Kategori: 1970

Publicerat

Back to the 70´s: PRIVATÖGAT PRIVAT (1970)

.

.

.

.

KAN det vara den konstigaste svenska översättning av en engelsk filmtitel – någonsin? The private life of Sherlock Holmes blev…..Piratögat Privat.

Baxnar man inte lite? Höjs inte pulsen lite? Visst blir man nyfiken, vilka ÄR alla dessa människor som jobbade med titelförvrängning förr i tiden? Kom ut ur era hålor, jag vill se er! Jag vill prata med er! Jag vill förstå hur ni tänker! På riktigt alltså, jag är uppriktigt intresserad av hur allt detta gick till, att det fanns avlönade personer som jobbade med all denna…hittipå.

Att jag grävde fram just denna film till temat kändes inte konstigt alls när jag väl såg den på IMDb´s årslista från 1970. Sherlock Holmes, han är cool ju, i alla fall i Benedict Cumberbatchs kostym. Och det roliga med Robert Stevens som spelar Sherlock i denna film är att han är himla lik Benedict, eller, ja, tvärtom då. Det är i alla fall en ”svart” Sherlock vi får se med tveksamt mående och rätt tungt drogmissbruk.

Filmen tar sin början med att en låst koffert, en låda som varit gömd och låst länge och som får öppnas först femtio år efter Sherlocks död. Och nu är det dags. Femtio år har gått och i lådan finns alltså bevisen för vem den privata Sherlock Holmes var och filmen tar oss igenom en del av Sherlocks liv med uppdrag, damer, knark och till och med ett Loch Ness-odjur!

Jag kan väl inte säga att betygstrean är jättestark direkt men jag hade en mysig stund och tycker filmen är rätt igenom sevärd på nåt suspekt vis.

Nästa vecka tar jag mig vidare in bland 70-talsfilmerna.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: MANNEN I VILDMARKEN och THE REVENANT

Imorgon har Alejandro González Iñárritus nya film The Revenant svensk biopremiär. Iñárritu är snubben som förra året gjorde Birdman (och fick en Oscar) och han har även regisserat Älskade hundar, 21 gram, Babel och Biutiful. Om man ser till mitt medelbetyg på dessa filmer så ligger det på hela 4,0 (men då har jag inte sett Älskade hundar). Han gör alltså – i mina ögon – BRA filmer helt enkelt.

Att The Revenant är en (form av) remake känns som information Iñárritu inte direkt skryter och skrävlar med men likväl är den det. Originalet/inspirationen heter Man in the wilderness och kom 1970. Jag passade på att se den äldre filmen innan det var dags att se den nyare, mest för att jag gillar utmaningar och det kändes som att min hjärna var mer fokuserad om jag gjorde ett litet ”jämförandetema” av det hela. The Revenant lockar mig nämligen föga TROTS att Tom Hardy är med. Trailern är helt ointressant och västerngenren är som sagt ingen favorit för mig. Tysta karga män i grupp och långa tagningar över ogästvänlig natur – inte min kopp the, normalt sett.

Men vem vet vad som är normalt? Vem kan ana en filmisk wow-upplevelse på förhand? Mina erfarenheter säger ”ingen”. Så nu beger jag min in i vildmarken. Håll mig i handen!

Redan när förtexterna dyker upp funderar jag på vad jag gett mig in på. Det är såna där riktiga spagettiwesternbokstäver, det är vita män i beiga (skinn)kläder och det är en båt som dras fram på torra land och det är dessutom sedvanlig glad marschmusik, såndär som man hört i allt från Macahan till The Great Escape.

Huvudkaraktären är Zach Bass (Richard Harris) som efter en läskig björnattack blir mycket allvarligt skadad och resten av hans ”vänner” är fullt övertygade om att han kommer att dö. Dom bryr sig föga om att rädda honom utan börjar direkt planera för hans begravning dagen efter. Skulle han mot förmodan leva då ska han skjutas, han kommer liksom aldrig att bli kry nog att fortsätta vandringen och dom har inte tid med sinkande sällskap.

Taglinen på affischen säger ”They just couldn´t find the time to bury him. They should have”. Konstig tagline. Och egentligen fel. Dom hade tid att begrava honom, två män fick stanna och gräva graven och lägga Zach på plats, felet var väl kanske snarare att han inte var död OCH att dessa två män faktiskt uppmärksammade just det. Men gruppens ledare Captain Henry (John Huston) var inte en man innehållande överhövdan stor mängd empati och medmänsklighet.

Zach är till en början ”bara” en vildmarksman med sönderriven blodig kropp där han ligger och kippar knappt synbart efter andan men det klipps in minnessekvenser från när Zach var liten, till Zachs fru, till när dom blev föräldrar och dessa små klipp fungerar jättebra för mig, jag får betydligt starkare känslor för Zach ju längre filmen går och han blir mer och mer en ”riktig” människa och mindre ”en snubbe vilken som helst”.

Sista tre minuterna av filmen får jag First Blood-vibbar och jag känner mig väldigt nyfiken på om The Revenant kommer sluta på samma sätt. Jag tror inte det…det känns inte som ett slut som är tillräckligt för en nutida film. Tyvärr.

Så var det dags för The Revenant då då. Sista filmen på första dagen av Stockholm Filmdagar. Fjärde filmen på raken. Förväntningarna är låga men jag känner mig pigg efter kaffe och chokladboll. 156 minuter vildmarksdrama ska man väl överleva. Leonardo DiCaprios rollfigur Hugh Glass överlever bra mycket mer hardcore-grejer, jag sitter i alla fall i en vadderad fåtölj i värmen, mina kläder är inte ens blöta. Vadfan har jag att klaga på – egentligen?

Alltså det här är SÅ intressant tycker jag! Jag överlevde filmen – såklart – och mer än det, jag är GOLVAD! Jag fattar INGENTING! Jag älskade den här filmen från allra första början till den allra sista bildrutan och jag är så himla FÖRVÅNAD. Och GLAD. Och….HÄPEN! Fanimej FÖRVIRRAD också. Men nu sitter jag här med pirr i hela kroppen och en enorm längtan efter att se om filmen. Jag tycker den var S Å bra!

Den största skillnaden mellan Mannen i vildmarken och The Revenant är – som jag ser det – Alejandro Gonzàlez Inarritu. En filmmakare av hans kaliber som har en sån uppenbar VISION med filmen, DÄR är skillnaden. The Revenant är nämligen ingen ”vanlig” film. Det här är en biobiljett med extra allt. Det här är en Film med stort F. Extremt vacker, en enkel och engagerande historia, skådespelare som gör rollfigurerna genommänskliga, hela scenen med björnattacken är sjukt bra, Leonardo är sminkad och ”fixad” till oigenkännlighet och jag tror på varenda blodiga kvardarmillimeter av hans kropp. Eller som hans nyfunna indianvän säger: ”Din kropp är rutten”. Och ja, det ÄR den.

Det är häftigt det här att en historia kan berättas på så olika vis. Visserligen är historien i The Revenant mer/utökad/bredare/större än i Mannen i vildmarken och sluten är heeelt olika varandra men det är konstnärligheten, fingertoppskänslan, köttigheten och känsligheten i The Revenant som får mig att bli helt betuttad i den.

Mannen i vildmarken (Man in the wilderness)

Produktionsår: 1971
Regi Richard C. Sarafian
Speltid: 1 tim 44 min
Budget: Oklart

.

The Revenant

Produktionsår: 2015
Regi: Alejandro G. Iñárritu
Speltid: 2 tim 36 min
Budget: 135 000 000 dollar

Flera av filmspanarbloggarna har också sett filmen och här nedan listas länkar till deras recensioner (när dom är publicerade).

Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
The Nerd Bird
Har du inte sett den?
Flmr
Filmitch

Blir du sugen på att björna ner dig ännu mer i The Revenant? Lyssna på avsnitt 21 av Snacka om film-podden. Där pratar Steffo, Sofia och jag en hel del om filmen.

Publicerat

EN KÄRLEKSHISTORIA

Idag är det är midsommarafton, den dagen på året som vi svenskar verkar ha högst förväntningar på. Vädret ska vara tipp-topp, snapsen välkyld, blomsterkransen i håret så välknuten att den håller för tolv timmars partaj minst och sällskapet ska vara  trevligt, glatt och uppklädda i vita kläder som håller sig vita trots sillspill och gräsmattor. Nu blir det ju sällan så, det vet vi alla som är äldre än typ tre, men man kan ju alltid drömma.

Hur det än är så hånglas det friskt i buskar, tält och husvagnar just ikväll och vad passar då bättre än att skriva om en film som handlar om den eventuella fortsättningen på midsommarnatten: En kärlekshistoria.

Jag har undvikit den här filmen alldeles medvetet i hela mitt liv och efter att ha sett Sånger från andra våningen ändrade jag inte direkt  min åsikt om Roy Andersson som filmmakare. Han må vara personlig och otroligt konsekvent men det är tamejfan oförståeliga alster han skapar. Sen läste jag en mycket välskriven recension av denna film hos BlueRoseCase och den fick mig att bestämma mig.

Det här är en film som många tyckare säger är den bästa svenska ungdomsfilmen någonsin, en del säger till och med att det är den bästa svenska filmen genom alla tider. Jag kan inte bara strunta i den av ren Roy-rädsla, det går inte. En kärlekshistoria är dessutom Roy Anderssons första långfilm, den gjordes för över 40 år sedan. Borde jag inte ge honom en chans, åtminstone en liten en? Jo. Jag tycker det. Jag släpper loss kopplet, spottar ut tandskyddet och tar tjuren vid hornen.

”Det finns tvåhundratusen brudar i den här stan och så känner man sju.”

Att vara hormonstinn tonåring är säkerligen inte lätt 2011 och det var antagligen inte lätt 1970 heller men Sverige då och nu är verkligen två helt olika världar. Klasskillnaderna då var stora och politik något viktigt som kunde – och skulle – förändra världen.  Tonåringarna Pär och Annika  träffas av en slump i en sjukhusträdgård och redan vid första ögonkastet känner dom att det är nåt speciellt. Deras ungdomliga förälskelse är naiv, ren och helt utan baktankar och dom unga skådespelarna är jätteduktiga på att visa äkta känslor. Filmens vuxna, föräldrarna, som då alltså borde vara i 35-45-års åldern, beskrivs som antingen iskalla och världsfrånvända eller iskalla och politiskt aktiva men alltid välklädda med oklanderliga frisyrer och med olika grad av psykiskt ohälsa.

Det är en mysig nostalgisk känsla i filmen och musiken gör absolut sitt till men jag tror att en hel del av den känslan beror på att jag känner igen en hel del från min egen barndom. Framförallt kan jag se mig själv sittandes vid det där vitmålade trädgårdsbordet med mina blonda tofsar tutandes i, övandes på, den där jävla blockflöjten.

Det känns som om filmen skulle vinna på att ses fler gånger och den som har tid, lust och ork till det kan säkerligen skala av en hel del lager och till slut hitta den där kärnan som är ren filmmagi men jag hittar den inte riktigt. Det enda i närheten av magiskt jag hittar i filmen är Annikas föräldrar som spelas av Bertil Norström och Margreth Weivers. Dom var då – och är fortfarande – ett äkta par.

Dom gifte sig 1947.  64 år som gifta, är inte det magi så säg?

Glad midsommar!