grädde på moset – och ändå känns den kanske inte fräsch som en bit lax på sushi men heller inte rutten som en konservburk med surströmming.

Jag tycker det här är underhållande att titta på, det är svensk filmhistoria, det är härligt att se Anita Björk, Jan Malmsjö, nämnde Sven Lindberg, Åke Falck och den fantastiske Allan Edwall som unga. Allan Edwall är så obeskrivligt lik Mikael Persbrandt att jag ibland undrar om det inte finns verkliga genetiska band mellan dessa två. Till och med rösterna är lika och dom har samma rörelsemönster (samma sak la jag märke till i den här filmen men då var det tvärtom, då var det Mikael Persbrandt som var lik Allan Edwall). Å andra sidan är Sigge Fürst och Magnus Härenstam jäkligt lika dom med. Och Peter Stormare och Ingmar Bergman.

Jag hade trevliga nittio minuter i TV-soffan och framförallt var det mysigt att få inbilla mig att det satt en liten liten orgelspelande tjomme strax bredvid TV:n och liksom spelade live under filmens gång. Det fanns det givetvis inte men soundtracket var utformat så att det uppmuntrade till lite stumfilmsfantasier och såna är ju alltid välkomna.

 

Publicerat

Skräckfilmsvecka: PSYCHO

Jag befann mig på Universal Studios i Los Angeles när jag såg världens otäckaste möbel. Jag minns att jag nästan skrek, eller i alla fall pep det till som i panik i halsen när jag tittade upp på det där huset på höjden, det där sabla motellet och det jag såg var en gungstol i fönstret.

Ja, det var inte bara den jag såg, jag såg ansiktet på Norman Bates mamma också och i mitt  huvud skrapade Hitchcock-stråkarna på maxvolym och jag svor på att aldrig se Psycho igen precis som jag bara nån halvtimme innan svurit på att aldrig någonsin bada i något icke-klorerat efter att ha sett Jaws-hajen hoppa upp mot det lilla turisttåget och fått mig att tvingas byta underbyxor offentligt.

Det här är något så fullständigt onaturligt som en skräckfilm full av skrämseleffekter men utan egentlig skräck, i alla fall inte om jag jämför med skräckfilmer som i dagens mening mest går ut på att hitta kreativa sätt att dela en människa på hälften.

Psycho funkar mer som att Alfred Hitchcock har tryckt ner sina tjocka fötter nånstans i hårbotten och han har sytt in en osynlig men nojjig spiral längs ryggraden som han snurrar på, tvinnar mellan sina prinskorvsfingrar och ler finurligt samtidigt som Norman Bates i Anthony Perkins utmärglade gestalning tar sig in under huden så det kliar och svider och sticks.

Jag vill aldrig mer bo på motell, jag tänker antingen bli världens smutsigaste människa eller åtminstone aldrig mer duscha bakom ett vitt duschdraperi och om jag någonsin mer får för mig att skrika ska jag skrika som Janet Leigh.

Psycho känns som en klunk saltsyra i magsäcken men det är en klunk som jag faktiskt gärna dricker ibland, speciellt när jag sett mycket skräckprefixdravel på kort tid. Det här är en riktig klassiker för mig, något att återvända till, något att upptäcka igen och igen och igen och nej, jag tänker inte skriva ett ord om Gus Van Sants remake från 1998. Vince Vaughn som Norman Bates. Behöver jag säga mer än ett magsyresurt blääk?

[Idag skriver Filmitch om en riktigt läbbig film: Grave Encounters.]

Publicerat

Inför Oscarsgalan: Vinnare av Bästa utländska film som inte får glömmas bort

1999 – ALLT OM MIN MAMMA
(Todo sobre mi madre)
av Pedro Almodóvar

Esteban är 17 år när han dör i en olycka. Hans mamma Manuela läser igenom hans dagböcker och hittar där hans sista önskan: att få reda på vem hans pappa är. Så hon åker till Barcelona och försöker hitta den där mannen men det är inte så lätt. Hon hamnar bland trasvestiter, horor, knepiga konstnärer och möter även en ung HIV-smittad nunna (Penelope Cruz) som öppnar Manuelas sorgsamma ögon och visar henne vad tolerans och livsglädje är.

Att se Allt om min mamma när man är på precis rätt humör är som att äta en välkomponerad 5-rätters middag med perfekt utvalda råvaror och samtidigt ha en kvinna på en pall spelandes cello i ett hörn. Det är mustigt och mysigt och samtidigt vemodigt och jobbigt men med en eftersmak jag minns länge.

 

 

 

1988 – PELLE ERÖVRAREN
(Pelle erobreren)
av Bille August

Lassefars (Max von Sydow) fru som även är Pelles (Pelle Hvenegaard) mamma dör. Dom bor i Tomelilla och ser sig inte ha mycket annat val än att emigrera till Amerika för att få ett bättre liv men pengarna räcker inte längre än till Bornholm. Dom har hört att det ska gå lättare och fortare att jobba ihop pengar där än i Sverige så dom tar jobb på ett gods.

Filmen kryllar av orättvisor, Pelle och hans pappa behandlas som paria, det är skandinavisk misär i stora mängder men det Pelle Erövraren också är är en film om hopp. En jätte-jättefin film om hopp!

 

 

 

 

1995 – ANTONIAS VÄRLD
(Antonia)
av Marleen Gorris

Det här var den första holländska film jag såg på bio (och jag kan väl inte påstå att det har kryllat av såna efter 95 heller) och det tog mig inte lång stund innan jag slutade tänka på språket. Antonia ligger på sin dödsbädd och tänker tillbaka på det liv hon levt. Från andra världskriget och fyrtio år framåt får vi följa denna starka kvinna och alla kvinnor hon har haft runt omkring sig.

Antonias värld är en film OM kvinnor. Punkt. Ja, kanske även FÖR kvinnor. Punkt igen. Antonias matriarkat ger liksom inte mycket plats över till män och frågeställningarna i filmen är alltid utifrån ett kvinnligt perspektiv.

Det jag lärde mig av filmen var att en kvinna har större chans att bli gravid om hon står på händer efter själva ”befruktningen”.

Jag kan inte stå på händer men det gick bra ändå.

 

 

 

 

1960 – JUNGFRUKÄLLAN
av Ingmar Bergman

Säga vad man vill om Ingmar Bergman, om att han är pretentiös, om att han gör obegripliga filmer där det pratas en typ av svenska som känns mer som en parodi än verklighet, men med Jungfrukällan skapade han en film som var först (eller åtminstone en av dom första) i en genre jag skrivit en del om på senaste tiden: rape-and-revenge.

Karin (Birgitta Pettersson) är en jättevacker ung flicka, dotter till Tore (Max von Sydow) och Märeta (brigitta Valberg) har en dotter. Alla tycker om henne, det går liksom inte att tycka annat.

En dag är hon på väg till kyrkan och möter tre vallare som hon erbjuder dela sin lunch med men tydligen räcker det inte med gratis mat för dessa män. Hon blir överfallen, våldtagen och dödad.

Vallarna lämnar Karin och fortsätter sin färd. Framåt kvällen kommer dom fram till Tore och Märetas gård där dom knackar på för att be om mat och någonstans att sova. Tore och Märeta tror vallarna om gott och anar ingenting om vad som hänt deras dotter, inte förrän en av vallarna försöker sälja Karins kläder till Märeta.

Det här är en historia som aldrig blir omodern och den är faktiskt inte helt olik The last house on the left. Men vem var först, Ingmar Bergman 1960 eller Wes Craven 1972?

 

 

 

1949 – CYKELTJUVEN
(Ladri di biciclette)
av Vittorio De Sica

Filmer som visar att det jag tar för självklart kan vara fullkomligt livsviktigt för någon annan, det är filmer som biter sig fast inuti mig.

I den här filmen handlar det om något så (för mig) banalt som en cykel. Skillnaden är att om jag blir av med min cykel så blir jag arg en stund sen kan jag köpa mig en ny. Antonio (Lamberto Maggiorani) kan inte det. Han behöver sin cykel för att kunna utföra det jobb han desperat behöver för att klara sin överlevnad men cykeln blir stulen och han får hjälp av sin son att försöka hitta den. Den ledsna klumpen i min mage växer sig större och större och klumpen sitter kvar lång tid efteråt.

Att ta ett jobb, en inkomst – en cykel – för självklarhet är en korkad tanke. Ibland är det skönt att få sig en knäpp på näsan och inse det.