Kategori: 1979

Publicerat

FILMSPANARTEMA: SCIENCE FICTION

Vi filmspanare har vetat ett bra tag att april månads tema skulle ha med science fiction att göra, det var mer bara en fråga om vi skulle ha någon eventuell begränsning i det jättestora ämnet. Temat var Henkes förslag från början och han var väldigt tydlig med sin åsikt i begränsningsfrågan: han ville inte ha någon. Alls. Så det blev ingen. Alls.

Jag satt på filmspanarträffen och bet på naglarna. Science fiction är ju typ vääääääldens största filmgenre, vad TUSAN skulle jag göra nu? Skriva om mina favorit-sci-fi-monsters, jätteräkorna i District 9, drottningen i Alien som tillverkades av svarta sopsäckar eller rovdjuret i Rovdjuret? Skulle jag kanske beta mig igenom tio sci-fi-klassiker som jag inte sett? Ja, kanske det. Jag kanske skulle grotta ner mig totalt i den här genren, passa på liksom.

Sen hände det som brukar ske när min hjärna spinner loss. Jag fastnar i en loop, jag kommer inte loss, jag visualiserar min idé, tänker den klart och gör. Min infallsvinkel på månadens tema blev alltså det fullständigt självklara:

 

 

 

 

 

Shane Carruth är regissören och manusförfattaren bakom den megakonstiga filmen Upstream color som jag såg härom månaden. Nio år tidigare gjorde han sin första film, lågbudgetsciencefictionfilmen Primer och nu har jag sett den med. Man kan säga att även den är megakonstig. Ärligt talat så fattade jag inte mycket alls denna gången heller samtidigt som jag fortfarande känner att Shane Carruth är en intressant regissör.

Primer bjussar på en vardaglig men lite läbbig science fiction-känsla när historien om fyra uppfinnare ska berättas. Dessa fyra killar håller till i ett garage och försöker på fritiden komma på nån supersmart idé att tjäna pengar på. Två av killarna lyckas. Dom tillverkar nån form av låda i vilken det händer nåt extraordinärt, nåt som är revolutionerande och superfuturistiskt och uppenbarligen är det spännande, häftigt, coolt och livsförändrande MEN jag vet inte vad uppfinningen går ut på. Jag fattar helt enkelt inte.

Jag sitter i soffan och tänker att det här hade varit en perfekt film för mig i slutet på åttiotalet när jag gick naturvetenskaplig linje på gymnasiet, älskade kemi och fysik-lektionerna och faktiskt kände mig ganska smart. Då hade jag sannolikt satt mig med penna och papper och försökt analysera filmen ner till molekylnivå men nu har jag ett liv, jag har annat att tänka på, things to do, people to se, places to be så jag orkar helt enkelt inte engagera mig. Däremot ska inte mina tillkortakommanden belasta filmens betyg. Den är speciell men ändå rätt sevärd i all sin knepighet.

 

 

 

Andrei Tarkovsky gjorde en av världens mest kända sciencefictionklassiker 1972 när han filmade Stanislaw Lems roman Solaris (den som trettio år senare fick en remake med George Clooney i huvudrollen). Sju år efter Solaris kom Stalker, även den en lååång film (163 minuter) men inte en bråkdel så tyst som Solaris.

En meteor har träffat jorden och åsamkat nåt som kallas The Zone, en yta där inga fysiska lagar stämmer och fungerar. Inuti The Zone finns The Room, ett rum i vilket alla dina djupaste önskningar slår in. Självklart är The Zone och dess innehåll vaktade av nitiska militärer, konstigt vore väl annars?

Vi får följa en Stalker (Aleksandr Kaydanovskiy), en form av guide, som ska hjälpa två män som av olika anledningar vill ta sig ner till The Room. Stalkern vet givetvis att detta är olagligt men trots den vetskapen och trots att hans fru på alla sätt och vis försöker få honom att låta bli så tar han jobbet.

Början på filmen är filmad med någon slags sepiafilter, något som gör att filmen känns både smutsig och gammal. Jag märker dock att jag vänjer mig efter en stund, att ögonen liksom halkar in på bruntonad lera rätt in i filmen och jag märker att färgerna – eller bristen på dessa – skänker mig ett lugn även om det inte är så visuellt snyggt. När dom tre männen tagit sig en bit närmare The Zone kommer dock färgerna. Åsynen av den gröna växtligheten gör att jag får lättare att andas även om filmen tyvärr fortsätter vara bra seg.

Filmen är rysk, väldigt rysk. Den är rysk på så sätt att det såklart pratas ryska men den versionen jag fick tag på hade även tveksam textning, en textning som från tid till annat skiftade från engelska till… ryska. Jag kan inte ryska, inte ett ord mer än korsordets ”ryssja” (da), så under dessa feltextningsperioder var jag helt i det visuellas våld vilket faktiskt var en upplevelse bara det. Det var som att titta på en stumfilm fast med folk som pratade.

Jag tänker att Stalker är en film jag gärna skulle se en nyskapande remake av, gärna nedkortad en hel del och med lite mer (för mig) kända ansikten i rollistan. Jag tror jag skulle ha lättare att ta till mig en sådan film. Jag tänker också att det är en historia intressant nog att berättas igen till skillnad mot en del remakes som faktiskt blir av.

 

 

 


Woody Allen är kanske inte den första regissören man tänker på i samma andetag som science fiction-filmer men 1973 fick han faktiskt till just en sån.

Det är år 2173. Hälsokostaffärsägaren Miles Monroe (Woody Allen) ligger i en kapsel och hittas av några läkare i skogen. Han väcks upp ur nån form av kryosömn med ansikte, händer och fötter invirade i aluminiumfolie. Tvåhundra år tidigare sövdes han för att gå igenom en enkel operation för sitt magsår men nåt gick fel och han vaknade inte. Nu ska han försöka börja om där han slutade men befinner sig i ett USA som inte riktigt är det land han känner till och allt han trodde sig veta om hälsosam kosthållning får han lära om på nytt. Grädde, socker, kött och tobak är numera nyttiga grejer.

Jag tycker Sleeper är en härligt tokrolig film. Woody kryllar manuset med så många oneliners att det briljanta efter ett tag känns som självklarheter men jäklar, han är klurig den mannen! Filmen har även farsartade element och en hel del slapstick och detta i kombination med futuristiska farkoster, jättebananer, robotar, orgasmatrontunnor, en Diane Keaton i högform och en långhårig Woody som åker bärsärk i elektrisk rullstol gör att jag släpper garden och bara låter mig roas.

Det här är dessutom den enda science fiction-film jag hittills sett med tradjazzackompanjerade actionscener. Befriande jätteknasigt!

Som grädde på moset kommer en fjärde sci-fi-film-som-slutar-på-ER-och-är-regisserad-av-en-intressant-snubbe imorgon. Jag kände att det räckte med tre idag.

Nu är jag nyfiken som tusan på hur mina filmspanande vänner har tagit sig an detta tema, är du?  Klicka på namnen för att komma till respektive blogg. Christian, Sofia, Jojje, Steffo, Henke, Jimmy och Johan.

Publicerat

Veckans klassiker: CALIGULA

I skrivande stund är det söndag, jag befinner mig i Rom, det är cirka 40 år efter Jesus födelse och jag har hittat hit med hjälp av Stig Järrel och Hitchcocks fru Alma Reville. Dom filmiska vägarna äro outgrundliga, ibland likaså målet.

Caligula (Malcolm McDowell) blir som 25-åring romersk kejsare då han tar över efter sin farfar Tiberium (Peter O´Toole). Det dröjer inte länge innan Caligula utnämner sig själv till Gud, sin häst till senator och sina undersåtar till ett liv i tyranni. Han tvingar fruarna och döttrarna till sina närmsta män att prostituera sig och är det nån som motsäger sig hans vilja väntar inget annat än döden.Han våldtar både kvinnor och män och den enda kvinnan han verkar hysa sanna känslor för (både kärlek och sexuella diton) är hans syster Drusilla (Teresa Ann Savoy) som han satt på kontinuerligt sedan dom unga tonåren.

Det är en fruktansvärd man som porträtteras, en man helt i avsaknad av empati. Det finns inte något hos Caligula som går att tycka om eller känna ens det minsta respekt inför. Han var en tyrann, en man som ser till att världen kretsar kring honom och han behandlar folk som fän.

Jag minns att den här filmen fanns att hyra i videoaffären när jag var tonåring och jag minns snacket om allt det nakna, om att det nästan var en porrfilm och att det var extremt mycket blod och våld. Ingen jag kände vågade hyra filmen och ta reda på sanningen, det var liksom mer spännande att inte veta. Nu har jag sett den så nu vet jag. Många scener i filmen är ren porr, spekulativ sådan till och med. Jag kan förstå att Malcolm McDowell och filmens andra stjärna Helen Mirren var rosenrasande när dom såg slutresultatet och märkte att filmens producent (och Penthouseredaktören) Bob Guccione helt sonika sett till att det klipptes in rena sexscener med nakenmodeller och porrproffs för att ”hotta upp” filmen ännu mer. Behövdes det? Ja, kanske, reklammässigt blev det blev ju en snackis i alla fall även om det sannolikt inte gjorde filmen bättre.

Som ”historiskt dokument” är Caligula ändå intressant, det är en välgjord film i all sin ångande svettiga blodiga smutsiga och ibland ganska otäcka sexualitet och musiken är genomgående magnifik. Ursprungligen har filmen en speltid på 153 minuter men det finns nedklippta versioner som är så korta som 83 minuter. När filmen hade premiär i Sverige 1981 var endast fyra minuter bortklippta vilket förvånar mig och jag kan anta att det är den versionen jag nu sett.

Nu återstår att se åt vilket håll denna film sparkar mig vidare. Stig Järrel och Helen Mirren har gjort sitt och en ny klassiker blir det nästa måndag.

 

Publicerat

LIFE OF BRIAN – ETT HERRANS LIV

Dom senaste fem åren har jag fått frågan åtminstone tre gånger per år: ”Kan vi inte se Life of Brian?”.

Jag har aldrig svarat nej, jag har bara plockat ner andra filmer som varit mer intressanta att se från hyllan och således sluppit se det jag innerst inne trodde var dravel. Men en av semesterns sista dagar befann jag mig upptryckt i ett hörn. Alla sommarstugans DVD-filmer var sedda, endast en var kvar och jag kunde välja mellan att gå ut och hoppa i halvmeterdjupa vattenpölar, gå och lägga mig fast klockan bara var strax efter nio eller åka åtta mil till närmaste videoaffär och försöka hitta nåt bättre.

Visst fanns det fler saker jag hade kunnat göra om jag hade velat men det var verkligen en perfekt sommarkväll, hällregn och åtta grader varmt, alldeles som gjord för filmtittande. Så det blev Monty Python för hela slanten och jag hörde ett äntligen från andra sidan av soffan.

Ett par timmar senare sitter jag i soffan och klickar på vänsterpilen på fjärrkontrollen. Always look at the bright side of life. du-du, du-du-du-du-duduuu. Jag kan inte sluta. Det är som ett gift. Jag sjunger och huvudet gungar liksom med. Jag har sett klippet många gånger förut, jag har hört sången men jag har aldrig sett det i rätt sammanhang. Jag har aldrig följt Brian genom livet förut och jag känner mig larvig som ratat det här på grund av mina fördomar om Monty Pythongänget som humoristisk företeelse.

Jag har inte tyckt att John Cleese´s silly walk är så silly, jag skrattade inte åt en död papegoja men framförallt har jag väldigt svårt för deras animationer. Men återigen får jag ynnesten att ge mig själv en bitch-slap rätt över ansiktet. Det är så urbota dumt att såga något osett, att jag aldrig lär mig. Precis som att en match inte är över förrän slutsignalen ljuder så kan en film inte bedömas förrän hela är sedd. Att göra något annat är bara orättvist och idiotiskt.

Historien om Brian, han som levde under samma period som Jesus i Jerusalem, är genialisk. Allt jag känner till om Jesus födelse, uppväxt och död får jag se ur en annan synvinkel och det blir stor komik av det hela. Allt som händer och sker mår bra av att ifrågasättas och när Monty Python-gänget sätter tänderna i det många köper som en sanning (och som få egentligen vet något om) så blir det liksom….fräsigt. Det blir fnissigt. Jag blir glad och ja, jag sjunger glatt med i slutsången.

If life seems jolly rotten
There’s something you’ve forgotten
And that’s to laugh and smile and dance and sing.
When you’re feeling in the dumps
Don’t be silly chumps
Just purse your lips and whistle – that’s the thing.

Publicerat

KRAMER MOT KRAMER

Om den förra filmen handlar om det ångestfyllda i att vara mamma så handlar denna om detsamma, fast ur en pappas synvinkel.

Ted Kramer (Dustin Hoffman) blir lämnad av sin fru Joanna (Meryl Streep) och det kom som ”en blixt från klar himmel” för honom. Varför verkar snubbar oftast tycka så? Är vi tjejer så jäkla dåliga på att säga vad vi tycker och tänker under tiden eller vad är det som gör att den ena parten inte fattar nånting och säger ”men vi hade det ju så bra!” medans den andra står med ena foten på balkongräcket och längtar efter ett helt annat liv? Nåja. Den frågan hör kanske inte hit.

Joanna lämnar i alla fall inte bara Ted vind för våg, hon lämnar även deras lille son Billy. Den extremt övertidsarbetande karriäristen Ted blir nu så illa tvungen att ta hand om sin son med allt vad det innebär av frukostlagande, skolskjutsande, tvättning, städ, fix och trix. Inte helt lätt till en början men självklart fixar han det, varför skulle han inte?

När Joanna en dag kommer tillbaka, ångrar sig och vill ha vårdnaden om Billy vänds Teds liv upp och ner återigen och han tar upp kampen för sin son i en vårdnadstvist som är allt annat än snygg.

Kramer vs Kramer är en viktig film. Den är viktig för alla pappor som kämpar för att få träffa sina barn i en värld där moderskap fortfarande verkar ha högre ”värde” än faderskap, den är viktig för alla mammor, alla Quinnor, som tror att deras sätt är sköta ett barn är allenarådande och vägrar släppa in männen och låta dom vara pappor på sina villkor OCH den är viktig för alla män som ynglat av sig och av olika anledningar vägrar/struntar i ta ansvar för sina barn annat än möjligtvis ekonomiskt för det ÄR INTE ett likamedtecken mellan att vara en bra pappa och att ha en fungerande kuk.

1980 sopade filmen röda mattan på Oscarsgalan genom att vinna fem av dom tyngsta priserna: bästa film, bästa regi, bästa manliga huvuroll, bästa kvinnliga biroll och bästa manus från annan förlaga. Ett bra val på samtliga punkter tycker jag.

Publicerat

ALIEN

Jag såg Alien för första gången i slutet på 80-talet.

Det var fredagkväll, det var mitt i vintern och jag kunde inte sova. Jag drog fram TV:n närmare sängen och zappade runt bland alla två kanalerna och precis då svepte Nostromo förbi. Jag släppte fjärrkontrollen, hamnade som i trans, kunde varken stänga av, somna eller blinka. Till råga på allt hade jag sjukt svårt att duscha ett par veckor efteråt, jag vågade inte titta uppåt för jag var helt säker på att det skulle sitta nåt slajmigt ostronliknande i badrumstaket som skulle släppa rätt ner över ansiktet på mig och fastna där.

Några år senare var jag i London vid Leicester square och betalade nästan 200 spänn för att gå in i något som hette Alien War. Hela insidan av rymdskeppet var uppbyggt som i ett rum in i vilket man blev inslussad åtta och åtta (eller tio och tio kanske, jag minns inte helt säkert). Jag fick min plats i rymdskeppet och det var tid för lift-off. Allt blev svart. Väggar och tak rörde sig, jag VAR i skeppet och nu kom ljudet, det smattrande oväsendet från ventilationstrumman, beviset för att det även i detta skepp sprang en alien lös.

När vi väl ”var uppe i rymden” hände det något. Lysdioderna började blinka helt galet, larmet gick igång liksom stoboskoplamporna och våra bälten lossnade. Vi var tvungna att fly, att gömma oss, för det var en fripassagerare ombord och våra liv var i fara. Paniken lyste i ögonen på mina medpassagerare och jag var minst lika livrädd jag.

En guide hjälpte oss in i en hiss men det fick bara plats fyra personer åt gången. Jag, min kompis och ett par som jag aldrig sett förut blev intryckta i den lilla hissen och ivägskickade. Det gnisslade och sprakade och alarmet fortsatte tjuta. Så hux flux tändes en lampa för några sekunder och jag såg den. DET VAR EN ALIEN I HISSEN! Ett monster, alldeles svart och stort var där och tjejen i hissen skrek till sen blev allt mörkt. Hissen fortsatte åka och snart var vi på säker mark. Dörrarna öppnades, ljuset tändes men…vi var bara tre i hissen!

Väldigt få filmer kan få mig i rätt stämning lika fort som Alien. Sist jag mätte tog det 3 minuter och 16 sekunder sen var jag där, ingen annanstans. Jag ÄR där, i skeppet, i rymden och jag känner mig inte det minsta lurad. Jag sitter bredvid coola Ripley (Sigourney Weaver) vid det vita frukostbordet, jag har långt hem, jag är bland vänner men rädd ändå och jag vill inte dö mellan tänderna på ett utomjordiskt monster, även om det är tillverkat av svarta sopsäckar. Jag köper hela faderuttan utan att ifrågasätta så mycket som en vagnsbult och jag älskar det!

Alien är en klassiker som håller tittning efter tittning, år efter år och det är få science-fiction-filmer förunnat. Jag bugar, niger och bockar, drar upp tröjan och ber Ridley Scott skriva en autograf för det här är filmkonst när det är som bäst.

Publicerat

MOONRAKER

När DVD:n gick sönder i sommarstugan och popcornen redan var poppade fanns det ingen annan lösning för filmkvällen än att bege sig mot VHS-hyllan. Jag och min 11-årige son dyker in bland fodralen.

Jag: Ska vi se James Bond?
Son: Vilken?
Jag: Moonraker. Jag tror det är den enda vi har. Har du sett nån Bond-film?
Son: Ja, jag såg Quantum of solace hos en kompis, mendetfickjaginteva?
Jag: Haha, jodå. Tyckte du den var läskig?
Son: Neheeeeej.
Jag: Ja, men då så. Ska vi se Moonraker?
Son: Är DEN läskig?
Jag: Inte ett dugg.
Son: Men kolla här! Den är ju från FEMTON år!!
Jag: Jaaa…
SOn: Jag får inte se den.
Jag: Säger?
Son: Jag VILL INTE se femtonårsfilmer. Dom är läskiga.
Jag: Men du, jag kan lova dig att en femtonårsfilm 1979 inte direkt är samma sak som en femtonårsfilm 2010.
Son: Okej då. Men lova att stänga av om jag blir rädd.
Jag: Jag lovar.

Vi sätter på filmen och har tittat i två minuter ungefär.

Son: Hahahahaha!
Jag: Är det kul?
Son: Ja!! Hahahaha.

Efter femton minuter.

Son: Hahahaha!
Jag: Fortfarande kul?
Son: Ja!! Är det en komedi? Varför sa du inte det?

Efter femtio minuter.

Son: Hahahaha. Jag döööööör!
Jag: Att du ORKAR skratta…
Son: Det är skitroligt ju. Dom slår ju flera meter från varandra när det är slagsmål och han den där långa killen med järn i munnen, han ser ju alldeles knäpp ut. Det är som en såndär Kommissarie Späck-film.
Jag: Att dom driver med andra filmer?
Son: Ja. Precis.

Efter en timme.

Son: Zzzzzzzzz.
Jag: Äntligen.

(enligt både mig och sonen)