Kategori: 1989

Publicerat

LUCKA #23: ETT PÄRON TILL FARSA FIRAR JUL

Vad är det som gör att vi aldrig verkar få nog av klumpiga pappor på film? Rudolf Andersson, Gustav Svensson, Clark Griswold och nu senast Rusty Griswold, kärt barn har många namn men jag vetetusan om det är så stor skillnad på dom egentligen. Familjefäder med stora hjärtan som vill väl men det blir fel – hela heeeela tiden. Är det kul? Jag är inte så säker på det.

1989 var det Chevy Chase´s tur att för tredje gången gestalta Clark Griswold, pappa till Rusty (Johnny Galecki), Audrey (Juliette Lewis) och äkta man till Ellen (Beverly D´Angelo). Jag vore oärlig om jag sa att det här är några favoritfilmer hos mig MEN det var väldans länge sedan jag såg dom så jag bestämde mig för att ge denna omtyckta julfilm en chans – till.

Om man, när man ser vissa julfilmer, kan bli lite avundsjuk på stora härligt gapiga familjer som firar jul i fint pyntade jättehus med trappa i jakaranda och nedsuttna soffor så har denna film precis motsatt effekt. Jag vill inte vara med här, alls, faktiskt. Jag tycker inte The Griswolds känns som en direkt skön familj. Pappan är….pappa. Fumlig men snäll och lite trög men verkar dock vara desto klipskare på jobbet. Mamman är den typiska amerikanska frun. Lugn, håller sig i bakgrunden av sin man, är förstående, köper alla knäppisgrejer som maken hittar på utan att bli arg, på sin höjd spärrar hon upp ögonen för en mikrosekund och suckar men mer än så är det inte. Hon är lite som tjuren Ferdinands mamma, fast hon inte är en ko och fast mannen inte är hennes son. Barnen i familjen är som barn mest är och det är väl det som gör dom till det bästa med filmen.

Jag kan inte låta bli att jämföra den här filmen med den nya Ett päron till farsa-filmen som kom förra året, mest för att jag tyckte att den nya var så sjukt rolig. Den här filmen är väldigt mycket mer…välanpassad. Familjevänlig. Kanske en humor som är mer lättillgänglig än under-bältet-skämten som den nya filmen var alldeles härligt fullskiten av? För egen del träffar den nya tidens päronhumor mer mitt i prick än denna äldre variant gjorde och gör. Ändå hade jag inte direkt tråkigt under titten.

Jag såg filmen och skrattade gott ett par gånger men samtidigt, när en trasslig ljusslinga är filmens roligaste scen så vet jag inte om jag kan säga att jag är heeeeelt nöjd. Förtext-och eftertextmusiken är det absolut bästa med filmen. En kanon-jul-låt!

Betyg på filmen:

Julmysmängd:

Publicerat

FILMSPANARTEMA: SEMESTER

Semester. Vad är det? Närå, jag är inte bitter över en sommar med minimal ledighet, jag undrar mest sådär överlag. Vad ÄR semester, vad betyder det?

Jag roade mig med att googla ordet och hittade till ett forum där just detta diskuterades. Förutom ordets innebörd fick jag en del andra svar.  ”Jag ser semester som att vara hemma och ha skoj och spela utan att göra något annat än det.” ”Ledighet, sol, rehab, och o -kontakt med arbetet.” ”Mobilen används sparsamt”. ”På semestern vill man kunna ladda batterierna (bildligt talat och inte tjänstetelefonens batterier hehe) och det man gör skall kännas avstressande, avkopplad från jobbet.”

Jag inser att jag inte kommer någon vart. Semester för mig verkar inte vara vad semester är för många andra så jag lägger ner tanken på att få fram nån slags universell sanning. Istället beger jag mig in i filmens förlovade land och ser några filmer som handlar om just semestrar, fast på lite olika sätt.

 

What We Did on Our Holiday (2014)
Regi: Andy Hamilton och Guy Jenkin

Jahopp. Det där gjorde Abi (Rosamund Pike) och Doug (David Tennant) och deras asjobbiga barn på sin semester. Dom vuxna betedde sig som pissdåliga soon-to-be-separerade föräldrar, barnen var uppenbart skadade av föräldrarnas agerande och nu ska dom på besök hos en cancersjuk morfar (Billy Connelly) som vägrar säga att han är sjuk i en film så svintråkig att jag hellre vill jobba ihjäl mig än ha ledig tid att använda till filmtittande som gör mig halvsidesförlamad av uttråkning.

.

.

The Wackness (2008)
Regi: Jonathan Levine

Luke Shapiro (Josh Peck) har precis gått ut High School. Han försörjer sig som knarklangare och tycker det är rätt piss att inte ha nån skola att gå tillbaka till. En hjälp blir att prata med terapeuten Dr Squires (Ben Kingsley), en man som nyttjar droger öppet och utan att skämmas. Dr Squires har en styvdotter vid namn Stephanie (Olivia Thirlby) som Luke kärar ner sig i men det är inte riktigt ömsesidigt.

Om man har två miljarders semesterfilmer att välja mellan så väljer jag två på raken som är rent usla. The Wackness klarar livhanken på grund av Ben Kingsleys närvaro men det är knappt han orkar ro den lilla båten. Framförallt blir jag förbannad på mig själv som tänkte att det var en spännande film jag hittade eftersom den var regisserad av mannen som gjorde När lammen tystnar. Är jag född igår eller??? Det enda Jonathan Levine har gemensamt med När lammen tystnar-regissören är att dom har samma förnamn. Han heter Jonathan Demme.

 


Länge leve Bernie (Weekend at Bernie´s, 1989)
Regi: Ted Kotcheff

Jag tänkte om här. Min plan var att se Alfonso Cuaróns film Din morsa också! (Y tu mamá también) som tredje film till temat men jag var så jävla trött på skitfilmer att jag fick smått panik. Nu är det visserligen ingenting som tyder på att just den filmen ÄR dålig men jag vågade inte riktigt chansa. Vad skulle jag se istället?

Jag fick ett tips, ett tips på en film som kan ”göra en hel sommar”. En semesterfilm som handlar om ett par snubbar som hamnar riktigt i skiten när dom blir bjudna till chefens sommarställe över en helg och ingenting går som planerat, vare sig för grabbarna eller deras chef Bernie. Så jag såg den och jag skrattade och det var så JÄVLA befriande skönt att se en film som är hundra procent icke bajsnödig, som tillåter sig vara tokig, galen, pinsam, dum, överdriven och helt enkelt skitrolig.

Så jag håller med tipslämnaren om att filmen är ett ”hysteriskt skrattanfall i sommarnatten”. Jäkligt skön semesterfilm även om man, som jag, inte haft nån semester att tala om.

I avsnitt 41 av podcasten Snacka om film snackar jag och Steffo om just denna film.

Eftersom dagens filmspanartema är SEMESTER så har en hel del av mina filmspanarvänner skrivit om samma sak. Klicka dig vidare in på deras bloggar för att se hur dom närmat sig ämnet.

Jojjenito
Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird
Movies-Noir
Har du inte sett den
Absurd Cinema

 

Publicerat

KEANU-SOMMAR: BILL & TEDS GALNA ÄVENTYR

Bill (Alex Winter) och Ted (Keanu Reeves) är två halvblåsta skolungdomar som riskerar att bli underkända i historia och utan betyg i detta ämne – ingen examen. Panik!

En man vid namn Rufus dyker upp. Han kommer från framtiden. Han säger att jordens varande står och faller med att killarna klarar sin historiapresentation och han ger dom en telefonkiosk som visar sig vara en tidsmaskin. Med hjälp av den där telefonkiosken åker Bill och Ted på en resa genom historien för att träffa på/lära känna ett gäng historiska män, lära sig nåt och samtidigt…rädda världen.

Jahopp. Abraham Lincoln flimrar förbi, Napoleon, Freud, Billy The Kid också och Keanu är supervalpig med utväxt pottklippning (fast han i verkligheten är 25 år). Är det roligt då? Nä. Jag får känslan av Sommarlovsmorgon, programmen som går på SVT hela somrarna. Infantilt, rätt trist för vuxna människor samt effekter som lämnar MYCKET i övrigt att önska.

Man kan säga att det gått riktigt bra för Keanu efter den här filmen men Bill – Alex Winter – har fått kämpa lite mer. Det kom en TV-serie-spinoff på den här filmen 1990 och ännu en film 1991 och ingen av dessa kommer dyka upp här på bloggen framöver, det kan jag lova.

Nästa måndag kommer ännu en Keanu-film. Lite mer allvarlig än denna.

Publicerat

Dagens duo: TURNER & HOOCH

Jahopp, då sitter man här på pottkanten igen och dinglar med både ben och bara fötter ner i en pöl med ljummet kiss.

Precis så känns det när jag närmar mig hundfilmer. Hundar alltså, vilken jävla uppfinning det är egentligen. Tänk om den som kom på hunden visste vilken trend den skapade, då hade hen troligtvis tagit patent på produkten och kunnat dingla med benen i mer exklusiv väta än jag, troligtvis även med mer än Minecraft-pengar på banken.

Men jag är bara en enkel bloggare som gillar att utmana mig själv och det krävs mer än en jycke med Cujo-aura och lite urin mellan tårna för att jag ska banga en film så perfekt för ett duotema som denna.

Turner & Hooch, denna actionhundkomediklassiker från 1989 med en mycket ung och extremt pedantisk Tom Hanks som Scott Turner i blå skjorta och slips som efter mordet på en gammal gubbe tar hand om gubbens hund, det där dreggliga aset som lyssnar till namnet Hooch.

Jag såg Turner & Hooch första gången på VHS i början på nittiotalet. Då hade jag inte en tanke på att den var gapig, att Tom Hanks stylist måste vara blind, att Hooch var SÅ pass anskrämlig eller att filmen befinner sig i en synnerligen egen genre. Polis-drama-mord-mysterium-komedi-with-a-slice-of-missförstått-husdjur, inte att leka med direkt. Försök bena ut den om du kan.

Men som en sucker för 80-talsfilm räcker det att jag hör saxofonslingan till förtexten för att bli lite fuktig i ögonvrån. Filmen har nåt och detta nåt i det här fallet spelar enbart på min nostalgi. Jag tycker inte att filmen är bra men jag tycker den är ganska mysig.

Hur funkar kombinationen man och hund som duo i en film som denna? Ja vad tusan ska man säga, det är klart kombon funkar. Tom Hanks är charmig och hunden är ful men vad jag än tycker om fenomenet husdjur i allmänhet och hund i synnerhet så fattar jag att hundälskare antagligen ääälskar det här.

Kanske sitter nån med huvudet på sned och knaprar Frolic Mini som smågodis nu, nån som drömmer om en egen hund eller helt enkelt bara är mer än lovligt galen i just hundfilm. Det är bra att det finns film för alla sorter, för alla smaker och det är skönt att man kan välja bort det man inte gillar. Eller så kan man sätta sig på pottkanten och svaja.

Som filmduo får dom i alla fall godkänt, Turner & Hooch.

Publicerat

BACK TO THE 80´S: LUGNT VATTEN (1989)

.

.

.

Asså, tänk så sjukligt spännande denna film var när den kom. Tänk så nyskapande den var, så speciell. Åtminstone var den det för mig.

Nicole Kidman var ett helt nytt ansikte, hon var ung, uppnäst och hade vackra ljusröda lockar och Sam Neill, jag tyckte verkligen han var jättesnygg då. Antagligen blev han lite extra spännande i en sjuttonårings ögon när han i filmen var tillsammans med denna unga Nicole och dom var ensamma på en stor och fin båt mitt ute i ingenting, bara dom och vatten. Det kändes så lyxigt och vuxet på nåt vis.

Sen kommer Billy Zane in i bilden och den lyxiga känslan försvinner i ett huj. Han är en förunderlig man vars yrkesmässiga bana inte direkt gått spikrakt uppåt från Lugnt vatten, så kan man väl säga? Tvärtom mot Nicole Kidman, så kan man väl också säga? Billy Zane är verkligen ingen Guds gåva till teaterförbundet men i den här filmen är han som klippt och skuren. Iskall och svinäcklig.

Apropå iskall, det är en sak som slår mig när jag ser om filmen. Det jag upplevde som isande spänning 1989 upplever jag nu endast som isande kyla. Det finns ingen som helst värme i filmen, jag uppfattar inga som helst kärlekskänslor eller passion mellan Sam Neills John och Nicole Kidmans Rae, jag skulle kunna gå så långt att jag säger att jag faktiskt inte tror på dom som par. Och när jag inte tror på dom som par så bryr jag mig inte lika mycket. Och när jag inte bryr mig lika mycket så blir filmen per automatik mindre spännande. Och när en film som denna inte längre är spännande vad är den då? En liten lort?

Nej, riktigt så illa är det inte men jag blir inte alls lika bortsvept den här gången. Filmen är fortfarande en fungerande thriller men inte den omskakande händelse som jag upplevde den vara 1989.

När jag såg filmen 1989:

När jag såg filmen 2014:

Det här är den nästa sista filmen i temat Back to the 80´s. Kl 18 kommer den allra sista. En mysig avslutning blir det, helt klart.

Publicerat

BACK TO THE 80´S: DRÖMMARNAS FÄLT (1989)

Ray Kinsella (Kevin Costner) är pappa, make, föräldralös, baseballintresserad samt nybliven bonde. En dag när han knallar runt på sitt nyligen införskaffade majsfält hör han en röst som säger ”if you built it, he will come”. Ray är en stabil man, han är ingen lallare som tror på andar, spöken och konstiga röster men han är samtidigt stensäker på vad han hört.

Han är den ”normala” familjefadern och är livrädd för att ses som en knäppis. Allt detta gestaltas med extrem övertydlighet i filmen då dottern tittar på Harvey med James Stewart på frukost-TV:n och Ray stänger av för ”han är en galning”, när Ray är i affären spelas Crazy med Patsy Cline och när han pratar med sin fru över middagsbordet spelas What a day for a daydream med Lovin Spoonful på radion. Jaaaaa *suck* vi fattar att den som skrivit manus tycker att han är kocko, sätt upp en skylt annars, en lättläst med STORA bokstäver så att även döva tittare verkligen förstår.

Den som enligt rösten ska komma om Ray bygger en baseballplan på majsåkern är den legendariske basebollstjärnan Shoeless Joe Jackson (Ray Liotta), den DÖDE legendariske baseballstjärnan Shoeless Joe Jackson.

Jag minns den här filmen som gullig, jag minns den som mysig, jag minns en stilig Kevin Costner i högt skurna Lee-jeans och jag minns baseballkläder. I princip är det bara minnena kring Kevin Costner som inte sviker mig. Filmen är inte gullig, den är banal. Filmen är inte mysig, den är irriterande. Och baseballkläder javisst, men gör baseballkläder nån glad –  egentligen?

Några halvtrevliga scener och Kevin Costners myckna screentid är det som gör att betyget håller sig borta från en etta.

Temat heter Back to the 80´s och idag går det i mål. Men först kommer en film kl 12 och en film kl 18, sen är åttiotalet slut på bloggen i alla fall i den här inramningen.

Publicerat

Svensk söndag: S/Y GLÄDJEN

På gymnasiet var Inger Alfvén en stor författarfavorit för mig. Jag släpade runt på hennes böcker – inbundna såklart – på lektioner, bussar och fik och njöt av att läsa om vardagstragedier och livsbeslut som kändes väldigt långt bort från min tonåriga hjärna. Det var som att läsa om en annan värld. Skulle nån erbjuda mig en Inger Alfvénbok idag skulle jag nog hellre be om en Kalle Anka-pocket.

S/Y Glädjen var kanske favoritboken över dom alla då när det begav sig. Två familjer, fyra livsöden, en båt. När jag såg filmen på bio 1989 tyckte jag den var för lättvindig jämfört med boken och nu när jag ser filmen tänker jag fy fan vilket mörker, vilken tragedi, vilken sjutusan till SORG. Aldrig i helvete att jag skulle läsa om boken nu, jag skulle hellre….äta en burk majs med sked och det är bland det sista jag frivilligt någonsin skulle göra.

Annika och Klas (Lena Olin och Stellan Skarsgård) har förlorat ett barn och försöker lappa ihop förhållandet mitt i sorgen. Dom bestämmer sig för att köpa en båt och därmed få nåt annat att fundera på. Båten heter S/Y Glädjen och har förut tillhört familjen Skoog. Mamman Maja-Lena (Viveka Seldahl), pappan Herbert (Hans Mosesson) och deras två barn. Av den familjen finns bara hälften kvar. Två är döda.

Annika blir som besatt av Maja-Lena, hon läser artiklar om vad som hänt och ringer till och med på deras hus. Det blir nån slags självterapi i hennes depression kan jag tro. Klas är sådär macholassigt icke-ledsen och försöker upprätthålla sin fasad men dom bråkar mest. Det är mycket manligt och kvinnligt här, hur det ”ska” vara och hur det ”brukar” vara. Ganska intressant egentligen om nu filmen inte vore så jädra mörk så hjärnan orkade tänka i analyserande banor.

Filmen får samma betyg som den fick 1989, men av en lite annan anledning. Den är välgjord, den är känslomässigt hemsk att se och jag påminns om hur tomt det är utan en Viveka Seldahl i den svenska filmvärlden. Hon fick en Guldbagge för Bästa kvinnliga huvudroll för den här filmen, en MYCKET välförtjänt sådan.

Publicerat

HENNES ALIBI

1989 var ett bra år. Jag var sjutton år, gick i gymnasiet, hade runda glasögon, periodiska systemet fastlimmat på insidan av locket till portföljen och satt längst bak i bussen och lyssnade på Jack to the sound of the underground och Acid man i freestylen så högt att busschauffören ropade i mikrofonen ”du där längst bak, kan du skruva ner ljudet?”

Min Magnum-crush hade pågått i en sisådär åtta år och det ansågs inte lika konstigt längre att jag gillade en fullvuxen man med mustasch, det var betydligt värre 1982. Ett par år efter Tre män och en baby kom då äntligen Tom Sellecks nya film, Hennes alibi. Den tjeckiska fotomodellen Paulina Porizkova spelade den kvinnliga huvudrollen och hon var inte bara jättesnygg hon verkade sympatisk också då hon var ihop med en snubbe som var jätteful. Den jättefula snubben blev hennes äkta man hösten 1989 och dom är fortfarande gifta. Ric Ocasek heter han och är sångare i The Cars (bild på paret).

Jag såg Hennes alibi på bio när den kom och har inte sett om den sen dess. Det enda jag mindes av filmen var att den var bra, att den var så rolig som jag tyckte nu hade jag ingen aning om. Jag kanske fokuserade för mycket på andra saker än handlingen förra gången.

Tom Selleck spelar i alla fall författaren Phil Blackwood som i ett desperat tillstånd av skrivkramp – och betuttning? – säger sig vara alibi till en vacker kvinna, Nina (Porizkova),  som anklagats för att ha mördat en man. Hon fungerar som en icke sinande brunn av inspiration och fantasier för honom, allt som händer lyckas han twista till i sin skalle och han skriver ner rubbet på sin (då) säkerligen påkostade high-tech-dator. Men i själva verket är han livrädd för henne för tänk om anklagelsen stämmer, tänk om hon är en mördare?

Jag såg filmen tillsammans med Henke under vårat #24hfilm-maraton och vi skrattade gott åt många dråpliga scener och smart skriven dialog. Här är Henkes recension.

Publicerat

DÖDLIGT VAPEN 2

En vecka efter att jag och sonen sett första Dödligt vapen-filmen låg vi i varsitt hörn i soffan igen för att insupa tvåan. Jag mindes den som ganska-så-lika-bra-som-ettan, i alla fall om jag tänker tillbaka på filmen ap-snabbt och bara använder reptilhjärnan. Det jag hade glömt med filmen – eller aktivt förträngt – var den lilla mannen med en svinjobbiga ljusa rösten som säger ”okeyokeyokeyokeyokeyokeyokeyokey” hela filmen igenom. Jag menar såklart Joe Pesci och hans rollfigur Leo Getz.

Det är två år mellan Dödligt vapen och Dödligt vapen 2 men det känns som en fikarast på stående fot och en treminutersklippning hos herrfrisör då Mel Gibson blivit av med lite kalufs. Allt annat är precis likadant men mycket mycket sämre.

Eller är det sämre egentligen? Det kanske bara är den kritiska delen av hjärnan som är överkänslig för upprepningar? Jag vet inte. Jag vet bara att när filmen var slut gnällde jag över hur dålig den var.

”Var den dålig för att den var så sjukt lång?” sa sonen.

”Beror det på den jättejobbiga musiken?” sa sonen.

”Beror det på att han som spelade saxofon liksom bara trudiluttade helt random?” sa sonen.

”Beror det på den där lille mannen som sa samma sak hela tiden`?” sa sonen.

”Beror det på att den här filmen var mycket mer våldsam än ettan?” sa sonen.

”Beror det på att den här filmen inte borde kallas nåt som har med komedi att göra alls?” sa sonen.

”Martin Riggs rökte inomhus! Det känns som 1800-talet!” sa sonen.

Jag skulle kunna svara ja på allt och antagligen mer därtill. Tvåan är mindre charmig, mer överdriven, kallare, tråkigare och dummare än ettan. Hur sugna är vi på trean nu? Eeeeeeeeeeh, intesåmycketkanske.

 

 

Publicerat

FREDAGEN DEN 13:E DEL 8

Nu har vi kommit fram till den åttonde filmen och året är 1989. Det märks. Det är en tydlig skillnad i både utseende och känsla i filmen och det märks inte enbart i förtexterna som skulle kunna vara vilken härlig 80-tals thriller som helst sett till typsnitt och musik, skillnaden genomsyrar hela filmen.

Till exempel, Jason missar inte. När Jason vill döda någon – oavsett hur – så gör han det ploffsch bara. Det är inget snack, inget velande, han tänker ”DÖ” och människan framför honom dör. I denna films början missar Jason. Man tror att han ska döda en kvinna på en båt men nej, han missar. Är det med mening? Vill Jason dra ut på eländet eller ser han dåligt? Nu letar han givetvis upp tjejen i fråga och dödar henne i alla fall men tanken kvarstår och det är en tanke jag aldrig har behövt tänka under dom tidigare sju filmerna.

Som originaltiteln avslöjar så tar sig Jason till New York och även det gör att filmen blir nåt helt annat än den varit runt skogarna och badstranden vid Crystal Lake. Mer modern kanske? Mindre Fredagen den 13:e-isk kanske? Att det smugit sig in fler fragment av försök till humor gör att filmen tyvärr kollrar bort mig. Jag ser inte en sånhär film för att få skratta, jag vill bli rädd. Jag vill bli shit-in-my-pants-rädd och det blir jag inte nu. Morden visas knappt. För att vara en Fredagen den 13:e-film är den extremt oblodig. Fantasin förväntas jobba hårt men om jag inte får några ramar att låta fantasin gå loss inom så blir det liksom inte läbbigt alls. Att se Jason hålla en machete och sen bara förstå att någon är död. Jaha. Gäsp. Nej. Det funkar inte.

Det är också ovant att se ett känt ansikte i en film som denna. Även om Peter Mark Richman inte är känd till namnet så är han ett skådespelaransikte man sett i många många filmer och återigen får jag känslan av att regissören Rob Hedden ville försöka göra en ”egen grej” av den åttonde filmen, en grej som faktiskt inte funkar alls. Visst kan det vara så att det är mig det är ”fel” på men med tanke på att Rob Hedden sedan 1989 endast filmat sju avsnitt TV-serie (två olika), två filmer och fem TV-filmer (varav samtliga inte många hört talas om) så gick det nog inge vidare det här. Det känns som att filmserien borde försöka återgå till det ”normala”. Undrar om det blir så i film nummer nio? Nästa vecka vet du.

Originaltitel: Friday the 13th Part VIII: Jason Takes Manhattan

Produktionsår: 1989

Regissör: Rob Hedden

Jason: Kane Hodder

Bodycount: 18 döda

Mest minnesvärda scen: När Jason väcks till liv på sjöbotten med blå elektricitet som blir som en kontur kring hans kropp. Satan så lökigt!

Publicerat

TID FÖR HÄMND

Motsatsen till att se en Bondfilm som jag mindes som i det närmaste perfekt och i ett sällskap av totala Bondanalfabeter (Goldeneye) måste vara det jag var med om för några dagar sedan. Jag såg nämligen en Bondfilm tillsammans med en styck Bondfantast och en styck specifik Tid för hämnd-älskare. Krocken mellan Goldeneye-återseendet och Tid för hämnd-omtitten blev total men ack så intressant att få vara med om.

Jag är ingen uttalad Bondälskare (eller hatare), jag kan titta på det mesta, en bra film är en bra film liksom. Ja, en dålig film är en dålig film med såklart – även med någon variant av James Bond vid rodret.

Jag såg Tid för hämnd när den gick upp på bio sommaren 1989. Mina minnesbilder var vaga, för att inte säga obefintliga men jag minns upplevelsen som okej, varken mer eller mindre. Nu när jag ser om den och har en hel del fler Bondfilmer aktuella i filmhjärnan ser jag den på ett liiite annat sätt. Framförallt slår det mig hur självklara både Pierce Brosnan och Daniel Craig är som efterföljare till Timothy Dalton som James Bond. När jag blundar och lyssnar på Timothy Dalton som pratar så kan det lika gärna vara Daniel Craig, dom är till och med lika i sina manér. Pierce Brosnan är Timothy Daltons classy storebror, en Dalton 2.0 om man så vill. Men det som slår mig är hur BRA Timothy Dalton är som Bond, som ”sin” variant på den engelska agenten, en agent som i Daltons tappning är allt annat än en gentleman.

Daltons Bond är liksom charmig och tuff som han ”ska” men också rätt sloppy och lösaktig på ett sätt som inte känns varken schysst eller fräscht. Fräsch däremot är Bondbruden Carey Lowell som med sin Pam Bouvier sätter ner klackarna i golvet, slår näven i bordet, skjuter hål i väggen, kör lastbil, flygplan, motorbåt, fixar biffen och räddar sloppyfaceagenten från en säker död. Hon är helt klart tjugo år före sin tid som Bondbrud. Många – jag själv inkluderad – höjer Izabella Scorupco till skyarna för att hennes Natalya Simonova skulle vara den första på riktigt intelligenta, självständiga OCH vackra Bondbruden men det är inte sant. Carey Lowell gjorde det sex år före henne och Pam Bouvier skulle banne mig ses som badass än idag, så sakta går utvecklingen framåt.

Vad gäller handlingen så är det lätt att bli rädd när man ser en speltid på två timmar och femton minuter men tiden bara svischar förbi. Det finns ingen direkt ”dödperiod” alls, det är ett underhållande och högt tempo filmen igenom och den är dessutom osedvanligt ”klaffsig” för att vara en Bondfilm. Inte så att man får se blod när nån blir skjuten, nejdå, men det händer andra saker med människokroppar som gör att det låter sschplaffs och luktar blodmos. Jag tycker dessa scener adderar en del till filmen snarare än förstör, en del Bondfilmer kan kännas så sagolikt barntillåtna att det blir på gränsen till tråkigt. Tid för hämnd är alltså inte en av dessa.

Jag blev förvånad över hur bra jag tyckte filmen var och hur fint filmad, snyggt färgmatchad och påkostad den känns. Här är mitt filmtittarsällskaps tankar om Tid för hämnd: Henke och Joel. Riktigt ingående och intressant läsning för Bondälskare – och andra.

 

Publicerat

Veckans Berenger: VÄRSTA GÄNGET

Det finns många filmer jag minns med stor värme från min tonårstid men det finns rätt få som jag minns fick mig att skratta. Dagens film, Värsta gänget, är en av dom få.

Jag minns Värsta gänget som varm, mysig och rolig och med en handfull bra manliga skådespelare som gör sitt absolut bästa för att få fason på en på pappret rätt vanlig baseballfamiljefilm. Nu är det många år sedan jag såg filmen och jag inser att mitt minne antagligen spelar mig ett spratt. En omtitt av Värsta gänget kan vara förödande men det kan också bli fullständigt uuunderbart. Jag spelar högt, jag tar en chansning och jag avsätter ett par timmar en söndagseftermiddag till att återse Tom Berenger, Charlie Sheen, Corbin Bernsen och Wesley Snipes i rumptajta vita baseballkläder.

Baseballaget Cleveland Indians har fått en ny ägare, ett riktigt osympatiskt as till bling-slampa. Hennes vision är att det ska gå så dåligt för dom som möjligt, det är hennes enda chans att flytta laget. Helst ska dom komma sist i ligan. För att nå detta mål anlitas ett gäng sportutövare som av olika anledningar passerat bäst-före-datumet med råge men det hon missat med sport som företeelse är att inte allt handlar om hur vältränad man är,  inställning och vinnarskalle kan ibland betyda mer för slutresultatet.

Om jag säger såhär: jag skrattade inte en enda gång men jag satt uppkrupen under filten och hade en väldigt mysigt stund framför TV:n. Värsta gänget är bästa sortens sportfilm. Inget krångel, bra flow, engagerande matchscener, ett tydligt slut. Att Tom Berenger klär i sin rött och att Wesley Snipes springer ofantligt snyggt i slowmo gör inte filmen på nåt sätt sämre.

Corbin Bernsen är en skådis som är snygg på det där 80-tals-viset – lite som Bros-bröderna – och det är något som ligger honom i fatet,  i alla fall nuförtiden. Ingen kan beskylla honom för att vara en karaktärsskådespelare men han gör det han ska och sätter känslan i filmen med sin blonda 80-tals-frilla. Charlie Sheen är också bra, han var bra då vilket är lätt att glömma när jag ibland zappar förbi nåt gammalt avsnitt av Två och en halv män.

Som omtittsupplevelse var det ingen katastrof och det är jag glad för. Jag tycker – fortfarande – att det här är en liten sportfilmspärla och jag kommer se om den igen vad det lider. Även om jag inte vrålskrattade.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: Förenade med pluggisbrillor, mustascher och starkcigg.

Idag skriver jag och resten av filmspanargänget om ett och samma tema: om en filmupplevelse som är något utöver det vanliga.  Precis som föregående teman (guilty pleasure och knark) är det ett brett ämne som manar till eftertanke och utsållningsnerven fick verkligen jobba hårt innan jag valde vad jag skulle skriva om. För det finns en del att ta av, det gör gärna det när man tycker att film är det roligaste som finns alldeles oavsett var jag befinner mig.

Jag och min bästa vän hade lite sommarjobbspengar över som låg och brände i fickorna. Vi bestämde oss för för att ta dom och åka på en resa.  Året var 1990, jag var 17,5 och min kompis ett år äldre och det här med suparesor till Ibiza och skumdiscon på Cypern var inte vår grej, nejnej, inte alls. Vi ville se nåt, uppleva riktiga saker, lära oss nåt av bestående värde och bokade därför en intellektuell solresa till Israel på påsklovet.

Att resa till Israel över påsk är ungefär det dummaste man kan göra om man vill att det ska hända mer än att man hör hårsnoddarna klonka till mot hotellgolvet. Det var inte den mest genomtänkta resplanen i världshistorien men vi gjorde vårt bästa och istället för att fastna på hotellrummet i Eilat där allt var stängt och bommat satte vi oss på en pensionärsbuss som skulle ta oss till Israels samtliga stora sevärdheter. Vi fick se Jeriko, lite lagom av Gazaremsan, Jerusalem och Betlehem – och inte en enda törnekrona i hårdplast eller jesusbarn i plexiglas på hela resan. När vi kom tillbaka till hotellet hade jag en gnolande känsla i magen, jag tyckte inte det här var nog lärorikt för mig. Jag ville gräva djupare i kulturens finrum, jag ville se mer av det jag läst så mycket om på kvällarna därhemma, jag ville se om jag hade nytta av mina förkunskaper och framförallt så ville jag se om fler än jag förstått hur mycket denne man faktiskt har förändrat världen.

Det satt posters uppe vid hotellet så jag visste att min dröm skulle kunna bli verklighet och när jag droppade idén för min kompis sa hon ja direkt. Självklart skulle vi åka dit. Vi satte på oss fina kläder, bokade en taxi och åkte iväg till andra sidan stan, till den enda öppna biografen som denna påsk visade en enda film: Tango & Cash.

När jag tänker på filmupplevelsen såhär i efterhand känns det som att jag var med i en Sasha Baron Cohen-film. Vi var dom enda utan yvig mörk mustasch (åtminstone är det så jag minns det) i hela salongen och många av dom mustaschprydda männen satt och viftade med röda hemmasydda och lite trådiga tygflaggor. Dom satt tysta och viftande och såg hur poliserna Raymond Tango (Sylvester Stallone) och Gabriel Cash (Kurt Russell) gnuggade sina excentriska personligheter mot varandra i motvilliga försök att samarbeta och jag satt och njöt. Vilka glasögon! Inte lika runda som mina pluggisvarianter men nog så klädsamt på en välklippt italienare med skräddarsydd kostym.

Efter ungefär halva filmen stängs den av. Tjoff säger det bara och nånting sägs i högtalarna som jag givetvis inte förstår. Männen reser på sig och vi gör detsamma. Dom lämnar salongen och vi följer efter. Brinner det? Kanske. Har filmen gått sönder? Ingen aning. Vi försöker fråga lite försynt men ingen verkar vilja svara på engelska.

Vi följer strömmen, går ut genom nödutgången och hamnar på ett tak. Jag minns att jag tyckte det var bra dumt att leda ut folk den vägen för det var bra många meter rakt ner i asfalten om vi skulle tvingas hoppa men då och där i den varma kvällsolen upptäcker jag vad det är som har hänt: det är rökpaus!

Männen bolmar som om det inte fanns en morgondag, det hostas en del och pratas högt och yvigt om denne  “Schtallone” som dom alla verkar väldigt förtjusta i. Det diskuteras ivrigt, jag förstår ingenting, ingenting mer än att dom liksom jag är hans trogna fans. Jag tittar på min kompis, vi skrattar och ingen av oss fattar egentligen hur vi hamnade där. Dom röda fanorna vajar för vinden, vi är svårt passiva rökare och dom enda av kvinnligt kön i hela folksamlingen. Stallone förenar, Stallone förbrödrar och i det här fallet försystrade han också.

Dom beväpnade biografvakterna skjuter tomma skott rakt upp i luften och sorlet avtar som på given signal. Männen kastar sina glödande cigg ner på grusgolvet och beger sig in i salongen igen, glada, nyrökta och redo för mer av denna superhärliga actionkomedi. Vi tar rygg på mustascherna och tittar förundrat på den andra halvan av filmen som såhär i efterhand gav mig ett lika stort minne för livet som min promenad längs Golgata.

Tango & Cash (1989)

Vill du läsa mer om extraordinära filmupplevelser? Klicka här för att komma till mina filmspanarkollegors inlägg.

 

Publicerat

Jane Campion-vecka: SWEETIE

Den här veckan blir annorlunda på många sätt, både för bloggen och för mig.

Jag har ett tema som sträcker sig över sju dagar med regissören Jane Campions alster i fokus medans jag själv befinner mig på annan ort för att må gott och i samband med att detta tema går i mål fira min 40-årsdag.

Nästa vecka blir lite mer ”som vanligt” på bloggen även om jag även den veckan försöker förhindra att min albinokropp får värsta solsvedan. Under dessa två veckor har jag inte möjlighet att svara på kommentarer och mejl lika frekvent som vanligt men till att börja med, sju dagar i sällskap av en av världens bästa regissörer är inte kattskit, eller hur?

Efter att ha gjort regisserat en handfull kort-och-TV-filmer fick  nyazeeländskan Jane Campion chansen att 1989 göra sin första riktiga långfilm. Manus skrev hon själv och för det vann hon AFI Award (Australien Film Institute) för bästa originalmanus. Att få ihop ett komiskt drama om familjära olägenheter och psykisk ohälsa är inte det lättaste men det är ett riktigt bra försök.

Kay (Karen Colston) har via en spåkvinna, en kaffekopp och lite sump fått reda på att hennes drömman kommer att ha ett frågetecken i ansiktet. En nyförlovad man vid namn Louis (Tom Lycos) har ett födelsemärke i pannan och en mörk hårlock som tillsammans bildar ett frågetecken i Kays fantasi och hon ger sig fan på att få honom, hans femtiofem minuter som förlovad till trots. Det gick bra, ett tag, ända tills Louis planterar ett träd på tomten som har lite för gula blad och Kay tappar lusten och kärleken helt.

Kays syster Dawn, även kallad Sweetie (Genevieve Lemon) kommer på ofrivilligt besök och vänder upp och ner på Kays och Louis redan ickefungerande värld. Hon är psykiskt sjuk, har legat inlagt på mentalsjukhus tills alldeles nyligen och med sig har hon sin ”manager” Bob, en torftig man lika sjuk som Sweetie som ska göra henne till stjäääärna.

Som om inte detta är nog så dyker kvinnornas pappa upp och jättegrytan av potatismos är liksom komplett. Ner med allt jox i kastrullen bara, problem, psykmedicin, uppväxt, frustration, sex, föräldrar, barn, kärleksrelationer, känslostörningar och rör sen om med en Jane Campionsk jätteslev. Kvar blir en maträtt som inte är lättsmält men den går faktiskt rätt bra att äta ändå. Det är en modig och uppfriskande långfilmsdebut där hon inte valt en enda lätt väg men hon hittade fram till slut. Å andra sidan är lätta vägar och genvägar inte Jane Campion stil alls, men det visste varken hon eller jag – då.

Filmen är inte enkel att få tag på men efter mycket fipplande hittade jag den på Youtube av alla ställen. Visserligen är den uppdelad i avsnitt och det blir lite klickande men hey, det funkade! Här är länken.

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film (sista): HULKEN & DAREDEVIL

Vilken film kan vara mer passande som avslutning på detta tema än en som förenar min absoluta favvo-seriehjälte med min absoluta icke-favvo? Hulken & Daredevil är den svenska titeln på filmen The Trial Of The Incredible Hulk och det är en titel som funkar rätt bra på mig. Dessutom säger den allt om handlingen.

Hulken och Daredevil samarbetar för att sätta dit Wilson Fisk (John Rhys-Davies), en kriminellt belastad man som ligger bakom en massa skit, både sånt som förstör för samhällets medborgare, sånt som gör att David Banner (Bill Bixby) hamnar i finkan och sånt som gjort att Daredevil, Matt Murdock (Rex Smith), är föräldralös och blind.

Visst andas det TV-film, visst är det en alltför banalt berättad historia MEN det är nostalgi, det är kärlek, det är originalskådespelare och det är effekter som sett till budget och kunskap är superbra gjorda. Jag kan blunda för att David Banner iklädd beiga byxor transformeras till Hulken i rosa trasiga knälånga jeans för att sen återgå till att bli David Banner igen och då han låses in i finkan utan möjlighet att byta kläder har han hux flux hela och rena blåjeans.

Det den här filmen bevisar för mig är att Hulken är The Shit vad gäller serietidningshjältar, han har banne mig ALLT. Han är tuff, rättrådig, personlig, figuren i sig är snygg (grönt ÄR skönt) och han ser inte våld som lösningen på allt. Daredevil är å andra sidan motsatsen: blek, beige, grå, tradig och saknar aura totalt.

Jag ser filmen med ett fånigt leende på läpparna, njuter av den sorgsamma musiken, av Lou Ferrignos morrande, av Bill Bixbys ledsna uppsyn och trots att filmen är vrålkass (för det ÄR den) så tycker jag om den på samma sätt som en mamma gör med ett odiskutabelt jättefult barn. Jag vill Hulken allt gott i världen och jag vill att Daredevil ska ta sitt pick och pack och flytta till en annan planet (LV-223 månne?) och bli uppkäkad av aliens och göra mänskligheten en tjänst.

Det här var som sagt den sista filmen i detta tema i år men om jag känner mig själv så kommer temat tillbaka. Jag har svårt att hålla mig borta från serietidningshjältar, speciellt dom gröna...

Här finns filmen att hyra.