Kategori: 1986

Publicerat

MELLAN MIDNATT OCH GRYNING

Det här med att slentrianzappa mig runt på Itunes utbud har blivit lite av ny favoritsysselsättning. Just den där funktionen att det dyker upp filmtitlar som andra som sett filmen också sett, filmer som liknar varandra, det är verkligen bra. Dessutom kommer det ofta upp titlar som jag antingen glömt eller helt enkelt inte visste fanns. Som The Morning After till exempel.

På svenska fick den heta Mellan midnatt och gryning och jag är återigen nästintill förvånad att jag inte redan sett den. Regisserad av Sidney Lumet (= en gammal favorit) och med Jane Fonda (= en gammal favorit) och Jeff Bridges (= en gammal favorit) i huvudrollerna, jag menar, vad finns det att inte gilla eller åtminstone inte bli nyfiken på? Klart jag hyrde den!

Alex (Jane Fonda) vaknar upp bakfull och jävlig i en dubbelsäng bredvid en man. Hon är alldeles blodig och han också. Den största skillnaden mellan dom två är att hon lever och han är död. Han har en kniv i bröstet och Alex får såklart panik. Full som hon var minns hon ingenting men sakta men säkert nystar filmen upp denna mordgåta.

Alex är en skådespelare på dekis, en kvinna som sett dina bättre dagar både privat och på arbetet. Av en slump träffar hon på Turner (Jeff Bridges), en lite yngre man med nån form av tröttsam ras-tourettes (han låter som en riktigt dum rasse-bonde när han pratar men utan dom karakteristiska yttre attiraljerna såsom keps och flanellskjorta). Turner ger Alex skjuts från flygplatsen (när hon i sin iver att rymma lyckades sätta sig själv ÄNNU mer i skiten).

Det här är alltså en film som gav Jane Fonda sin sjunde (och senaste) Oscarsnominering, hon vann dock inte denna gång. Det gjorde Marlee Matlin för Bortom alla ord. Tänk att även Sigourney Weaver var nominerad detta år, för Aliens! Men Jane Fonda ÄR riktigt bra i rollen som trasig suput, vacker som en dag (såklart) men ändå risig på ett ganska naturligt sätt. Hon vaknar till exempelvis inte upp den där mord-morgonen med perfekt sminkning och hår, nejdå, det är utsmetat precis sådär som det kan vara och håret står lite åt alla håll (som det normalt sett gör om det är lockat och tuperat med en massa hårspray. Vi pratar ändå 80-tal här!)

Jeff Bridges är nio år yngre än Jane Fonda och det är ganska precis vad det känns som i filmen, Jane Fonda är dock slätare i ansiktet nu än hon var för 32 år sedan och DET känns ju rätt skumt. Filmen för övrigt är en skön mix mellan 70-tal och 80-talskänsla (trots att den är producerad 1986), men gillar man denna ”typ” av film känns det som ett måste att ändå se den. Inte den bästa i genren, nej långt ifrån, men sevärd och detta mycket på grund av bra skådespelarprestationer. Mordhistorien i sig känns mest krystad.

Publicerat

Nedräkning inför Alien: Covenant – ALIENS (1986)

1986 var ett nej verkligen INTE ett nej.

Ripley mår ruskigt dåligt mentalt efter den förra resan ut i rymden och kämpar med både sömn och annat för att orka leva. Hon hittades mer eller mindre av en slump och nu har det gått 57 år. 57 år av sömn sedan hon dödade Alien-monstret och därmed överlevde the mayhem on Nostromo. Sen hon lämnade planeten LV-426 har den blivit koloniserat och ett 60-tal familjer bosatt sig där. Kontakten med dom har dock brutits av oklar anledning och nu ska ett gäng marinsoldater resa dit för att se vad som hänt och med sig på resan vill dom givetvis ha Ripley. Den enda människan som vet vad som eventuellt väntar. Men när hon börjar prata om organismer som satte sig på ansiktet och annat äckelpäckel himlas det med ögonen och ingen verkar ta henne riktigt på allvar. Kanske skulle hon inte ha gett med sig? Kanske skulle hon ha fått dom att förstå att ett nej faktiskt är ett nej. Hon ville ju inte åka!

Det här är den Alien-film jag sett minst antal gånger genom åren. Jag har för mig att jag faktiskt bara sett den TVÅ gånger före denna omtitt då jag tyckte riktigt illa om den vid första tittningen och vid den andra ville jag mest dubbelkolla om jag litade på min egen åsikt. Och ja, det gjorde jag. Jag gillade verkligen inte James Camerons förvandling av det långsamma rymddramat som Ridley Scotts Alien var till den actionpackade monsterkrigsfilm som Aliens blev. Men det några år sedan jag såg filmen nu, kanske ser jag på den med helt andra ögon nu?

Två timmar och sjutton minuter senare kan jag säga att jag är både klokare och ganska stolt över mig själv. Jag hade nämligen koll på min filmsmak redan på åttiotalet. Aliens är inte min typ av film, inte då och inte nu.

Det jag gillar med Aliens är relationen mellan Ripley och den lilla flickan Newt. Utan dessa två hade monstren kunnat få käka upp varenda jävel och jag hade brytt mig föga. Ripley och Newt blir en mänsklig motvikt mot dom skrikiga tuffis-militärerna som jag tröttnat på redan efter tjugo minuter. Krigisar är helt enkelt inte min typ av fölk.

James Cameron är duktig på action, det är han, men det är också all denna action som gör att Aliens blir en betydligt mindre spännande film än Alien. Det är ett jäkla liv hela tiden, skränigt, hög jobbig musik och snabba klipp och det gör sig bättre i andra typer av filmer tycker jag. Hela rymdkänslan försvinner. Men kanske var det meningen och då kan ju Cameron va nöjd och glad såklart.

Jag vet att den här filmen är mångas favorit i serien men nopps, inte min. Betyget tar sig med nöd och näppe upp på en trea, mer kan det inte bli tal om.

Nästa lördag och söndag ger jag mig på del tre och fyra i Alien-franschisen. Håll ut.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: SYSKON

Även om vi filmspanare gemensamt kan samlas kring samma genuina förkärlek för film så är vi väldigt olika varandra som personer. Alltså egentligen VÄLDIGT olika. Men det finns två gemensamma nämnare som procentuellt är skyhöga om man räknar på hela gänget.

1. Det är väldans många av oss som är födda i september.
2. Dom allra flesta av oss har filmintresserade bröder.

Eftersom jag är en av dom som passar in på båda dessa punkter tänkte jag utnyttja det idag, jag tänkte nämligen dra in mitt eget syskon i temat.

Min två år yngre bror Peter och jag är uppväxta i samma hus med samma totalt film-ointresserade föräldrar och trots att våra personligheter är (nu) och var (då) extremt olika så har vi blivit ända-in-i-benmärgen-filmnördar båda två.

Hur fan gick det till kan man ju undra? Jag har ingen aning, men så är det i alla fall. Och när jag upprymt frågade honom om han ville vara med och skriva detta inlägg trodde jag stensäkert att han skulle svara nej (eftersom vi tycker och tänker precis tvärtemot varandra i typ allt så är en bra idé i min hjärna inte nödvändigtvis supertoppen i hans) – MEN – tadaaaa – han sa ja! Direkt! Och när jag sa att han fick välja film så valde han film. Direkt!

Såhär kan det gå när en storasyster och en lillebror ska diskutera en musikal från 1986 som handlar om en köttätande blomma. Peters tankar har ”vanligt” typsnitt, mina tankar är kursiva.

 

Hur ska man förklara vad det här är för film för någon som inte har en aning?

Filmen som blev en musikal som blev en musikalfilm?

Smart! OCH sant. Originalfilmen kom ju redan 1960.

Yes.

När du föreslog filmen slog det mig att jag faktiskt inte sett den sen vi var små. Eller vad var jag, 14 typ när den kom. Jag var inte så superimponerad av filmen då, gav den en trea i min filmbok har jag för mig. Hur kommer det sig att du gillar den så mycket?

Jag har varit löjligt förtjust i den ända sedan jag såg ett klipp på filmkrönikan när den köttätande blomman Audrey II sjunger ”I´m a mean green mother from outer space”. Då var jag 12år.

Men….det kan väl inte bara bero på det? Ett litet klipp?

Nej, inte bara såklart. Är det den animatroniska Audrey II, som fortfarande är hundra gånger bättre än dagens CGI, som är så himla bra? Är det scenografin som får en att känna som att man är mitt inne i musikalen? Är det alla balla cameos? Rick Moranis som gör det Rick Moranis alltid gjort?

Det kan väl inte bero på Rick Moranis?? Fast….han var rätt charmig på 80-talet faktiskt. Rätt kul. Vad gör han nuförtiden?

Nä det är nog musiken som gör det, och framförallt Ellen Greenes sångröst. Kan någon förklara för mig hur i helvete en sån spenslig liten varelse kan ha sån pipa!?

Vad gör han, Rick Moranis? Har du nån koll? Vavava? Har du det??

Jag älskar Ellen Greenes nästan desperata röst! Så mycket nerv och känsla! Den rör mig på ett sätt som brukar vara reserverat för animerad film!

Jag släpper Rick Moranis, det är lika bra, jag får väl googla, haha. Men Ellen Greene säger du. Ja, hennes röst är desperat. Och ganska….ljus?  Men jag måste säga att han som gör rösten till jätteblomman är rätt grym han med!

Okejrå, om du nu vill veta….det senaste jag läste om Rick Moranis att han bangade på en liten roll i Ghostbusters-remaken… Kan du släppa det nu? Men nu är det ju inte enbart en röst som gör detta till en film jag kan se om och om igen. Det jag listade innan bidrar naturligtvis till att göra Little Shop of Horrors till den underhållande lilla bagatell den är. Den är inte den bästa film som gjorts, men den är en film som alltid funkar.

Och vet du? Jag tycker du har RÄTT! Kors i taket va? Men filmen funkade! Jag som misstänkte att jag skulle bli uttråkad och tycka den var lite unken men det var helt fel.

Så till alla som läser detta: om ni inte redan sett den, gör det! Se den, lyssna på den, bli lite förälskade i Ellen Greene, avsky (och skratta åt) Steve Martin och tappa hakan över hur en docka anno 1986 kunde röra läpparna så snyggt!

Ja, otroligt snyggt faktiskt! Imponerande!

Och tycker ni slutet är för glättigt? Sök reda på det alternativa på youtube.

Vad får filmen för betyg av dig? Och vad vill du ha för betygssymbol? Du måste ju ha en egen ju!

Av mig får Little Shop of Horrors tre pyttesmå plysch-Rambo!

Och jag känner mig som vanligt lite snällare än du (hö-hö-hö) så för mig slår filmen över på en fyra, visserligen en ganska svag sådan men ändå en köttätande mysig fyra.

Peters betyg:

 

 

 

Fiffis betyg:

.

Idag skriver flera av mina filmbloggande vänner om samma tema. Klicka på deras namn för att komma till texterna.

 

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den?
Filmitch
Movies-Noir
Jojjenito

Publicerat

BACK TO THE 80´S: BIG TROUBLE IN LITTLE CHINA (1986)

GOSSE, det här är lökigt!!! Samtidigt, jösses vad jag blir nostalgisk! Bara förtexterna får mig att le. Det tidstypiska typsnittet, regissören John Carpenters namn, musiken. Musiken. MUSIKEN!

Tänk dig att du sover över hos någon gammal släkting eller kanske i ditt föräldrahem och sängen är sådär perfekt bäddad men med lite udda sänglinne, sånt som tvättats tusenmiljoner gånger och luktar fantastiskt hemtrevligt av sköljmedel och kanske en mangelvals av trä. Musiken i den här filmen är som ett sånt påslakan. Det andas trygghet och igenkänning och det luktar mysigt även om ytan inte är så estetiskt tilltalande längre.

Lastbilschaffisen med det überamerikanska namnet Jack Burton (Kurt Russell) hamnar mitt i nånslags övernaturlig smet i Chinatown tillsammans med en asiatisk sidekick (som jag i skrivande stund glömt namnet på) och en fager överspelande ung dam vid namn Gracie (Kim Cattrall).

I Indiana Jones kölvatten kom många liknande filmer som denna där äventyr, spänning, några halvkända ansikten och en hel del specialeffekter skulle kokas ihop på 90 minuter och i många fall blev det helt klart sevärda ”familjefilmer” av det hela. Så även av Big trouble in litte China. Då. Inte nu. Nu funkar den inte längre. Den kan omöjligt funka för någon som inte såg den som ung.

Temat heter Back to the 80´s och är tillbaka nästa tisdag med tre filmer från 1987.

Publicerat

BACK TO THE 80´S: STAND BY ME (1986)

.

.

.

Jag vet inte hur många gånger jag sett Stand by me men det är många. Det här är en film som gått hundratals gånger på TV och varje gång jag zappar runt och hittar den är det omöjligt att klicka sig vidare. Det är nåt med 50-talskänslan, med Richard Dreyfuss berättarröst och historien i sig, det är svårt att inte tycka om den.

Fyra killkompisar beger sig iväg längst med järnvägsrälsen för att leta efter ett lik och det blir ett sommaräventyr ingen av dom kommer glömma.

Som film betraktad känns den tidlös på nåt sätt, den åldras inte, blir inte inaktuell. Det är klart att man ser på skådespelarna att dom var väldigt unga, Keifer Sutherland, John Cusack, Corey Feldman och River Phoenix såklart, han dog sju år efter denna film.

Stand by me är en familjefilm i ordets rätta bemärkelse. Alla oavsett ålder kan se och uppskatta den och detta utan att filmen för den skull blir mjäkig. Att manuset är baserat på en novell av Stephen King är inget räddhågsna behöver oroa sig för, det här är inte läskigt, bara alldeles lagom spännande.

Det här är dagens andra film i temat som heter Back to the 80´s. Kl 18 kommer den tredje filmen från 1986, en film som åldrats betydligt sämre än denna.

Publicerat

Skräckfilmsvecka: FREDAGEN DEN 13:E DEL 6

Nu är det inte bara Jason Vorhees som går igen, det är Tommy också.

Tommy Jarvis som vi sett i del 4 och 5 är tillbaka och den här gången har han gett sig DEN på att döda Jason en gång för alla. Han gräver helt sonika upp liket, den Jason som så uppenbart var tok-död i slutet på förra filmen. Ingen kan överleva det, han hade knappt nåt huvud kvar. Ju.

Men Tommy och hans polare gräver upp graven, öppnar kistan och ser en människa helt fucking uppäten av likmask. Räcker det som bevis? Nej. Jason ska spetsas med delar av ett staket tills han är ihålig som en hushållsost. Så får det bli. När staketstolpen sitter nedhuggen rätt igenom kroppen blir det givetvis åskoväder och blixten slår ner i metallen. Vaknar Jason? Skiter björnen i skogen? Jason leeeeeever!

Det här är en riktigt corny och jättebra början på en skräckfilm. Mörkt, regnigt, kladdigt, blodigt, maskar, hockeymask – och fullkomligt orimligt! Jag får helt klart en bra magkänsla och det är en känsla som håller i sig ända till slutet. Vilken uppryckning jämfört med förra filmen!

Hela filmen känns så himla skönt 80-tal. Tjejerna ser ut som dansare ur Michael Jacksons Thriller-video, samtliga killar skulle kunna ha biroller i St Elmos Fire eller Breakfast club och Alice Coopers låt från filmen – He´s back (the man behind the mask) – klättrade på Trackslistan när det begav sig. Jag får nostalgivibbar som är en 8-9 på Richerskalan och jag förstår varför den här filmserien är så pass sevärd och intressant som den är. Eller? Nej. Nu tog jag i. Jag förstår nog ingenting mer än att JAG gillar det här och att det är kul att se att det går att förnya filmen åtminstone liiite trots att ramarna är så snäva och storyn helt wacko.

Originaltitel: Jason Lives: Friday the 13th Part VI

Produktionsår: 1986

Regissör: Tom McLoughlin

Jason: C. J. Graham

Bodycount: 18 döda

Mest minnesvärda scen: Måste bli Jasons öga i början av filmen när det kryllar av maskar runt omkring. Snyggt gjort! Eller lilla flickan i sängen som får oväntat besök.

Filmitch skriver om en riktig Fredagen den 13:e ripoff: Madman. Hopp in och läs!

Publicerat

Tre om en: Det luktar Hallmark lång väg

ÖGONBLICKET FÖRE TYSTNADEN (1999)

Jag gillar filmer regisserade av Clint Eastwood mycket mer än jag gillar honom som skådis. Tyvärr – ibland – tycker han om sig själv aningens för mycket som skådespelare och det händer att han i sitt arbete som regissör rollbesätter sig själv som huvudkaraktär i en film han är hundraprocentigt fel för.

I Ögonblicket före tystnaden spelar Clintan Steve Everett, en cynisk journalist som blivit ertappad med att sätta på chefens fru och därför får göra vad som verkar anses som ”skitgörat”, det vill säga åka till fängelset och göra den sista intervjun med den Frank Beachum (Isaiah Washington), en svart man som samma dag ska avrättas med giftinjektion.

Så långt kan man säga att allting är gott, i alla fall om man komprimerar filmens handling till en enda mening. Visst, Clintan kan definitivt spela journalist, inga frågetecken alls gällande detta, men resten, herrgud, resten.

Att han vid 69-års-ålder och rynkor som vittnar om kanske ännu fler år på nacken skulle funka som nån slags bargigolo, alltså nej, jag köper inte det. I en scen sitter han i en bar och pratar med en ung kvinna som jag först tror är hans dotter men när han börjar flirta och komma med oanständiga förslag som nån jävla snuskgubbe och dom precis har pratat om hennes ålder (23) då blir jag faktiskt lite illa berörd. Det smakar gammal femkrona i munnen och jag vill inte se honom slicka sig om munnen åt nästan femtio år yngre tjejer och jag vill definitivt inte tro att denna söta tjej (och ja, det är fler i filmen, dock inte riktigt lika unga) är så sugen på honom tillbaka som hon ska verka.

Det som gör att filmen inte bara luktar Hallmark utan STINKER billig TV-produktion är sättet det är filmat på. Det är Sunset Beach fast mörkare, det andas kulisser, malmedel och realisation, det känns som återanvänd och överdrivet kletig  filmmusik (bortsett från ett par scener där Clint Eastwoods egna omisskänneliga pianospel gör sig påmind) a la Glamour-klassiker och flera gånger beter sig ljud och ljus i filmen som att det liksom avslutar/tonar ner inför reklamavbrott.

Nämennej usch vilket nedköp det här var. En svag svag tvåa för Clintan som a ladies man. Rob Schneider är mer trovärdig som kvinnokarl banne mig.

Här finns filmen.

 

 

RESTING PLACE (1986)

En ung svart officer dör i strid och får inte begravas där föräldrarna önskar för samhällets invånare. Han är – var – ju svart och får således inte dela mylla med dom vita. Föräldrarna kämpar stenhårt för sonens rätt att begravas och major Kendall Laird (John Lithgow) försöker göra det han kan för att hjälpa dom sörjande. Att han börjar ana ugglor i mossen gällande hur, var och varför officeren dog gör inte saken bättre.

Det som gör den här (på riktigt!) Hallmarkfilmen till en någotsånär okej upplevelse är dels John Lithgows blotta uppenbarelse, plus Morgan Freeman och den fenomenala CC Pounder som den döde officerens föräldrar. Visst andas produktionen lågbudget och visst är det sedvanlig ”hallmarks” ljussättning men trots detta är det inte sååå pjåkigt. Historien är lika viktig som den är allmängiltig och hur mycket jag än skrattade åt förtexternas typsnitt så kunde jag hålla mig från garv senare. Rasism är helt enkelt för jävla hemskt.

Här finns filmen.

 

 

 

THE LIMEY (1999)

När Wilson (Terence Stamp) kommer ut ur finkan beger han sig direkt till Los Angeles för att försöka få klarhet i din dotters död. ”Bilolyckan” hon dog i känns inte riktigt rumsren och han bestämmer sig för att hitta slemtorsken Tony Valentine (Peter Fonda) som han misstänker ligger bakom detta brott.

I Priscilla – Öknens drottning spelar Terence Stamp transan Bernadette och här lyckas han med konststycket att göra sin karaktär Wilson, den hårda tuffa åldrade mannen, mer feminin än Bernadette i full drag. Han vickar på höfterna mer än Christer Lindarw i pumps och jag skrattar mig halvt fördärvad. Detta och detta allena är filmens enda förtjänst. Allt annat andas konstfilm a la Hallmark. Usel ljussättning, en klippning som är hysterisk konstig, en medioker – nästintill banal – historia och skådespelare som ser ut att skämmas ögonen ur sig för sitt yrkesval. Att filmen är regisserad av Steven Soderberg förvånar mig inte, han har verkligen visat att han kan kombinera riktiga superfilmer med bottennapp i plaskdammar.

Den här filmen luktar inte bara Hallmark lång väg, den andas kvarglömd soppåse med gammal lax i hallen.

 

 

 

 

Här finns filmen.

Publicerat

Veckans Berenger: PLUTONEN

När jag tänker på Plutonen så dyker två minnesbilder upp starkare än alla andra: Tom Berengers ärriga ansikte och introt till datorspelet med samma namn som brorsan hade till sin Amiga (tror jag det var). Spelet hakade oftast upp sig och jag lyssnade på introljudet i timmar (kändes det som).

När jag ser om filmen såhär många år senare slår det mig att det fortfarande är Tom Berengers ärriga ansikte som gör mest intryck på mig. Hans karaktär Sgt Barnes är av det mer vidriga slaget medans Willem Dafoe´s Sgt Elias är motsatsen. Snällisen. Han som inte får prinsessan och halva kungariket på slutet.

Chris (Charlie Sheen i en av sina bättre roller) är en ganska naiv yngling som frivilligt inställt sig som soldat i Vietnam. Hans aningen glorifierade syn på krig grusas snabbt och han inser att det inte enbart är Viet Cong som är fienden utan hans och hans soldatkollegors psyken.

När Oliver Stone regisserar är det sällan tråkigt men heller aldrig riktigt hundra. Plutonen var en medeltrea när jag såg den i mitten på åttiotalet, nu ser jag den aningens annorlunda. Krigsscenerna är bra men framförallt visar den klaustrofobi, utsatthet, misär, psykisk ohälsa och att krig ÄR bajs. Vetskapen om att filmen är baserad på Stones egna erfarenheter gör den mer intressant än ”vanliga” krigsfilmer men då det här är en genre jag har svårt att ta till mig så kommer den aldrig upp på några skyhöga höjder. Har man däremot fokus inställd på Herr Berenger så kan man inte bli annat än nöjd.

Kan det här vara hans bästa rollprestation ever?

 

Publicerat

Almodovar-helg: Kärlekens matadorer

Precis som i Begärets lag börjar Kärlekens matadorer med en runkscen.

Det är smart av Almodovar att tjonga på i hundranitti för att få åskådarens fulla uppmärksamhet från början men det kräver också en hel del av fortsättningen. Det räcker liksom inte att upprepa mantrat att sexakten liknas vid en tjurfäktning och att en kvinna ska tas precis som en tjur –  ”så att hon inte märker nåt” (???), det räcker inte heller att zooma in nakna bröst eller pungar som anas genom röda tajta matadorbyxor, i alla fall räcker det inte för mig. Jag vet inte om det är meningen att jag ska skratta, förundras eller bli upphetsad och DET kan aldrig vara ett bra betyg för en film, oavsett genre.

Antonio Banderas spelar Ángel, en man med en maniskt religös och hårt uppfostrande mor som levt under syndbördan i hela sitt liv. Han drömmer om att bli matador men tål inte synen av blod och han har en syn på sexualitet och kvinnor som till slut gör honom galen.

Den före detta tjurfäktare Diego (Nacho Martínez) njuter av sex och död och träffar en jämlike i advokaten María (Assumpta Serna). ”Jag älskar dig mer än min egen död” vräker hon ur sig sådär spanskt sensuellt som bara en spansk sensuell kvinna kan göra (jag tänker tanken på hur det skulle låta om jag själv sa det och herreguuuud vad jag skulle skratta – och inte bara jag!) efter en het stund på golvet med Diego iklädd matadorkostym i guld-på-guld.

Det här är den av Almodovars filmer som hittills gör mig minst engagerad. Jag tycker inte den är kul, jag tycker inte den är intressant, Banderas har ledsna hundögon och det är klart, tänder man på män i spansk folkdräkt så är det här julafton men för mig, näe. Gäsp och tack men nej tack säger jag.

Publicerat

Tre om en: Jeff Goldblum (som fyller år idag, hurra!)

Det här är Jeffrey Lynn Goldblum. Idag fyller han 59 år.

Jag tycker det här är en rätt trevlig snubbe och han förtjänar både goda tårtor och kärleksfulla blogginlägg på sin födelsedag. Därför tänker jag dagen till ära bjussa på tre recensioner av riktigt bra filmer som han är med i.

Han började sin skådespelarbana med filmen Death Wish 1974 (som jag skrev om häromveckan). Då var han en gänglig och ganska ful ung man med en hel del drag som påminner som Freddie Mercury. Nu har han liksom ”växt i” sitt fejs och ser rätt trevlig ut på nåt egendomligt och ganska snällt vis.

Han har en imponerande skådis-cv och har varit med i många av dom allra största filmer världen skådat. Det är lätt att glömma det ibland.

 

MÄNNISKOR EMELLAN  (The big chill, 1983)

Jag bara undrar, en film vars förtexter drar igång till Marvin Gaye´s  ”I´ve heard ut through the grapevine”, går det att få annat än goda vajbs av en sådan?

Det är en sån jäkla smart början, så mitt-i-prick att jag blir alldeles lycklig. När sedan namnen på några av dom alla största skådespelarna från 80-talet dyker upp i sedvanligt lite-överdimensionerat-80-tals-typsnitt då är det inte utan att det dyker upp en handklapp eller två.

Clenn Close, Kevin Kline, Tom Berenger (i mustasch, och nu är det inte bara händerna som klappar här), Meg Tilly, William Hurt och Jeff Goldblum i stora glasögon av plast som jag vill minnas var väldigt populära på den tiden – fast på kvinnor.

Det gamla kompisgänget samlas åter fast denna gång under dystra omständigheter. Vännen Alex har tagit sitt liv och begravningen måste klaras av. Det är glädje av återseende, det är sorg, det är nostalgi, det är tankar om hur livet blev och inte blev, det är avslutade relationer, nya konstellationer och några av vännerna vill helt enkelt bara ligga med alla, dock av olika orsaker.

Det här är en sjukt mysig film med ett exceptionellt bra soundtrack. Jag missade den helt när den kom, jag var väl aningens för ung antar jag och sen har det liksom inte blivit av – förrän nu. Bättre sent än aldrig, helt klart.

 

 

ADAM RESURRECTED (2008)

Adam Klein var cirkusdirektör, clown och jude i Tyskland på 40-talet. Han hade en fru och två döttrar och levde ett rätt bra liv. Nu bor Adam på ett slags mentalsjukhus/behandlingshem i Israel, ett hem för dom som överlevde förintelsen och han försöker på sitt eget vis leva med minnena och stå ut i vardagen. Hur han gör det? Jo, med humor, självdistans, ömhet, galenskap och en osviklig förmåga att få kvinnorna han vill ha att ligga med honom.

Det som händer i nutid får vi se i färg, återblickarna i svart-vitt och bristen på färg i scenerna från fånglägret gör kontrasterna så stora att det blir fysiskt jobbigt att se. Adam blev nämligen bokstavligt talat en knähund till Kommendant Klein (Willem Dafoe), en sadistisk nazijävel som tvingade Adam att sova på golvet, gnaga på köttben och leka en mänsklig hund genom att krypa omkring på alla fyra samtidigt som hans fru och barn mötte döden i gaskamrarna.

På behandlingshemmet träffar Adam på en ung pojke som även han blivit behandlad som en ”hund” och dom hittar varandra där, får nån slags kontakt och försöker indirekt hjälpa varandra att läka sina sår.

Regissören Paul Schrader (annars mest känd som manusförfattare till Taxi Driver) har hittat helt rätt här, både i valet av Jeff Goldblum som huvudrollsinnehavare och i filmspråket. Det är knasigt, hattigt och annorlunda filmat och det gäller att vara vid sina sinnens fula bruk för att orka ta till sig och hänga med i filmen. Det är suggestivt som en målning av Salvador Dali, det är vackert, det är svart humor ibland, det är bara svart ibland och ibland är det fnissigt roligt men det filmen är precis hela tiden är ANNORLUNDA. Det här är som ingenting jag sett förut och jag undrar om jag någonsin sett Jeff Goldblum briljera så stjärnklart som här. Jag tror inte det.

 

 

FLUGAN (1986)

När David Cronenberg bestämde sig för att göra en remake på filmen Flugan från 1958 tror jag inte han räknade med att det skulle bli en succé, men det blev det. Science fiction var superinne i mitten på 80-talet, maskiner som blinkade, blippade och lät var pulshöjande. Bara tanken på att kunna teleportera sig var tokspännande, i alla fall för mig som just då var lite av en fysiknörd.

Regissören David Cronenberg var redan 1986 en stor idol för mig. Han hade skrämt skiten ur mig med The dead zone (jag kan fortfarande inte titta på scenen med saxen) och fått mig att ”tänka utanför lådan” med filmen Videodrome och nu kom han alltså med en film som var precis mitt i prick sett till vad jag älskade att titta på vid den tiden.

Jeff Goldblum spelar Seth Brundle, vetenskapsmannen som uppfunnit teleportören, maskinen som kan få honom att förflyttas får en plats till en annan. Geena Davis spelar Veronica, journalisten som ska dokumentera hans framsteg. Det är slående hur enormt lika dom två är utseendemässigt, dom har ett uppenbart äktenskapstycke vilket dom själva kan skriva under på eftersom dom gifte sig strax efter inspelningen. Att dom skilde sig redan 1990 är en annan historia.

När Seth lyckas teleportera en apa med hundraprocentigt resultat beslutar han sig för att testa på sig själv. Han hoppar in i maskinen och vips så har en liten anspråkslös fluga letat sig in i maskinen och teleporteras samtidigt som Seth själv. Den där kemiska och biologiska reaktionen ger Seth egenskaper han kanske inte längtat jättemycket efter.

Det här är en klassiker! Det här är tjohoooooo-hopp-och-skutt-jättebra och skitäckligt och ingen kan på samma sätt som Jeff ge en spyfluga ett ansikte.

[Om du känner att du vill ha mer av den här mannen, här hittar du fler av hans filmer som jag recenserat.]

 

Publicerat

BETTY BLUE – 37,2 GRADER PÅ MORGONEN

När jag såg Betty Blue första gången var jag femton år gammal. Det hade skrivits mycket om filmen, den ansågs väldigt vågad, det var mycket naket, den var oscarsnominerad för bästa utländska film och alla pratade franska. Det var alltså en typ av film jag inte var särskilt van vid att se vid den tidpunkten i mitt liv. Ändå tyckte jag om den.

Det har alltså gått 23 år sen jag sist såg den och härom morgonen vaknade jag upp med en oförklarig längtan att se om den. Precis som övriga kroppen är duktig på att tala om vad den behöver om man lyssnar ordentligt så kan även filmnervens önskningar ibland visa på extrem fingertoppskänsla.

Zorg (Jean-Hugues Anglade) är en ganska vanlig kille. En livsnjutare med författardrömmar som bor billigt i ett bungalowkomplex  mot att han fungerar lite som en allt-i-allo i husen. Han är vaktmästare, rörmokare, målare, ja, en allmän fixare helt enkelt.

Nu har han träffat en kvinna som inte är som någon annan. Betty (Béatrice Dalle) är vacker som en dag, sexuellt frigjord, härligt knäpp och hon har ett amazonhumör som skrämmer slag på hyresvärden som inte vill ha henne boendes där.

Zorg drar öronen åt sig men han är samtidigt så kär att han inte förmår sätta likamedtecken mellan hennes okontrollerade utbrott och psykisk sjukdom. När hon tuttar eld på hela huset blir dom tvingade att fly och inte ens det är nog för Zorg, han förstår, han slätar över och fortsätter förblindas av hennes skönhet och av att vara beroende av hennes kropp.

Det är mycket  av just kroppvaran i den här filmen. Det är väldigt mycket nakna kroppar. Till en början är det nästan lite jobbigt då omotiverad nakenhet på film ibland kan kännas enbart provocerande. Men den känslan går över. Efter första halvtimmen tänker jag inte ens på att dom saknar kläder och att pubeshår modell kolsvart lovikavante täcker TV-skärmen. Nakenheten är liksom inte det viktiga, det intressanta är det verkligt nakna, det som finns hos oss alla när man skrapar på ytan: kärnan, psyket, själen om du så vill. Det som inte mår så bra hos Betty.

Betty Blue – 37,2 grader på morgonen är en nästan tre timmar lång film. Att göra tre timmar film utan svackor är i det närmaste en omöjlighet.  Det regissören Jean-Jacques Beineix har lyckats med här är att göra en jättelång film som känns normallång men som inte en enda minut känns som en film. Låter det knasigt? Jag ska försöka förklara.

Det finns inte en enda scen i filmen som känns tillrättalagd, inte en enda sexscen som känns som på låtsas. Jag känner mig fullt övertygad om att allt jag ser händer här och nu och varför skulle det finnas scenografer när interiörerna är så perfekta som dom är i all sin enkelhet, varför behövs kostymörer när dom har precis rätt kläder på sig hela tiden och kameramän? Nejdå. Det behövs inte.

Jo, självklart gör det det. Kameramännen behövs och dom är många, jag förstår det, men precis som att jag får känslan av att Jean-Jacques Beineix regisserar sina skådespelare med bomullsvantar, precis detsamma tror jag om männen bakom kamerorna. Det känns som att dom håller i sina tekniska prylar med vadderade fingertoppar, som att dom zoomar med hela sitt hjärta, dom sveper linsen över interiörerna på samma sätt som jag själv skulle göra med blicken. Det är inga onödiga hopp, inga onödiga klipp, det är ett flow i berättandet som jag faktiskt inte tror mig ha upplevt i någon annan film förut.

Tre timmar svischar förbi och även om jag innan trodde mig minnas stora delar av filmen så var det inte riktigt sant. Det jag mindes var det jag som femtonåring såg, inte det jag ser nu. Betty Blue är en film med många bottnar. Den enkla beskrivningen är att filmen handlar om ett passionerat förhållande som brakar ihop fullständigt. Vad du tar till dig beror helt på dig själv, vad du vill se, vad du orkar ta in och hur mycket av dig själv du lägger in i historien.

För mig är det här stor filmkonst. För mig är detta en klassiker som bara blir bättre med åren. Den 4:a jag gav i betyg 1987 har definitivt ökat i värde.

Att se bra film är så härligt! Så jävla härligt!

Publicerat

ROSENS NAMN

Det finns vissa filmer som jag bara behöver se ett par sekunder av för att dels pricka namnet på dels hamna i rätt stämning. Rosens namn är en av dessa filmer.

Jean-Jacques Annaud har med den här filmen gjort ett riktigt mästerverk av en bok som är detsamma, vilket många regissörer både före och efter honom misslyckats med.

Historien om William av Baskerville (Sean Connery) och hans unge förljeslagare Adso (Christian Slater) är på nåt sätt helt tidslös. Dom kommer ridande till ett kloster i bergen där en av munkarna dött på ett kanske inte helt naturligt sätt.

William är intelligent, han använder sin analyserande hjärna och följer ledtrådarna inte dit ledtrådarna själva vill utan där dom kom ifrån. Likt en Miss Marple i munkklädsel försöker han lösa det mystiska pusslet innan fler munkar dör, men han hinner inte, fler munkar hittas mördade och abboten kallar dit inkvisitionen vars representant Bernardo Gui (F. Murray Abraham) lägger skulden på en ung, vacker och fattig flicka som Adso förälskat sig i.

Med rätt massmedial upprepning skulle Rosens namn helt klart kunna bli en ny Ivanhoe eller Röda nejlikan för nyårshelgens TV-tablå för det här är högkvalitativ film, det är konst, underhållande konst. Sean Connery som nu hunnit bli 80 år och förmodligen gjort sin sista film är här i sitt absoluta esse och Christian Slater som spelade Adso tre år innan han enligt mig slog igenom i Häxor läxor och dödliga lektioner är här inte bara en ljushyad pojkspoling, han är en högpresterande pojkspoling.

Rosens namn är en film att se om du inte sett den och en film att se om om du redan är invigd.

Publicerat

Woody Allen-helg: HANNAH OCH HENNES SYSTRAR

Det här är ett klassiskt Woody Allen-romcom-drama när det är som allra allra bäst.

Det är smart, det är pratigt, det är intressanta karaktärer som tillåts ta plats, det är en historia som håller från A till Ö och alla bokstäver där emellan och det är en rollista som är utom denna värld.

Hannah (Mia Farrow) har två systrar, Lee (Barbara Hershey) och Holly (Dianne West). Elliot (Michael Caine) är gift med Hannah men blir kär i Lee som i sin tur är tillsammans med Frederick (Max von Sydow).

Som om inte det räckte så får Woody in sig själv, Carrie Fischer, Maureen O’Sullivan, Julia Louis-Dreyfus, John Turturro, J.T. Walsh och sin dåvarande adoptivstyvdotter/nuvarande fru Soon-Yi Previn (då blott fyra år) på ett hörn.

Det är helt magnifikt på alla sätt och vis. Det här är en såndär film som får åtminstone mig att vilja krypa upp i soffan med filtar, tända ljus, dricka varm choklad (med mashmallows!) och jubla över att jag bor i ett land som har något så mysigt som kallas höst då man får göra allt det här utan tillstymmelse till dåligt samvete.

Jag bugar, niger, klonkar i koskällor, tutar i trumpeter och saluterar Woody Allen för allt fantastiskt han skrivit ihop och regisserat genom åren och jag ber litegrann om ursäkt för alla filmer jag inte fått med den här helgen men alla hade varit en omöjlighet.

Så, tack för mig och tack för den här maratonhelgen.

Publicerat

COBRA

Marion ”Cobra” Cobretti (Sylvester Stallone) är allt en supercool 80-tals actionpolishjälte ska vara: stenhård, tystlåten, tandpetartuggande, solglasögonbärande, ensam – och självklart får han tjejen på slutet.

I Stallones fall måste karaktären även ha klackskor för att komma över 170 centimetersgränsen och i just detta specifika fall hade han kunnat skita i det eftersom filmens leading lady heter Brigitte Nielsen och är både två meter lång och nämnde mans dåvarande blivande fru.

Filmaffischdevisen Crime is a disease, meet the cure stämmer. Den något simpla historia grundar sig i att en seriemördare härjar vilt i staden och tuffa Cobra som tar tag i problemet. Man behöver liksom inte krångla till saker i onödan.

Filmaffischen satt på väggen i mitt flickrum från när filmen var ny 1986 tills jag flyttade hemifrån och jag har ofta tänkt att jag borde sätta upp den igen. Cobra är nämligen en film som håller. Jag brukar se den nån gång varje år och varje gång tror jag att jag tröttnat, att jag blivit för gammal, för synisk, för analyserande för att gilla den. Men, det händer inte.

Cobra är suggestivt spännande och försöker inte vara något annat än precis bara det filmen är: underhållande enkel action med en Riktig Filmstjärna i huvudrollen.