Kategori: 1988

Publicerat

Röd lördag: RED HEAT

1988! Världens bästa filmår levererar även en film till detta tema. Såklart. 1988 har det mesta man behöver om man gillar film. Världsklass av det mesta. Frågan är om just Red Heat är en sådan film. Är det världsklass i actionfacket? Har den åldrats med värdighet eller är det en krasch rätt in i bergväggen i 180 knyck?

Filmen börjar med en orgie i HUD. På riktigt, en ORGIE I HUD. Ryska kroppsbyggarmän, helt nakna förutom en minimalt förkläde framför könsorganen, tränar med tunga TUNGA tyngder, stönar och tittar med mer lystna blickar på sina egna svällande biceps än på dom helnakna kvinnorna skrider omkring/som badar i poolen framför dom. Det här är helt enkelt en scen man aldrig skulle få se fyrtio år senare i en amerikanskproducerad actionrulle.

Arnold Schwarzenegger ser minst lika ball ut här som i Terminator, han är som karvad i cernitlera och levererar onliners med rysk accent som om hans liv hängde på det. Jim Belushi är Chicago-polisen med ett irriterande välsmort munläder och tillsammans blir dom det där omaka polis-buddy-duon som man så ofta såg på 80-talet.

Arnolds karaktär Ivan Danko reser alltså till USA för att leta upp en rysk knarkkung som dödat hans kollega och Jims figur Art Ridzik blir hans sidekick i det nya landet.

Jag tittade på den här filmen och skakade mest på huvudet. Walter Hill lyckades göra en film som jag gillade rejält när den kom men som inte riktigt har hängt med mig i min personliga filmutveckling. Jag tycker helt enkelt inte att det här är en BRA film även om den har sina underhållande stunder. Att, som i förtexterna, vända på vissa bokstäver (typ R och N) 180 grader för att det ska ”påminna” om det kyrilliska alfabetet känns som barnprogramsmanér men det ger en bra start till filmen. Det går nämligen inte att ta så värst mycket på allvar här.

Är man en Schwarzenegger-fan är det en film man självklart måste se (om inte annat för förklädet-scenerna och nakenmansbrottning i snö, typ) eller om man vill titta sig igenom storfilmerna från 1988 men annars kan man med fördel låta bli.

.

 

 

.

Här kan du läsa om övriga röda filmer som varit med i temat.

Publicerat

DRÄNKTA I NUMMERORDNING

Peter Greenaway är en av dom ”stora”, ”kända” filmskaparna som fått procentuellt sett väldigt lite uppmärksamhet på min blogg. Jag har skrivit om kroppar-och-kalligrafi-filmen The Pillow Book (med en naken Ewan McGregor) men that´s it. Givetvis såg jag Kocken, tjuven, hans fru & hennes älskare när den kom i slutet på 80-talet men då var jag betydligt mer av en kulturtant än nu och omfamnade pretentiösa filmer på ett vis jag aldrig skulle orka med idag.

Peter Greenaway är således en filmskapare jag känner naturligt motstånd mot och vad gör jag då? Tvingar mig på honom såklart. Det ska ju inte bara vara kul och smidigt att ha en blogg, den ska kännas också, det ska kännas, svida, svettas och – ja, faktiskt – drickas Samarin för att klara av det. Det var nämligen EXAKT det jag gjorde tjugo minuter in i den här filmen, jag tog mig ett glas Samarin. Magsyran fullkomligt vällde upp genom magen för det här är INTE en film i min smak, det här är INTE ett filmskapande som är lätt att ta till sig och det här är INTE underhållning på något plan – inte för mig.

Det som lockade mig med Dränkta i nummerordning var två saker: själva storyn OCH det faktum att filmen är från världens bästa filmår 1988. Den handlar om en kvinna som dränker sin man när han inte längre håller måttet och att hennes två döttrar gör detsamma med sina pojkvänner vad det lider.

Det fokuseras på tidvatten, badkar, kackerlackor, nakna kroppar (både kvinnor och män, hey, det är Peter Greenaway vi snackar om här). Det är många människor i bild samtidigt som alla gör olika saker, dvs det är rörigt som fan och detta ihop med mustiga färger, Michael Nymans klassiska fioler, frustande män som slickar på lår och låter som grisar, det är mat, och skägg och mat och hår och mat på tallrik och mat som dekor och det är köttigt och mycket och GE MIG MER SAMARIIIIIIN FÖR HELVETE!!!!!

Min intention att ge mig på fler av Peter Greenaways filmer slutar här och nu. Två recensioner räcker bra. Tack för mig. Hej.

Publicerat

Skräckfilmsvecka & Svensk söndag: BESÖKARNA

Det var det härliga filmåret 1988 det hände, det gjordes en skräckfilm i Sverige som faktiskt var riktigt läskig!

Bröderna Patrik och Joakim Ersgård skrev manus, castade stora namn som Kjell Bergqvist, Lena Endre och Johannes Brost i huvudrollerna och dåvarande Joakim Ersgård – nuvarande Jack Ersgard – regisserade.

Frank (Bergqvist) och Sara (Endre) flyttar med sina två relativt små barn till ett stort hus på landet och som sig bör i denna typ av film är det:

* ett hus med träfasad

* ett hus som ligger väldigt långt från närmsta granne

* ett hus med trappa upp till en vind

* en vind som ingen varit på på åratal och där det hänger metervis med spindelväv från taket

Frank har dessutom inget säkert arbete utan jobbar som frilansare och när det skiter sig med projektet han varit så bombsäker på att få går han ner sig mentalt, börjar dricka, blir aggressiv, sover dåligt och ljuden han hör i väggarna blir inte direkt tystare. Tapeterna vägrar sitta kvar på väggarna, det luktar metall i barnens rum och uppe på vinden händer det nåt mystiskt, Frank är säker på det. Sara är dock inte lika säker.

Det var många många år sedan jag såg Besökarna sist och som vanligt med minnet kan det ibland spela en ett spratt. Jag mindes filmen som väldigt spännande, rent ruggig bitvis och med en strålande Kjell Bergqvist vars ögon verkligen kommer till sin rätt uppspärrade och i ”rädd-mode”. Jag kan meddela att mitt minne inte svek mig. Besökarna är fortfarande bra och den lyckas med små medel hålla mitt intresse uppe från början till slut. Framförallt tycker jag filmmakarna lyckats med ljudet.

Visst finns det vissa scener som blir överdrivna, kanske till och med alla scener med Johannes Brost i bild, men jag köper det. Besökarna är en godkänd film och ett solklart filmtips till alla som inte redan sett den.

Idag har Filmitch sett seriemördarfilmen The town that dreaded sundown.

Det var sista filmen för detta års skräckfilmsvecka och jag vill passa på att tacka Filmitch så mycket för engagemang och temasällskap. Nu blir det lite mer ”vanlig” film på bloggen framöver men här och där uppblandad med skräckfilmerna som inte platsade denna vecka. Det är ju så härligt med skräckisar, är det inte?

Publicerat

BACK TO THE 80´S: COCKTAIL (1988)

.

.

.

Finns det någon skådespelare som är en bättre symbol för ungdomsfilm på 80-talet än Tom Cruise? Inte i mina ögon.

När Cocktail kom var han stor. Jättestor. Ojojoj så stor han var. 1981-1990 var han tillsammans med den vackra och jättemånga år äldre skådespelaren Mimi Rogers och det var coolt på nåt sätt. Han var annorlunda, han var modig. Hon var ju GAMMAL! När jag googlar lite ser jag att hon är född 1956 och Tom Cruise 1962. Bara sex års åldersskillnad alltså. Det var lite andra tider då…

När jag såg Cocktail på bio var jag inte så värst imponerad. En tämligen standardhistoria berättades och det enda som stack ut var sista kvarten. Musiken var botten, Bryan Brown gammal, Tom Cruise lite fånig och Elisabeth Shue bara log. Av naturliga skäl har jag inte sett om filmen sen dess, det har helt enkelt inte lockat.

När jag ser om den slås jag av vilken enormt bra smak jag hade som sextonåring. Vilken koll jag hade! Musiken ÄR botten, den är svinmossig. Utan tvekan skulle hela soundtracket passa in i Sällskapsresan och den skulle kännas mossig även där. Kokomo med The Beach Boys, vilket jävla dravel!

Cocktail är den enda filmen med Tom Cruise där jag upplever att han spelar över, att jag behöver skämskudde. Han är inte så het som han tror när han står bakom bardisken, kastar flaskor, firar av det bländvita leendet och dansar till den ”catchy låten” Hippy Hippy Shake.

Nej, här sätter jag ner foten. Cocktail var inte bra när den kom och den är inte ett dugg bättre nu. Betygsmässigt är den nere och nosar på ettan men håller sig inte där tillräckligt länge för att jag ska hamra ner spiken totalt. Och för att vara en film från 1988 är det ett haveri.

Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s. Nästa tisdag är temat tillbaka igen, då avslutas det med tre filmer från 1989.

Publicerat

BACK TO THE 80´S: ANKLAGAD (1988)

.

.

.

Att vara sexton år, tjej och se Anklagad på bio gjorde ont. Jag fick en inblick i en verklighet som jag tack och lov inte kände till så väl och mådde ganska dåligt efteråt. Filmen satte sig liksom i magen.

Jodie Foster vann en Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll för sin gestaltning av Sarah Tobias, den unga kvinna som blir gängvåldtagen på ett flipperspel på en bar nånstans i USA. Tre män våldtar henne, tre män tittar på, hejjar och klappar händerna och en för övrigt rätt välfylld lokal gör inget alls. Men var det verkligen det som skedde? Varför ropade Sarah inte på polis? Fick hon inte skylla sig själv, berusad som hon var och med kort kjol? Hade hon inte flirtat lite väl mycket med en av männen, dansat lite för utmanande?

Att se den här filmen tjugosex år senare gör faktiskt inte mindre ont men det gör ont på ett annat vis. Det som gör ont är att ingenting förändrats. Det är samma frågeställningar fortfarande, samma påpekanden och fördömanden gällande offrets klädval, beteende, alkoholintag och betydligt mindre fokus på männen som inte har vett nog att låta bli.

Det jag upplevde med filmen 1988, att den kändes extraordinär, att den tog upp ett visserligen jätteviktigt problem men ett problem som inte var supervanligt förekommande, alltså den grejen får jag äta upp med både hull, hår och extra senap på toppen nu. Jag har blivit vuxen, 1988 var jag ett barn. Jag såg det inte så då såklart men likväl, jag hade inte varit med om så mycket, fattade egentligen ingenting om vare sig livet eller dess baksidor.

Anklagad är fortfarande en bra film. Både Jodie Foster och Kelly McGillis som åklagaren Kathryn Murphy är jättebra. Filmens dramaturgi är bra. Det som inte är bra är att filmen känns som vardag när jag ser den, vardag på ett ytterst beklagligt vis. När en hemsk film inte längre berör på grund av hur samhället blivit och hur…blasé…jag själv är, alltså det är fan inte vettigt.

När jag såg filmen 1988:

När jag såg filmen 2014:

Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s. Senare idag kommer ännu en film från 1988.

Publicerat

BACK TO THE 80´S: MIDNIGHT RUN (1988)

.

.

.

Förlåt mig Johan som har Midnight Run på plats nummer 1 på årsbästalistan från 1988.

Förlåt mig Christian som har Midnight Run som en av blott 30 filmer som fått betyget 5/5.

Förlåt mig Henke som skrivit en mycket positiv recension om Midnight Run och ger den 4/5.

Förlåt mig Jojje och Steffo. Jag vet att ni båda tycker väldigt mycket om den här filmen.

Förlåt mig Fiffi säger mitt minne och kryper baklänges in i ett dammigt hörn och skäms.

Jag mindes Midnight Run som en helt okej film, ingen favorit men okej. När jag såg om filmen inför detta tema slog det mig att jag blandat ihop den i skallen med en annan film från åttiotalet och att det var därför jag satt och väntade på John Candys nuna hela filmen som såklart inte dök upp.

I Midnight Run åker två män bil, flyg och tåg precis som snubbarna gör i Planes, trains and automobiles (Raka spåret till Chicago). I Midnight Run är det Robert De Niro och Charles Grodin, i den andra filmen Steve Martin och John Candy. Same same but different tydligen, i alla fall i min hjärna.

Visst bjuder den här filmen på en mysig 80-tals-känsla. Visst har den en skön mix av humor och spänning, en mix som inget årtionde varken före eller efter 80 har lyckats lika bra med. Visst är filmen full med tidstypisk musik men….men…..meeeeeeeeeeeen USCH så tradig film det är! Jag är helt ointresserad av den där fd polisen Jack Walsh (De Niro) och den där ”duken” Mardukas (Grodin) och deras snicksnackande.

Det filmen har på plussidan är två scener med MAGISKA barnskådespelare. Dels en superkort scen ombord på ett flygplan när Walsh klipper och klistrar och en liten kille sitter på platsen bredvid och dels när Walsh träffar dottern till sin ex-fru för första gången på många år (eller är det hans barn?). Hennes blick känns, den känns långt ut genom TV:n.

Det här är alltså en film som är mångas favorit från 80-talet. Dock inte min.

Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s. Senare idag kommer det två filmer till från mitt favoritfilmår 1988.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: DET KRYPER OCH KRÄLAR

Månadens filmspanartema gör mig schizofren i hjärnan. Dels drar den igång fantasier som får mig att tok-googla på filmer jag borde kunna se, dels ger den mig äckelrysningar. Jag har nånslags hatkärlek för kleggiga krälande och krypande djur på film (ja, i verkligheten med ska erkännas) och ju fler dom är på samma plats och ju mindre till storleken desto vidrigare.

Jag satt med en lista på sexton filmer som nån sjuk gen i kroppen fick för sig att jag var sugen på att se – ja, SUGEN – men det kändes inte rimligt. Så det blev en kompromiss. Det blev såhär:

TRE FILMER FRÅN TRE ÅRTIONDEN DÄR DET BÅDE KRYPER OCH KRÄLAR I MASSOR, FILMER SOM JAG ALDRIG I HELVETE HADE SETT FRIVILLIGT OM DET INTE VAR FÖR DETTA TEMA.

Everything I do, I do it for the filmspanarna.

 

 

Titel: Frogs

Alternativ titel: Grodorna

Årtal: 1972

Regi: George McCowan

Vad är det som kryper och krälar? Enligt IMDb är det ”evil frogs”

Ibland undrar jag om jag är helt frisk. Solen skiner, jag hör barn som leker på gården utanför genom mitt öppna sovrumsfönster, det är en fin försommarkväll. Ändå drar jag för fönstret, kryper upp i sängen med en kopp kaffe och sätter på filmen Grodorna från 1972, en film av extremt dålig kvalité på så många plan.

För det första ser det ut som om någon filmat av sin tjock-TV samtidigt som filmen visades för det är hoppigt och hackigt och ibland är bilden ganska sned och uppe i högra hörnet står det TV1000 och textningen ser ut som text-TV-typsnitt. För det andra tycker jag inte det är särskilt upphetsande/intressant/roligt/läskigt att se bruna paddor kvacka i närbild. Däremot, en ung mustaschlös Sam Elliott i huvudrullen i extremt tajt ”herrbyxa denim” och solklar PTH gör filmen tittbar. Jag vill ju se om han överlever. Väldigt många djur i filmen gör det inte. Ormar speciellt. Grodorna är verkligen ”evil”.

När jag googlade efter information om filmen fick jag reda på att den hör till subgenren ”eco horror”, dvs skräckscenarier hur det kan gå om man inte bryr sig om naturen. Jag kan tro att det här var en tämligen ny genrebeskrivning i början på 70-talet när miljöansvar knappast var hippt men nu, nu skulle var och varannan film kunna klassas som just det – och inte bara skräckfilmer.

.

.

 

 

Titel: Slugs

Alternativ titel: Krypande hot/Slugs muerte viscosa

Årtal: 1988

Regi: Juan Piquer Simón

Vad är det som kryper och krälar? Mördarsniglar

Att det här med mördarsniglar är ett otyg vet alla som någon gång bott i villa, i radhus, i lägenhet med uteplats eller känt någon som bott med nån form av natur nära inpå sig. Jag har med egna ögon sett släkt, vänner och bekanta få något Jack The Ripperskt i ögonen när dom gått med gummistövlar, hink och kreativ form av snigeldödande verktyg i ena handen. En del saltar ihjäl dom, får sniglarna att liksom smälta. En del klipper sniglarna i två delar, en del eldar upp dom. Själv tycker jag att dessa sniglar mest ser ut som krälande bajskorvar när man kommer i närheten och jag skulle inte ta i dom med tång, inte ens under hot.

På film då? Funkar sniglar på film? Ja, nog fan krälar dom i alla fall. Kräl-o-metern får jobba stenhårt under ett par scener i filmen. Sen är Slugs från det fantastiska filmåret 1988 och  – heeeeey Macarena – inte ens en dålig film som Slugs blir riktigt dålig när den produceras 1988.

Slugs har en viss charm, det kryllar av aggro sniglar, män med hockeyfrilla, kvinnor i hempermanent (och rediga vita underbyxor) och det spelas saxofon i bakgrunden. Sett till genren kan jag inte ge filmen annat än ett nästan godkänt betyg. Den är faktiskt bra äcklig stundtals.

.

.

 

Titel: Larva

Alternativ titel: –

Årtal: 2005

Regi: Tim Cox

Vad är det som kryper och krälar? Hmmmm…..larver?

Den som utformade filmaffischen har uppenbarligen sett larver i verkligheten. Dom som gjorde denna film har det knappast. Larva ska alltså handla om larver som sprider sig från döda kor via hemmagjorda hamburgare till människomagar men det blir i ärlighetens namn inte så vidare värst många larver. Däremot växer larverna upp och blir till nåt krypande flygfäliknande (malar? fast stora!) som mer ser ut som smutsiga sadelfiltar eller ett väldigt litet tält som gjort sitt under en högsommarhet, superdammig vecka på Roskilde camping.

C-filmernas okrönta drottning och tillika Rod Stewarts exfru Rachel Hunter har nån form av leading role och David Selby (Richard Channing i Falcon Crest) är ännu en nuna jag känner igen. Annars är det idel skräp både framför och bakom kameran.

En osedvanligt dålig kräl-och-krypfilm.

Nu undrar jag vad mina filmspanarvänner skriver om idag. Vad har dom hittat som kryper och krälar? Klicka på namnen får du se. Flmr Filmblogg, Except Fear,  Fripps filmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord, The Nerd Bird, Har du inte sett den (pod) och Har du inte sett den (blogg).

Publicerat

1988 – VÄRLDENS BÄSTA FILMÅR

Jag tror inte någon som följt min blogg längre än en månad har kunnat undgå att jag helt förbehållslöst älskar filmåret 1988.

Det finns inget år varken förr eller senare som kommer i närheten vad gäller mängden fenomenal film och klassiker. Jag vet också att det finns en del människor där ute som inte tror mig, som tror att jag tappat en skruv och försöker trycka till mig med Pulp Fiction och Forrest Gump-året 1994 eller 1972 med Gudfadern, Den sista färden och Långt ner i halsen. Gaaaahh, säger jag, 1988 it is och nu ska jag försöka mig på en överbevisning. Häng med på en resa genom tolv månader som filmhistorien aldrig glömmer.

[Uppdaterad 2014-12-31: Rain man (plats 10) ut från listan ]

.

.

.

 

.

.

 

10. MIN GRANNE TOTORO (Tonari no Totoro, regi Hayao Miyazaki)

En animerad klassiker. Fantasifull och speciell sådär så man får varm bomull och/eller rosa sockervadd i hela bröstkorgen. (4/5)

.

.

.

.

9. FARLIGT BEGÄR (Dangerous Liaisons, regi Stephen Frears)

Det första – och kanske enda – kostymdramat som berört mig från yttersta hårstråna ända ner i småtårna. Glenn Close har visserligen kokat kaniner med den äran men ingen har på samma sätt som hon sminkat av sig i närbild, varken förr eller senare. (5/5)

.

.

.

.

8. RAMBO III (Regi Peter MacDonald)

Vad säger man? Världsklass! Grabben slåss mot hela den afghanska armén – och segrar. (4+/5)

.

.

.

.

7. ELDFLUGORNAS GRAV (Hotaru no haka, Regi: Isao Takahata)

Hjärtskärande. Hemsk. Jättefin. Sorglig. Mänsklig. Fantastisk musik. (5/5)

.

.

.

6. SKJUT FÖR ATT DÖDA (Shoot to kill, regi Roger Spottiswoode)

En superpännande thriller i med två skådespelare i världsklass. Tom Berenger och Sidney Poitier är en exemplarisk duo – dessutom mycket roligare än man kan tro. Den här duon kan lätt utmanövrera Dödligt vapen-killarna i kategorin Bästa Personkemi. (5/5)

.

.

.

.

5. DUBBELGÅNGARE (Dead Ringers, regi David Cronenberg)

David Cronenberg var i sitt esse när han regisserade Jeremy Irons mot Jeremy Irons i den här mycket suggestiva och mycket smala subgenren som kallas gynekologthriller. En ganska så äcklig film i all sin skruvade fantasifullhet. (5/5)

.

.

.

4. MISSISSIPPI BRINNER (Mississippi burning, regi Alan Parker)

Det här byhålerasistdramat bara växer och växer ju fler gånger jag ser det och är ständigt lika aktuell. Tyvärr. Se gärna filmen med Alan Parkers kommentatorsspår. Jag lovar dig, du vill aldrig att han ska sluta prata. (5/5)

.

.

.

 

3. DIE HARD (Regi John McTiernan)

Hur kan man inte älska en barfota, blodig och förbannad John McClane? Die Hard visade var actionfilmsskåpet skulle stå och jag har sällan varit lika svettig i en biosalong som jag var efter att ha sett den här filmen. Det var knappt det räckte med LP-skivor under armarna. (5/5)

.

.

.

.

2. FÖRRÅDD (Betrayed, regi Costa-Gravas)

Tom Berenger och Debra Winger i en sån JÄVLA bra film! Och så underskattad. Och så bortglömd. Och så….bra. (5/5)

.

.

.

.

1. DET STORA BLÅ (Le grand bleu, regi Luc Besson)

Luc Besson har gjort den enda film jag gett betyget högre-än-max och jag har svårt att tro att någon film kan nå in till mig på samma sätt igen. Det går inte att göra film bättre än såhär. Det är filmisk fulländning och det är klart att det hände 1988. (6/5)

Anklagad, Besökarna, Beetlejuice, Big, Bull Durham, Cinema Paradiso, Den nakna pistolen, Ett skrik i mörkret, Frantic, Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott, Rain Man, Working girl, Young guns, Rain man och Zigenarnas tid.

Action Jackson, Akira, Baron Münchhausens äventyr, Bird, Bloodsport, Camille Claudel, Cocktail, Cocoon, Colours, Critters II, Crocodile Dundee II, De dimhöljda bergens gorillor, Den onda dockan, Den tillfällige turisten, Dubbelspel, Dödsspelet (The Dead Pool), En annan kvinna (Another woman), En fisk som heter Wanda, En liten film om kärlek, En liten film om konsten att döda, En prins i New York, Ett experiment i skräck, Fredagen den 13:e del 7, Gift med maffian (Married to the mob), Hairspray, High hopes, Huset på Carroll Street, Häxor, läxor och dödliga lektioner, Jagad av döden (D.O.A), Korpens skugga, Kristi Sista Frestelse, Landet för längesedan, Last rites, Madame Sousatzka, Midnight Run, Min fru är en utomjording, Moonwalker, Neon – Bright lights, big city, Nico, Oliver & gänget, Ormen och regnbågen (Serpent and the rainbow), Poltergeist III, Presidio – brottsplatsen, Punchline, Red Heat, Red Scorpion, Rivierans guldgossar, Salaam Bombay!, She’s Having a Baby, Snacka om spöken (High spirits), Spökenas hämnd (Scrooged), S.O.S – En segelsällskapsresa, Spioner i familjen (Little Nikita), Strul, Stränder (Beaches), Svart ängel, Tequila Sunrise, Terror på Elm Street 4 – Freddys mardröm, Tre tjejer (Mystic Pizza), Tucker – En man och hans dröm, Två systrar för mycket (Big business), Twins, Varats olidliga lätthet, Vem satte dit Roger Rabbit?, Vice versa och Willow.

Håller du med mig nu då? Är inte 1988 är suuuuperballt filmår?

Här hittar du Filmitch best-of-1988, här är Fripps Filmrevyers lista, här är Flmrs och här kan du kolla in Rörliga bilder och tryckta ords 88-favvisar. Movies-Noir har listat sina favoriter här.

Publicerat

FREDAGEN DEN 13:E DEL 7

Nu har vi kommit fram till mitt favoritår i filmhistorien: 1988. Tyvärr är inte årets version av Fredagen den 13:e ens i närheten av någon favorit för mig.

Tommy Jarvis lyckades kedja fast Jason under vattnet i slutet av sjätte filmen och där har han befunnit sig i ett gäng år. Nu börjar den unga tjejen Tina (Lar Park-Lincoln) se syner. Hon ser en man under vatten som får liv, hon ser hur vänner och bekanta kommer att bestialiskt mördas men det är syner, ingen tror henne.

Alltså, den här filmen är rent dum. Ingen charm, ingen läskighet, det finns ingenting av det härliga som fanns i del 6. Bortkastade pengar att göra filmen kan man tycka men jag ser på Imdb att med en budget på 2,8 miljoner dollar har filmen fram tills nu dragit in 19,2 miljoner dollar. Att få igång en skräckfilmsfranschise är banne mig mer lukrativt än McDonalds.

Hur som helst, det är bortkastad tid att se filmen.

Originaltitel: Friday the 13th Part VII: The New Blood

Produktionsår: 1988

Regissör: John Carl Buechler

Jason: Kane Hodder

Bodycount: 15 döda

Mest minnesvärda scen: Det brinnande slutet är ganska maffigt.

Publicerat

MIN GRANNE TOTORO

”Vill ni titta på Totoro med mig?”

Jag tittar bedjande, undrande och glatt på barnen. ”Totoro! Kom igen, det är Totoro ju!”

Båda barnen tittar på mig som om jag hade tentakler, fyra ögon och kom från planeten Weirdmammaus. ”Mamma….lägg av nu. Lägg bara av. Du tvingade oss se den där skitläskiga filmen med slottet när vi var jättesmå, det är väl samma som gjort den här…”

”Det levande slottet? Den var ju jättebra. Inte ett dugg otäck ju”.

”Aldrig.”

”Suck. Jag var fem år! Den var svinläskig! Och vad var du? 30? Och du SOV!”

”Aldrig”, säger den ena. ”Aldrig”, säger den andra. Båda går och lämnar mig ensam med fodralet till Totoro.  Ja, vad säger man? Jag som tänkte att jag skulle vidga deras vyer, tvinga dom se annat än Bamse och lättsmält dubbad Disney, ge dom en inblick i Hayao Miyazakis värld och så blir det bara….fel. Suck. Men äsch. Vad suckar jag för? Jag må ha gett dom en ofrivillig skräckupplevelse av samma mått som min mamma gjorde när hon satte mig framför Professor Drövels hemlighet och trodde hon gjorde mig en tjänst men å andra sidan vet dom vad dom väljer bort. Norsk film har skrämt skiten ur mig sen dess och nu kommer animerad japansk film att göra detsamma med mina barn men dom vet å andra sidan vad det är. Dom har Miyazakis filmer som nån form av referenspunkt trots att dom inte sett alla och jag försöker känna mig nöjd med mig själv i rollen som filmväljarmamma trots att den ene valt bort Totoro för att spela LOL och den andra för att titta på Vänner.

Själv fortsätter jag välja Totoro, filmen om systrarna Satsuki och Mei som flyttar till ett hus på landet tillsammans med sin pappa och som lär känna sin nya granne Totoro, en knasig jättstor hårig varelse som inte ser ut som någonting annat jag sett. Eller som Mei uttrycker det: ”en jäääääääättestor hund!”

Det är för härligt det här! Det är så kreativt, så mysigt, så tjommigt med dom där genomskinliga mini-Totoros som springer omkring i skogen. Det är gullig musik, en fin historia och det är animerat i en stil som ingen annan än Miyaziki har. Han är som den japanska varianten av Per Åhlin. Flickorna Satsuki och Mei karaktäriseras som vanliga små tjejer både till utseende och beteende. Inget supertjejigt här inte. Okej, Mei har en rosa klänning men å andra sidan gör hon grimaser när hon är arg som en disneyanimatör på åttiotalet inte hade vågat ens skissa som telefonklotter.

Att Min granne Totoro gjordes det magiska filmåret 1988 förvånar mig inte. Det gör mig glad. Hela filmen gör mig glad. Hur ska jag få barnen att fatta det? Jag kanske måste väcka dom och vråla ”Totoro är en jääääääääättestor hund!”. Då blir dom inte rädda, väl?

Publicerat

FRANTIC

Jag kan inte låta bli, jag fortsätter tjata om det fantastiska filmåret 1988.

Frantic var en fullständig fullpoängare för mig när jag såg den på bio. Jag var som hypnotiserad, jag tyckte den var spännande nästintill bristningsgränsen. Så väldigt otäckt med en fru som bara försvinner i en stad där han inte ens förstår språket, så tänkte jag då. Nu tänker jag vilket sammanträffande att den här filmen ligger i brevlådan samma dag som vi diskuterat Emmanuelle Seigner på jobbet och hur usel hon är i Bitter Moon.

Bitter Moon ja, den andra filmen av Roman Polanski med Emmanuelle Seigner i en av huvudollerna. Frantic var den första och hon är lika dålig här men jag misstänker starkt att Polanski såg andra grejer i Seigner som jag inte ser och jag är säker på att jag har rätt eftersom dom gifte sig året efter. Dom är fortfarande gifta och har två barn ihop, Morgane och Elvis Polanski. Är inte det sistnämnda ett riktigt artistnamn då vet jag inte vad som är det, jag har i alla fall inte hört nåt bättre sen Robinson-Buba var i farten.

Frantic var det ja. Thrillern som var så spännande 1988 och som känns så blek 2012. Alla planteringar jag inte såg då skriver mig på näsan nu, Harrison Ford som var så fantastisk då tycker jag mest bara är…hemtrevlig. Frugan ser ut att vara trettio år äldre än honom och Emmauelle Seigner är såklart med för att vara sääääxxy men hon funkar inte på mig. Om hon dansade styltigt i Bitter Moon så är det ingenting mot hur hon dansar här.

Jag känner hur hornen växer ut i pannan men jag känner också att jag är en smula orättvis nu. Frantic är på inget sätt en dålig film, den är bara sämre än jag mindes den. Roman Polanski är en intressant regissör men kanske ännu mer intressant som människa. Vilket liv han levt, vilken bra film det kommer bli när han inte finns längre. Han är blott 165 cm lång men han är ändå en av dom största, på sitt sätt.

Filmen när jag såg den 1988:

Filmen när jag såg den 2012:

Publicerat

Tre om en: Filmer som inte kan hålla mig vaken

Sekundjakten (Downhill Racer- 1969)

Jag vet inte riktigt vad det beror på men det har blivit mycket Robert Redford härhemma nu. Han är inte någon personlig favorit, filmerna jag ser med honom är sällan några toppenrullar, ja, jag vet inte riktigt hur det kommer sig men ibland blir det så, filmer med vissa specifika skådisar kommer i klasar.

Att jag av nån anledning hyrt en skidfilm från 1969 med nämnde Redford i huvudrollen förstår jag inte riktigt heller men jag skyller på Gene Hackman som har en stor roll i filmen även han.

Jag älskade att titta på all form av utförsåkning när jag var liten och känner mig rätt hemma i den där gammaldags känslan av skidkläder och färger som filmen visar men hujhujhuj, det är inte mycket till handling eller spänning här inte. Nu är filmen från 1969 och troligtvis var det superhäftigt då att filma nån som åker störtlopp med en kamera på huvudet men när minutrarna går och det enda man ser är mellantider, skidspetsar och skidbacke då har jag svårt att hålla mig vaken.

Visst är det en omisskännlig 60-talsaura över filmen och den känslan är det inget fel på, men resten. RESTEN. Gäsp.

 

Här finns filmen att hyra.

 

 

 

 

Echelon Conspiracy (2009)

Det här hade kunnat bli en riktigt smart storebror-ser-dig-konspirationsthriller men när första halvan är sedd brakar det nästan åt fanders.

Edward Burns, Ving Rhames, Jonathan Pryce och Martin Sheen ger lite stjärnglans åt den här sömniga utdragna soppan men det hjälper inte.

 

 

 

 

 

Milagro (1988)

Robert Redford-dax igen dårå.

Här är han både skådespelare och regissör och från och med nu vet jag precis vem jag ska be om hjälp om jag någon gång lider av sömnsvårigheter framöver. Satan vilken sömnig film!

Jag har inget mer att skriva om filmen än att det är den första film jag ser från 1988 som jag verkligen inte tyckt om alls.

 

Här finns filmen.

Publicerat

Veckans Berenger: SKJUT FÖR ATT DÖDA

Dagens film är en i raden från det fantastiska filmåret 1988.

Skjut för att döda, Shoot to kill, Deadly pursuit – kärt barn har många namn och även om denna film inte är ett barn så är det verkligen ett kärt återseende. Jag såg den här filmen åtminstone en gång i veckan under ett halvårs tid i början på 90-talet och det berodde inte på att jag bara hade EN videofilm i min ägo. Jag tyckte helt enkelt att den var SÅ HIMLA BRA. Precis som så många gånger förut så var jag en anings pirrig i magen när jag skulle se om den, det har gått så många år och kanske har jag en helt annan syn på både Tom Berenger och på vad en spännande film är för nåt.

Nu tänker jag skratta en liten stund.

HahahHAHahahaHAhahahahaaaaha.

Ååååå så sköööööönt, så befriande! Jag är precis samma människa 2012 som jag var 1991. Aj löööööööv it! Vilken JÄVLA bra film det här är. Visst ser jag många saker med helt andra ögon men på nåt sätt känns filmen ännu bättre nu. Den är liksom välgjord ända in i sömmarna även om jag kisar och tittar genom värsta panschisförstoringsglaset. Det finns en scen när Sidney Poitier ringer sin fru som slår mig som en cymbal i skallen. Vilken klockren scen! Den säger så mycket om honom som man och människa att femtusen ord inte hade kunnat förklara lika mycket. Sånt tänkte jag inte på ”förr”, då var fokus mer på han med jeansen.

I mina ögon är det här en actionthriller i toppklass. Den håller från början till slut, den har vissa sekvenser som är andlöst spännande, den är välskriven och ROLIG. Tom Berengers skogsmullesnubbe Jonathan Knox och Sidney Poitiers knivskarpa polis Warren Stantin är en helt osannorlikt bra och karismatisk duo och jag myser och ryser och fortsätter skratta hela vägen till betygssättningen. Jag kan inte värja mig. Den här filmen är banne mig perfekt, precis som så många andra från 1988.

(Nästa vecka får Tom Berenger semester, då händer det andra saker här på bloggen.)

Publicerat

EN PRINS I NEW YORK

Jorå, jag är inne i ett återupptäcka-Eddie-Murphy-stim alldeles på riktigt. Han var en stor idol för mig under min uppväxt och En prins i New York var länge en stor filmfavorit, den kom ju ändå under mitt favoritår 1988. Så jag köpte filmen och jag såg om den och hade den åldrats med värdighet?

Hahahahahaahahaaaaaaa.

Nej.

Usch och fy, nej fy fan.

Jag trodde i min enfald att Ombytta roller var den enda av Eddie Murphys filmer som inte fixat tidens tand men det här var nästan strået vassare ändå. Vad var det jag skrattade så mycket år förr? Jag minns scener som jag spolade fram och tillbaka massvis med gånger för att få skratta till, skratta mer, skratta igen men dessa scener får mig inte ens att rycka på mungiporna. Jag fattar liksom inte humorn längre.

Prins Akeem (Murphy) är en uttråkad 21-årig bortklemad…prins….från nåt afrikanskt hittepåland som är giftasvuxen men inte vill ha den kvinna han är bortlovad till så han åker till New York tillsammans med sin tjänare (Arsenio Hall) för att hitta ”den rätta”, dvs en kvinna med skinn på näsan som har egen vilja och smak.  Eddie Murphy och Arsenio Hall gör – som vanligt – sjuttioelva olika karaktärer själva och det är ju fine  – OM DOM VORE ROLIGA! 1988 var dom kul, 2012 suger dom babianröv. Hela filmen suger faktiskt.

Snuten i Hollywood-filmerna ligger i min pipeline nu och jag är rädd som fan faktiskt. Det kan uppenbarligen sluta precis huuur som helst.

När jag såg filmen 1988:

När jag såg filmen 2012: