Kategori: 1987

Publicerat

Skräckfilmssöndag: NEKROMANTIK (1987)

Jag läste en sån himla rolig mening om den här filmen på IMDb:

”Graphic, low-budget gore-shocker about Rob and Betty, a couple of ordinary necrophiles who apparently don’t mind if their dead sexual partners are not so fresh”

Ordinära nekrofiler alltså? Wow. Finns det såna? Visste inte det. Att filmen Nekromantik fanns visste jag dock även om det är oklart varför. Kanske för att det på vissa ställen står 1988 som produktionsår? Hur som helst, jag går alltid efter IMDb och där står det 1987.

Regissören Jörg Buttgereit var bara 24 år när han gjorde Nekromantik och jag skulle tro att det finns få filmskapare med en mer…udda…filmografi än han. Han blandar kortfilmer med titlar som ”Ogar – der Häßliche”, ”Der explodierende Turnschuh”, ”Sexmonster!” och ”Blutige Exzesse im Führerbunker” med långfilmer som ”Schramm”, ”Der Todesking” och ”Green Frankenstein” och dokumentärfilmer som ”Der Mann der Godzilla fliegen ließ !”, ”Monsterland”, ”Corpse Fucking Art” och ”Mechagodzilla in Chicago!” (samt den sista delen i antologifilmen ”German Angst”). Han känns obehagligt men samtidigt konsekvent i sitt skapande, det kan man inte ta ifrån honom.

Buttergereit tyckte alltså att det var en bra idé att göra den här filmen baserad på manuset han skrivit tillsammans med Franz Rodenkirchen. När jag ser filmen kan jag både förstå den tanken och inte. Att göra filmer som enbart är till för att provocera finns det många av och jag undrar om inte Nekromantik är just precis en sådan.

Att se paret Robert och Betty dra igång en trekant med ett uppgrävt lik, att se Robert massera och suga på ett dött öga, att se Betty gränsla ett kondomförsett järnrör nedtryckt i den del av kroppen där den döde mannen en gång i tiden (förhoppningsvis) haft något som ibland var hårt men ändå betydligt rundare i kanterna än en metallbit, alltså, trots detta kan jag faktiskt inte säga att jag blir vare sig äcklad eller provocerad. Jag blir mest….förundrad. Vad är det som rör sig i vissa människors skallar egentligen?

Dom närgångna bilderna på döda människor, på kroppsdelar i glasburkar (Robert samlar på såna. Klart han gör. Han är hundra procent frisk. Not), en död katt som ligger på en tvättställning ovanför badkaret får agera….lotion….när Robert (IGEN!) skär sönder den och smörjer in sig med blod och inälvor (Betty gillar också att bada i blod, det är inte bara en ”man thing” det här). Allt det där är på nåt sätt en fullt naturlig del av filmen (haha) MEN det finns EN scen som inte är det och den gillar jag verkligen inte. Det är när man får se Robert döda en kanin på riktigt. En lång scen, dödsryckningar, uppskuren hals, blod och sedan dras huden/pälsen (vad heter det på kaniner?) av från den lille kroppen. Stackars kanin som fick ge sitt liv åt en sån här skitfilm. Om man ändå ska dö framför en filmkamera skulle man nog vilja välja en lite bättre film tror jag, även om man vore kanin.

Nekromantik har på nåt sätt lyckats nå kultstatus och visst, det finns ju knasbollar som gillar att titta på sånt här. Om jag ska generalisera så är det oftast personer som per automatik tycker aggressivt illa om ”svensk film”. Det gör inte jag. Men jag kände mig definitivt som en knasboll under den här filmens 75 minuter.

Jahopp. Dä va dä. Nu går vi vidare, en ny skräckis nästa vecka. Här är filmerna jag hittills skrivit om i temat.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: HELLRAISER (1987)

Här kommer den, en av skräckfilmshistoriens mest ikoniska klassiker. Det är många år sedan jag såg Hellraiser och det tänkte jag ändra på nu. Perfekt för detta tema dessutom. Ju.

Pinhead, den där vidrige fan som jag tyckte var så satans otäck när jag var liten, usch alltså, tusenmiljoner spikar i hela huvudet! Vad kommer jag tycka och tänka om honom nu? Och allt det hyperblodiga, ÄR filmen så blodig som jag minns den?

*trumtitrumtitrum klockan går och NU har det gått 94 minuter*

Hahahaha…..ojojojoooooojojojoj, nämenVAAAAA!!! Okej. Nu benar vi ut det här lite va? Pinhead. Han är ju typ INTE MED ALLS! Jag mindes honom som nån form av huvudkaraktär men det var han ju absolut inte. Istället handlar filmen om Larry (Andrew Robinson), en beige svennebananman som är gift med Julia (Clare Higgins) som är vråltänd på Larrys bror Frank (Sean Chapman) men not so much på sin egen snubbe. Den där heta otrohetsaffären hon har med Frank gör att hon gör ”vad som helst” för honom, alltså vaaaaaad som helst. Till och med dödar folk med hammare och bär runt på utmärglade kladdiga lik för att Frank – som nu är typ död – ska få sin köttiga hunkiga kropp tillbaka istället för den krypande slemhögen han är nu. Nåt har nämligen hänt. Frank har köpt en pusselkub, en kub som öppnas om man fipplar med den och små blå droppliknande 80-tals-effektgrejer hoppar runt. Jättespännande. Not. I samma veva flyttar Larry och Julia tillbaka till ett hus som Larry och Frank har ärvt men Frank enligt uppgift inte vill ha. Men det vill han nog för det är dit han letar sig tillbaka i sitt sökande efter blod.

Jag fattar att om man läser det jag skriver så tror man att jag tycker det här är JÄTTELÖKIGT – BARA – och det må så vara men det är inte riktigt sant. Jag tycker Hellraiser är en funktionell skräckfilm och effekterna pendlar mellan wow-va-coolt (fortfarande!) och nåt man ser i Blå Tåget på Grönan (dvs verkligen inte så skrämmande). Egentligen är det dom minsta effekterna som är dom bästa (en hand som dras emot en spik, ett ansikte som trätts på ett annat och den där kanten som då uppstår mellan hår och nacke….blodigt, hårigt och klafsigt – snyggt gjort!

Jag blev inte det minsta rädd när jag såg filmen samtidigt som jag minns att jag upplevde motsatsen 1987. Men det är 31 år sedan och mycket vatten har flutit under broarna både vad gäller denna filmgenre och mig som tittar. Betyg då? Jamenherregud, klart filmen åtminstone får godkänt, det måste den få, men det kommer dröja minst 31 år tills jag ser om den. Om det ens räcker.

Jag kommer skriva om en skräckfilm varenda söndag under 2018, både nya, lite äldre och allt där emellan. Här kan du läsa om filmerna jag hittills skrivit om.

Publicerat

SNUTEN I HOLLYWOOD II

Exakt HUR bra var inte den här filmen när den kom? Jag var femton år och tyckte Eddie Murphy var väääärldens roligaste snubbe och första filmen var ju så kanoners och nu skulle min idol dyka upp också, hon den blonda med långa benen, danskan Brigitte Nielsen, hon som var ihop med Stallone och var bitchigast i stan i Rocky IV. Och visst dyker hon upp!

Redan i första scenen sätter hon standarden, med ben som är ”långa som en regnig måndag” som min kollega D säkerligen skulle ha kunnat beskriva dom som. Hon är iskall, beväpnad och ser till att rånarkompanjonerna tar med sig vad som ska från butiken som massakreras brutalt. En riktig badassbrutta på film anno 1987, jag kan inte säga att det kryllade av dom då. Det gör det visserligen inte nu heller men det där med genustänk existerade verkligen inte alls då.

Tony Scott regisserade filmen året efter han gjorde Top Gun och var – och blev – en riktig actionheting i Hollywood.  Han jobbade dock inte med Eddie Murphy nån mer gång, det blev mest Tom Cruise och Denzel Washington som knep huvudrollerna i hans filmer. Visst är det jättekonstigt att det är fyra år sedan han dog, Tony? FYRA?!? Jag hade kunnat gissa på två. Typ.

Manusmässigt känns detta som Formel 1A i actionkomedifacket och jag kan väl inte säga att jag tycker filmen är lika übercool som jag tyckte för (snart) trettio år sedan – MEN – den är underhållande! Det är skönt tempo, 80-talsmusiken gör att fötterna klappar i takt och Jürgen Prochnow är en sjujäkla frifräsare till skurk.

En sak till. Vissa saker VAR bättre förr. Speltider till exemepl. Massor med 80-talsfilmer hade en speltid på 1,40. Perfekt! PERFEKT! Det finns alldeles för få 1,40-filmer nuförtiden.

När jag såg filmen 1987:

När jag såg filmen 2016:

Publicerat

MISSTÄNKT

Snart är det dags att lista favoritfilmerna från 1987 och som av en händelse såg jag om en av filmerna från det året, dagens film, Misstänkt.

Thrillers från 80-talet var ofta något alldeles extra. Dom var något som thrillers inte alltid är nuförtiden: dvs spännande. Rättegångsthrillers speciellt. Även den enklaste av historia hade någon form av smart twist. Men ibland vet jag inte riktigt om filmerna faktiskt var kluriga och spännande eller om det var jag som bara var…ung…när jag såg dom. Så nu har jag sett om en av alla filmer jag minns som sjukt spännande bara för att komma fram till att ja….den funkar bra fortfarande.

Jag förvånas ofta över hur extremt stabil Cher är som skådis. Hon må se lite underlig ut men hon levererar. Alltid. Här spelar hon advokaten Kathleen Riley som är satt att försvara en hemlös stum man (Liam Neeson) som är åtalad för ett brutalt mord på en kvinna. Eddie Sanger (Dennis Quaid) sitter motvilligt i juryn men han känner på sig att allt inte står rätt till och börjar leka privatdetektiv på fritiden samtidigt som det är väldans olagligt för en försvarsadvokat att ha något som helst samröre med juryns medlemmar, vilket då Kathleen har – med Eddie. Upplagt för spänning med andra ord.

Jorå, det här är en fullkomligt habil film, det finns faktiskt inte mycket att klaga på. Frasiers pappa spelar domare, bara en sån sak.

Om den lyckas ta sig in på 1987-listan eller inte kommer märkas på söndag.

Publicerat

BACK TO THE 80´S: SEPTEMBER (1987)

Woody Allen har en självklar plats i det här temat, precis som i så många andra. Hans filmer kan man liksom inte låta passera obemärkta eller osedda, dom är alldeles för givande för det – och för mysiga. September var den enda av hans 80-talsfilmer som jag inte redan hade sett, alltså fick det bli den.

Men….. Hon måste ju vara i klimakteriet sedan länge!

Precis så tänker jag när Mia Farrows rollfigur Lane säger att hon önskar sig ett barn. Jag är tvungen att pausa filmen för att kolla upp hur gammal hon faktiskt är när hon spelar in filmen. Min första tanke (att hon är över 50) slår plötsligt över och jag tänker att hon kanske bara är 25? Det visar sig att hon är 42. Lika gammal som jag. Jag låter filmen vara pausad ett tag, måste dricka en kopp kaffe och smälta informationen.

Det känns som att det finns en anledning att jag inte sett September förrän nu och den anledningen stavas beige. Rollistan är tämligen beige (jämfört med dom flesta av Allens filmer) och historien är tämligen beige (jämfört med dom flesta av Allens filmer). Elaine Stritch, Denholm Elliott, Jack Warden och Sam Waterston känns inte jätteintressanta även om Elaine Stritch fått en liten revival på sistone genom att 1. bli omtalad i Alex & Sigges pod och 2. dö.

I mina ögon är det är Dianne Wiest som är stjärnan i filmen med Mia Farrow på silverplats och den duon räcker långt i en Woody Allen-film. Dom två plus en alldeles fantastisk scen mellan Stephanie (Wiest) och Peter (Sam Waterston) när dom pratar och har ryggarna mot kameran gör att hur beige filmen än är så är den fullt godkänd. Ibland behövs det inget mer än en handfull vuxna inslängda i ett hus för att det ska bli dramatik. Big Brother The Woody Allen Way alltså.

Det här är dagens sista film i temat Back to the 80´s. Nästa tisdag är det dags för mitt favoritfilmår 1988 och omtittar av tre riktiga klassiker.

Publicerat

BACK TO THE 80´S: DET VÅRAS FÖR RYMDEN (1987)

.

.

.

Jag undrar vad Mel Brooks har för syn på oss svenskar. Hans film The Twelve Chairs fick heta Det våras för svärmor, Blazing Saddles blev Det våras för sheriffen, Young Frankenstein blev *ta-daaaah* Det våras för Frankenstein, Silent Movie fick titeln Det våras för stumfilmen, High Anxiety blev Det våras för galningarna, History of the world blev Det våras för världshistorien, Life stinks blev Det våras för slummen och självklart blev Spaceballs, filmen som driver med rymdfilmer i allmänhet och Star Wars i synnerhet, Det våras för rymden.

Alltså, hur snäv fantasi hade titelsättarna på 70-och 80-talet egentligen? Var svenskarna såna fåntrattar att vi inte gick på bio och såg sånt vi inte kände till? Det var nämligen inte bara Mel Brooks som blev utsatt för titelupprepningar, Goldie Hawn fick sin släng av sleven när alla filmer hon var med i prompt skulle döpas om till nåt som började med ”Tjejen som…”.

Nåja. Det våras för rymden kan ses som en form av spoof, en film som gör billiga poäng av att twista till handlingen i någon annan film. Scary Movie-filmerna är nutida exempel på spoof-filmer, Hot Shots-filmerna är 90-talsvarianter men det finns många fler exempel, dock är dom allra flesta jag sett betydligt bättre och roligare än Det våras för rymden. Det går nämligen alldeles ypperligt bra att hålla sig för skratt när Mel Brooks är i farten. Hans syn på humor klickar inte med min, inte på en fläck.

Här springer Rick Moranis runt i Darth Vader-kostym och gestikulerar med HEEEELA kroppen, John Candy är utklädd som nåt mellanting av Chewbacca och lejonet i Trollkarlen från Oz och Mel Brooks själv är som vanligt med på ett hörn och jag kan inte se hans storhet som skådespelare – heller. Det enda lilla som gör filmen tittbar är Bill Pullman som här är ung, snygg och iklädd sånt som numera klassas som utklädningskläder.

Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s. Senare idag kommer ännu en film från 1987.

 

Publicerat

BACK TO THE 80´S: DIRTY DANCING (1987)

.

.

.

Nu sparar jag inte på krutet, bättre än såhär kan inte 1987-dagen börja. Dirty Dancing är en klassiker i dess mest sanna bemärkelse. Det är en film ”alla” har sett och även dom ”alla” som inte sett den vet precis vad det är för film.

”Alla” vet vad man inte gör – Nobody puts Baby in a corner. ”Alla” vet sångtexten till I´ve haaad the tiiime of my liii-i-iiife no I nee-eever felt like this befooore, yes I swear it’s the truth and I owe it all to yo-o-o-ooou. ”Alla” vet att Patrick Swayze var kriminellt snygg som Johnny Castle, att Jennifer Grey var underbar med all sin naiva Baby-charm och ”alla” som inte kan dansa önskar att dom kunde när dom ser filmen.

Det här är en film jag ser om ungefär vart femte år och varenda gång blir jag lycklig. Filmen håller! Historien balanserar fint mellan lättsam underhållning och småtung problemlösning, jag tror det är därför jag gillar den så mycket. Den bjuder på visst tuggmotstånd sin enkelhet till trots, den är lite lite jobbig att se samtidigt som den är smittande härlig. Lite som filmisk medicin när man är förkyld. Lite som en kram när man känner sig ensam. Lite som en filt när man är frussen.

Filmens regissör Emile Ardolino dog 50 år gammal i AIDS 1993, Patrick Swayze dog i cancer 57 år gammal 2009 och Jennifer Grey har plastikopererat sig nästintill oigenkännlighet (kolla här får du se). Bortsett från dessa tråkigheter är det precis såhär jag vill minnas både Patrick Swayze och Jennifer Grey, det här är deras livs roller. En perfekt symbios på alla sätt och vis.

Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s. Senare idag kommer det två filmer till från 1987. Går det att bräcka detta eller är det full fart ner i träsket nu?

Publicerat

DÖDLIGT VAPEN

Det går inte att tycka illa om en film som börjar till tonerna av Jingle Bells. Hela grejen med actionfilmer som utspelas i juletid är magisk på nåt vis. Kolla bara på Die Hard och Die Hard 2.

I Dödligt vapen finns granar och julkulor men ingen direkt snö. Det enda vita pulvret som existerar är inpackade i påsar och har ett väldigt högt kilopris.

Roger Murtaugh (Danny Glover) fyller femtio och gratuleras av hela glada sjungande familjen (ja, jag får Cosby-vajbs). Martin Riggs (Mel Gibson) bor i en husvagn, är suicidal efter hustruns hastiga död och skjuter vilt omkring sig även på arbetstid. Dom båda blir ihoptotade och skall med gemensam ansträngning försöka hitta vem som mördade den halvnakna blondinen Amanda Hunsacker. Eller mördade? Hoppade hon inte självmant från balkongen?

Att se om Dödligt vapen är en orgie i nostalgi. Jag såg den på bio när den kom och har visserligen sett den nån mer gång sen dess men jag hade inte historien i superfärskt minne. Att jag sålde in filmen till sonen som en ”jättekul actionkomedi” var väl kanske inte så smart men jag ville ha sällskap och trots att han inte förstod det roliga med filmen så gillade han den. Den var väldigt lång men ganska bra, sa han när eftertexterna rullade.

I långa stycken är den här filmen ett klassiskt exempel på 80-talsfilm – oavsett genre. Det är nog saxofonslingan som gör det. Den där George Michael-saxen som knorvlar sig runt i bakgrunden under hela filmen är ett genomgående tema i sitcoms, actionfilmer, porrfilmer, thrillers och barnprogram från den här tiden. Saxofonen var helt enkelt ett trendigt instrument. Där jag växte upp gick det dock inte att välja saxofon som instrument på kommunala musikskolan. Alla andra instrument gick att spela och fanns för utlåning, till och med tuba, men saxofonen lös med sin frånvaro. Men att jag valde klarinett berodde inte på att jag egentligen ville spela sax, det berodde på att jag helt saknade omdöme.

Jag tycker Dödligt vapen är okristligt underhållande. Jag myser faktiskt där jag sitter uppkrupen i soffan och dricker mitt kaffe med mycket mjölk  i stor mugg med tvåhandsfattning, som sig bör, jag är ändå av kvinnligt kön (och fördomar stämmer ibland) . Nu kan jag även förstå varför Mel Gibson ansågs vara dö´snygg 1987, det fattade jag inte då. Då var han ju ”gubbe”, dubbelt så gammal som jag.

Nu längtar jag efter uppföljaren. En sån tur att jag köpt boxen! Fortsättning följer nästa fredag.

Publicerat

ANGEL HEART

Ibland räcker det att höra tonerna från en 80-tals sax sen är filmen hemma.

Angel Heart har förtexterna från himmelriket om man gillar 80-talsfilm. En svart bakgrund med texten MARIO KASSAR and ANDREW VAJNA får handsvetten att krypa fram en smula hos mig då det är namn som är förknippade med mängder av Stallonefilmer. Sen ser jag regissören Alan Parkers namn och blir glad. Sen minns jag Mickey Rourke innan han betalade för att vanställa ansiktet och Cosby-Lisa Bonet är ju med och en tokslemmig Robert DeNiro med långa välmanikyrerade naglar.

Lägger man till en rätt suggestiv känsla, en svårgreppbar historia, det är sotsvart och blodigt med privatdetektiv Harry Angel (Rourke) i fokus som knallar runt på gatorna i 50-talets New York i bruna loafers och grå långkappa på jakt efter Johnny Favourite, en man som figurerar både här och där men som ingen vet hur han ser ut.

Filmen bjussar på en mixtallrik av gangsterfilm, konspirationsfunderingar, kroppar, sex och död. Jag har svårt att motstå filmen och jag minns än idag när jag såg den första gången, var och med vem. Ändå minns jag inte hur den slutar, jag minns inte specifika scener, jag minns bara känslan, den mörka, jobbiga.

Alan Parker har seglat upp som en liten otippad tycka-väldigt-mycket-om-regissör sen jag såg om Mississippi Brinner och det retar mig att han inte gjort en endaste film på tio år nu. Den senaste var The life of David Gale och den kom 2003. Att Mickey Rourke sedan några år är tillbaka i gammal god form (dock lite fulare) gör mig däremot glad. Han är toppen, precis som filmen.

Publicerat

TRE MÄN OCH EN BABY

Tre mörkhåriga, framgångsrika, snygga män delar skitcool och stor lägenhet i en stor amerikansk stad. Livet leker, champagnen flödar, tjejerna avlöser varandra i den egna hissen som går direkt upp till lägenheten. Det finns liksom inga problem i världen, inte förrän en dag när det står en korg utanför dörren och i korgen ligger en liten nästan nyfödd flicka, en flicka som behöver bo hos sin pappa. Och nu ska alltså dessa tre hunkar ta hand om den lilla flickan med allt vad det innebär av småbarnsbestyr.

Tom Selleck var 42 år, Ted Danson 40 och Steve Guttenberg 29 när Tre män och en baby spelades in och jag som alltid sett dom som GAMLA. Sen tänker jag på vilka killar jag skulle vilja se i rollerna vid en eventuell remake och Channing Tatum dyker upp, liksom Jonah Hill och Shia LaBeouf. Dom är 33, 30 respektive 27 år gamla. Vet inte om det spelar nån roll förresten, jag tycker bara fortfarande att Selleck, Danson OCH Guttenberg ser ut och beter sig mycket äldre än jag, fast jag tänker nog helt fel där.

Nu när jag är inne i en period då jag försöker välja filmer som inte berör mig känslomässigt alls så passade den här som handen i handsken. Det går inte att bli uppretad ens om jag försöker. Den stryker så mycket medhårs att en kelsjuk angorakatt skulle tröttna. Men den är samtidigt mysig i all sin harmlöshet.

Jag gillar filmen fortfarande, dock inte lika mycket som då. Tom Selleck däremot, HAN håller minst lika bra nu.

När jag såg den 1987:

När jag såg den 2013:

Publicerat

THE RUNNING MAN

På jullovet läste min son boken Den flyende mannen av Stephen King (under alias Richard Bachman). Jag lovade honom att han skulle få se den ”superballa actionfilmen” som baserats på boken efter att han läst klart och det är klart att jag håller vad jag lovar.

Filmen gick inte att få tag i på en svensk utgåva så jag köpte en import och självklart vänder killen på fodralet och utbrister: ”DET ÄR 18-ÅRSGRÄNS! JAG TÄNKER INTE SE DEN HÄR FILMEN!”. Efter lite övertalning ändrade han sig och när filmen var slut skrattade han. Det gjorde i och för sig jag med men vi skrattade åt lite olika saker.

Året är 2019. USA är en totalitär polisstat och TV som media är mäktigare än någonsin. Det mest sedda programmet är The Running Man, en live-jakt på specifikt utvalda människor i lite samma stuk som det svenska programmet På rymmen som gick på TV4 i slutet av nittiotalet fast då skulle dom jagade ”gömma sig” i telefonkiosker och inte bli hittade, det handlade kanske inte om liv och död.

Liv och död var det ja. Döda eller dödas. The Running Man är precis så krass. Oskyldiga medborgare pekas ut som brottslingar, väljs ut till programmet av den skrupelfria programledaren Damon Killian (Richard Dawson) och jagas sedan av ”gladiatorer” med specifika färdigheter.

Ben Richards (Arnold Schwarzenegger) jobbade som polis när han på totalt orättvisa grunder sattes i fängelse. Med hjälp av två fängelsevänner lyckas han fly och Damon Killian bestämmer sig för att hitta honom och göra honom till en deltagare i programmet. Kanske få honom dödad i närbild på bästa sändningstid. Det vore ju mums. Tycker Damon.

Här skiljer sig filmen från boken ganska väsentligt då bokens Ben anmäler sig frivilligt till programmet för att få ihop pengar till sin sjuka dotter. Sonen grymtar och tycker redan här att filmen är kass. Att jag håller med honom beror inte så mycket på min jämförelse med boken (som jag läst men det var så länge sedan att jag inte minns tillräckligt för att förgrymmas), det beror på att filmen är så lååååångt ifrån den tuffa spännande actionfilmen jag mindes den som. Det här är ju URDÅLIGT. Überamerikanen Ben Richards kan inte ens prata rent (hey, det är Arnold men det stämmer ju inte, varför skulle en infödd amerikan bryta på österrikiska?) och han kläcker oneliners som är så tradiga att inte ens Lasse Kronér skulle skratta åt dom.

Hela produktionen andas gladpack och Rustas julgransbelysning, det är på gränsen till pinsamt att titta på eländet speciellt då Arnold till och med har lösskägg. Jag blir liksom stum. Sonen med. Han undrar efteråt vad det var vi såg egentligen och jag kan inte svara annat än jag har ingen aning. Verkligen INGEN aning. Jag undrar vad Stephen King själv skulle säga.

Publicerat

Veckans klassiker: HIMMEL ÖVER BERLIN

Fan, man fick röka i flygplanen!

Så var det och det var inte länge sedan. Folk satt och rökte på flygen och ingen höjde på ögonbrynen. Stackarna med astma fick snällt fråga om platser på dom första raderna, mer hänsyn visades inte. Vad har då rökning på offentliga platser med den här filmen att göra? Inte mycket, inte mer än en scen i början av filmen men den scenen satte sig. Rökare. Ett utdöende släkte får jag hoppas. En sån jävla dum grej. Suga i sig dödliga kemikalier, döda sin egen insida och samtidigt lukta skit. Ingen människa kan säga att det är en smart grej att utsätta sig själv (och andra) för, även om det ser tufft ut när vissa stoppar den där giftpinnen i mungipan. När jag var liten rökte vi chokladcigaretter. Det känns som en godissort helt utan köpsug.

Dan mejlade ett filmklassikerförslag som jag tog till mig. Wim Wenders Himmel över Berlin. Jag måste säga att det är en modern klassiker då den är gjord så sent som 1987 men när jag tittar på den känns den väldigt Citizen Kane:sk – fast på ett bra sätt. Den är svartvit (för det mesta), den är suggestiv, den långsam, den är väldigt vacker och ger plats för djupa tolkningar eller enbart ytligt beskådande, valet är ditt – och mitt.

Filmen handlar om två änglar som befinner sig i Västberlin i slutet av 1980-talet. Dom har liksom alltid funnits där och dom har inga tankar på att flytta på sig. Dom flyger runt, iakttar, lyssnar, funderar, är med lite här och lite där och det är inte förrän den ena ängeln (Bruno Ganz) blir förälskad i en cirkuskvinna (Solveig Dommartin) som han börjar tänka över sitt eget ”liv” och ifrågasätta om det är så himla smart att vara ängel. Han är visserligen odödlig men han är inte med i matchen, cirkuskvinnan kan aldrig bli hans så länge han inte syns och egentligen inte finns. Kanske är det värt att bli dödlig för att få uppleva riktig kärlek?

1998 kom Änglarnas stad, en remake förlagd till Los Angeles med Meg Ryan och Nicolas Cage i huvudrollerna. Jag minns att jag tyckte väldigt mycket om den filmen när den kom och den känns väldigt mycket modernare än Himmel över Berlin på gott och ont. Bruno Ganz är en utomordentlig skådespelare men nånstans har jag svårt att se honom i filmer efter att ha sett honom porträttera Hitler i Undergången. Börjar jag tänka att han är en hitlerängel i välskräddad vinterrock blir det liksom twistat på riktigt.

För mig handlar Himmel över Berlin om strävan efter ett sammanhang, om längtan efter kärlek, om att försöka se solens gula strålar genom ett jytter av betongfundament och tysk dysterhet. Kanske har jag fått hela filmen om bakfoten men så känns det för mig.

Filmen är jättesmart skriven och fint regisserad av Wim Wenders. Det är som att han lyckats salta en maträtt alldeles perfekt, det skulle så lätt kunna bli superpretto eller skittråkigt eller blaha-blaha men det blir det inte. Det blir jättebra och jag gillar den här filmen till tusen. Kanske kanske kommer jag till och med att höja betyget vid en omtittning för det här är en film som tål diskussioner och funderingar – och att ses igen.

 

 

 

Nu tar Veckans klassiker en liten paus och återkommer måndagen den 7 januari igen.

Publicerat

Veckans Berenger: I SKUGGAN AV ETT BROTT

Tom Berenger var en riktig hottie på 80-talet, en känslig machoman vars läppar alltid zoomades in när det vankades kysscener. Mimi Rogers var gift med Tom Cruise, hon var en ”äldre” kvinna, skitsnygg, classy och lite spännande eftersom hon lyckats lägra den där snyggingen från Föräldrafritt och det i en tid då yngre män sällan var tillsammans med äldre kvinnor, eller längre för den delen.

1987 lyckades Ridley Scott fösa ihop dessa tu i en spännande erotisk thriller som var en storfilm – då. Det var en såndär film som ”alla” såg och som jag själv såg om och om igen på video. Nu har jag sett om den och visst håller den fortfarande men det är en story som filmats alltför många gånger för att fortfarande kännas spännande. Ensam rik vacker kvinna blir vittne till ett mord och ska beskyddas nattetid av snygg gift polis. Klurigare och lurigare än så är det inte. Twisterna kan en vandrande pinne med lätthet tänka ut och jag blir nästan lite fnissig åt det charmen. Det finns nämligen ingenting att bli besviken åt – egentligen.

Längtar man efter att se en riktig 80-talare så är I skuggan av ett brott perfekt. Musiken, känslan, ljuset, kläderna, Tom Berengers paradkostym – dom högt uppdragna blåjeansen – är givetvis på plats liksom Mimi Rogers klassiska 80-talskrulliga page. Ridley Scott som regissör är kanske mest känd för några små sciencefictionfilmer som börjar på A och slutar på lien, för Thelma & Louise, för Gladiator,  Bladerunner och Prometheus (såklart) men det är lätt att glömma att han under åren även gjort flera såna här tämligen ”normala” thrillers.  Han behärskar även den genren även om jag tycker han glänser mer som regissör av egensinniga storvulna härliga effektfilmer, där är han tämligen svårslagen.

Jag är svag för den här filmen även om jag inte är lika svag som jag var i slutet på åttiotalet men för tusan, med charm och högt uppdragna byxor kan man komma långt. Kolla bara Tone Norum.

När jag såg den 1988:

När jag såg den 2012:

 

Publicerat

Veckans Sarandon: HÄXORNA I EASTWICK

Den allra första filmen i temat om Susan Sarandon måste självklart bli filmen som fick upp mina ögon för henne.

Häxorna i Eastwick var EN STORFILM när den kom 1987. Jack Nicholson var mannen på allas läppar och dom tre byhålehäxorna som gestaltades av Cher, Michelle Pfeiffer och nämnda Susan var bland det häftigaste av kvinnligt kön som gick att se på en biograf (med kläder på).

Vad händer när Djävulen kommer till byn? Vad händer med tre uttråkade kvinnor, en som är nyskild och barnlös och lever för sin cello (Sarandon), en änka som lever på att skulptera små tjocka kvinnor i lera (Cher) och en hyperfertil snygging som just blivit lämnad av sin man och nu är ensamstående med sina sex barn som ser ut att vara ungefär lika gamla (Pfeiffer)? Självklart kommer den vivida, levnadsglade och obotligt kåte Daryl Van Horne (Nicholson) till undsättning och givetvis vänder han upp och ner på kvinnornas liv – och hela byn.

En av byns kvinnor, Felicia, spelas av Veronica Cartwright som förtjänar stående ovationer för sin insats i den här filmen. Hon blir ganska naturligt inte satt i första rummet, inte med den här ensemblen och inte annars heller då hon inte hör till Hollywoods mest fotogeniska men vad gäller acting skills slår hon dom flesta på fingrarna.

Jag har sett Häxorna i Eastwick många många gånger (och en gång som musikal i London med Peter Jöback i en av rollerna) men nu var det några år sedan. Det är med en liten ledsam tår i ögonvrån som jag känner att den inte åldrats så snyggt. Det jag förr tyckte var stor skådespelartalang hos Jack Nicholson känns nu som ocharmigt överspel och det förvånade mig. Fast det är fortfarande en underhållande film även om den inte håller i knappa två timmar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag såg den 1987:

När jag såg den 2011:

 

 

 

 

Här finns filmen.

Publicerat

Almodovar-helg: Begärets lag

I väntan på en av årets kanske mest intressanta filmer som har biopremär på fredag, Pedro Almdóvars The skin I live in, tänker jag hitta på en grej här på bloggen. Jag tänker ha en Almodovar-helg och fokusera på alla filmer i där Almodóvar och Antonio Banderas samarbetat.

Sex stycken har det blivit och en av dom har jag redan skrivit om här på bloggen: Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott (1988). Dom andra fyra tänker jag avhandla här på bloggen under helgen.

Först ut är Begärets lag (La ley del deseo)  från 1987, en film som kallats för regissörens minst publikvänliga film och som har försvunnit lite i skuggan av dom större titlarna.

Pablo Quintero (Eusebio Poncela) är en manusförfattare, en känd sådan, lite av en jet-set-kille och öppet homosexuell. Han lever ett mycket premiskuöst leverne men även om han delar sin kropp med många så är hans själ en mans allena. Juan är hans stora kärlek och det är en hopplös kärlek hur passionerad den än är.

När Juan flyttar till en annan stad dyker Antonio (Antonio Banderas) upp som gubben i lådan. Han uppvaktar Pablo och är otroligt ”på” trots att han enligt egen utsago inte ligger med män. Men visst gör han det för Pablo är en man och det är svettiga scener i sänghalmen och Antonio visar mer och mer bevis för att han inte är mentalt stabil på något sätt. Samtidigt handlar filmen om den transsexuella Tina (Carmen Maura) som föddes som Pablos bror men nu är hans syster.

Begärets lag är en köttig film. Den är fysisk, svettig, naken, det går nästan att känna lukten av både testosteron och sperma och som gayfilm betraktad är den skönt filmad helt utan omskrivande och förskönande filter. Jag köper historien mer lättvindligt än många av Almodóvars andra och kanske beror det på att den inte är fullt så skruvad som dom brukar vara. Filmen är dessutom inte riktigt samma färgchock som man är så vad vid när han står bakom kameran och det är faktiskt ganska skönt.