Kategori: 1973

Publicerat

Skräckfilmsveckan: CANNIBAL GIRLS (1973)

Halli hallå Ivan Reitman, nu hälsar vi dig välkommen till den här skräckveckan.

Ivan Reitman är alltså regissören bakom filmer som Ghostbusters, Twins, Dagispappan, Junior, Dave och Draft Day och är således inte känd som någon skräckman direkt men nu ska vi vrida klockan tillbaka ända till 1973 och hans andra långfilm i karriären, Cannibal Girls. Mumsigt hungriga damer, blod och kroppsdelar, det är väl vad man kan vänta sig, är det inte?

Jo, jag tycker nog att jag hade rätt förväntningar på filmen, trodde kanske att den skulle ha en komisk touch men ändå mer mer inriktning på ”riktig” kannibal-skräck än någonting annat. Och ja, visst ÄR det en kannibalfilm men en otroligt light sådan eftersom man inte får se något direkt ätande. Man anar att dom här tre kannibalkvinnorna filmen handlar om kalasar rätt rejält på sina offer men ana gör faktiskt ingen skräckis.

Eugene Levy är en av männen som befinner sig på fel plats vid ett tillfälle och frågan är om han inte befann sig även i fel sminkstudio och kanske även fel frisör strax innan tagning. MAKEN till over-the-top-look har sällan skådats, jag kunde inte sluta skratta.

Nejmenherregud det här är ingen film jag vill att någon ska se, det är bara så jubelidiotiskt jättedåligt.

Sofia och Johan har FÖRHOPPNINGSVIS sett någon annan – och lite bättre – film idag. Klicka på deras namn för att komma till recensionerna.

Publicerat

CLEOPATRA JONES – SPECIALAGENT

På affischen står det att Cleopatra Jones (aka huvudrollsinnehavaren Tamara Dobson) är ”6-feet-2”. Det motsvarar ungefär 188 centimeter. Så om du tänker att Cleopatra Jones är en lång, svart, karatekunnig James Bond-typ-kvinna som kör sin Corvette snabbt och till synes oförsiktigt MEN märk väl, Cleopatra Jones gör ingenting utan eftertanke. Hon är en specialagent inriktad på att förgöra drogkarteller så när hon får nos på den lesbiska drogdrottningen Mother (spelad av Shelley Winters med en peruk som ser ut som en oborstad chihuahua) går hon all in, det är no mercy in i kalket bara.

Den här filmen kom ungefär samtidigt som Coffy men jag tycker den är rätt mycket svagare. Främst beror det på att historien inte riktigt berör mig på samma sätt som i Coffy, där var det brutal hämnd det var frågan om, ett ämne som är lätt att ta till sig och förstå. Att Pam Grier är en coolare skådis än Tamara Dobson spelar också in men detta utan att nån skugga ska falla på Tamara, det är ju som att jämföra ett smultron med en jordgubbe. Båda är fantastiska men en jordgubbe är så mycket större.

Filmen bjussar dock på skön musik, schyssta bilar, en kvinnlig polis som jobbar i en i princip genomskinlig blus och en avslutning på en bilskrot som inte går av för hackor. Underhållning för stunden men lite för svag eftersmak för att hamna på en trea.

Publicerat

Back to the 70´s: ÖVERGREPPET (1973)

Att vara polis och tvingas hantera personer misstänkta för sexuella övergrepp på barn känns som ett av dom svåraste jobben som finns. Hur förhåller man sig lugn? Hur bibehåller man moral och yrkesetik? Jag har inga problem med att förstå att poliser flippar ibland, fasiken, det känns mänskligt även om det är både förkastligt och brottsligt att göra det.

I den här filmen är det poliskommisarie Johnson (Sean Connery) det slår över för. Han misshandlar en man misstänkt för diverse brott mot väldigt unga flickor och han slår honom så illa att det inte är säkert att han överlever. Men är det ens rätt person? Är han skyldig? Varför är Johnson så arg?

Jag tycker det är jättehärligt att se Sean Connery på film även om ingen kan anklaga honom för att ha fingertoppskänsla när det gäller att välja rätt roller. Det känns som att han – vissa år – har gjort alla filmer han kommit över. Långt ifrån alla är bra, en del är banne mig knappt tittbara.

Övergreppet (eller The Offence som den heter i original) är en speciell film. Långsam, tyst, brittisk ”skitig”. Det är mycket hårt material överallt, betongväggar, tegel, sten. Brunt och grått i olika nyanser. En polisstation under renovering som känns smått klaustrofobisk i mina ögon och en Sean Connery som har nerverna utanpå kroppen även om han som alltid är proper, ståtlig och utstrålar värme.

Jag märker att jag i vissa scener enbart fokuserar på Connerys ögon. Få skådespelare kan agera med blicken som han. Han behöver inte prata, ögonen berättar vad han tänker.

Av dom 73 filmer och TV-serieavsnitt Sidney Lumet regisserade under sin livstid är detta inte en av dom mest kända men det är en stabil film, en sevärd film och en Sean Connery i världsklass.

Nästa tisdag kommer ännu en film från det finfina 70-talet.

Publicerat

COFFY

Häromdagen läste jag Carls recension av hiphopfilmen Straight Outta Compton.

Carl besitter en förmåga som jag oftast totalt saknar: förmågan att lugnt och nyanserat analysera det som händer och sker och detta både när det gäller film och sånt som händer verkligheten.

Man kan visualisera det som att om jag ligger i ett betongrör, sparkar mig trött och fräser ur mig mina kanske-inte-alltid-så-genomtänkta-och-oftast-svordomskryddade tankar så sitter Carl uppepå nämnda rör och dinglar med benen, tittar lite till höger, lite till vänster, ler och hummar eftertänksamt, silar alla inputs genom finurliga hjärnceller och ut kommer En Smart Nyanserad Åsikt.

Det vore en överdrift att säga att Carl och jag har liknande filmsmak men självklart lyssnar jag när han kommer med tips. I ovan nämnda recension skrev han om ”Pam Grier-pärlan Coffy” och då tändes en liten glödlampa i skallen. Jag gillar Pam Grier, jag gillar filmpärlor och Carl är klurig, hur skulle jag kunna låta bli att leta upp Coffy?

Nej, precis. Klart jag letar upp Coffy!

Pam Grier spelar denna Coffy, så jävla stenhård donna alltså! När hon ger sig fan att hämnas så gäller det att inte vara den som gjort henne eller hennes närmaste illa. Hennes lillasyster har nämligen dött thanks to stadens droghandlar-as till män och en efter en ger hon sig efter dessa.

Männen framställs inte direkt som goda människor, mer fula, tjocka, äckliga svin som tänker med snorren och SOM Coffy utnyttjar det! Ja, inte bara hon förresten, ALLA kvinnor i filmen utnyttjar det faktum att det bara är att sära på blus-urringningen så får dom som dom vill. Att filmen är från det BH-lösa 1973 hjälper också till såklart, det blir lite enklare att flasha behagen när det inte är en massa push-ups, wonderbras och balconettes i vägen.

För vänner av naturliga bröst är Coffy rena rama julafton. För fans av tuffa-kvinnor-som-inte-tar-skit är det också toppen. Hon är bra jäkla cool, Pam Grier! Att själva historien inte är den mest engagerande får ses som en bisak. Det är Pam Grier man vill se, Pam Grier som skjuter onda män sönder och samman! Tack Carl för tipset!

Publicerat

FILMSPANARTEMA: SCIENCE FICTION

Vi filmspanare har vetat ett bra tag att april månads tema skulle ha med science fiction att göra, det var mer bara en fråga om vi skulle ha någon eventuell begränsning i det jättestora ämnet. Temat var Henkes förslag från början och han var väldigt tydlig med sin åsikt i begränsningsfrågan: han ville inte ha någon. Alls. Så det blev ingen. Alls.

Jag satt på filmspanarträffen och bet på naglarna. Science fiction är ju typ vääääääldens största filmgenre, vad TUSAN skulle jag göra nu? Skriva om mina favorit-sci-fi-monsters, jätteräkorna i District 9, drottningen i Alien som tillverkades av svarta sopsäckar eller rovdjuret i Rovdjuret? Skulle jag kanske beta mig igenom tio sci-fi-klassiker som jag inte sett? Ja, kanske det. Jag kanske skulle grotta ner mig totalt i den här genren, passa på liksom.

Sen hände det som brukar ske när min hjärna spinner loss. Jag fastnar i en loop, jag kommer inte loss, jag visualiserar min idé, tänker den klart och gör. Min infallsvinkel på månadens tema blev alltså det fullständigt självklara:

 

 

 

 

 

Shane Carruth är regissören och manusförfattaren bakom den megakonstiga filmen Upstream color som jag såg härom månaden. Nio år tidigare gjorde han sin första film, lågbudgetsciencefictionfilmen Primer och nu har jag sett den med. Man kan säga att även den är megakonstig. Ärligt talat så fattade jag inte mycket alls denna gången heller samtidigt som jag fortfarande känner att Shane Carruth är en intressant regissör.

Primer bjussar på en vardaglig men lite läbbig science fiction-känsla när historien om fyra uppfinnare ska berättas. Dessa fyra killar håller till i ett garage och försöker på fritiden komma på nån supersmart idé att tjäna pengar på. Två av killarna lyckas. Dom tillverkar nån form av låda i vilken det händer nåt extraordinärt, nåt som är revolutionerande och superfuturistiskt och uppenbarligen är det spännande, häftigt, coolt och livsförändrande MEN jag vet inte vad uppfinningen går ut på. Jag fattar helt enkelt inte.

Jag sitter i soffan och tänker att det här hade varit en perfekt film för mig i slutet på åttiotalet när jag gick naturvetenskaplig linje på gymnasiet, älskade kemi och fysik-lektionerna och faktiskt kände mig ganska smart. Då hade jag sannolikt satt mig med penna och papper och försökt analysera filmen ner till molekylnivå men nu har jag ett liv, jag har annat att tänka på, things to do, people to se, places to be så jag orkar helt enkelt inte engagera mig. Däremot ska inte mina tillkortakommanden belasta filmens betyg. Den är speciell men ändå rätt sevärd i all sin knepighet.

 

 

 

Andrei Tarkovsky gjorde en av världens mest kända sciencefictionklassiker 1972 när han filmade Stanislaw Lems roman Solaris (den som trettio år senare fick en remake med George Clooney i huvudrollen). Sju år efter Solaris kom Stalker, även den en lååång film (163 minuter) men inte en bråkdel så tyst som Solaris.

En meteor har träffat jorden och åsamkat nåt som kallas The Zone, en yta där inga fysiska lagar stämmer och fungerar. Inuti The Zone finns The Room, ett rum i vilket alla dina djupaste önskningar slår in. Självklart är The Zone och dess innehåll vaktade av nitiska militärer, konstigt vore väl annars?

Vi får följa en Stalker (Aleksandr Kaydanovskiy), en form av guide, som ska hjälpa två män som av olika anledningar vill ta sig ner till The Room. Stalkern vet givetvis att detta är olagligt men trots den vetskapen och trots att hans fru på alla sätt och vis försöker få honom att låta bli så tar han jobbet.

Början på filmen är filmad med någon slags sepiafilter, något som gör att filmen känns både smutsig och gammal. Jag märker dock att jag vänjer mig efter en stund, att ögonen liksom halkar in på bruntonad lera rätt in i filmen och jag märker att färgerna – eller bristen på dessa – skänker mig ett lugn även om det inte är så visuellt snyggt. När dom tre männen tagit sig en bit närmare The Zone kommer dock färgerna. Åsynen av den gröna växtligheten gör att jag får lättare att andas även om filmen tyvärr fortsätter vara bra seg.

Filmen är rysk, väldigt rysk. Den är rysk på så sätt att det såklart pratas ryska men den versionen jag fick tag på hade även tveksam textning, en textning som från tid till annat skiftade från engelska till… ryska. Jag kan inte ryska, inte ett ord mer än korsordets ”ryssja” (da), så under dessa feltextningsperioder var jag helt i det visuellas våld vilket faktiskt var en upplevelse bara det. Det var som att titta på en stumfilm fast med folk som pratade.

Jag tänker att Stalker är en film jag gärna skulle se en nyskapande remake av, gärna nedkortad en hel del och med lite mer (för mig) kända ansikten i rollistan. Jag tror jag skulle ha lättare att ta till mig en sådan film. Jag tänker också att det är en historia intressant nog att berättas igen till skillnad mot en del remakes som faktiskt blir av.

 

 

 


Woody Allen är kanske inte den första regissören man tänker på i samma andetag som science fiction-filmer men 1973 fick han faktiskt till just en sån.

Det är år 2173. Hälsokostaffärsägaren Miles Monroe (Woody Allen) ligger i en kapsel och hittas av några läkare i skogen. Han väcks upp ur nån form av kryosömn med ansikte, händer och fötter invirade i aluminiumfolie. Tvåhundra år tidigare sövdes han för att gå igenom en enkel operation för sitt magsår men nåt gick fel och han vaknade inte. Nu ska han försöka börja om där han slutade men befinner sig i ett USA som inte riktigt är det land han känner till och allt han trodde sig veta om hälsosam kosthållning får han lära om på nytt. Grädde, socker, kött och tobak är numera nyttiga grejer.

Jag tycker Sleeper är en härligt tokrolig film. Woody kryllar manuset med så många oneliners att det briljanta efter ett tag känns som självklarheter men jäklar, han är klurig den mannen! Filmen har även farsartade element och en hel del slapstick och detta i kombination med futuristiska farkoster, jättebananer, robotar, orgasmatrontunnor, en Diane Keaton i högform och en långhårig Woody som åker bärsärk i elektrisk rullstol gör att jag släpper garden och bara låter mig roas.

Det här är dessutom den enda science fiction-film jag hittills sett med tradjazzackompanjerade actionscener. Befriande jätteknasigt!

Som grädde på moset kommer en fjärde sci-fi-film-som-slutar-på-ER-och-är-regisserad-av-en-intressant-snubbe imorgon. Jag kände att det räckte med tre idag.

Nu är jag nyfiken som tusan på hur mina filmspanande vänner har tagit sig an detta tema, är du?  Klicka på namnen för att komma till respektive blogg. Christian, Sofia, Jojje, Steffo, Henke, Jimmy och Johan.

Publicerat

Veckans klassiker: AMARCORD

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag närmar mig 40 med stormsteg. Jag har fyra decennium som jag kan droppa minnen från även om det kanske bara är dom två sista som jag kan säga att jag minns ur både positiv och negativ synvinkel. Det jag kommer ihåg från 70-och-början-på-80-talet är format av barndomens lekfulla skimmer, av kvadratiska foton, av hörsägen, av nostalgi. Jag kan inte säga att något av det jag minns från min barndom är hundraprocent sant men det är sant för mig, det är sant enligt mitt sätt att se på mitt liv.

När Frederico Fellini gjorde Amarcord var han 53 år. Han hade dryga tio år till av samlade minnen att försöka få ihop till en film när han bestämde sig för att skriva ett manus baserad på händelser ur sitt liv. Självklart blir det flummigt, självklart blir det det. Jag tror att det mesta i filmen faktiskt har hänt även om dom elaka kanske inte var fullt lika dumma, dom som skrek kanske inte var fullt lika högljudda, dom vackra damerna kanske inte var fullt lika ljuva och dom gigantiska brösten kanske var mer galiameloner än vattenditon. Stora bröst i en elvaårings ögon är kanske inte samma sak som stora bröst för en femtioåring, däremot inte sagt att synen på brösten är fel när femtioåringen minns sitt elvaårsjag och dennes fascination.

Amarcord är en film utan en manusskriven röd tråd men vad gör det? Känslan i filmen är konstant från förtexterna och filmen igenom. Filmmusiken är alldeles underbar, miljöerna, människorna, tokerierna, jag smälter som en dubbeljapp på badstranden, jag släpper taget och hänger med på resan.

Italienska statens turistbyrå borde jubla åt en film som denna för Amarcord är full av fördomar hur italienare är och beter sig, hur italienskor är och beter sig och hur Italien ser ut och detta är skildrat med sådan värme och charm att fast jag förstår att det är överdrivet så nickar jag bara och ler. Bakom varje fördom finns ett uns av sanning och Fellinis sanning köper jag utan att ifrågasätta.

Det här är en filmklassiker som jag tuggar i mig med både kniv, gaffel och sked. Den har i och för sig ”bara” trettio år på nacken men den håller fortfarande och den har åldrats med skönheten i behåll. En magnifik liten film.

Publicerat

Tre om en: Tre filmer jag inte kände till förrän en bloggvän tipsade om dom

Det händer ibland att jag får filmtips från både från läsare och andra filmbloggare om filmer jag inte visste fanns. Såna filmer är extra kul att leta upp och även om dom inte alltid hamnar i toppskiktet av min betygsskala så blir jag alltid glad över att det finns människor som lägger ner tid och energi på att tipsa mig om filmer som dom själva gillar.

Håll till godo. Här är tre filmer. Tre genres. Tre filmtipsare.

 

Black Water

My tipsade om den här australienska krokodilfilmen när hon inte hittade den bland mina recenserade läskiga-djur-under-vatten-filmer. My har rätt, självklart är det en film jag borde ha sett men nej, den hade jag totalmissat.

Som så många andra australiensiska filmer så är även denna ”baserad på en verklig händelse” och som så många andra gånger så känner jag ”Yeah, sure” när filmen är slut. Jag menar, hur många dumhuvvemänniskor finns det i världen egentligen, eller i Australien för att vara lite mer precis?

Tre personer, två systrar och den ena systerns man, ska bege sig ut på en fisketur i nån träskflod i norra Australien. Dom hyr en guide för dagens utflykt och tillsammans beger dom sig ut på floden i en minimal metallbåt.

Båten välter (nähää?), guiden blir uppäten (nähää?), brunettsystern och mannen simmar mot land och tar skydd i ett träd medans blondinsystern (nähää?) har ”fastnat” under den upp-å-nervända båten. Nånstans i det mörka vattnet befinner sig en hungrig krokodil som vill ha mer att käka en än simpel fiskeguide.

Nu låter det kanske som att jag är grymt skeptisk men det är jag inte. Filmen är väldigt spännande ibland och krokodilen är inte bara stor, välgjord och busigt hämndlysten – han morrar och hoppar också! Saken är bara den att det händer inte så mycket. Det är mycket väntan och många långa scener med dessa människor uppkrupna i ett träd och jag vet inte om jag är konstig men DET är inte så värst pulshöjande. Däremot hoppar jag till ett par gånger och närbilderna på den där krokodilen gör att jag känner en viss glädje över att det är långt till sommaren.

Här finns filmen.

 

 

You again

Jag fick tips från  bloggläsaren Hannele att jag borde se den här filmen och då är det klart att jag lyssnar.

Marni (Kristen Bell) är skitful, finnig, har fett stripigt hår och tandställning när hon går i plugget. Hon blir brutalt mobbad under hela skoltiden av JJ (Odette Annable) som inte enbart är sadist utan även skolans snyggaste tjej. Åren går och Marni försöker bearbeta sin jobbiga uppväxt och har fått fason på sig själv och sitt självförtroende. Nu har hon både ett toppenjobb och ser grymt bra ut. Bortsett från brist på pojkvän så är det full pott.

Nu ska Marnis svärmorsdröm till storebror gifta sig och hon reser hem till sin familj och till sin  barndomsstad. När broderns brud presenteras som Joanna får Marni en chock: det är JJ! Att det dessutm är JJ´s framgångsrika moster (Sigourney Weaver) som betalar för hela kalaset gör inte saken bättre då hon var Marnis mamma Gails (Jamie Lee Curtis) antagonist i skolan.

Allting kommer tillbaka, allting går igen, rivalitet, svartsjuka, missuppfattningar, barnsligheter. Åren har gått men har dessa kvinnor egentligen vuxit upp? Hur djupa är såren, hur bra har ärren läkt?

You again har förutsättningar att vara en riktigt bra komedi som inte enbart kretsar kring flams och trams för bitvis är den både rolig och ger en bitter bismak i munnen – men – det är en amerikansk komedi i ordets kanske värsta bemärkelse. Det är en kvinnosyn som möjligtvis passade sig på 30-talet och själva peaken nåddes när familjefadern, Marnis pappa och Gails make efter ett utflippat kärringbråk sitter bakom sitt massiva jakarandaskrivbord som en annan landsfader och har sina två kvinnor på andra sidan bordet och avkräver dom utegångsförbud för sitt handlande. Vem fan är HAN att komma och snacka? Och dom säger inte ens emot! Han bara sitter där och ORERAR.

Jodå, det finns en hel del scener jag går igång på faktiskt men att cheerleadingmentaliteten retar mig är inget nytt eller det där att en ledsen kvinna trycker i sig ost på sprayburk med orden ”Vad spelar det för roll? Jag ska ju ändå inte gifta mig!”, alltså var är det med det här med bröllop och giftermål som är så JÄKLA viktigt egentligen? Dessa delar av ”tjejfilmer” gör att jag känner mig som en man men jag tror samtidigt att det finns väldigt många tjejer som känner som jag.

För att inte riskera att fastna i analyserande av en film som varken kräver eller behöver det så tycker jag ändå den var okej. Putslustig ibland, skönt knasig ibland, vissa passager var helt onödiga (som att det tydligen är ett måste i varje film med bröllopstema att det ska bjudas in en känd artist till festen så det kan fuldansas och sjungas med i eftertexterna till en ”känd” låt). Kristen Bell gjorde sitt jobb med den äran och det var härligt att se Jamie Lee Curtis och Sigourney Weaver agera mot varandra. Gammal är inte bara äldst, gammal kan också vara bäst.

Här finns filmen att hyra.

 

 

Rösten från andra sidan (Don´t look now)

Bland kommentarerna till The constant gardener dök plötsligt Movies-Noir upp med ett otippat tips: Don´t look now med en naken Donald Sutherland endast iklädd peruk.

Hur otippat är inte det att jag en fredagkväll, alldeles ensam hemma, stoppar i en mysko psykthriller från 1973 i DVD-spelaren med sånt knastrigt ljud att jag tror att det är en bifogad sönderspelad LP-skiva jag lyssnar på?

Donald Sutherland och Julie Christies dotter är död. Hon hade en röd kappa på sig. Dom åker bort, träffar på två underliga gummor varav den ena är blind och synsk och hon lurar i den sörjande modern att dottern finns kvar med dom, som en ande eller nåt. Donald klär av sig, visar hela tjottaballongen och ja, visst har han peruk.

Men herregud, det här är INTE en bra film. Ointressant, ickespännande, konstig och ful, den är som en rondellhund tillverkad av en blind man utan smak. Inte ens en Suntherlandsk dingelidong kan rädda en film, inte för mig i alla fall.

Här finns filmen.

Tack Filmitch som gav mig tipset på detta finfina Tre om en!

Publicerat

TURKISK KONFEKT

I min lilla rundtur bland filmer regisserade av Paul Verhoeven stannar jag nu vid stationen som heter Turkisk konfekt.

3,3 miljoner holländska biobesökare har sett den och det gör den här filmen till den största holländska filmsuccén någonsin på hemmaplan och sällan har jag läst så mycket gott om en film som denna. Den känns lite som den holländska varianten av Roy Anderssons En kärlekshistoria som också är en film som hyllas överallt (utom möjligtvis här).

Det går att filma ur fågelperspektiv (ovanifrån) och ur grodperspektiv (underifrån) men den här filmen börjar med att filma Rutger Hauer ur scrotumperspektiv. Han ligger naken på rygg och bresar i sin sunkiga säng med hela paketet i kamerafokus. Det är en ganska ovanlig syn och en ganska annorlunda början på en film vilket får mig att undra vad tusan som ska komma sen – och det är en befogad undran.

Det runkas och knullas och klipps pubeshår och det zoomas in bröst och Erik (Hauer) sprider sin säd ganska urskiljningslöst bland dom holländska damerna och det känns som en form av mani, som ett sexmissbruk, som att han försöker döva smärtan efter något eller någon och det är precis vad han gör. Olga (Monique van de Ven) heter hon, kvinnan som svikit honom, som försvunnit och som var hans stora kärlek.

I återblickar visas vad som hände, hur kärlekshistorien började, hur den slutade och allt tumult där emellan. Mer vill jag inte avslöja, inte om handlingen i alla fall men jag får långt mer samma vajbs av denna som av franska Betty Blue än jag får av En kärlekshistoria. Det här är en brutalt köttig film, den inte bara finluktar kön, den fullkomligt stinker kuk, fitta, bajs och likmask och jag undrar om en film som denna skulle kunna få oss svenskar att vallfärda till biograferna. Det är inte en Stig-Helmer-tofs eller en Millemium-piercing så långt ögat når. Å andra sidan kom Turkist konfekt 1973 och då var det annat som eggade oss filmtokiga svenskar, Bergmans Viskningar och rop och Emil och griseknoen till exempel.

Publicerat

EXORCISTEN

Vad jag förstår gick det till såhär.

Det var 1949 som den då 21-årige William Peter Blatty beger sig ut för att köpa en dagstidning.  I denna tidning stod det en artikel om en pojke, en 13-årig besatt pojke från Maryland och nånstans i hjärnbarken fastnade denna historia hos Blatty. 1971 skrev han boken The exorcist och senare även manuset till filmen med samma namn.

Men boken (och filmen) handlar inte om en 13-årig pojke utan om en 12-årig flicka vid namn Regan (Linda Blair). Regans mamma Chris (Ellen Burstyn) är skådespelerska och jobbar på en filminspelning i Georgetown. Med sig har hon sin dotter och en assistent. Dottern insjuknar i någonting oförklarligt och läkarna står villrådiga. Deras enda gissning är att det har något med hennes mentala status att göra, men dom vet inte, inte egentligen.

Chris vet inte vad hon ska göra men kontaktar prästen Damien Karras (Jason Miller) som har börjat vackla lite i sin gudstro och han  i sin tur kallar på en exorsist: Fader Merrin (Max von Sydow). Fader Merrin har precis varit i Egypten och varit med på utgrävningar där han sett att djävulska hemskheter är på väg att hända i städer som….Georgetown och det är verkligen en sanning med modifikation. Lilla Regan är nämligen besatt och det ger sig uttryck ingen normalt tänkande människa ens hade kunnat fantisera ut.

Alltså, det är få filmer som får mig att på riktigt hålla andan så länge att jag nästan ser ut som en smurf i ansiktet. Exorcisten kan med sitt  krypande långsamma tempo skapa en stämning så otäck att den nästan går att skära i med kniv. Dom religiösa bitarna är både obehagliga och excentriska (och då tänker jag specifikt på scenen när Regan onanerar med ett krucifux som fick många att sätta popcornen i halsen) och effekterna är så långt från datoranimerat CGI-krafs man kan tänka sig.

Det här är rysligt spännande, det är gåshud, det är äckelpäckel, det är ondska, svordomar, krypande läskigheter och det är en filmklassiker utöver det vanliga. Skådespelarna lämnar ingenting i övrigt att önska, inte ens Ellen Burstyn (syftar på gårdagens recension). Max von Sydow blev Fader Merrin med hela världen, Linda Blair blev liksom Inger ”Pippi” Nilsson för evigt sammanlänkad med sin barnroll och jag, jag blev kräkkänslig på kuppen. Så kan det gå.