Kategori: 1976

Publicerat

EN STJÄRNA FÖDS

1937 var det Janet Gaynor och Fredric March som spelade Vicki Lester och Norman Maine, 1954 var det Judy Garland och James Marsden. 1976 bytte Vicki namn till Esther Hoffman och spelades av Barbra Streisand och Norman fick heta John Norman Howard och spelas av Kris Kristofferson och 2018 förnyades storyn ännu ett snäpp då den kvinnliga huvudrollen heter Ally och spelas av Lady Gaga och den manliga heter Jackson Maine och spelas av Bradley Cooper.

Där har du den snart åttioåriga evolutionen av filmen A star is born som nu fått sin fjärde remake (men mer om den senaste filmen imorgon).

För att komma i stämning och ha något att jämföra med innan jag begav mig till biografen för att kolla in Bradley och Gaga passade jag på att se En stjärna föds från 1976. Både Kris Kristofferson och Barbra Streisand är skådespelare jag tycker om och jag vet att jag sett filmen nånstans i början på 90-talet men då jag inte minns ett jota av detta är det verkligen som att se filmen för första gången när jag klickar på hyr på Itunes och blir 39 kronor fattigare. Redan i första scenen känner jag att WOW, det här är precis rätt film för min sinnesstämning. 70-talsfeeling när den är som allra bäst både i form av uttryck, filmbolagsloggor och färger.

John Norman Howard (Kristofferson) är en dalande stjärna på dekis. Han drar fortfarande massor med folk till konserterna men saknar respekt både för dom som betalat biljetter och för sig själv då han dyker upp fem timmar för sent och så pass tankad och drogpåverkad att han inte ens minns texten på sin största hit. Till publikens stora missnöje. Såklart.

Han skiter totalt i turnéledarens (Gary Busey) förmaningar om att åka till hotellet och vila för morgondagens ännu större spelning, han sätter sig i limousinen och drar vidare. Han vill FESTA och då blir det så. John hamnar på lokal, på en liten spelning med tjejbandet Oreos, tre tjejer med Esther i täten och dom det dräggiga fyllo han är kan han inte hålla käften. Han pratar högljutt med dom som tilltalar honom och Esther lackar ur. Hon går ner till honom bland borden och talar om för honom att han stör. Han ler. Han ler med hela ansiktet och för första gången på jättelänge SER han en annan människa. Det är början på sagan om Esther Hoffman och John Norman Howard.

Det jag tycker är det allra bästa med hela filmen är 70-talskänslan. Jag älskar verkligen estetiken och känner ett sån trygghet och ett sånt lugn när jag ser filmer som denna. Tänk Kinasyndromet, Kramer mot Kramer, Avlyssningen, ALla presidentens män, Capricorn One, DEN typen av känsla. A star is born är ett drama med musikinslag så det går inte att göra någon jämförelse för övrigt med dom andra filmerna men jag tror du förstår hur jag menar.

Barbra Streisand och Kris Kristofferson är väldigt omaka rent utseendemässigt och det är till en början svårt att förstå vad deras karaktärer ser i varandra men ju längre filmen går ju mer köper jag historien. Speltiden är lång, 139 minuter, så den har tid på sig att sig in i storyn

Det finaste är scenerna när dom bara tittar på varandra. Ögonen. Glittret. DÅ är jag där, då tror jag på allt. Och en del av sångnumren, Barbra sjunger så jävulusiskt fint och Kris ser så himla förälskad ut. Man smäller av litegrann. Jag måste erkänna att det känns bra att ha sett denna film som uppvärmning inför årets A star is born. Jag är pepp nu. Riktigt pepp.

Publicerat

MANNEN UTANFÖR LAGEN

När jag klickade runt bland mina filmbloggarkompisars favoritfilmer från 1976 såg jag en film som återkom på många listor. The Outlaw Josey Wales, eller som den fick heta på svenska: Mannen utanför lagen.

Jag hade aldrig ens hört talas om filmen och hade jag det hade jag sannolikt inte tittat på den ändå, jag vet nämligen inte om jag kan tänka mig nåt tristare än westernfilmer med Clint Eastwood, De skoningslösa exkluderad. Men det var nåt som fastnade, nåt i beskrivningen av filmen på dessa listor. ”En antivåldsfilm i westernmiljö” skrev Henke. ”En roadmovie i westernmiljö”, skrev Steffo. ”En antikrigsfilm”, skrev Jojje. Och är det NÅT jag gillar så är det roadmovies och antivåldskrigsfilmer så jag zappade in på Itunes den första lediga kvällen jag hade och hyrde filmen. Att postern och speltiden på 135 minuter gav mig kalla kårar struntade jag i, nu jäklar skulle jag lära känna Josey Wales.

Filmen börjar pang på rödbetan med att Josey Wales (Clintan) håller på och plogar (?) med sin lille son och frun ropar. Sonen springer in och Josey stannar kvar på fältet. En liten stund senare ser han rökpelare som stiger upp mot skyn och han springer mot huset som står i brand, påtänt av ett gäng banditer. Sonen ropar efter pappa men Josey blir nedslagen och både frun och sonen dör i branden. Resten av filmen handlar om hur ensamvargen Josey försöker hantera sitt nya liv och hur ödet kan gripa in och liksom ”ge” en alternativ familj till den som behöver. Blod är inte alltid tjockare än vatten.

Det här känns verkligen som en western av den gamla skolan, med cowboys och indianer som porträtteras på ett sätt som inte skulle vara möjligt fyrtio år senare. Det här är också en film som har ett inneboende anti-tempo som gör en sån som jag alldeles kli-ig i fingrarna. Jag kan knappt sitta still, allt berättas så otroligt sakta. Det blev liksom en lektion i tålamod och träsmak mer än en filmisk upplevelse MEN jag kan ändå inte säga att historien på något sätt är ”dålig” eller oengagerande, för det är den inte. Det här är en bra film, det är bara inte min typ av film och därför når den inte upp i något högt betyg. Men godkänd är den absolut och jag är glad att jag tog mig tid att se den. Filmtips ska man ta till sig och beta av, så är det bara.

Publicerat

Back to the 70´s: NETWORK (1976)

TV-stationen UBS. Den äldre herren Howard Beale (Peter Finch) har varit nyhetsankare i många många år men på grund av dalande publiksiffror får han plötsligt sparken. Bittert såklart men Howard tänker inte gå lugnt och stilla. I direktsändning berättar han att han om en vecka kommer ta sitt liv med ett skott i pannan – inför TV-kamerorna. Hans fru är död och dom fick inga barn, han upplever sig inte ha någonting att leva för länge när jobbet inte heller finns kvar.

Det är klart att hotet om självmord i direktsändning ger ringar på vattnet. Beale blir en snackis och får löpsedlar samtidigt som han stoppas från att visa sig på TV MEN lång och trogen tjänst hjälper honom och han lovas ett sista inhopp. Han kan dock inte låta bli utan börjar prata om en massa personliga funderingar istället.

Traditionalisterna på stationen får krupp och vill stoppa Beale för alltid men den nyanställde Diana Christensen (Faye Dunaway) ser på händelserna med helt nya ögon. Uppmärksamhet ger reklam gör att tittarna flockas och det blir till ett likamedtecken med en välmående TV-station.

Network är en såndär storfilm, en klassiker, en film som som det pratas om fortfarande, en sån som aldrig riktigt åldras. Den dryper av samhällskritik och frågeställningar kring cynisk kapitalism och visst gillar jag det MEN jag kan inte säga att filmen rockade min värld. 2016 är detta liksom inga nyheter, det är vardag. Tyvärr kanske man ska tillägga.

Filmen fick tio Oscarsnomineringar och vann fyra varav Bästa manliga huvudroll var en av dom. Peter Finch änka Eletha och filmens manusförfattare Paddy Chayefsky tog emot priset och Finch blev därmed den första skådespelare att vinna en Oscar postumt.

Det här är den tredje filmen i temat som är regisserad av Sidney Lumet. Det säger mer om hans storhet under detta årtionde än om min bristande fantasi. Nästa vecka är det sista filmen ut i detta tema och den är inte regisserad av honom. Jag lovar.

Publicerat

CARRIE

Jag hade planer på att göra en ”Fiffis filmtajm jämför” med denna film och remaken men ibland går det inte som planerat. Ibland kommer det en surprisefilm på Filmfestivalen emellan och filmerna blir sedda i ”fel” ordning och allt blir hejbaberiba men som det mesta annat så brukar det bli bra ändå även om det inte blir som man tänkt.

Nu har jag i alla fall sett om originalfilmen från 1976, en film jag bara sett en gång förut och det var när jag var fjorton-femton år sådär. Längesen alltså. Jag mindes inte mycket mer än ofantliga mängder grisblod och det var nog bra det. Hade jag haft denna film i färskt minne hade nog den nyaste versionen känns sämre, mycket är nämligen otroligt likt. Vissa scener, dom flesta scener, är rena kopior. Ibland är det originalets variant som funkar bättre, ibland remakens.

Sissy Spacek är en bra mycket knepigare Carrie än Chloë Grace Moretz och inte lika ”grundsöt” vilket ger originalfilmen en lite mer verklig touch. Det jag tycker är mycket bättre i nya version än i gamla är killarna. William Katt som snälle Tommy är lite för mycket permanentad änglel för att jag ska köpa det, det blir nästan skrattretande.  Likaså John Travolta som värstingen Billy. Han är ingen bra bad guy.

Det övernaturliga är mycket mer sparsmakat i denna version, vilket är till det bättre tycker jag. Filmen ger mig samma känsla som när jag läste Stephen Kings bok, att det hade kunnat hända var som helst, i vilken skola som helst.

Vilken av filmerna bör man se om man bara vill se en? Jag skulle säga den nya trots att detta är lite av en klassiker.

Originalfilmen från 1976

Remaken från 2013 (klicka här för recension)

Publicerat

Veckans klassiker: ROCKY

Det är den 25:e november 1976 och en mörkhårig kille jabbar för fullt i en suspekt lokal med skum belysning nånstans strax utanför Philadelphia. Med blodigt huvud vinner han boxningsmatchen och får 40 dollar för besväret.

Rocky (Sylvester Stallone) sitter på britsen i omklädningsrummet iklädd hudbeige morgonrock med texten The Italian Stallion i vita bokstäver tryckt på ryggen. Han undrar när han får gå en match igen. Uppenbarligen är detta hans enda inkomstkälla och nu måste han klara sig ett par veckor på dessa dollars. Han går hemåt mot den spartanska men mysiga lägenheten, matar och pratar med sina fiskar, tittar på den svartvita idolbilden av Rocky Marciano och drömmer – kanske –  om ett annat liv.

Adrian (Talia Shire) är en tjej som jobbar i djuraffär och hon är syster med Rockys polare Paulie (Burt Young). Det är helt uppenbart att Rocky gillar henne och till en början känns dom som världens mest omaka par. Han är vältränad, tuff och värsta machokillen, hon är väldigt blyg, inåtvänd och har gått på en del nitar med män. Självförtroendet är inte riktigt på topp när Rocky bjuder hem henne till sig men hur osäker hon än känner sig så gör hennes agerande den där dejten till en av filmvärldens mysigaste, alla kategorier. När Rocky tar av henne glasögonen och ber henne ta av sig mössan, gosh, ååååå, det är ju bara såååå romantiskt!

Oscarsgalan 1977 var ett riktigt smörgåsbord för filmen Rocky. Tio tunga nomineringar resulterade i tre vinster (Bästa klippning, Bästa regi och Bästa film) och Sylvester Stallone själv var nominerad i både kategorin Bästa Originalmanus och Bästa manliga huvudroll. I och med det blev han den tredje mannen i historien att under samma år nomineras i dessa två kategorier. Charlie Chaplin och Orson Welles var dom andra två (för Diktatorn 1940 respektive En sensation 1941).

Det här är en film jag sett många många gånger. Alltså MÅNGA gånger. Första gången jag såg den var strax efter att jag sett Rocky IV och kärat ner mig fullständigt i Sylvester Stallone som Rocky Balboa och då kändes Rocky som en ganska ”oglassig” film jämfört med 80-tals-glammen i del fyra men herregud, vem bryr sig om glassighet egentligen? Man är väl inte ytlig heller? Det behövdes bara en tittning till innan jag var fast, sen sa det *plonk*, poletten trillade ner och Rocky fick en given plats i mitt filmhjärta.

Jag har följt Sylvester Stallones filmkarriär på nära håll hela mitt liv och egentligen är det nog karaktären Rocky som han upprepat i film efter film efter film efter detta. Han spelar en underdog, han börjar på botten, han kämpar sig sakta men säkert upp mot toppen och han slutar som vinnare. En self-made-man som inte surfar på räkmackor, han tar aldrig den lätta vägen. Han biter ihop och fokuserar enbart på målet, tittar aldrig tillbaka. En bra förebild för många – inklusive mig själv.

Det som gör att filmen Rocky blev en sån framgång och att Sylvester Stallones agerande känns så in-i-bängen-trovärdig är att han faktiskt – i det här fallet – inte spelar underdog, han ÄR en underdog. 1976 ÄR Sylvester Stallone i samma situation som Rocky Balboa, fast där Rocky boxas för brödfödan skriver Sylvester ett filmmanus. Med endast 106 dollar på fickan tackar han nej till att sälja sitt älskade manus för några tusen dollars och en chans att se Burt Reynolds i huvudrollen, han vill ju göra rollen själv! Det är en fascinerande historia som Sylvester Stallone berättar när James Lipton intervjuar honom i Inside actors Studio. Börja 16 min in i programmet om du enbart vill höra om detta men mitt tips är att du ser hela – med hörlurar.

Rocky är urtypen av en klassisk film. Det är en allmänmänsklig historia filmad på ett sätt som sätter standarden för tusentals filmer framöver och den har en okänd skådespelare i huvudrollen som i och med denna film gör honom odödlig.

Suck. Eyyy Rocky. I love you.

Publicerat

Veckans klassiker: MANNEN PÅ TAKET

Filmen Mannen på taket är gjord 1976. Den är baserad på en bok skriven 1971 som beskriver ett Sverige som var rykande aktuellt då men som nu inte längre finns.

Patienter tilltalas med titeln Fru och Herr på sjukhusen. Inte bara gamla människor dricker kaffe ur tunna små koppar med underdoserat öra. Björn J:son Lindh har låtit tvärflöjten löpa amok för att det ska låta spännande och ja, det låter spännande. Polisstationen är beige, torr och tråkig liksom poliserna själva som inte behöver vara varken vältränade eller snygga för att göra sitt jobb rätt. Som grädde på moset (?) visar Sven Wollter sin oansade drule och jag minns som om det var igår när filmen visades i min gymnasieskola och en klasskamrat utbrast: ”Det där är den första snopp jag ser som ser ut som en brun potatis”.

Jag minns mycket från första gången jag såg Mannen på taket. Jag minns lika mycket från den andra. Nu när jag ser filmen för tredje gången med ungefär tio års mellanrum slår det mig att jag minns precis hela filmen, varenda scen och att det inte på något sätt gör filmen sämre. Snarare tvärtom.

Bo Widerbergs version av Sjöwall/Wahlöös roman Den vedervärdige mannen från Säffle var mitt första möte med poliserna Martin Beck och Gunvald Larsson – men långifrån den sista. Carl-Gustaf Lindstedt är en helt annan Martin Beck än Peter Haber och Gösta Ekman och Thomas Hellbergs gestaltning av Gunvald Larsson är rätt långt ifrån både Rolf Lassgårds och Mikael Persbrandts varianter. Det är bra tycker jag. Fräscht på nåt twistat vis fast det borde vara unket men ingenting med Mannen på taket känns unket och gammalt. Nostalgiskt, javisst är det det, filmen visar som sagt ett Sverige jag minns genom ett barndoms skimmer men som sedan länge är dött men att kalla filmen gammal – not a chance! Actionsekvenserna är extremt påkostade och ur svenskt mått mätt extravaganta. Filmen är blodig på ett sätt man sällan ser och vetskapen om att Bo Widerberg använde grisblod istället för nåt rött hittipåkladd visar hans höga ambition med att göra allt med filmen på riktigt.

En polis blir brutalt mördad på Sabbatbergs sjukhus. Martin Beck och hans närmaste män gnuggar sina geniknölar för att komma förövaren på spåret. Från början känns det som en ganska simpel historia men det är en historia som utvecklas åt en massa håll och som faktiskt även bjussar på en del totalt otippade vändningar och scener.

Carl-Gustaf Lindstedt är fin som polis, han är mänsklig och varm, lite frånvarande men alltid funderande och hela hans uppenbarelse gör mig glad. Thomas Hellberg är mer äcklig än arg men eftersom jag inte läst några av Sjöwall/Wahlöös böcker så vet jag inte riktigt om hans version av Gunvald Larsson är mer ”rätt” än Lassgårds och Persbrandts mer testosteronförbannade diton. Det jag vet är att det finns en anledning till att vi inte har fått se en remake på Mannen på taket och den anledningen stavas ”svensk klassiker”.

Det är helt klart vettigt att låta Mannen på taket från 1976 vara ensam herre på täppan. Låt den vara. Låt den finnas, titta, se, lär, njut och sen kan det dyka upp nyproducerade Beck-ish-filmer med nagelbitande titlar som Den japanska shungamålningen hur mycket det vill. Mannen på taket är en ikon, den är helt enkelt untouchable och den tål hur många tittningar som helst enligt min syn på saken.

Att det händer att jag parkerar utanför Eastmaninstitutet bara för att känna filmhistoriens vingslag och att jag då alldeles medvetet tittar efter en liten kille på trehjuling är en annan historia.

Publicerat

ALLA PRESIDENTENS MÄN

Gud vad det är härligt ibland att se riktig kvalitetsfilm från 70-talet. Att beskåda Alla presidentens män är rentav kontemplativt.

Tempot är lugnt och skönt, manus är smart, färgerna dova, det är rediga telefonlurar, damerna har sköna tantiga BLUSAR, Robert Redford har sina brun-beiga kläder som går så fint ihop med hans rödblonda hår, Dustin Hoffmans hår är lite längre, lite yvigare, lite lockigare och vill man se på denna duo ur en liten annan synvinkel så är det lätt att förväxla dom med Starsky & Hutch, eller äldre modeller av Brad Pitt och Tom Cruise om man så vill.

Alla presidentens män är en sann historia baserad på en bok som Carl Bernstein (Hoffman) och Bob Woodward (Redford) skrev 1974 när dom beskriver hur det var att jobba som journalister på Washington Post när Watergateskandalen uppdagades.

För mig är politiska dramer ofta rena ytterligheter. På ena sidan kan det vara väl fungerande sömnmedel , å andra sidan riktigt spännande verklighetsthrillers (som denna) och jag vet egentligen inte vari skillnaden ligger. Alla presidentens män är ingen actionrulle direkt, helt ärligt, det händer inte mycket alls men det funkar på grund av den genuina stämningen, yrkesskickliga skådespelare och en fingertoppskänslig regissör.

Alan J Pakula var en skicklig thrillerregissör. Han står inte bara bakom denna utan även Misstänkt för mord med Harrison Ford, Pelikanfallet med Julia Roberts och En fiende ibland oss med Brad Pitt och Harrison Ford som han gjorde året innan han dog – plus den ultimata det-är-en-fantastisk-film-men-ingen-människa-på-jorden-klarar-av-att-se-den-mer-än-en-gång-det-finns-liksom-inte-tårar-nog-i-kanalerna, alla föräldrars mardröm: Sophies val.

Joråsåatteh, Alla presidentens män var ett glatt återseende. Det var hundra år sen jag såg den sist och antagligen ser jag om den om hundra år igen men jag är säker på att jag även då kommer tycka att den är bra.