Kategori: 1971

Publicerat

DEADLINE

I väntan på Den blomstertid nu kommer, filmen som många i min ålder (och yngre) ser som den första svenska RIKTIGA katastroffilmen kan jag meddela att vi har fel. Redan 1971 kom Deadline, Stellan Olssons film som tveklöst kan kallas katastroffilm även om effekterna kanske är aningens mindre spektakulära än i dagens filmer i samma genre.

Ett flygplan med biologiska stridsmedel exploderar ovanför Kullahalvön i Skåne. Dimman lägger sig över den lilla badorten Mölle, folk börjar hosta, polisen evakuerar och snart rapporteras det första dödsfallet. Det utbryter en epidemi och sjuka människor med blodiga köttsår trängs i provisoriska sjuksalar, det grävs gravar med grävmaskin och dom som har möjlighet att fly vill verkligen fly men det hjälper inte. Det har satts upp vägspärrar som tungt beväpnade militärer vaktar.

Det var på 70-talet som katastroffilmer blev en riktigt stort genre i Hollywood och även om inte Deadline kan mäta sig med filmer som Airport´77, Skyskrapan brinner och Earthquake så är det en ganska sevärd betraktelse över katastroftänk i både stort och smått, i familjer och samhället. I det lilla påminner Deadline om Contagion, just pga att man inte vet vad det är för typ av smitta och att folk faktiskt dör – och det fort.

Sen är det klart att det blir smått outhärdligt både med den otextade skånskan och det frigjort sexuella, föräldrar som utan att blinka tar av sig kläderna och börjar göka i vardagsrummet med barnen närvarande. Det förstnämnda på grund av att det inte går att höra/förstå vad som sägs och det andra på grund av ofräscht.

Det känns fint att få se en glimt av ett Sverige som var med gamla polisbilar och ett helt annat sätt att uttrycka sig men dialogen är för styltig för att jag ska känna mig bekväm. Som ett tidsdokument är filmen dock intressant på väldigt många sätt, det handlar om rädslor för det okända, miljöhot och en respekt för överheten som vi kanske inte riktigt ser nuförtiden.

Jag såg den här filmen på SVTPlay och det är en av alla filmer med några/många år på nacken som Svenska Filminstitutet restaurerat. Här kan du läsa mer om digitaliseringen för att vår filmskatt skall kunna beskådas i många många år framöver. 

Publicerat

Back to the 70´s: KLUTE – EN SMART SNUT (1971)

.

.

.

.

.

Här är ett typexempel på film som jag trodde skulle vara på ett sätt men som var något helt annat.

Det jag visste om filmen på förhand var att härliga Jane Fonda var med och den självklara känslan var att hon hade huvudrollen, hon vann ändå en Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll. Min förväntning var alltså att det var hon som var Klute, den smarta snuten,  men så var det alltså inte.

Donald Sutherland är John Klute, polisen som är på jakt efter en försvunnen äldre man och i spaningarna efter honom springer han på den prostituerade Bree Daniel (HÄR dyker Jane Fonda upp!) och blir givetvis jättebetuttad i henne.

Filmens stora plus är känslan. Gillar man ”urtypen” av 70-talsfilm med dova murriga färger, tidstypisk musik och kläder, ja då är Klute en sevärd film. Gillar man det inte kan man med lätthet hoppa över den här filmen. Personligen är jag glad att jag har sett den men det är verkligen ingen film som fastnar. Manuset är rent av rövigt banalt och Donald Sutherland har sett sina bättre dagar. Jane Fonda är dock en ynnest att beskåda. Hon är en sjukt bra skådis! Alltid.

Har man syn skarp som en optikervessla kan man se Sylvester Stallone i en liiiiten roll i en scen som utspelar sig på ett diskotek, men det gäller att man vet vad man tittar efter.

Nästa tisdag tar jag nya tag med det filmiska 70-talet.

Publicerat

Back to the 70´s: KÖTTETS LUST (1971)

Mike Nichols regisserade Vem är rädd för Virginia Woolf?, Mandomsprovet och Moment 22 i snabb takt mellan 1966 och 1970. Jag kan tänka mig att han var lite av Hollywoods gullegris vid den tidpunkten. Köttets lust (Carnal Knowledge) kom 1971 och är – för mig – den mest okända av Nichols filmer. Efter att ha sett filmen förstår jag varför.

Den här filmen är ohyggligt beige. Inte dålig, egentligen, bara…händelsefattig.

Jack Nicholson spelar Jonathan och Art Garfunkel är Sandy, Jonathans jämngamla kamrat. Dom delar rum, sover i varsin ände av rummet i varsin sjukhusliknande säng med en tvåarmad sänglampa mellan sig som pekar åt varsitt håll. Ganska likt ett gammalt par som äcklas av varandras beröring men ändå inte vill sova själva.

Jonathan och Sandy är intresserade av tjejer men får liksom inte tummen ur. Tjejer är läskiga men samtidigt satta på pidestal och speciellt Sandy har riktigt svårt att komma över sin blyghet för det andra könet. Var ska man ha händerna? Och det finns ju två (händer alltså)!!! Nicholson och Garfunkel ska alltså spela grabbar som i princip är oskulder. 1971 var Jack Nicholson 34 år och Art Garfunkel var 30. Det skapar ett trovärdighetsproblem hos mig.

Candice Bergen spelar Susan, tjejen som Sandy äntligen vågar sig fram till och så småningom inleder ett platoniskt förhållande med (såklart, herregud, sex är ju jätteläskigt och det ska till kondomer och grejer!!). Men Jonathan vill inte vara sämre, han börjar dejta Susan i smyg och då han inte är hälften så tystlåten och handlingsförlamad som sin vän så lyckas han ”fill her up” tämligen omgående.

Jag trodde att filmen skulle utvecklas till ett ångestdrypande triangeldrama men där gick jag bet. Istället kommer en enbart-BH-försedd Ann-Margret in i handlingen och det är magnifika tuttar hon har men ärligt talat, mer än så är det banne mig inte  – och ändå fick hon en Oscarsnominering för Bästa kvinnliga biroll för besväret. Nåja. Hon har inte fått rollen för sina acting skills, det är min åsikt i frågan. Å andra sidan, det har inte Herr Garfunkel heller. Vad kan man jämföra honom med i nutid? Justin Timberlake? Så satans mycket bättre han är, Justin!

Trots sin beige-het är filmen långt ifrån lägsta betyg. Den funkar att se men den är otroligt lättglömd.

På´t igen nästa tisdag med ännu en sjuttiotalare!

Publicerat

Veckans klassiker: DUELLEN

När det var dags för filmspartemat ”På väg” klickade jag mig in till Rörliga bilder och tryckta ord. Sofia skrev om Steven Spielbergs genombrottsfilm Duellen från 1971 och hon gav den en fullpoängare. Jag läste:

”Alla hans försök att slinka undan i djup krypkörningsförnedring är inte heller till mycken nytta och till slut finns inget annat sätt än att ta tjuren vid hornen, se tankbilen i vitögat och acceptera sitt troglodytiska arv genom att ta upp den kastade handsken. ”

Det som hände efter detta var att jag i brist på uppdaterad SAOL i närheten googlade troglodyt , jag loggade in på LOVEFILM och hyrde denna film med högsta prio. Två dagar senare låg filmen i min postlåda och några timmar senare var den sedd. Så kan det också gå till när jag väljer film. Säg troglodyt och jag är förlorad.

Steven Spielberg var min favviskäggo när jag var liten, jag såg upp till honom som vore han Gud, Allah och Christer Björkman i en och samma man. Den känslan har jag tyvärr inte längre kvar då dom senaste årens filmalster mest har fått mig att klia mig i hårbotten och sucka högt. Men nittio minuter biljakt som får 5/5 av Sofia, jag menar, hur dåligt kan det bli? Jag måste ju ge den en chans.

Så det gör jag. Jag ger den en chans. Seg efter en lång dag på jobbet stoppar jag den i spelaren i *sirenerna ljuder* sovrummet. DÄR är fel nummer ett. Jag borde inte lägga mig ner och titta på en film överhuvudtaget en dag som denna, jag borde sitta på en pinnstol, rak i ryggen med flingsalt i ögonen men nejdå, inte jag inte. Jag lägger mig i sängen, börjar titta på filmen å sweetlordjiiiiisus så skönt det var att dra täcket över sig å bulla upp kuddarna sådär mysigt och hmsshzzzzzzzz… Klart jag somnade. Och klart att det inte hade med filmen att göra. Men det som slog mig den där kvarten jag var vaken – men blundade – var att filmen var mysig med bara ljud. Det var pratet från en radio, det var däckljud från en körande bil och det var övriga trafikljud. Behagligt liksom. Ingen direkt dialog alls. Jag somnade på ett väldigt behagligt vis.

En stund senare vaknar jag till liv igen, än mer sugen på att faktiskt SE filmen. Jag börjar om.

Rent storymässigt är Duellen allt annat än krånglig. Superenkel för att vara mer rak på sak. En man i en röd bil blir jagad av en läskigt brun Peterbiltlångtradare genom amerikanska ökenlandskap. Jahapp det var det. Hur i hela friden kan något så enahanda bli till en sjukt spännande film, ja nästan något med thrillerkänsla? Ingen aning annat än att den är hysteriskt smart filmad.

Att Steven Spielberg slog igenom med den här filmen är inget konstigt, inte heller att Duellen blivit något av en klassiker. Den är stilbildande på många sätt, titta bara på Disneys animerade Bilar, på Quentin Dupieux Rubber, på Quentin Tarantinos Death Proof eller på Nicolas Winding Refns Drive för den delen. Det är inget snack om att Duellen stått modell för hur-man-filmar-spännande-biljaktscener-som-egentligen-inte-borde-vara-spännande. Själv sitter jag som på nålar (nu när jag är lite piggare). Jag börjar titta uppkrupen i sängen med ryggen mot väggen men slutar filmen sittandes längst fram på sängkanten med fötterna dinglande/småspringande mot golvet.

Vi må alla vara troglodyter ibland, vissa mer än andra (och nä, jag tänker inte bjussa på en direktlänk till Google). Steven Spielberg må vara det 2012 men 1971 var han det inte. Då var han ung och i lindan av vad som skulle bli en härligt galen visionär. Duellen är språngbrädan som gav honom chansen.

Publicerat

THX 1138

Jag blir konfunderad.

Jag har gillat George Lucas och rymdfilmer i hela mitt liv och jag har gillat och haft bra koll på film sedan i mitten på 80-talet, ändå har denna film slunkit förbi mig. Samtidigt som jag undrar varför så hyr jag den på Lovefilm och en vecka senare när filmen dimper ner i brevlådan har jag fortfarande inte kommit på svaret.

THE 1138 är en riktig rymdnördfilm. Det är en film för oss som älskar rymdestetik och det är en film för George Lucas själv. Jag kan riktigt se honom framför mig när han alldeles upprymd och svettig kommer på hur han ska bygga scenografin och hur han i nästa fas får panik och inser att han kanske måste skriva ihop en hållbar historia också.

Det är nämligen där det skiter sig. Filmen må vara precis hur snygg som helst men det händer ingenting. Den är så urbota tråkig att bakgrundsblippande och blinkande dioder och en väldigt ung Robert Duvall  inte hjälper ett dugg. Jag nickar till, dregglar lite på kudden, vaknar till, försöker hålla ögonen öppna, hoppsan där hade det gått tio minuter men har jag missat nåt? Nej.

För att vara en debutfilm är den okej och på många sätt är den imponerande men testbilden på TV är också snygg och ungefär lika spännande. Såhär efteråt när filmen är sedd och tillbakaskickad förstår jag alltihop, jag förstår varför jag inte kände till den: det var inte mycket att se. Liksom.

 

Publicerat

Veckans klassiker: A CLOCKWORK ORANGE

Ojoj, allt detta snack om ultravåld och Beethoven. Nu är det dags att gräva sig in i Stanley Kubricks A clockwork orange och dess förlovade land.

Ultravåld, vad är det egentligen? När den här filmen kom 1971 var ultravåld detsamma som att slå ner och våldta oskyldiga människor, nu ser vi sånt i tidningar och på nyheterna varje dag. Ultravåld då är vardagsvåld nu och på så sätt känns filmen ganska daterad. Men är det verkligen så filmen ska beskådas? Ska jag inte bara släppa taget och inmundiga detta smörgåsbord av filmiska frågetecken utan att analysera och tänka så mycket? Jag vet inte. Går det ens att göra? A clockwork orange är nämligen ingen enkel film att se vare sig jag väljer att analyserar den eller inte.

Alex (Malcolm McDowell) gillar mjölk och Ludvig van. Beethoven alltså. Alex och hans homies har en egen utarbetad stil, likadana kläder (vita overaller, svarta kängor, vita hängslen,  hudfärgade suspensoarer och svarta plommonstop) och dom pratar ett eget språk som kallas Nadsat vilket verkar vara en blandning av engelsk slang, Shakespeare och ryska. Killarna slår och våldtar med samma frenesi och hela tiden med den klassiska musiken som bakgrund.

Att se A clockwork orange är som ett mentalt heltidsarbete. Det snurrar i huvudet konstant. Är dom vita kvinnoskulpturerna som gänget vilar sina kängbeklädda fötter på synonymt med kvinnoförakt eller bara snygg scenografiestetisk? Att Alex fullständiga namn är Alexander DeLarge, har det nåt med Alexander den store att göra? Är Alex orm nån form av biblisk symbol eller bara en simpel jävla orm? Måste jag läsa boken för att förstå filmen till fullo? Skulle det ens hjälpa?

A clockwork orange är en konstfilm i ordets största betydelse. Ingenting är lämnat åt slumpen, varenda vinkel, varenda pryl, vartenda ord och klipp är minutiöst uträknad och på det sättet är filmen absolut ett mästerverk. Sen är det inte alltid jag orkar se denna typ av film, eller ta den till mig som jag borde. När jag såg filmen som tonåring var den spännande i all sin galenskap, den var on the egde och det var lite äckligt med den där ögonöppnarmojängen. Nu är egentligen alla delar av filmen lite mer ”vardagsmat”, vilket i sig är rätt skadat, men jag hade också ett mycket större tålamod för ”svår” kultur då än jag har nu. Jag hade lite mer ork att gå in på djupet och navelskåda, jag hade lite mer fritid kan man säga.

Jag ger filmen exakt samma betyg som jag gav den sist jag såg den men kanske av en lite annan anledning. Att det var en klassiker struntade jag i då, då tyckte jag bara det var en intressant film. Nu förstår jag att det är en klassiker just för att intresset för filmen alltid kommer att finnas kvar. Den här filmen går att analysera till döddagar men det jobbet lämnar jag till andra. För mig räcker det att bara se filmen, det räcker bra långt.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: STRAW DOGS förr och nu

Livet på landet kan vara allt annat än harmoniskt och mysigt. Småstadsmentalitet, dåligt självförtroende, jantelag och otäck gruppdynamik kan göra vilken på ytan vacker plats som helst till ett helvete.

Författaren David Sumner (James Marsden) och hans fru, såpastjärnan Amy (Kate Bosworth) flyttar till Amys hembygd för att få lite ro. Hon har ärvt ett charmigt tegelhus som ligger alldeles ensamt på en udde vid vattnet och där drömmer dom om ett skönt liv långt från storstadshetsen.

Amy var snyggaste tjejen i skolan, den som alla ville ha (och fortfarande drömmer om) och när hon bodde i byn dejtade hon Charlie (Alexander Skarsgård), den snygga men kanske inte alltför snälla killen. Nu återvänder hon alltså till bygden med en äkta man i släptåg och det ses inte med blida ögon, speciellt inte eftersom David är belevad, verbal, hygglig OCH har tummen mitt i handen. Han är alltså så långt ifrån en ”riktig man” man kan komma i den här hålan.

David ber Charlie och hans mannar om hjälp med att lägga om ett tak och sett såhär i efterhand var det ett tämligen dåligt beslut. En sak leder till en annan och snart står mångas liv på spel.

Det här är en remake av Sam Peckinpah´s klassiker Straw Dogs från 1971 med Dustin Hoffman i rollen som David Sumner. Den nya versionen når inte riktigt upp till originalets känsla men den klarar sig ändå bra på egen hand. Vissa remakes kan göra mig förbannad då den nya versionen inte gör någon som helst nytta eller ens antydan till förbättring men Straw Dogs berättar en historia som är så viktig att om det krävs en superdeffad Alexander Skarsgård och en jättevacker Kate Bosworth i huvudrollerna för att filmen ska nå ut till en ny – ung – generation då säger jag okej, kör, jag fattar grejen.

James Marsden har inte alls den utstrålning som Dustin Hoffman besitter men han funkar i rollen som David. Han känns som den vanliga tjommen han är, en man med normal uppfostran som försöker sköta sig i alla lägen och bete sig som folk, även mot människor som kanske inte förtjänar det. Kate Bosworth gör en riktigt bra insats som Amy. Jag tycker hon är en duktig skådespelare och här måste hon spela ut hela sitt register för att bli trovärdig och ja, det gör hon bra. Sen gillar jag den lilla detaljen att hon har ett brunt och ett blått öga. Det är fint.

Alexander Skarsgård lyckas okej, hans Charlie känns äcklig men aldrig otäck, kanske aningens behagligare än Del Henneys Charlie i originalet. Killar som han finns i varenda liten håla, precis som grabbarna i hans posse och det gör inte saken bättre men å andra sidan gör den filmen allmängiltig. Sen tycker jag att James Woods och Dominic Purcell gestaltar sina biroller i remaken med imponerande perfektion .

Jag tycker historien är bra, den är viktig och skrämmande. Inskränkta människor kan göra så jävla mycket skada och även om Straw Dogs drar det hela till sin spets (hey, det är film!) så skulle stora delar av filmen kunna vara verklighet för många människor världen över. Dessutom är historien tidlös. 1971, 2011 eller 2041, den här historien har vi inte sett för sista gången på film.

Om du väljer mellan att se originalet eller remaken så är mitt första tips att du ser originalet och det andra att det spelar mindre roll bara du ser någon av dom.

Straw Dogs 1971

Straw Dogs 2011

Publicerat

HAROLD AND MAUDE

Jag satt och klickade mig runt bland romantiska komedier på LOVEFILM i jakt på ”den där underliga men mysiga 70-talsrullen med han den där unga killen och hon den där gamla tanten” men jag kunde för mitt liv inte komma ihåg filmens namn.

Så ser jag att Filmitch lagt upp ett nytt inlägg och döm om min förvåning när just den filmen jag letar efter recenseras där.
Harold and Maude! Så var det! Så hette filmen!

Längtar man efter en Runaway bride-Harry-mötte-Sally-type-of-romcom så är det här helt fel rulle för det här kan vara den mest underliga romantiska komedin någonsin.

Harold är en ung man, eller pojke, det är svårt att åldersbestämma honom då han ibland ser ut som 15 men kör bil och är giftasmogen. Han bor hemma i det stora fina huset och har som hobby att iscensätta självmord. Det är en hobby han lyckas göra både noggrannt och verklighetstroget och en blind kan se att han gör det för att få uppmärksamhet från sin överklassiga och distanserade mamma. Det han även gör när han har en ledig stund över är att gå på begravningar, något som även den gamla damen Maude tycker är kul.

Maude är en kortväxt snart-80-årig livsnjutare med små gula gnagarliknande tänder och långa flätor som hon sätter fast över huvudet på ett såntdär tyskt husmorsvis. Hon och Harold börjar prata och en mycket speciell vänskap växer fram, en vänskap som sedan övergår i kärlek.

Jag måste säga att jag är synnerligen begeistrad över denna film. Jag tittade klart på filmen, blev inte klok på vad jag nyss sett, kunde inte sluta tänka på den och såg den igen. När sonen gick förbi TV:n tittade han en sekund eller två och sa ”Vad är det med den där killen? Han är så vit.” och sen satte han sig bredvid mig och ville inte sluta titta.

För det är nåt med filmen som är så väldigt speciellt. Det kan vara färgerna, det kan vara tonen, det kan vara Cat Stevens mysiga musik, det kan vara 70-talsflummigheten som lyser igenom, det kan vara Bud Cort som gör Harold så mänsklig att det är omöjligt att inte tycka om honom fast han ser ganska läskig ut och beter sig sjukt konstigt och det kan vara Ruth Gordon som spelar Maude med den äran, men det troligaste är att det är en väldigt lyckad kombination av allt detta.

Jag tror att Harold and Maude är en film som antingen sitter kvar i magtrakten resten av livet eller en film som man vill slå sönder med en hammare och spola ner i avloppssystemet.

Vad jag tycker är nog tämligen självklart.

Publicerat

Woody Allen-helg: Bananas

Ja, okej, det här är inte en av Woody Allens starkaste rullar. Det är inte ens en stark rulle. Den är faktiskt så pass dålig att det i mina ögon inte känns som en Woody Allen-film men jag kan liksom inte missa straffsparken mot öppet mål: Sylvester Stallone är ju med!

Han är med så lite i filmen att han knappt är omnämd på Imdb men på min Stallone-VHS-hylla står Bananasfodralet tveklöst och stolt.

Woody Allen som soldat för tankarna till Lasse Åberg i Repmånad och det är inte heller en film jag tycker är särskilt bra om, men å andra sidan, Stallone i rollistan hade kanske fått upp mina ögon för den filmen också?

Helt ärligt är filmaffischen rätt missvisande då jag tycker den för tankarna till en skön 70-tals komedi men visst, den har sina roliga scener, men dom är lätträknade.

Självklart lyckades Woody ge sin dåvarande flickvän/fru Louise Lasser den kvinnliga huvudrollen, vilket verkar vara populärt för manliga regissörer att göra. Det kanske är enklast för husfridens skull men det är inte alltid det bästa för att höja en films kvalitéer.