Kategori: 1981

Publicerat

Veckans varulv: EN AMERIKANSK VARULV I LONDON

Två unga amerikanska män är på semester nånstans på den engelska landsbygden. Det är mörkt och kallt och när dom kommer fram till puben med det smått omysiga namnet ”The slaughtered lamb” bestämmer dom sig för att gå in. Trots den osedvanligt ogästvänliga pöbeln är det i alla fall varmt därinne och dom sätter sig ner vid ett bord. Snart ser dom en femuddig stjärna målad på väggen och ljus vars vekar står tända och fladdrar. Nånting skumt är det härinne.

David (David Naughton) och Jack (Griffin Dunne) känner sig inte direkt välkomna därinne när dom droppar frågan om stjärnan och ljusen så dom klär på sig och går ut i mörkret och regnet igen med pöbelns förmanande ord ringandes i öronen: håll er på vägen, håll er borta från heden och håll er verkligen borta från månen.

Lättare sagt än gjort att lyssna på råden. Det är kolmörkt ute och månen är full och överallt. Heden är snabbaste vägen till nästa by och vips är dom vilse. Och häpp, nåt otäckt dyker upp i mörkret. Nåt stort, hårigt och blodtörstigt.

En amerikansk varulv i London är en skräck-komedi av allra bästa märke tycker jag. Filmen har glimten i ögat från början till slut och Rick Bakers effekter, varulvsförvandlingen, tål att ses i sakta mak, ruta för ruta för det är ett hantverk av guds nåde. Inga datorgjorda effekter här inte, fan, det fanns ju knappt datorer 1981. Ja nu tog jag i lite men bara lite för effekterna är, hur man än vrider och vänder på dom, makalöst snyggt gjorda.

Det här är en film som dryper 80-tal i allt från färger till kläder till möbler och musik, det är trots allt 80-tals ikonen John Landis som både skrivit och regisserat filmen. Det var fint att höra Bobby Vintons lugna version av ”Blue Moon” till förtexterna, Sam Cookes balladversion av samma låt under varulvstransformeringen och sen en upptempoversion av låten till eftertexterna. Där emellan får vi givetvis höra ”Bad moon rising” med Creedence Clearwater Revival.

Jag tycker det här är en BRA film alldeles oavsett hur man genrebestämmer den.

Nästa tisdag kommer det en ny varulvsfilm här på bloggen. Hurra!

Publicerat

HÄMNDENS ÄNGEL

Den här filmen var ett tips från Jojje, eller nej förresten, det var inget tips, han var säker på att jag redan sett den eftersom jag ”brukar gilla denna typ av film”. Och ja, Jojje har rätt, jag brukar tycka att rape-and-revenge-filmer kan vara rätt sevärda, dom är om inte annat som tändvätska på en segstartad klotgrill för mitt mansförakt och sen har jag verkligen en faiblesse för handlingskraftiga kvinnor som vägrar ta skit.

Jag var alltså tvungen att leta upp denna film med originaltiteln Ms. 45 och den svenska titeln Hämndens ängel. Hon som hämnas och som därmed är en….ängel (?)….är en mycket ung dövstum kvinna som i filmens början är en blyg liten viol och i slutet en hardcore-badass-mördare. Och om män på riktigt skulle vara som männen hon möter under en vanlig dag så skulle man vilja injicera cyanid i bröstmjölken hos pojkmammor för det är fan inte rimligt att världen ska behöva befolkas av snubbar som blir och är såhär. Provocerade psykopatiska pungkliande primater, för att uttrycka mig lugnt, försiktigt och enbart på bokstaven p.

Nu vet jag såklart att detta är påhittat och filmen är givetvis överdriven MEN den är också gjord 1981 och kvinnor var MYCKET mer objektifierade då än nu och det var MYCKET mer överslätande med ”boys will be boys-mentaliteten”. Så jag är helt säker på att en film som denna inte hade kunnat få en remake i nutid, den är alldeles för mossig för det.

Den kvinnliga hämnderskan Thana spelas av Zoë Lund som föddes 1962 av en svensk mamma och en rumänsk pappa och 1999 dog hon av hjärtstopp som antagligen berodde på någon form av drogöverdos. Förutom rollen i denna film är hennes mest kända (kanske) den som Zoe i Den korrumperade snuten. Hon är dock rätt ball som hämndens ängel med rött läppstift och fransk page även om jag tycker förvandlingen var alldeles för stor och gick alldeles för fort.

Jag vill passa på att säga tack till Jojje som fick upp mina ögon för denna film. Filmer vars existens jag inte känner till är nästan dom allra roligaste att se – om inte annat för filmallmänbildningens skull.

Publicerat

DEN SISTA MATCHEN

Okej. Nyp mig i armen tack! Filmen börjar och Sylvester Stallones namn står med versaler över hela TV-rutan. Fullt normalt. Men det är sen det kommer. Chocken. Michael Caine är andra namn. Max von Sydow tredje. Och sen kommer PELÉ! WTF!

Jag vet inte vad som är tokigast, Stallone och Dolly Parton i samma film eller Stallone och Pelé? Men alldeles oavsett vilket, när Filmitch kläcker ur sig att det finns en film med Stallone där han spelar fotboll mot nazister – och står i mål! – så är det klart att jag letar upp den. Det är dessutom en Stallonefilm jag inte sett och inte ens visste fanns. Full pott i överraskningsmoment alltså!

Om jag ska försöka beskriva Den sista matchen i en mening, skulle det gå? Jag försöker. Det är som en sportfilmsvariant av Den stora flykten. Om jag beskriver den i några fler meningar så handlar den om allierade krigsfångar som sitter i ett tyskt fångläger under andra världskriget och den tyske majoren Karl von Steiner (Max von Sydow) får en strålande idé. Han tycker att fångarna ska möta dom tyska nazisterna i en fotbollsmatch ”för att mäta moralen”.

Den brittiske kaptenen John Colby (Michael Caine) är även en känd fotbollsspelare och von Steiner känner igenom honom. Det finns en beigeistrad fotbollsälskare i många av oss och ja, faktiskt även i en tysk höjdare som major von Steiner.

Killarna säger naturligtvis ja till att spela den här matchen och självklart har dom en slug baktanke: dom ska rymma! Dom ska ta sig ut genom omklädningsrummet och sedan….FREEEDOOOOM!

Legendaren John Huston har regisserat denna film som trots att den är gjord 1981 känns väldigt mycket 60-tal i färger, känsla och musik. Jämförelsen med Den stora flykten är liksom inte enbart för att det ska rymmas och ha sig, det är allt. Rubbet.

Sylvester Stallone spelar den amerikanske kaptenen Robert Hatch och det är stor humor att se honom provspela. Han vill sågärnasågärnasågärna bli uttagen i fotbollslaget och han springer som en vansinnig efter den där bollen som han aldrig får tag i. Det är roligt att se även om jag inte är säker på att det SKA vara roligt.

Annars är det inte mycket med filmen som är vare sig kul eller engagerande. Den är mest…lång. Två timmar känns som tjugotvå trots att Stallone är med i många scener. Som tur är utger sig inte filmen för att vara baserad på en verklig historia. Det ska den ha plus i kanten för.

Publicerat

MY DINNER WITH ANDRÉ

Fredagseftermiddagar i december betyder Decennier-tema här på bloggen. Idag skriver Fripps filmrevyer, Movies-Noir, Jojjenito, Rörliga bilder och tryckta ord och jag om en – i alla fall för mig – okänd film från 80-talet, My dinner with André i regi av Louis Malle.

För mig är Louis Malle mest känd som äkta man till Candice Bergen, hon som spelade Murphy Brown i TV-serien Murphy Brown men för många andra är han en mycket känd regissör. När jag ögnar igenom hans filmografi kan jag konstatera att den enda film av honom jag sett (före idag) är Begär (Damage från 1992 med Jeremy Irons och Juliette Binoche). Den är å andra sidan en riktig höjdare till skillnad mot dagens film.

Som en kommentar på förra veckans decennierfilm (och brutala lågvattenmärke) Where the buffalo roam skrev Movies-Noir: ”Detta var utan tvekan bland det sämsta 80-talet hade att bjuda på. Nu blir det skönt nog bara bättre!”. SOM jag önskade att han hade haft rätt!

Wallace Shawn är ett okänt namn men ett känt fejs och den här filmen går ut på att han käkar middag med André Gregory som är ett okänt namn och ett okänt fejs (trots att jag ser att han varit med i Demolition man!) Dom båda har skrivit filmens manus tillsammans, eller ”manus” snarare för det känns som att filmen faktiskt inte är mer än att dessa två ses över en bit mat, snackar lite och droppar floskler. Improvisation på film, alltså kan inte alla bara lägga ner den grejen? *host* Ja även Colin Nutley tack.

Den här filmen kom 1981 och jag förstår att den var ganska egen då sett till formatet, kanske till och med spännande, mustig, kryddig, härlig? Det kryllade inte direkt av planlösa lågbudgetpratfilmer på 80-talet men när jag ser filmen i nutid är den verkligen ingenting att hänga i julgranen.

Samtalet är så pass ointressant att jag stundtals undrar om det är jag som är dum i huvudet eller om man faktiskt kan skylla på tidens tand eller vad tusan det är frågan om. Om jag hade varit den tredje personen vid bordet hade jag behövt använda saltströaren i ögonen eller hacka mig i handen med gaffeln för att hålla mig vaken. Det är på gränsen att jag behöver göra det även nu, hemma i soffan, när jag tittar på filmen men Wallace och André är inte värda blodutgjutelse och smärta på det sättet, det får räcka med dom fyra stora koppar kaffe UTAN mjölk jag bälgade i mig för att ta mig igenom filmen.

Satan alltså, det svider i ögonen nu även utan salt. Två fredagar, två ettor i betyg, vart ska det sluta? Jag hoppas att Decennier-kompanjonerna tycker bättre om filmen än jag gjorde. Klicka på länkarna för att komma till deras recensioner.

Movies-Noir

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

Publicerat

BACK TO THE 80´S: THE PROWLER (1981)

.

.

.

Många av skräckfilmerna som kom på 80-talet står fortfarande i en klass för sig tycker jag. Kanske beror det på att jag såg dom när jag var som mest och bäst mottaglig för läskiga historier på film, när jag var liten, rädd och inte hade så mycket att jämföra med, kanske beror det på att känslan som finns i 80-tals skräckisar faktiskt ÄR unik. Musiken, stämningen, fotot, effekterna, jag tycker fortfarande att 80-talsskräckisar är svårslagna vad gäller filmiskt underhållningsvärde även om jag kanske inte blir direkt tokrädd av alla längre.

The Prowler var en film som gick under min radar när jag växte upp. Jag kände till den och hade antagligen sett den om den funnits att hyra i videobutiken. Nu kan jag bara anta att den inte fanns, för inte tusan kunde det väl vara så att jag valde att inte se den? Nej precis, så kan det icke vara.

Filmen tar sin början på 40-talet när en fiktiv (väl?) journalfilm visar båtlaster med amerikanska soldater som ska skeppas över till Europa för att kriga mot nazisterna. Sen läses ett handskrivet brev upp. En ung flicka skriver att hon inte kan vänta på sin älskade längre. Hon skriver att han varit borta så länge, att hon inte vet när han kommer hem, att hon är ung och att hon vill fortsätta leva sitt liv och inte enbart vänta. Brevet är underskrivet med Rosemary och y:et är ritat som en röd ros.

1945 är det avslutningsbal i den lilla staden Avalon Bay. Den uppklädda och lite tafatta studenten Rosemary (Joy Glaccum) och hennes pojkvän åker iväg till en lugn plats för att få vara ifred en stund. Att det är tjejen som har skrivit brevet känns tämligen självklart, speciellt eftersom killen som mottog brevet och som nu är tillbaka från Europa (dock fortfarande iklädd soldatmundering) letar upp dom och mördar dom båda med en högaffel.

Det brutala dubbelmordet utgjorde slutet på avslutningsbaler på den skolan, det skulle ta många många år tills skolans rektor sa ja till detta igen. 35 år för att vara exakt. Skolavslutningen 1980 är nämligen själva epicentrum för denna film, den långsinte The Prowler är fortfarande både hämndlysten och blodtörstig, han har fortfarande uniform och hjälm och han bär fortfarande omkring på en högaffel.

Det här funkar på mig. Jag tycker filmen är bra. Effekterna är blodiga och välgjorda som alltid när Tom Savini är framme och huvudrollsinnehavarna Vicky Dawson som studenten Pam och Christopher Goutman som polisen Mark är helt okej. Pam är inte en ultrabimbo och Mark ser ut som Cillian Murphy. Så, klart sevärd fortfarande blir betyget.

Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s. Nästa tisdag är temat tillbaka igen, då med tre filmer från 1982.

Publicerat

BACK TO THE 80´S: KAMPEN OM ELDEN (1981)

Filmen utspelar sig för 80000 år sedan, en tid då inte ens en fantasifull utanför-boxen-tänkande-människa kunde föreställa sig en värld med Webergrillar, flintastek och alkoläsk, än mindre nåt så självklart som en tändsticka.

För 80000 år sedan var det ballaste, häftigaste kung-i-baren-prylen man kunde ha en brinnande eld. Där elden brann där bodde vinnarna och det gällde att hålla igång elden för släcktes den alldeles oförhappandes så hade dom ingen aning om hur som skulle tända den igen. Eld liksom ”bara hände”, det var ingen aktiv fredagsmyshandling att ”tända en brasa” eller grillmästarsysselsättning för att laga till dagens jaktfångst.

Om man ser filmen för precis vad det är, det vill säga en chans att stifta bekantskap med med väldigt gamla släktingar och se hur dom levde, så är filmen intressant. Självklart har jag ingen aning om hur korrekt filmen är, det är svårt för någon att kräva hundraprocentig sanningshalt i en historia som denna, men det känns som att regissören Jean-Jacques Annaud åtminstone hittat en liten kärna i vad som känns genuint och sant. Att han castat Ron Perlman i en av dom större rollerna måste dessutom ses som en fullträff då han kan vara en av dom få skådespelarna på jorden som inte behöver toksminkas för att se ut som en urtidsmänniska.

Orkar man inte se filmen för precis vad den är utan har krav på spänningsmoment, actionsekvenser och slowmotionslagsmål när det vankas filmtajm, ja då kanske man helt enkelt ska välja en annan film. Själv såg jag om den för att jag var nyfiken på om den var ett lika fungerande sömnpiller nu som jag tyckte den var när den visades på en historielektion i högstadiet. Det var den.

Det här film i temat Back to the 80´s. Ikväll kommer ännu en film från 1981.

Publicerat

BACK TO THE 80´S: NIGHTHAWKS (1981)

80-talet var årtiondet där skådespelare som man ser som gamla nu var i yngre medelåldern.

Stallone var 35 år när Nighthawks kom, Rutger Hauer var 37 och för Hauer var det här en av dom första engelskspråkiga filmer han spelade med i. Stallone var å andra sidan superhet (är han inte alltid det?) efter framgångarna med Rocky och Rocky II och det kändes nytt och fräscht att se dom spela tillsammans. Konstigt, jag tycker fortfarande det. Det är nåt med personkemin där, Rutger Hauers blonda kalufs och isande blick mot Stallones hundögon och Al Pacino-skägg. Det är mysigt på nåt sätt. Dom kompletterar varandra.

I den här filmen bjuder Stallone på ett par scener iklädd kvinnokläder, vilket är en syn för gudarna. Det är speciellt en scen i början av filmen när han haffar en bov på en tunnelbaneperrong, det uppstår tumult, dom slåss, boven ligger på marken och Stallone som spelar polisen Deke DaSilva läser upp hans rättigheter medans han drar boven framåt i armen och under hela tiden är han iklädd vinterjacka, vit kjol, vita strumpbyxor och feminina lågskor.

Rutger Hauer spelar den tyske terroristen Heymar ”Wulfgar” Reinhardt och man kan konstatera att 80-talet är årtiondet när det gick att komma undan med karaktärer så kreativt namngivna att Claes Eriksson i Galenskaparna skulle häpna.

Gillar man mörka dystra actionfilmer med en hel del fajtas-man-mot-man-uppgörelser, gillar man kvinnliga karaktärer som endast är inskrivna i manus för att förstärka ”Wulfgars” smygande, hotande, omysiga personlighet, gillar man gnisslet av skinnjackor mot skäggig haka, tidstypisk tidig 80-tals-filmmusik och en väldigt enkel men effektiv story, ja då är Nighthawks nåt för dig. Gillar du Sylvester Stallone och/eller Rutger Hauer är det också nåt för dig. Och för mig.

Det här är en film i temat som heter Back to the 80´s.

Publicerat

FREDAGEN DEN 13:E DEL 2

Del 2, uppföljaren, kom bara året efter första filmen och tar vid precis där ettan slutar.

Den enda överlevande kvinnan har mardrömmar om pojken som aldrig hittades. Två månader senare är hon puts väck, det är ingen som hittar henne. Ungdomar strömmar ånyo till sommarlägret vid Crystal Lake, vandringssägnen om allt som hänt i omgivningarna berättas vidare och en man med stora fotriktiga skor stövlar fram i skog och mark och skövlar människoliv.

Det är konstigt, det är så mycket med den här filmen som påminner om första filmen och ändå känns allt ganska mycket sämre. Det känns som att första filmen – kanske otippat? – blev en sådan ekonomisk framgång att det behövdes ett manus snabbt som fan och ett manus fick dom, men kanske inte ett alltför bra sådant. Precis som att filmning, klippning, val av skådespelare, alltihop känns väldigt…hafsigt. Där första filmen handlar om en kärlek till skräckfilmsgenren handlar den andra filmen om stålar. Så känns det i alla fall när jag ser filmen som vuxen. När jag såg den för första gången (för lääänge sedan) tyckte jag den fungerade bättre.

Kanske är jag orättvis nu för det är fortfarande en okej skräckfilm men då jag sett filmerna precis efter varandra är det väldigt lätt att jämföra och jämfört med ettan står sig tvåan slätt. Den här filmen är dessutom väldigt mörk – alltså VÄLDIGT mörkt filmad – så fundera inte ens på att se den i dagsljus. Du kommer inte se mycket av handlingen då, tro mig, jag har testat.

Originaltitel: Friday the 13th Part 2

Produktionsår: 1981

Regissör: Steve Miner

Jason: Warrington Gillette

Bodycount: 9 döda

Mest minnesvärda scen: När en kvinna simmar i sjön och man kombinerar scha-scha-scha-ah-ah-ah-ljuden med det musikaliska temat från Hajen. Kreativt.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: EVIL DEAD då och nu

Nu när remaken av den klassiska skräckfilmen Evil Dead kommer på DVD – och jag missade den på bio (!) – passar jag på att grotta ner mig riktigt ordentligt och köra en helkväll framför TV:n.

Jag har sett originalet förr men det var många år sedan nu och då jag inte har den i superfärskt minne ville jag se om den innan det var dags att se den nya. Ville liksom känna av vajbsen och kunna jämföra dom på ett genomtänkt vis.

Handlingen i dom båda filmerna är densamma. Fem ungdomar åker till ett ödsligt fallfärdigt hus mitt ut i skogen där dom hittar The Book of the dead och det börjar hända läskiga saker. Demoner och prylar. I originalet är det den långe mörke snygge ”Ash” (Bruce Campbell) som är den naturliga ledaren och han som får hångla mest och dom andra fyra är ovanligt bleka.

Evil Dead är för Sam Raimi vad Duellen är för Steven Spielberg. Det är ungdomligt frustande, det är en uppvisning i ren vilja. Raimi är som en obstinat tonåring som tror att han kan allt och vet allt och det är så befriande, så jäkla skönt att se. Ingenting är omöjligt, film är det roligaste som finns, effekterna löser han på kreativa sätt, det är spännande och välgjort men simpelt på en och samma gång.

Musiken och ljudet i skräckfilmer är så himla viktiga och det har Sam Raimi förstått. Höga läskiga dån blandas med konstiga skrapljud och ett bakgrundsfippel som skulle kunna vara en skallerorm eller en liten kille på maraccas. Det är ljud som var vanliga i 70-tals skräckisar men som man inte hör så ofta nuförtiden. Gillar man oldschoolskräckisar gillar man denna ljudbild, har man svårt för denna genre känns det nog mest som oljud är jag rädd.

Den version jag såg var den ocensurerade, hela tolv minuter längre än den klippta varianten. Ändå är den bara 85 minuter. Remaken är 91. Märker jag nån skillnad?

Remakens regissör heter Fede Alvarez och är en 35-årig snubbe från Uruguay. Enligt Imdb är detta hans första långfilm men dom fyra kortfilmer han regisserat verkar samtliga gå i skräckens tecken. Att ge sig på att göra en ny version av en riktig klassiker är både modigt och dumdristigt men jag tänker inte dissa varken honom eller filmen osedd. Fast nu är den ju sedd.

Att prångla ut budskapet ”The most terrifying film you will ever experience” på en affisch för en skräckfilm känns rent utsagt korkat. Förväntningarna trissas upp även om alla över arton år fattar att det är larv. Evil Dead är inte den läskigaste filmen jag någonsin kommer se, det är liksom inte möjligt. Det är ren matematik. Ett plus ett blir inte sextiotvå, kom igen, mig kan ni inte lura. Men den inställningen börjar jag titta på filmen och OJ JÄVLAR *hick* det tar inte lång tid innan jag känner att det här faktiskt är läskigt, på riktigt läskigt.

Det visade sig att det originalet har i nostalgimys och välgjordhet a-la-1981 det har remaken i nyskapande effekter och kladdig stämning. Jag sitter som på nålar, jag blir glad, det är BRA skit det här. Som skräckfilm tror jag att Evil Dead 2013 kommer bli lika stor/viktig för unga människor som ser den nu som den gamla filmen var för oss…gamlingar men jag vet vilken av filmerna jag kommer välja att se om inom en inte alltför avlägsen framtid, gammal eller inte.

Filmens kvinnliga huvudroll Mia (Jane Levy) är riktigt bra tycker jag och resten av gänget med. Jag känner inte av lågbudget i valet av tonåringar alls och bara där är Evil Dead nånting heeeelt annat än hundratals andra filmer i den här genren. Ärligt talat känns hela filmen väldigt påkostad och gjord med både hjärta och hjärna. Det blev en riktigt härlig skräckfest det här!

Evil Dead 1981

Evil Dead 2013

(med ett plus i kanten)

Publicerat

007-helg: UR DÖDLIG SYNVINKEL

 

 

 

 

Jag såg mina allra första bondfilmer när Roger Moore var agent 007 och i och med det borde jag kanske tycka att han är den bästa/den enda Bond men det tycker jag inte. Verkligen inte.

Roger Moore har spelat Bond i så undermåliga filmer att det ibland är svårt att hålla sig för skratt men Ur dödlig synvinkel är inte en av dessa. Det som gör att filmen funkar på mig är allra främst actionscenerna, från prologens helikopterfärd till skid-och-motorcykel-scenen, dykscenen och slutet och att den finfina låten For your eyes only med Sheena Easton återanvänds filmen igenom som ett slags musikaliskt plåster. Det som gör att filmen ibland känns lökig är framförallt bondbrudarna.

När Fripps filmrevyer sammanfattade bondbrudarna i ett helt eget inlägg skrev jag en kommentar om vad en BRA bondbrud är för MIG. ”…en kvinna som kan ses som nån form av förebild, som visar att det går att kombinera en vacker yta med en skön hjärna och som får nånting gjort här i världen av egen kraft, inte genom att hasa runt i genomskinliga kläder och blinka sakta med halvöppen mun mot en vältränad sexmissbrukare med rätt att döda.” I den här filmen finns en bondbrud som är urtypen för mitt förakt: Bibi.

Bibi (Lynn-Holly Johnson) är barnslig, menlös, gör inget vettigare än att spela på sex, har halvöppen mun i varenda scen och är hon inte halvnaken så har hon kläder som ska få hennes naiva Lolita-look att förstärkas. Att hon är utseendemässigt lik Tori Spelling gör inte saken bättre.

Hennes motsats i filmen ska antagligen vara Melinda (Carole Bouquet), den ”riktiga” bondbruden som artikulerar så illa när hon pratar att jag i vissa scener i filmen tror att hon är dubbad. Bortsett från det är hon väldigt blek men hon har en del i historien som inte kan förringas.

Historien förresten. Jag kan inte säga att jag bryr mig så mycket om den, det är som vanligt i Bondfilmer, nåt som är försvunnet, nåt som ska hittas, mystiska skurkar som försöker döda Bond och Bond som dödar mystiska skurkar. Men Roger Moore gör det bra här. Han ger en snällistouch till Bond som man sällan ser.

Det här är andra gången jag ser filmen och första gången fick den en trea. Nu skulle jag nog vilja ge den en fyra, kanske till och med med ett plus i kanten för underhållningsvärdet och för att den faktiskt är rejält mysig. Det är bra drag, inga temposänkningar alls och jag kommer definitivt lyssna på soundtracket. Det är alldeles toppenfint.

Andra filmen av sju. Det här är ju riktigt skoj!

Mina Bondkunniga filmbloggarkollegor tyckte såhär: Filmitch 9/10, Fripps filmrevyer 4/5 och Movies-Noir 4/5. Klicka på namnet för att komma till respektive bloggares recensioner av filmen.

Publicerat

Veckans klassiker: DEN FRANSKE LÖJTNANTENS KVINNA

Det fanns en tid i världen då jag uppskattade kvalitetsfilm. Jag har aldrig varit någon fascistisk fiiiinsmakare (sådär så jag uttalar det med lidingöaccent och samtidigt himlar med ögonen som om allt roligt ändå är lite tråkigt – också), jag har aldrig snöat in på bara EN genre eller EN typ av film, men under många av mina tonår var jag mycket ”svart eller vit”, det var Rambo eller Varats olidliga lätthet, det var Tintin i Hajsjön eller Pascual Duartes familj, något mittemellan fanns sällan.

Kanske är det därför som jag minns Den franske löjtnantens kvinna som en fantastisk film. Jag bläddrar i min filmbok och hittar betyget fem, jag vet också att jag inte sett om den sen i mitten på 80-talet. Det är länge sedan men jag längtar efter en omtitt, efter att kanske få säga hej till mig själv som tonåring och kunna se det jag såg då. Jag menar, filmen har ju Meryl Streep, Jeremy Irons och en hisnande passionerad historia, VEM kan värja sig mot det alldeles oavsett ålder?

Nejjustdet. Vem kan värja sig? Inte jag i alla fall.

Kvinnan på piren, det blåsande havet, den svarta kappan med den stora luvan, det röda håret som tittar fram, mystiska gröna ögon. Vem är hon och vad gör hon på piren? Vem är den franske löjtnantens kvinna?

Här vävs två parallella historier samman och det är bara att sätta sig väl tillrätta i soffan och njuta. Ett vackert språk, Harold Pinter har skrivit ihop ett väl fungerande manus av John Fowles roman, både Meryl Streep och Jeremy Irons är fantastiska att titta på, dom funkar tillsammans och det är starka känslor som bubblar under ytorna. Jag känner känslan i magen från då, hur jag sögs in i den här kärlekshistorien och tyckte den var våldsam och tragisk och underbar på en och samma gång och jag kan säga att jag inte går igång riktigt lika hårt nu, men en bra film är det utan tvekan och det är en film som håller fortfarande.

Det fanns en tid i världen då jag hade stenkoll och antagligen kunde namnge Karel Reisz samtliga barn, men det var länge sedan nu. Jag är inte svartvit längre, jag är inte lika extrem som jag var en gång. Jag tycker fortfarande att Jeremy Irons är en underkattad skådespelare men jag dras inte till ”kvalitetsfilm” bara för att den klassas som en sådan och titeln strukits över med rosa överstrykningspenna i tidningen, jag har inte tid med sånt. När jag var ung och hade obegränsat med fritid kunde jag unna mig att goffa i svärta, svårigheter och andras olycka, nu orkar jag inte riktigt med det. Jag har inte tid att fokusera på sånt. Jag vill skratta och bli underhållen lite oftare än jag behövde som drama-queen-tonåring och det är jag glad för. Därför är jag också glad att Den franske löjtnantens kvinna inte alls är lika svart som jag mindes den.

Publicerat

Veckans klassiker: TRIUMFENS ÖGONBLICK

Från och med idag och fram till jul kommer måndagarna återigen att vikas för filmklassiker.

Höstens första film är Triumfens ögonblick, en film som det slog mig att jag faktiskt inte har sett. Vangelis kända score från filmen spelades under alla prisutdelningar i sommarens OS i London och till slut kunde jag inte stå emot längre, jag hyrde den och såg verkligen fram emot en kväll med en ”storfilm”.

Historien om dom två brittiska löparna Eric Liddell (Ian Charleson) och Harold Abrahams (Ben Cross) som tävlar mot varandra i OS i Paris 1924 är sann även om vissa fakta är förändrade av diverse olika skäl.

Trots att killarna har samma begåvning och förutsättningar så springer dom av helt olika anledningar. Liddell är kristen och springer för Gud, Abrahams är jude och springer av mindervärdeskomplex.

1982 vann filmen en Oscar för bästa film och ja, visst är den bra – gjord. Det är just det, den är bra gjord men den är tråkig så klockorna stannar. Ser man på historien i en tidstypisk backspegel så var kanske killarnas öde annorlunda och nåt att göra film på men jag tycker inte filmen åldrats bra. När eftertexterna rullar ställer jag ”den där” lite pinsamma frågan: ”Alltså, är jag dum eller? Jag fattar verkligen inte vad filmen handlar om. Vad är ploten, vad är twisten, vad är grejen med alltihop?” Vet du får du mer än gärna förklara.

Filmens styrka är scenografin, den ger nästan en dokumentär känsla och under långa perioder känns det inte som att jag ser på spelfilm alls. Men det hjälper inte, det krävs mer för att göra en film sevärd, inte ens om jag plussar på med Vangelis (som också fick en Oscar för filmmusiken) så kan jag ge filmen godkänt. Två timmar går i snigeltempo och jag blir seg som polkagrisdeg i skallen.

Jag ser hellre på prisutdelningsrepriser från OS än gör om det här.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

UTAN ONT UPPSÅT

Frågeställningarna är mer än intressanta: kan en man vara skyldig ända tills han själv bevisat att han är oskyldig? Får en tidningsjournalist skriva vad som helst så länge det inte finns ont uppsåt i texten? Att en journalist inte får röja sin källa, betyder det att källan kan hitta på vad som helst utan att behöva stå får sitt påhitt?

Dessa frågor är alltid aktuella men nu kanske mer än någonsin. Media utövar sin makt och många är dom människor (kändisar) som fått sina liv uthängda i pressen när något spektakulärt hänt alldeles oavsett om informationen sedan stämt eller inte.

I filmen Utan ont uppsåt är det Michael Gallagher (Paul Newman), son till en spritsmugglare och maffiaboss, som får se sig själv på löpsedlarna. En fackpamp har försvunnit och antas vara mördad och via allehanda småvägar och kringelikrokar kan han härledas till denne Gallagher då det antas att Gallagher ville se honom död. Men stämmer det?

Journalisten Megan Carter (Sally Field) får tillgång till inside information och skriver ihop artikeln. Åklagare, polis, kollegor, FBI blir till slut indragna i denna soppa där allt egentligen handlar om integritet. Gallagher vill ha tillbaka sitt liv, Carter vill göra sitt jobb, men vad är sant och vad är falskt, vad är rätt och vad är fel i allt det här?

Jag blev så glad när jag hittade den här filmen hos Lovefilm. Jag har en hård craving efter politiska 80-talsthrillers och Utan ont uppsåt kändes som handen i handsken just nu. Paul Newman och Sally Field är höjdarskådespelare, Sydney Pollack en habil regissör i just denna genre och jag fick upp pulsen redan under förtexterna när jag fick följa en dagstidning från ax till limpa (med skrivmaskinsblippljud i bakgrunden).

Filmen har en hel del kvalitéer men jag blev besviken på att 80-talskänslan var den största av dom, handlingen är nämligen föga spännande. Jag väntade på en twist, på att filmen skulle bli precis så smart som jag trodde innan men jag gick bet. Däremot hade jag en ganska mysig stund i soffan ändå för SÅ tokig är den inte. Att jag känner mig lite ledsen för att jag aldrig fick se Paul Newman spela pappa till Kevin Costner på film har ju ingenting med just detta att göra, men känslan är ändå där. Visst är det synd?