Kategori: 1980

Publicerat

LUCKA #15: TROLLTYG I TOMTESKOGEN

Tomtar är bara 15 cm långa – utan luva – och väger endast tre hekto. Trots det är dom sju gånger starkare än en människa. Dom för ett lugnt liv utan huvudvärk och magsår.

Såna bra saker får man lära sig om man tittar på Trolltyg i tomteskogen. Man får också lära sig att den sibiriske tomten Onkel Kostja är extremt törstig på sprit, att Tor är stark och kär och att Lisa är en bra tomte trots att hon kommer från stan. Och trollen, dessa bestialiska varelser, är verkligen precis så otäcka som jag trodde när jag gick på Mulleskolan och såg såna överallt under stockar och stenar. Fjant, det lilla trollet, är dock söt. När han skriker ”HÄR MAMMA!!” som svar på frågan ”Var är Fjant?” blir jag alldeles varm i själen. Nostalgimys har den inverkan på mig.

Trolltyg i tomteskogen har egentligen ingenting med julen att göra annat än att jag minns att den gick på TV i juletid när jag var liten. Sen har tomtarna röda luvor, DET ger julkänsla nog för att filmen skulle kvalificera sig för en plats i julkalendern. Det plus att jag tycker så himla himla mycket om den här lilla filmen. Min blogg, mina regler. Trolltyg i tomteskogen ÄR en julfilm och en TOTAL fullpoängare i sammanhanget!

Betyg på filmen:

Mängden julmyskänslor:

 

Publicerat

9 TILL 5

Tumble out of bed and stumble to the kitchen, pour myself a cup of ambition and yawn and stretch and try to come to life. Jump in the shower and the blood starts pumpin’, out on the streets, the traffic starts jumpin’, for folks like me on the job from 9 to 5. Workin’ 9 to 5, what a way to make a livin’, barely gettin’ by, it’s all takin’ and no givin, Want to move ahead but the boss won’t seem to let me, I swear sometimes that man is out to get me. A-huuuum-huuuuuuum.

Förtexterna till den här filmen gör mig så sjukt glad. Musiken, känslan, färgerna, myyyyyset. Jane Fonda som är en sån otroligt bra skådis och Lily Tomlin och Dolly Parton, den här trion svincoola damer som på sitt annorlunda kreativa vis försöker fixa missförhållanden på jobbet och samtidigt sätta en sexuellt trakasserande chef på plats genom att samarbeta och visa att starka och självständiga kvinnor blir ännu starkare och ännu mer självständiga om dom kan samarbeta.

Filmen gjordes 1980 och visst känner man att det på många sätt är en helt annan värld nu men jag är helt övertygad om att det fortfarande finns många arbetsplatser med en gubbsjuk och världsfrånvänd man i ledningen som utnyttjar sin position till både det ena och det andra. Fram till att det är slut med sånt pissbeteende kan man alltid se på 9 till 5 och få en energifylld spark i rumpan. Så länge det finns kvinnor som svassar runt och inte vågar sätta ner foten så kommer det finnas män som försöker. Judy, Violet och Doralee sätter ner allt dom har – och jag klappar händerna och sjunger med!

Publicerat

WHERE THE BUFFALO ROAM

Fredagsfilmen här på bloggen kommer under hela december vara någon från 80-talet, filmer noga utvalda av filmbloggarna Fripps filmrevyer och Movies-Noir. Dom har ett projekt som heter Decennier och nu är dom framme vid 80-talet och då vill jag givetvis vara med på ett hörn.

80-talsfilmer ligger mig varmt om hjärtat, eller låg, efter att ha sett dessa fyra filmer är jag inte lika säker längre. Haha. Måste skratta lite nu för det är faktiskt ganska roligt. Vilka filmer! Voj voj! He he. Det ska bli VÄLDIGT intressant att läsa mina kamraters recensioner idag.

Where the buffalo roam. Kanske inte en av dom mest kända filmerna från 80-talet. Nej. Precis. Och man behöver inte vara Einstein för att förstå att det finns en anledning till det.

Författaren Hunter S Thompson har skrivit historien och Bill Murray spelar honom i filmen. Det är alltså samma Hunter S Thompson som skrivit Fear and loathing in Las Vegas och The Rum Diary, en författare som är toppen för alla som tycker det är jättespännande att följa en packad mans förehavanden. Personligen tycker jag inte det är speciellt spännande eller ens givande, det är rätt enahanda och tröttsamt.

Den här filmen ska dock vara nån form av biografi där bara vissa namn och detaljer är ändrade men den handlar om Thompsons (Bill Murray)  förhållande med juristen och aktivisten Oscar Zeta Acosta men som i filmen heter Carl Lazlo (Peter Boyle). Men biografi eller inte, det här är tråkigt bortom mitt förstånd. 96 minuter känns banne mig som 96 dagar. Jag är ledsen, min text blir inte mer informativ än sådär. Bortglömda filmer ÄR oftast bortglömda av en anledning.

Blir du sugen på att läsa mer om denna rackarfilm, klicka på länkarna här nedanför.

Fripps filmrevyer

Movies-Noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

Publicerat

BACK TO THE 80´S: DEN BLÅ LAGUNEN (1980)

.

.

Det är många som klagar på brist på karaktärsutveckling, trovärdigt manus och fungerande dialog i Transformersfilmerna men hallå, kom igen, har ni som klagar sett Den blå lagunen?

Två barn blir strandsatta på en öde ö tillsammans med en skeppskock som hittar en tunna rom och super ihjäl sig. Pojken (Christopher Atkins) och flickan (Brooke Shields) blir kvar ensamma på ön och åren går. Dom är hux flux inte så små längre men dom kämpar på med sitt liv, jagar sin mat, pratar lugnt och stilla med varandra och Emmeline (Shields) har den kritvita klänningen på sig som hon hade när hon som fyra-fem-åring hamnade på ön. Fortfarande lika vit bara lite mindre.

Det här är en mix av tantsnusk för väldigt unga, existentialism for dummies och Mitt i naturen. Lyckas man inte bli gravt betuttad i Christopher Atkins blonda lockar och vältränade torso eller Brooke Shields ögonbryn har filmen INGET tittvärde över huvud taget. 1980 har aldrig känts mer som 1850 än nu och det roliga är att jag kände samma sak när jag såg filmen första gången nånstans i mitten av 80-talet. Jag fattade inte grejen då och jag fattar den inte nu.

Men jag måste erkänna att om filmen slutat fyra minuter tidigare hade en fått en trea.

Det här är tredje filmen i temat Back to the 80´s. Nästa tisdag kommer tre filmer från 1981.

Publicerat

BACK TO THE 80´S: TJUREN FRÅN BRONX (1980)

.

.

.

I slutet av femtiotalet gillade man antingen Tommy Steele eller Elvis Presley. På 80-talet var man antingen hårdrockare eller synthare.

I början på 80-talet gjordes filmen Tjuren från Bronx om boxaren Jake LaMotta och givetvis jämfördes den med Rocky från 1976. Vilken boxningsfilm var egentligen bäst, den som skildrade en verklig boxare (denna) eller en påhittad (Rocky)? Vilken skådespelare var bäst, nykomlingen Sylvester Stallone som innan Rocky inte direkt gjort någon glad eller den riktiga skådespelaren Robert De Niro som gick upp en massa oscarsvinnarkilon för rollen som den paranoida boxaren LaMotta?

Vid vilken ringhörna jag står och tjoar med sy-kit, handduk och ammoniaktrasa behöver jag kanske inte skriva men vill du veta mina åsikter om Rocky kan du läsa här.

Mina åsikter om den här filmen kan däremot sammanfattas i tre för-ord: för lång, för seg, för mycket De Niro.

Trots att jag gillar sportfilmer över lag och boxningsfilmer av naturliga skäl har en speciell plats i mitt hjärta så funkar den här filmen inte alls på mig. Den funkar inte alls faktiskt. Jag vet att jag gillade den mer när jag såg den för en sisådär 25 år sedan men det känns preskriberat nu.

129 minuter svartvit based-on-a-true-story-klassiker med Martin Scorsese bakom spakarna. Jag kan hålla mig för garv men jag kan knappt hålla mig vaken.

Det här är andra filmen i temat Back to the 80´s.

Publicerat

Svensk söndag: BARNENS Ö

Det är lätt att tro att Kay Pollak är en av våra största filmregissörer. Jag minns när han började filma Så som i himmelen, jag minns kilometervis av kvällstidningstext om hur fantastiskt det var att han filmade igen och vilken STORFILM det kommer bli med stjärnor som Mikael Nyqvist och Helen Sjöholm i rollerna.

Så som i himmelen var Kay Pollaks fjärde film på 38 år. På det sättet kanske han kan ses som Sveriges svar på Terrence Malik men som en av våra största….nej. Innan Så som i himmelen (2004) regisserade han Elvis! Elvis! (1976), Älska mig (1986) och där emellan Barnens ö (1980), filmen om Reine (Thomas Fryk) som har ett sommarlov i sin ensamhet i Stockholm när hans arbetande mamma tror han är på sommarkollot Barnens ö. Reine är på god väg in i tonåren och räknar/letar pubeshår. ”Inget hårstrå på varken pung eller lem, ännu en dag att leva”.

Barnens ö var en film jag såg i skolan när jag var liten. När jag ser den nu känns det obegripligt. Vad hade filmen att lära 10-11-12-åringar? Dels är den riktigt jobbig att se, den har åldrats exceptionellt illa och framförallt musiken är nästintill outhärdlig förutom scenerna när Jean-Michel Jarre står det musikaliska. Thomas Fryk är den enda skådespelaren i filmen som gör det han ska, dom andra är vuxna och man kan ha större krav på dom kan man tycka. Funderingarna Reine bär på, om racerföraren Ronnie Peterson kan vara hans pappa till exempel, kan väl vara lite charmiga om man känner sig på det humöret men det gör inte jag. Jag är grumpy. Jag är besviken på filmen och efter första halvtimmen längtade jag bara efter att den skulle ta slut.

Det här temat fortsätter året ut och det finns många söndagar på ett år. Frågan är om det finns tillräckligt med söndagar för att jag ska ge mig i kast med Älska mig och/eller Så som i himmelen också. Den som lever får se.

Publicerat

Skräckfilmsvecka: Fiffis filmtajm jämför MANIAC då och nu

1980 kom Maniac, en av dom svartaste och mest oförlåtliga filmer jag sett. 2012 kom en remake. Jag har sett dom båda och jag såg dom direkt efter varandra, jag massiv(över?)doserade alltså blodiga mord för att kunna ställa filmerna mot varandra. Jämföra. Försöka utröna hur originalet står sig mot den nyskapande kopian.

Joe Spinell och C. A. Rosenberg skrev originalmanus till filmen Maniac och huvudrollen spelas av herr Spinell själv. Kanske var det bara han som verkligen visste hur pass sjuk denne Frank Zito egentligen var och hur han skulle gestaltas?

Frank Zito är i alla fall medelålders, har ett ganska alldagligt utseende, bor i New York och har ett jobb som han verkar kunna sköta. Det ingen vet är att han nattetid förföljer, dödar och skalperar kvinnor.

Första gången jag såg Maniac (ca tio år sedan) upplevde jag filmen som ohygglig. Inte ohygglig som i betydelsen spännande utan ohygglig som i…ohygglig. Kolsvart, vidrig, äcklig. Jag tog illa vid mig, jag blev rädd, jag fick inga rimliga förklaringar alls till hans handlande, det var bara blodigt, mosigt, aggressivt övervåld.

Maniac kom 1980, alltså alldeles för tidigt för att filmen skulle få den där sköna 80-tals känslan. Istället andas den, stinker, 70-tal och kanske inte sjuttiotalets fräschaste odör. Frank Zito ser ut som en läbbig klon mellan Stacy Keach och Jaws och dom blodiga effekterna imponerar fortfarande både i grymhet och perfektion. Men det läbbigaste med Maniac är inte blodet eller dom närgångna skalperingsscenerna, det läbbigaste är bakgrundsljudet som ackompanjerar Zitos tankar. Dom små ljuden, det suggestiva tysta brummandet, den närmast ihåliga känslan som på ett fenomenalt sätt får mig att förstå att det inte finns någon återvändo, Frank Zito är en sjuk människa och det finns varken bot eller bättring.

Det här är en människa att vara rädd för på riktigt och speciellt en av scenerna i filmen visar det på det fenomenalt sätt. Jag tänker på toalettscenen. På tjejen som är ända in i benmärgen skiträdd. På hur jag sitter som på nålar och märker att jag andas i samma takt som henne. På paniken att hon inte vill dö. På ångesten i magen om jag vore i hennes ställe. Filmen är hemsk på det sättet. Jag blir rädd för folk. För knasbollar, knäppisar, idioter.

Jag ger mig själv tio minuters kaffepaus innan jag drar igång remaken. Det behövs. Det tog inte lika mycket på krafterna att se Maniac nu som det gjorde sist men en liten hjärnrens är på sin plats innan jag beger mig in i Frank Zitos värld anno 2012. Jag har köpt mig en kardemummabulle men känner inte för att äta den. Ibland räcker det att lukta på kardemumma för att jag ska bli mätt och lugn. Det här var en sådan gång.

Början, förtexterna, introt till Maniac anno 2012 ger mig gåshud. Musiken påminner om Kavinsky´s score till Drive, jag blir alldeles lycklig. Jag googlar upp kompisitörens namn och det visar sig att han heter Rob, är fransos och helt jävla GRYM!

Det är suggestivt, det är mörkt, musiken är av yppersta klass och typsnittet på MANIAC i knallrött som tjoffas upp över hela TV:n. Det känns 80-tal helt enkelt och det kan i min värld aldrig vara fel. Att huvudkaraktären Frank Zito (Elijah Wood) är första klassens galning behöver jag aldrig tveka om. Den informationen får jag snabbt och blodigt.

Det mest komplicerade med filmen är helt klart Elijah Wood i huvudrollen. Det är svårt att se honom som någon annan än Frodo. Här filmas han ofta på avstånd, gärna via en hel eller trasig spegel och med lite ny ansiktsbehåring är han mer än lovligt lik någon av bröderna Birro. Det känns som att filmskaparna medvetet vill hålla oss borta från hans (dumma) blick, vilket är precis motsatsen mot originalfilmen. Jag förstår varför, Joe Spinell och Elijah Wood spelar inte i samma liga rent utseendemässigt, det är som att jämföra T-rexen i Jurassic Park med Ted, men jag undrar hur dom tänkte när Wood blev tillfrågad. Att det skulle locka kids?

Ibland när det är nån skådespelare med i en film som man retar sig på till tusen *host John Cusack* kan det ibland funka att tänka på annat, eller nån annan. Det är svårt här. Större delen av filmen får man nämligen höra honom prata det han tänker, alltså höra det som händer inne i hans huvud och ibland fantiserar jag att han säger Bilbo, Bilbo, watch out for the dragon! fast han inte alls tänker så. Det är ju lite…..busigt. Och ganska så korkat. Men det är inte enbart i Frank Zitos huvud som hjärnspöken spelar spratt.

Vad tycker jag då om filmen? Jag tycker att stämningen i filmen är minst lika vansinnig som i originalet. Den här mannen är så väldigt sjuk, så satans sadistisk i skallen, det finns inga som helst försonande drag. Det finns heller inte en enda scen som låter oss slippa se vad som pågår, vad han utsätter dessa kvinnor för. Den närmast klaustrofobiska känslan jag upplevde under återbesöket till originalfilmen känner jag inte här och det beror enkom på att jag VET att det är Elijah Wood som stalkar, slashar och samlar skalper. Med en annan huvudrollsinnehavare tror jag denna film hade varit minst lika skadlig för gå-hem-själv-på-nätterna-psyket som första filmen är och var.

Det är väl det vettigaste jag kan summera båda dessa filmer med: är du det minsta rädd för vara själv ute på kvällar, nätter och i mörker så kommer Maniac-filmerna inte bota dig, snarare göra dig till värsta hardcore-stugsittaren. Har en film lyckats eller misslyckats då?

Maniac 1980 (Regi William Lustig)

Maniac 2012 (Regi Franck Khalfoun)

Filmitch skriver om en annan film att kanske bli rädd för idag (eller kanske inte): Nothing to fear.

Här finns det fenomenala Maniac-soundtracket a la Rob på Spotify. Enjoy!

Publicerat

FREDAGEN DEN 13:E

Har du hästminne kanske du minns att jag redan skrivit om den här filmen, har du inte det så spelar det ingen roll, jag skriver ju om filmen i alla fall. Jag har nämligen sett om ALLA Fredagen den 13:e-filmerna och recensioner om den galne mördaren med hockeymask kommer droppa ner på fredagkvällarna här på bloggen lite oannonserat till och från som stoooooora bloooodiga filmpööööölar.

Fredagen den 13:e är en av dom största och mest kända skräckfilmsfranchisen som finns och under 80-talet var den så stort att det knappt är fattbart. Det som inleddes 1980 med den första filmen började egentligen redan 1957 då en pojke vid namn Jason Vorhees drunknade utanför Camp Crystal Lake. Sommaren efter blev två ungdomar brutalt mördade på samma camp och den stängdes. För evigt, trodde nog byinvånarna som var helt säkra på att det vilade en förbannelse över hela stället och dom var både förvånade och oroliga när husen restaurerades för att åter användas som sommarläger. Ungdomarna anlände en efter en och blev inte det minsta skrämda av invånarnas genuint omtänksamma råd att ge sig av, åka hem, strunta i sommarjobb och helt enkelt bara fly. Dom vill ju bara bada, röka gräs, spela monopol och knulla.

Det här är verkligen en skräckfilmsklassiker som egentligen borde stavas med stort S. Den har ALLT. Schysst uppbyggnad, kittlande spänning, snyggt gjorda effekter (av Tom Savini), otäck musik, bra story, trovärdigt agerade och hormonstinnskorkade unga vuxna och det där scha-scha-scha-ah-ah-ah-ljudet som fortfarande kan skrämma skiten ur mig om nån viskar det i mitt öra vid fel tillfälle. Det här är helt enkelt en måste-ses-film för alla som tycker om skräckfilm som genre.

Originaltitel: Friday the 13th

Produktionsår: 1980

Regissör: Sean S. Cunningham

Jason: Ari Lehman

Bodycount: 9 döda

Mest minnesvärda scen: Slutet. Fy fan alltså.

Publicerat

Veckans klassiker: THE BLUES BROTHERS

Vissa människor gör vad som helst för pengar, speciellt när det är pengar som ska samlas in för nåt behjärtansvärt projekt. Bröderna Blues är inga undantag.

Jake Blues (John Belushi) har precis blivit utsläppt från fängelset, hans bror Elwood (Dan Aykroyd) hämtar upp honom och dom bestämmer sig för att besöka barnhemmet där dom växte upp. Barnhemmet drivs nu liksom då av nunnor och kyrkan har dragit in bidragen som behövs för att hålla igång hemmet. Det tänker bröderna Blues ändra på. Dom har elva dagar på sig att få in tillräckligt med stålar så att fastighetsskatten kan betalas, först då är problemet löst. Jake och Elwood har inte någon Plan B, dom kör på Plan A, den enda dom kan och känner till. Dom drar ihop sitt gamla band och river av lite sköna blueslåtar.

Jag såg The Blues Brothers för  första gången för länge sedan. Alltså nu snackar vi läääänge sedan. Jag tror att det var i samma veva som jag högaktade Indochine, det franska 80-tals-bandet alltså, inte filmen. C’est a Canary Bay Ouh! Ouh! Des filles qui vivaient en secret C’est a Canary Bay Ouh! Ouh!, det Indochine. Hur som helst så gillade jag inte filmen speciellt mycket då och varje gång jag öppnar munnen och säger det i samma rum som en man så säger mannen (oavsett vem det är): Lägg aaaaav! Det är ju en skitskön film. Brorsorna är ju vääääldens COOLASTE och vilken MUSIK sen! Och tugget fortsätter och jag tröttnar och blir ännu mer anti till både Jack och Elwood än jag var från början och så har det bara fortsatt. År ut och år in. Tills nu.

Nu tänkte jag nämligen se filmen helt allena och jag tänkte försöka göra det utan att tänka på att jag redan sett den. Det var lättare än jag trodde för jag mindes ingenting av filmen, inget mer än solglasögonen, kostymerna och dom för korta byxbenen vilket jag antar är det ALLA som sett filmen minns. För visst är The Blues Brothers en klassiker i det fallet, det är en trendsättarfilm, en snackis men det är banne mig ingen bra film.

Det där charmen så många beskriver med filmen den känner jag inte alls. Den där sköna överdrivna humorn märker jag inte av och den där fantastiska musiken är i mina öron inte speciellt fantastisk. Jag lyssnar fortfarande hellre på L´aventurier än James Brown och Aretha Franklin imponerar inte på mig. Visst kan jag se filmen och nej jag somnar inte men det räcker fint nu, det blir inte ett tredje försök.

När jag såg filmen för lääääänge sedan:

När jag såg filmen nu:

 

Publicerat

Veckans Berenger: KRIGSHUNDARNA

Jag minns det som det var igår.

Jag och gymnasiekompisen Q satt i hennes rum i evakueringslägenheten hennes familj fått när deras jättehus brann ner till grunden. Vi tittade på hyrvideo på hennes lilla TV när vi hade våra ”Tom Berenger-fredagar”.

Det fanns inte så många Tom Berenger-filmer att hyra och som jag minns det valde vi Krigshundarna ganska många fredagar. Skitdålig film, om det var vi väldigt överens, men det funkade, det dög för det var Tom Berenger i rörlig bild och våra krav var inte speciellt höga.

När jag nu ser om denna famösa lilla film märker jag att jag inte minns nåt alls. Jag minns inte ens Tom Berenger, vilket borde vara en omöjlighet. Christopher Walken däremot, han gör ett fint porträtt av krigisen Jamie Shannon men han var en nobody i tonårstjejers ögon så honom spolade vi gärna över. Ahaaaa! DÄR har jag det! Vi spolade oss igenom filmen, det är DÄRFÖR jag inte minns nåt. Hahaha, va sjuka vi var.

Fast jag förstår beteendet. Filmen är inte speciellt bra. Kanske är den bättre om man gillar krigsfilm men jag är inte så svag för den genren och jag har inte riktigt samma hang-up på Tom Berenger nu som då, alltså funkar filmen inte riktigt för mig. Jag blir ganska uttråkad faktiskt och väntan på Berengers entré i filmen är låååååång. Spolknappen är nära. Mycket nära.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

THE SHINING

Ett av mitt livs mest makabra läsupplevelser var när jag som elvaåring läste Stephen King´s The Shining (eller Varsel som titeln lyder på min gamla tummade svenska pocket) och samtidigt lyckades med konststycket att knapra sönder mitt vänstra lillfinger.

Spänningslitteratur var en nyfunnen och hett älskad genre men jag kunde vid den tiden inte riktigt hantera dom starka känslor som bokstäverna förmedlade och nagelbitande blev till fingertoppsbitande och när fingertoppen var så att säga uppäten fortsatte jag mig nedåt en bit. Jag minns att det sved men jag hittade hela tiden en ny liten hudflik som kunde ryckas bort och med högra handen bytte jag sidor i ett svischande tempo tills det sa splafffs till vänster och fingret såg ut som en skräckfilmseffekt.

Några år senare gav jag mig på att se filmen, den omtalade, den mytomspunna, den sjukt läskiga. Jack Nicholson fick rollen som Jack Torrance, författaren vars mentala hälsa förändras en hel del under resans gång. Tillsammans med sin fru (Shelley Duvall) och sonen Danny (Danny Lloyd) hyr han ett gigantiskt och superisolerat hotell för att få ro att skriva och det börjar hända magstarka grejer där kan jag lova. Hotellet är inte riktigt det lugna mysiga ställe dom trott och hoppas på och hade Jack vetat innan det han sen blev varse så hade han kanske inte hamnat där. Eller så hade han valt det ändå. Vem vet?

Det enda jag på riktigt vet är att JAG som vuxen skulle ha svårt att bo på ett alldeles för ödsligt hotell och jag skulle definitivt inte bo någonstans med en snubbe som skriver samma ord oavbrutet på sin old-school-skrivmaskin eller slår in muggdörren med en yxa. Jag tycker heller inte om att bo i närheten av en labyrint. Såna är inte särskilt kul, inte efter att ha sett den här filmen. Jag skulle alltså inte spontant och osett hyra varken ett hotellrum eller ett helt hotell mitt ute i obygden, jag skulle skaffa professionell hjälp om jag fick en sån halvgalen idé.

Att se The Shining är som att boxas med Mike Tyson och jag har röda boxarhandskar och han tunna virkade fingervantar och mina ben är stelopererade och han har sugit i sig en platta Red Bull och är skitarg som vanligt.

Att se The Shining är som att dricka två liter laxermedel och sen stoppa en vinkork i baken och veta att det läskiga kommer när som helst, jag vet bara inte när, jag känner det inte, det bara kommer och jag kommer bokstavligt talat att skita på mig när det väl är dags.

Att se The Shining är inte bara att få vara med om en filmupplevelse utöver det vanliga, det är ett psykiskt heltidsarbete, det är som att sitta på en nåldyna med en handgranat i munnen, eller nåt sånt. Fan alltså vad bra film kan sätta sig fast i det undermedvetna, i ryggmärgen, på hårddisken, i magen  – och på vänster lillfinger.

 

Publicerat

Sjöodjursonsdag: ALLIGATOR

Efter att ha sett ett litet gäng alldeles nybakade läskiga-djur-under-vatten-skräckisar den senaste tiden tänker jag nu bege mig trettio år tillbaka i tiden.

I kölvattnet av Steven Spielberg´s kassasuccé Hajen (som kom 1975) gjordes en mängd filmer i samma genre men med mycket varierande resultat. Alligator från 1980 är en av dom och jag tjongar till med en liten hurv-varning på direkten för redan dom första två-tre sekunderna av filmen är läskigare än hela Dinoshark OCH Sharktopus tillsammans. Jag åt en bit ost just när filmen började och det var dumt.

Den lilla alligatorintresserade flickan Marisa (Robin Riker) får en alligatorbebis efter ett besök på en djurpark. Att hon är en härligt annorlunda liten tjej kan anas direkt eftersom hon ler med hela ansiktet och säger:”I´ll call him Ramon.”

Ramon bor i ett fint piffat litet terrarium i Marisas flickrum tills en dag när hennes pappa helt oprovocerat tröttnar på Ramon och spolar ner honom i toaletten. Var det smart gjort? Nej, inte direkt, men det är i alla fall upptakten till en riktigt bra film.

Kloakerna i Chicago är fulla med mat för en hungrig alligator som likt tjuren Ferdinand bara blir större och större och STÖRRE men det där med att lukta på blommorna är inte hans melodi. Ramon är mer den blodtörstiga typen, en sån som matadorerna, picadorerna och bandriljärerna hade älskat att få stryk av i det soliga Spanien.

Alligator något så ovanligt som en spännande och välgjord djurskräckis med bra skådisar rätt igenom. Effekterna är ganska enkla men väl fungerande och känns äkta på ett sätt som förra veckans krokodilrulle och många många andra saknar.

Filmens regissör Lewis Teague är mannen bakom filmer som Cujo, Den vilda jakten på juvelen och Wedlock och det känns som han kan sitt jobb. Huvudrollen innehas av den stilige Robert Forster och ja, av alligatorn Ramon också såklart.

Det här är absolut en film jag rekommenderar och en av dom bästa jag sett i den här fantastiska men ändå rätt smala genren. Slutet är dessutom heeeeelt genialt!

Publicerat

Tre om en: Filmtips för Halloween

Night of the living dead (1968)

Den färgglada filmaffischen har egentligen föga gemensamt med George A. Romeros svartvita zombieklassiker. Affischen ser mer ut som en Broadwayposter för ett Agatha Christie-drama med Angela Landsbury live på scen än för en suggestiv skräckfilm.

Night of the living dead satte standarden för hela zombiegenren. Ett gäng vanliga människor ska slåss mot dessa infekterade varelser på en begränsad yta, ja, helst besegra dom och överleva såklart, samtidigt som det utspelas olika typer av relationsdramer.

Det är människor som tycker om varandra som kämpar, det är människor som vägrar offra någon för sin egen överlevnad och det är så väldigt mycket lättare att komma in i storyn när jag tänker och känner att det liksom är på riktigt. Hur skulle jag agera om det var MIN unge, om det var MIN man, MIN bror?

Musiken i filmen är fantastisk, vartenda ljud är perfekt, stämningen är både ruggig och mysig och precis som en riktig klassiker så håller den att se om och om igen.

Blod behöver inte vara rött för att vara blod.

 

 

Klicka här och se filmen alldeles gratis.

 

 

Hatchet (2006)

Victor Crowley ser inte ut som andra barn. Han är deformerad och ser rätt läbbig ut, dessutom bor han ensam med sin pappa och självklart i ett hus vid ett träsk. (Hallå! Det är en skräckfilm det här!)

Det är Halloween och ett gäng ungdomar sätter eld på huset (Klart det är Halloween! Hallåååå! Det är en skräckfilm!) och Victor dör. Eller……gör han?

Legenden om Victor Crowley är alldeles självklart snodd och lätt omarbetad från historien om Jason Vorhees och ingenting är nytt under solen, ändå gillar jag det här. Det är läskigt, det är snyggt, det är blodigt, det är bra tempo och det är en film som uppmanar till att krypa upp i nån bredaxlad snubbes knä. Eller…ja, om du så vill, i nån bredaxlad kvinnas knä, det går precis lika bra.

Jag hoppar till redan efter några minuter när Robert Englund & son sitter i en båt i träsket och fiskar och DET bådar gott. Hatchet är ingen film som kommer göra stora avtryck i filmhistorien men det är en väl fungerande film för dess ändamål.

Det är som när man är godissugen och har ohyggliga cravings efter choklad. Inte fan köper man EN handgjord pralin av 80%-ig mörk rättvisemärkt choklad, hur välarbetad och nyttig och politiskt korrekt den än är, man köper en 200-grammare Marabou Schweizernöt och äter den fort och med hela ansiktet.

Hatchet är Marabou.
Eraserhead är den där kravpralinen.

Hyr filmen här.

 

 

Fredagen den 13:e (1980)

Sista natten jag sov mellan min mamma och pappa var natten efter att jag sett Fredagen den 13:e på bio.

I byhålan jag bodde i då kom inte filmerna till bion när dom var purfärska direkt, nej, det kunde ta några år. Så när denna väl kom fanns det ingen annan råd än att packa badmintonväskan, låsa upp cykeln och säga till mamma att jag skulle åka till träningen. Istället parkerade jag cykeln utanför biografen, försökte karska upp mig och brösta ut mig så jag såg ut som 15 år. Jag lyckades, betalade och gick in.

Historien om Jason Voorhees, killen som drunknade i Camp Crystal Lake och sen dess har ett aldrig sinande behov av att döda halvnakna ungdomar är så enkel att den blir genial (precis lika genial som filmaffischen som i mitt tycke är en av världens absolut snyggaste). Det finns liksom en anledning till att det gjorts en hel radda mer eller mindre bra uppföljare.

Det finns även en anledning till att vissa filmer har 15-års gräns på bio. Att kissa i sängen av ren rädsla för att behöva gå upp på muggen (för att det kan stå nån jävel med hockeymask bakom toadörren) när man sover mellan sina föräldrar fast man är obstinat tonåring kan vara en.

Jag säger inte att det är en anledning, men det kan vara det.

 

 

Här kan du hyra den här fantastiska skräckklassikern.