Röd lördag: DEN RÖDA LYKTAN

 

Att vara den fjärde konkubinen i ett hem med den rike och mäktige Chen Zuoqian i centrum var ingen lätt nöt att knäcka för 19-årige Songlian (Gong Li). Dom andra kvinnorna verkar inte vilja ha henne där och i ärlighetens namn, Songlian vill inte heller vara där. Hennes far har precis dött och därmed saknar familjen en försörjare och Songlian ser ingen annan utväg än att avsluta studierna på universitetet och gå med på att bli bortgift med en rik man. ”Det är väl en kvinnas lott i livet”, säger hon i filmens första scen och hennes ögon säger allt om vad hon egentligen känner. En dröm om något större. En aversion mot alla ”måsten”. En sorg över att bli förminskad till ”en i mängden”?

Songlian kommer till sin herres residens, ett gigantiskt ställe med hushållspersonal och stora ytor. Utanför varje del av huset finns röda lyktor, lyktor som tänds för att alla ska kunna se hos vilken av kvinnorna herrn i huset tänkt spendera natten. Det gror en svartsjuka mellan kvinnorna, det konspireras, jävlas, tisslas, tasslas och hela tiden tar sig den ansiktslöse herren runt bland sängarna som en gigolo i natten.

Den ansiktslöse skriver jag och ja, det är så han visas i filmen. Eller inte visas. Jag som tittar får aldrig se hans ansikte och det är ett mycket smart drag av mästerregissören Zhang Yimou. Det här är kvinnornas film och som sådan känns den som en frisk fläkt speciellt för att vara en film gjord 1991 och som utspelar sig på 1920-talet. Den känns aktuell.

Jag tycker mycket om den här filmen. Jag tycker om Songlian, jag känner både för och med henne.  ”Det är bara andedräkten som skiljer människor från spöken” säger hon och jag förstår hur hon menar. Det är inte ofta jag känner att jag förstår kvinnor i asiatiska filmer. Det känns som det är ljusår och tusentals planeter mellan våra världar. Men inte här. Konstigt nog.


 

 

Det här filmen är en del av 2019 års första bloggtema Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.

CLOSE MY EYES

När filmåret 1991 skulle listas hittade jag av en slump denna lilla….film….som jag misstänkte kunde vara något jag behövde se för att kunna göra listan komplett.

Det var helt fel. Den här filmen behöver ingen människa på jorden se, inte av någon som helst anledning. JO! Känner du ett omänskligt sug efter att se Clive Owen spritt språngande näck så är filmen ett måste, annars inte. Och knappt då ska jag ärligt säga.

Den här filmen handlar om incest, varken mer eller mindre. Den handlar om en vuxen storasyster (Saskia Reeves) som inleder ett förhållande med sin vuxne lillebror (Clive Owen) medans hon samtidigt har ett förhållande med rikisen Sinclair (Alan Rickman). Syskonen kan inte hålla varken tassar eller andra kroppdelar borta från varandra fast systern känner att det är fel och brodern skiter i vilket, han är typ kär.

Om jag går till mig själv så tänker jag att ett triangeldrama av detta slag borde kunna twistas till rätt rejält och kunna bli både otäckt, trasigt och till och med lite mordiskt om man har tur. Nu blir det ingenting. Absolut ingenting. Syskonen knullar som kaniner och överklassmannen är lugn som en filbunke både när han misstänker otrohet och kommer på hur det hela ligger till.

Han är inte så bra i den här rollen, Alan Rickman. Det är mycket pratandes-medelst-att-endast-röra-på-underläppen och det blir tröttsamt rätt så fort. Clive Owen är ung och jättevalpig (fast han är 27 år när filmen spelas in…) och alla dom lillebrorsfasoner han spelar upp ger mig tok-klåda. Saskia Reeves kände jag inte till alls innan jag såg den här filmen men hon är tydligen med både här och där, i TV-serien Luther och den engelska Wallander till exempel. Hon lyckas spela känslomässigt schizofren på ett…tydligt…sätt i alla fall.

En TOTALT meningslös film som inte har något på någon topplista att göra.

Vilka filmer som dyker upp på 1991-års-listan kan du se här på bloggen på onsdag!

Gästrecension: IMPROMPTU

När bloggen fyllde fem utlyste jag en tävling, en chans för alla utan egen filmblogg att skriva en egen recension. Idag är det dags att kora vinnaren och att publicera recensionen.

Vinnaren heter Hanna, finns på Twitter som @rovarspraket och filmen hon valt att skriva om är från 1991 och heter Impromptu, men den svenska titeln känns kanske bättre igen: Chopin, Mon Amour.

Här är Hannas recension:

Filmen handlar om den brokige och självständiga författaren George Sand (Judy Davies) som blir stormförälskad i den blyga och stillsamma kompositören Frederic Chopin (Hugh Grant). Som vi kan gissa så blir hennes känslor blir icke besvarade – och sen är vi igång! Kostymfilmsfantast som jag är så blir jag rätt lätt tjusad av pastellfärgade slottsmiljöer, intrikata korsettklänningar med boobsen uppe under hakan, förstulna blickar över middagsbordet (där alla talar om allmänna ting men vi vet ju vad de EGENTLIGEN menar), besattheten vid klass, rikedom och släktträd, och i denna rulle har vi alla dessa variabler, låt vara i mer humoristisk ton än det vanligtvis brukar.

Den svenska titeln på filmen Impromtu är, och håll i er nu, Chopin, mon amour. Vilka är dessa översättare? Hur var det sistnämnda ett bättre val än orginaltiteln? Med tanke på att filmen kom ut tidigt 90-tal så fanns där kanske eventuell oro att vanligt fölk inte skulle begrip om det var titel på nån utrikiska, men döp då för bövelen inte om titeleländet till Chopin, mon amour! Det blev åtminstone inte Kompositören Som Visste För Lite, och det får vi väl vara tacksamma för.

En film med en ”besvärlig kvinna” i huvudrollen är en lyx man inte blir utsatt för så ofta. Att man dessutom hejar på henne, och vill att hennes karaktär ska vinna, det går som sagt inte tretton på ett dussin av dom filmerna. Hon knullar runt, hon vägrar falla in i ledet, hon är kreativ, framgångsrik och gör sin grej, och blir INTE STRAFFAD fört! (Den allt för vanligt förekommande moraliserande slutklämmen brukar väl vara nåt åt det hållet.) Och medan vi nu är inne på genusperspektiv så är det även intressant att de manliga skådisarna i denna film kommer undan med att vara helt bedrövliga, medan kvinnorna har en extremt hög lägstanivå rätt igenom. Bernadette Peters komiska timing och tilbakahållna frustration, Emma Thompsons kärleksfullt porträtterade hysterika till grevinna och mecenat, Judy Davis hudlösa uppenbarelse. Den enda som bryter könstrenden är underbara Mandy Patinkin. Man behöver inte bli påmind om att det som sker på teveskärmen är på låtsas, utan man dras med och får vila tryggt i hans trovärdiga insats då han är sin karaktär.

Filmen utspelar sig i Paris under 1800-talet. Alla inblandade borde rimligtvis prata franska med varandra. Men eftersom detta är en engelsk film så går vi med på att skådisarna talar engelska med varandra. Julian Sands jobbar dock, precis som sin kollega Hugh, under premissen Hitta På En Egen Bruten Engelsk Accent, hans är tydligen ungersk. Där ser man. (Herr Grants är polsk. Klart som korvspad.)


Och förresten, Julian Sands, vad är grejen? Maken till stolpighet har knappt skådats utanför brägårn. Han låter ju nivåsänkt när han pratar. Snälla, säg att det är meningen?

Julle: Ja, men jo, jag tänker lite så att han den däringa Liszt måste säkert varit lite efter, sådär.

Alla i filmteamet: Jag tänker fan inte säga nåt, du får! Jag har inte råd att få sparken. Va? Visst, Julian, det kör vi på, låter rimligt!

Vilka tagningar slängde dom, om de här fick vara kvar? (Hang on! Är han en manlig Kiera Knightley, Fiffi?!)

 

Trots allt mitt gnäll över det som inte riktigt nådde hela vägen fram med denna produktion så är det en väldigt sevärd och underhållande film. Vackert foto, bra story, engagerande dialog, praktfull scenografi, ambitiös kostymavdelning, och, i det stora hela, bra rolltolkningar.

4 av 5 Tjusiga Hästdragna Vagnar blir slutbetyget för denna lilla pärla.

(Bilden föreställer Frederic Chopin. Ganska lik Hugh Grant va?)


 

NÄR LAMMEN TYSTNAR

Det börjar redan vid joggingturen. Agent Clarice Starling (Jodie Foster) springer genom skog och mark med avundsvärt lätta steg och trots att tröjan vittnar om grav transpiration är hon knappt andfådd när hon mitt i löparrundan blir inkallad till möte med FBI-chefen Jack Crawford (Scott Glenn).

Seriemördaren ”Buffalo Bill” är på fri fot och FBI misstänker att den inspärrade ökända psykiatern och tillika mördarkannibalen Hannibal Lecter (Anthony Hopkins) skulle kunna ge en korrekt gärningsmannaprofil och Crawford vill skicka FBI-eleven Starling på sitt livs första, största och otäckaste uppdrag i karriären – en tripp till fängelse och ett möte med Dr Lecter.

Det är tjugotre år sedan jag såg När lammen tystnar första gången. Det var en stämning i salongen som jag inte känt av sen dess, en tung tystnad, en spänning som nästan gick att ta på. Jag har varken förr eller senare hört en skock människor andas i takt på samma sätt, det gick att skära i luften med smörkniv. Att se filmen hemma blir naturligtvis inte samma sak, dels för att jag redan sett den, dels för att det inte går att jämföra ett vardagsrum med en fullsatt biosalong hur gärna många än försöker.

När lammen tystnar är en film som spelar i samma liga som Seven tycker jag, båda är liksom larger-than-life-thrillers. Första gången man ser dessa filmer tappar man hakan och ingenting blir sig likt igen och alla tittningar efter det får en att älska film som historieberättarmedium än mer än man gjorde innan.

Jag lägger mig platt, jag gör det. Vad jag än tycker om Anthony Hopkins överspelarfasoner nuförtiden, Hannibal Lecter är hans paradroll och många generationer framöver kommer minnas honom såhär. Jodie Foster är också helt lysande som unga Clarice, hon känns så himla självklar. Hade filmen kommit nu hade hon varit en feministikon med sin stil, sitt sätt och yrkesval, i början på nittiotalet var det inte alls samma diskussioner. Kanske är det därför filmen fortfarande håller så bra, att den känns lika stark nu som då.

Det är en komplex liten film, det finns mer att fundera över än vad ögonen först ser. Eller så är det världens mest tok-strejta thriller och jag vill göra den större än den är. Skitisamma. Det är en kanonfilm!

När jag såg filmen 1991:

När jag såg filmen 2014:

 

GODZILLA VS KING GHIDORÂ

Innan filmen börjar visas en trailer på Godzilla VS Moslar (Mothra), filmen som kom året efter denna jag nu ska se. Moslar visar sig vara något så skräckinjagande skitlarvigt som en jättefjäril (!). Jag känner nån form av konstigt lugn sprida sig i kroppen när jag tänker att värre och sämre än denna trailer kan dagens film omöjligt vara. Men se, jag hade fel.

Godzilla VS King Ghidorah kom 1991 och är en film med mycket sämre effekter än original-Godzilla från 1954. Den saknar ärligt talat allt av värde. Jag skäms. Jag skäms över att jag tittar på filmen, jag skäms å skådespelarnas vägnar, jag skäms över att folk svälter i världen men det finns filmbolag som har tryckt in både yen och dollars i en pissfilm som denna.

King Ghidorah som monster skulle säkert funka kalas i en nutida påkostad blockbusterfilm, en flygande ödleliknande varelse med tre huvuden och många vassa tänder. Men här, nä usch, det är så larvigt att jag känner mig förlamad.

Helt ärligt, jag har slösat 103 minuter av mitt liv på den här skiten, jag vill helt enkelt inte skriva mer om den. Se den inte, det är allt jag har att säga.

Originaltitel: Gojira tai Kingu Gidorâ

Svensk titel: Godzilla VS King Ghidorah

Produktionsår: 1991

Regissör: Kazuki Ohmori

Speltid: 103 min

Onödigt men kul vetande: När filmens tidsresenärer åker tillbaka till februari 1944 ser en amerikansk sjöofficer något som ser ut som ett flygande tefat men hans chef med högre rang tror inte på UFO:n. ”Det här blir nåt att berätta för din son när han föds, Spielberg” fnyser han. En solklar referens till Steven Spielberg vars pappa tjänstgjorde i andra världskriget, något som även tros vara en förklaring till Spielbergs ”förkärlek” för just Andra världskriget i sina filmer.

 

 

.

POINT BREAK

Jag gav mig tusan på att testa filmmaratonet #24hfilm som Plox startade i höstas. Att se film oavbrutet i ett dygn alltså. Fripps filmrevyer-Henke hakade på och tillsammans gick vi in med hundraprocentigt engagemang i projektet, fullt kittade med allsköns mer-eller-mindre matnyttiga hjälpmedel för att hålla oss vakna och en GIGANTISK HÖG med film att välja bland.

När vi gick igenom filmerna utstötte vi båda nån form av otvunget gutturalt jubel-läte när Point Break visade sig. Det är en film jag minns som bra med en stencool surfardudig Patrick Swayze och en Keanu Reeves med sedvanligt guldbruna ögon. Jag minns också att det snackades om att det var en – meeeeeeeh hallååååååååå – TJEJ som regisserat filmen, vilket 1991 var ap-konsigt. Det var ju en ACTIONfilm.

Men vilket härligt återseende det var! Tänk att se en 39-årig fräsch, solbränd, vältränad Patrick Swayze med solslingat långt hår, så långt ifrån den magra och svårt sjuka Swayze som kablades ut på bilder i många år innan han 2009 fick somna in i sviterna av cancer. Och Keanu Reeves som 1991 var ljusår ifrån sina personliga tragedier och karriärsmässiga höjdpunker som Matrix och….Matrix. Vad är det med honom som gör att han kunnat försörja sig som skådespelare i alla dessa år? Jag retar mig inte på honom men ser och förstår att han är ett under av träighet med minimal utstrålning. Alltså m-i-n-i-m-a-l.

Henke hade sett filmen ungefär lika få gånger som jag (dvs en eller max två) men till skillnad från mig så mindes han det mesta av handlingen. Det gjorde inte jag. Jag mindes ”Point Break-känslan”, jag mindes vågorna, vinden, frihetskänslan, lukten av saltvatten, imponerade jättevågor och men in tights. Det härliga är att den känslan känns fortfarande. Filmen har knappt åldrats alls.

Jag blir alldeles flumdruttig. Jag blir härligt lugn till sinnes trots den ibland spännande handlingen och trots otroligt snyggt filmade fallskärmshopparscener.

Nittiotalet var verkligen ett grymt årtionde i filmhistorien!

Här kan du läsa Henkes recension av filmen.

Veckans klassiker: JFK

Ooookej. Nu är det femte gången gillt.

Fyra gånger förut har jag försökt se JFK och inte en enda av dessa har jag lyckats hålla mig vaken under filmens alla tre timmar. Jag har alltså sett hela filmen men aldrig i ett svep och varje gång jag stoppat filmen i spelaren har jag känt ett riktigt tok-sug efter att se den. Det går således inte att skylla på att jag skulle ha varit jättetrött, blasé eller känt ett oinspirerat suckigt måste. Den här gången, den femte, kan vara den sista gången jag ger mig på filmen och jag ska försöka förklara varför.

Joe Hutshing och Pietro Scalia vann en Oscar 1992 för Bästa klippning. Personligen tycker jag priset det året kunde ha fått heta Snabbaste klippning för här ligger till och med MTV i lä. Jag bestämde mig för att försöka räkna klippen under en random minut i filmen, det blev mellan minut 55 och 56. Jag fick fan spasmer i ögonen när jag koncentrerat satt med en såndär klickräknare i handen och tröck för kund och fosterland och jag erkänner, jag gav upp. Det kändes hux flux inte viktigt längre, det viktiga var att jag just då förstod varför jag faktiskt inte orkar med filmen i sin helhet: det blir FÖR mycket.

Det kryllar av kända manliga skådespelaransikten med massiva glasögonbågar. Kryllar! Dessa män dyker upp i filmen som gubbar i lådor, utan att presenteras ens på ytan och jag sitter där och Tommy Lee Jones i blekt hår försöker hålla reda på situationer, skottvinklar kan Joe Pesci agera utan att falsettskrika och svartvita dokumentära filmklipp blandas med Kevin Costner ser trevlig ut i hornbågade glasögon spelfilmsscener. Precis lika jobbig som meningen här innan är att läsa är filmen att beskåda. Det är ett heltidsarbete i hjärnan att hänga med i svängarna och jag pallar inte hur mycket jag än vill. För vill vill jag. Mycket till och med. Men tre timmar är långt tid.

Första timmen är helt klart värst. Under andra timmen finns det lugnare scener där hjärnan och ögon får vila och det är så skönt och så bra att det stör mig att det inte är längre perioder. Tredje timmen, ja då är jag mör. Historien är välskriven, den bör berättas och Oliver Stone är en kompetent regissör men i fallet med JFK är det inte nog, inte för mig. Jag hade hellre sett att filmen var fem timmar lång och att jag slapp känna mig som en tryck-kokare i skallen efteråt.

Gary Oldman är Lee Harvey Oswald och som vanligt när det gäller Gary Oldman så ÄR han sin karaktär. Så jäkla imponerande! I ärlighetens namn finns det mycket med filmen och skådespeleriet som är imponerande men efter femte – och sista? –  tittningen så blir betyget precis detsamma som alla andra gånger. En trea, ett ganska trist betyg för en film som denna men rättvist tycker jag.

THE INDIAN RUNNER

Om du någon gång varit inomhus ett par dagar, kanske varit sjuk eller bara inte känt för att träffa folk och sen går ut, hur känns det då? Tänk att det är lite svalt ute, inte iskallt bara bra mycket kallare än inomhus. Känn i lungorna hur det känns när du tar första andetaget, när utomhusluft blandar sig med den syrefattiga inomhusditon du matat den med timme ut och timme in. Du vaknar. Du lever. Den kalla luften letar sig in i kroppsliga skrymslen du knappt visste fanns och det blir som en kickstart, kallt ända ner i magen.

När jag satt i soffan och precis hade sett klart The Indian Runner gjorde jag precis just så. Jag gick nedför trappan, öppnade dörren och tog ett steg ut i snön i bara strumplästen. Jag andades och kände efter, kände mig glad ända in i levern fast det var ett jobbigt svart familjedrama jag just sett. Men det Sean Penn lyckats med här är att med både manus och regi skapa ett drama med mänskliga män i fokus och såna filmer dräller det inte av.

Storebrodern Joe Roberts (David Morse) är en god man, en polis med en fru (Valeria Golino) han tycker om och liten son han älskar att vara pappa till. Joe är helt enkelt en snubbe som uppskattar dom små värdena i livet, värdena som för människor som har vett att uppskatta dom faktiskt är dom stora. Han lever för sin familj och ställer upp för sina åldrade föräldrar. Lillebror Frank Roberts  (Viggo Mortensen) är motsatsen. Han är den mörka, missnöjda, aggressiva, instabila, han som alltid hamnar i trubbel.

Länge tyckte jag David Morse hade dom snällaste ögonen i världen och här har han verkligen det. En ömsint inkännande blick. Han är glad, trygg och orolig och han vill alla så väl. Joe och Frank har växt upp under samma tak och uppfostrats av samme man och det är pappa Roberts (Charles Bronson) som är anledningen till min promenad ut i snön. Att få se en gammal man på film som beter sig som fullt funktionell äldre man alltid borde göra, det är stort. Han är inte sur, inte grumpy, inte bitter och elak, inte peddo, inte äcklig, inte curlad, inte obegriplig, han är bara…fin. Det är hjärtskärande att se honom kommunicera med sitt lilla barnbarn, att se en farfars stolthet i ögonen och samtidigt ledsenheten över att den yngsta sonen aldrig tycks få ordning på sitt liv.

Men lillebror Frank försöker. Han träffar Doris (Patricia Arquette) och tillsammans försöker dom skapa sig ett liv. Joe slutar aldrig hoppas på att Frank ska få samma trygga tillvaro som han själv och objektivt sett är han på god väg men jag förstår att det kommer gå åt helvete. Domedagskänslan sitter som en smäck i magen från första bildrutan och jag sitter bara och väntar. Hur illa kan det bli?

Det kan bli illa men illa på ett bra sätt, i alla fall för mig som tittar. Filmen har ett annorlunda tempo, en udda känsla, suggestiv musik och ett köttigt sätt att filma. Den har en Viggo Mortensen med nerverna utanpå kroppen, en David Morse nära att brista, en Patricia Arquette som älskar sin Frank så att hon nästan utplånar sig själv och den har Charles Bronson, farbror Charles som jag så jättegärna skulle vilja krama om och viska i hans öra: ”Jag önskar jag kunde säga att allt blir bra, men jag är ledsen, jag kan inte ljuga”.

Veckans Berenger: DÖDLIGT SPEL

På 80-talet gjordes det en hel drös med thrillers som både var lite småsmarta, kluriga och ganska annorlunda sett till hur thrillers görs idag. Dödligt spel är en av dessa. Det är ingen stor film, inget ögonbrynshöjande, ingen klassiker av något slag MEN det är en film som fortfarande håller, som utsöndrar nåt slags charmigt 80-tal, är lite småspännande, har en twist som man kan genomskåda efter fem minuter om man är lagt på det viset eller inte fatta förrän på slutet om man är utarbetad och tokseg när man ser filmen. Jag gillar det.

Dan Merrick (Berenger) råkar ut för en bilolycka, hamnar som en påse köttfärs på sjukhuset och tappar minnet. Hans hustru finns lojalt vid hans sida och tillsammans jobbar dom med att få honom på fötter igen. Men i takt med att minnet kommer tillbaka blir Dans liv mer och mer skumt. Vad har egentligen hänt och är hans liv det liv han trott?

I den här typen av roller är Tom Berenger som bäst. Han känns absolut självklar och dom höga jeansen är på plats. Filmen håller över lag rätt hög klass både vad gäller manus, regi och övriga skådespelare. Det är helt enkelt inte så pjåkigt. Perfekt film att se en kulen höstkväll, speciellt om du inte sett den förut.

Hobert-helg: ÅLDER OKÄND

Oj oj oj vilken RARITET jag grävt fram nu!

I oktober förra året recenserade jag i stort sett hela högen av Richard Hoberts samlade verk med två undantag: filmen Harrys döttrar och TV-serien Ålder Okänd. Nu har jag alltså hittat den sistnämnda på DVD, tre delar som tillsammans landar på en speltid på 148 minuter och hade jag haft löständer hade dom klapprat i takt med hjärtslagen och det hade låtit som värsta flamencon kan jag lova. Därför kommer återigen en helg att vigas åt Richard Hobert här på bloggen. Filmen Gänget från 1978 är kvar att se men den är stört omöjlig att få tag på så jag blundar lite för den och ser mitt hobertska grävande som komplett i och med morgondagens recension.

Händerna, den första filmen i Hoberts filmserie De sju dödssynderna, gjordes 1993 och Ålder okänd visades på TV två år tidigare men det mysiga i kråksången är att flera skådespelare som jag känner igen så väl från Hoberts filmer är med redan här – med Sven-Bertil Taube i spetsen.

Denna Sven-Bertil Taube! Hade jag varit tolv år gammal hade jag varit utåtagerande och skrivit  ÅÅÅÅÅ SVENNE-B, KJAAAAAAMIZ med nåt gulrosa blinkande typsnitt med små blommor och fjärilar som en krans runt orden men nu är jag trettionio och svårt imponerad, då blir det liksom andra grejer. Det blir lite mer av en tyst hyllning, det blir ett torrt konstaterande att jag under många av filmens 148 minuter hade somnat och snarkat både högt, hårt och gott om det inte varit för just Sven-Bertil Taubes och hans fenomenala närvaro. Han glider runt på det där skumma sjukhemmet där en läkare vid namn Kurt Retke tror sig ha hittat lösningen på åldrande (det finns i vattensköldpaddornas hjärnor) och han har injicerat detta i sig själv OCH i en grupp av samhällets högdjur som betalat grova pengar för en chans till evig ungdom. Men nåt har gått fel och åldrandet skenar – fast åt fel håll – och Retkes gamle vän läkaren Peter Wall (Taube) infiltreras i detta genetiska mayham.

Glider var det ja. Doktor Peter Wall glider fram i festkostym med en look som hade fått Sean Connerys James Bond att titta avundsjukt med en tår i ögonvrån, han glider ner i vattnet efter bastun alldeles naken och han gör detta med imponerande självklarhet och han glider in i varenda scen som att han ÄR denne Wall. Jag har sagt det förut men det tål att upprepas: Sven-Bertil Taube är en av dom mest begåvade skådespelarna detta land någonsin sett och det är själva FAAN att han inte spelat med i fler filmer. Bra på engelska är han också, ingen pinsamt uttalad svänggelska här inte.

Den här serien/filmen pendlar mellan att kännas klurig, lite äcklig och spännande och att vara något i total avsaknad av budget. Den där ruggiga Babels hus-känslan jag får under den första timmen försvinner ganska fort in i den andra och när dom där 148 minutrarna gått blev det en rätt vattnig soppa av det hela. På ett sätt är det synd, på ett sätt helt okej. Hobert kan bättre, alla är vi barn i början (utom möjligtvis Svenne-Berra) och trots att det blev lite blaj av det hela så är jag på ett personligt plan mer än nöjd att äntligen ha fått sett detta och stillat min nyfikenhet.

FALLET HENRY

Dom första två minutrarna av filmen ger mig rysningar. Musiken, bilden av den ståtliga grå byggnaden, typsnittet på bokstäverna, allt detta andas 80-tal och det andas Harrison Ford i sitt esse.

Men när dom första två minutrarna är över försvinner rysningarna, först  för att förvandlas till ett enkelt välbehag sen till likgiltighet för att sen sluta i obehag. Det är en ganska lång resa från ett högt berg ner till den djupaste dal och jag är den första som är förvånad över detta, jag mindes nämligen filmen som bra. Det är den inte.

Harrison Ford spelar skrupelfri advokat utan tid över för fru, dotter och hem. Jobbet, kontoret är hans hem och pengar hans älskarinna. Så ska han ut och köpa nåt viktigt en sen kväll men hamnar mitt i ett rånförsök och blir illa skjuten och vips har den kalla och hjärtlösa superadvokaten förvandlats till grönsak med nallebjörnsögon.  

 Äsch, jag vet inte, kanske är det bara jag som blivit hårdhudad med åldern men jag tycker inte det här är så gripande, inte alls faktiskt. Harrisons fru spelas av en väldans ung Annette Bening och dottern är rätt ocharmig och visst, det är en skitsituation dom sitter i och Bening får kämpa järnet på alla möjliga plan och dottern mår piss för att pappan inte känner igen henne MEN det finns ett stort MEN här: det är Harrison Ford och Annette Bening jag ser, jag ser inte rollfigurerna. Det här händer dagligen överallt på jorden och jag får panik i magen bara av tanken på att det skulle drabba mig men när Harrison Ford dregglar och spelar över så blir det värsta sortens tragikomik för mig.

Som sagt, jag mindes filmen som bra men när jag kollade upp i min filmbok vad jag gett den för betyg så var det inte något överdrivet tjohooo. Minnet gav mig ett spratt helt enkelt, precis som det gjorde med Harrison Ford.

När jag såg den 1991:

När jag såg den 2012:

Här finns filmen att hyra.

Veckans Sarandon (och den sista): THELMA & LOUISE

Alla som känner mig vet att jag är hyperallergisk mot allt med prefixet ”Kvinnor kan”.

Att kvinnor kan en hel massa saker är inget som måste manifesteras eller bekräftas, det är en självklarhet och så länge vi kvinnor själva inte inser det kan vi ta och lägga den där jämställdhetsdebatten i malpåse. Att kvinnor kan är precis lika självklart som att män kan ändå måste det till Kvinnor kan-mässor och kvinnorforum och röster ska höjas för mer inkvoterade kvinnor i typiskt manliga yrken. Jag tror inte på den grejen för fem öre. Däremot tror jag på att självförtroendeboosta varandra men inte nödvändigtvis för att vi är kvinnor utan för att vi är människor som behöver det ibland.

Thelma och Louise är en film som fungerade som en sådan boost när jag som bäst behövde den i mitt liv. Mitt i en turbulent tid med en kontrollerande och extremt svartsjuk pojkvän gick jag och såg filmen som faktiskt – på riktigt – förändrade mitt liv.

Ridley Scott har skapat en roadmovie som handlar om att ställa upp på varandra, att lyssna på sitt hjärta och att aldrig ge upp. Thelma och Louises lilla resa på tu man hand förändrar allt och allt som händer förändrar dom och ingen av tjejerna vill någonsin bli den dom var igen. Självförtroendeboost in absurdum och ända in i kaklet skulle man kunna säga.

Thelma (Geena Davis) är en hunsad hemmafru och Louise (Susan Sarandon) en utarbetad servitris som råkar ut för ett as till man utanför en bar en blöt kväll. Mannen försöker våldta Thelma och Louise har en pistol och resten är som man säger….historia.  Tillsammans försöker dom hålla sin undan från polisen i Louises gamla Thunderbird från 1966, vilket går bra till en början men snaran dras åt, rättsväsendet, äkta mannen, livet kommer närmare och till slut måste dom ta ett beslut och hitta en lösning.

Jag kommer aldrig att tycka att en kvinna är en bättre människa än en man bara för att hon fötts med snippa. Jag kommer aldrig att tycka att en man är bättre än en kvinna för att han har mer muskelmassa. Jag säger som Tommy Nilsson ” Jag tror på människan, jag tror hon vill och kan, men vi behöver nån som visar oss en väg ibland”. Filmer som visar oss vägen är filmer att älska, det är filmer som betyder mer än vad jag kan sätta ord på. Thelma & Louise fick min sommar 1992 att bli en sommar att minnas, en sommar att växa upp och tuffa på mig och jag är filmen evigt tacksam för det.

Det här är min favoritfilm med Susan Sarandon och jag kan inte komma på ett bättre sätt att avsluta det här temat än med en klockren fullpoängare.

TERMINATOR 2 – DOMEDAGEN

När jag såg Terminator 2 på premiären 1991 satt jag och mitt sällskap i mitten av mitten av salongen. Efter en timme blev han kissnödig. Försöket att ta sig upp och ut till toaletten misslyckades kapitalt då besökarna dels vägrade släppa fram honom och dels skrek högt bara han ställde sig upp. Det fanns ingen annan lösning för honom än att antingen kissa ner sig eller göra sina behov i en tom Fantaflaska. Det såg banne mig ut som en full Fantaflaska efteråt.

I verkligheten har det gått sju år sedan terminatorn Schwarzenegger kom till jorden för första gången (i Terminator från 1984), ser man till filmens tideräkning har det gått tio. Sarah Connor (Linda Hamilton) är inlåst på psyket för vanföreställningar – herregud, kvinnan säger att hon ser robotar –  och sonen John är utplacerad på fosterhem.

En ny robot, en T-1000 (Robert Patrick), är utskickad för att döda John, killen som kommer att bli motståndsrörelsens ledare i framtiden om han får leva och den gamle gode Arnie är också på plats för att göra det motsatta vilket är att skydda John. Resten är, som man säger, historia.

Uppföljaren till Terminator är precis som Gudfadern 2, det vill säga snäppet bättre än sin föregångare. Jag har sett Terminator 2 ett tjugotal gånger genom åren och det är en actionfilm som fortfarande håller mig paralyserad i varenda en av alla sina 137 minuter. Ögonen är liksom helt torra efteråt, det är som om jag glömt att blinka.

Som jag ser det så har Schwarzenegger har aldrig varit coolare än här. Han åker runt på sin motorcykel och droppar oneliners som om det inte fanns en morgondag.  Linda Hamilton är minst lika stenhård, på många sätt. Hon har lagt ner hundratals gymtimmar på att få till den kvinnliga motsvarigheten till Persbrandts Hamilton och hans superkropp men det jag undrar är om hennes tvillingsyster Leslie Hamilton Gearren som spelar Lindas bodydouble i filmen gjort detsamma eller om hon mer naturligt är lika fit? Robert Patrick må vara en ganska medelmåttig skådis men han är världsbäst på att spela känslokall flytande-metall-människa.

Den största skillnaden mellan T2 och en mängd andra filmer i samma genre är musiken. Den suggestiva musiken som ligger som en läskig spikmatta i bakgrunden hela tiden är den som gör att jag aldrig kan slappna av, att jag känner mig lika jagad som John och Sarah, att metallmannen är så jädrans läbbig och att filmen känns så infernaliskt genomarbetad. Jag får ståfräs på armarna, jag känner mig otrygg, jag vill se mer och jag vill ha ett lyckligt slut. Känslorna krockar med varandra som biljardbollar i en sprängning men det gör inget alls, inte när det är så bra som här.

Tre om en: Det handlar om mat

Brakfesten 1975

Fyra män utan minsta aptit på livet men med en otrolig förkärlek för mat stänger in sig i ett hus på landet för att äta ihjäl sig. För att mätta sina mer kroppsliga lustar har männen bjudit med sig några horor av olika kroppstyp och begåvning.

När Ingmar Bergman himself sa ”Detta är en snuskig och motbjudande film!” när denna öppnade Cannesfestivalen 1973, ja, då förstår vem som helst att det vankas äckelpäckel en masse.

Piloten Marcello (Marcello Mastroianni), kocken Ugo (Ugo Tognazzi), TV-reportern Michel (Michel Piccoli) och den tuttfixerade domaren Philippe (Philippe Noiret) är männen som bestämt sig för att sluta sitt liv bland vildsvin, ankleverpastej, bröstformade fromagetårtor, champinjonpasta och vaktel på spätt.

Självklart är det så att det som inmundigas måste på något sätt ta sig ut, så funkar liksom människokroppen. I Brakfesten gestaltas det med både önskvärd och icke önskvärd tydlighet. Jag med min rätt ickeintellektuella kiss-och-bajs-humor garvar åt rediga pruttar men när brutala fisar övergår till att mannen i fråga gräddar ner sig och dör i sin egen avföring, ja, då fastnar skrattet i halsen.

Det som slog mig när jag såg filmen var att dessa män ska framstå som virila karlakarlar som frossar i mat och sex med samma glupskhet, men när enorma mängder mat förändrar vissa kroppsfunktioner, när glimten i ögonen svalnar, där färgen i ansiktet skiftar från normal hudfärg till grågrön, när tröttheten och impotensen sätter in vem är det som fixar ätandet och knullandet utan att förändras det minsta? Jo, kvinnan! Vad regissören och manusförfattaren Marco Ferreri vill säga med det vet jag inte men jag slickar på pekfingret, håller upp det i luften och känner rätt stenhårt att NÅT är det.

 

 

 

 

 

 

Delicatessen 1991

Få materiella ting är lika rysningsframkallande på film som en nyslipad och polerad slaktarkniv, en såndär bred rektangulär sak som skär genom märg och ben i ett nafs. Slaktaren Clapet (Jean-Claude Dreyfus) i Delicatessen har givetvis en sån, precis som att han lika givetvis utstrålar en oförklarig testosteronosande manlighet med sitt naturligt handhavande av kött. Hade han haft aningens bredare händer hade illusionen av en modern grottman varit perfekt.

Delicatessen är en vacker film precis som alla filmer av Jeunet och Caro. Förtexterna är en orgie i genialitet, jag blir alldeles lyrisk och trots att hela filmen är målad i all världens smutskulörer så känns den inte ofräsch. Dominique Pinon har en grovstickad gul tröja i en scen, en scen där allting annat är olika nyanser av brunt – förutom en skum klock-lampa med gul skärm, samma gula färg som Pinons tröja förstås.

Vad handlar då filmen om? Kanske motsatsen till mat, nämligen hunger. Alla letar desperat efter mat och slaktaren har mest av den varan, han har kylar fulla med kött. Att han ständigt letar efter medhjälpare och dessa försvinner en efter en är det ingen som tänker på eller åtminstone inte pratar om högt.

En kortvuxen fjäderviktare och före detta cirkusartist söker jobbet hos slaktaren men han är tveksam till att anställa honom, mycket tveksam då han tycker cirkusmannen är för tanig. Slaktarens dotter håller inte med, hon blir kär i den lilla smala mannen och när det börjar närma sig slakt vill hon inte alls att pappa ska stycka honom. Såklart.

Delicatessen är en underlig film och knasig och annorlunda och precis allt det där som Jean-Pierre Jeunets filmer alltid är men överlag tycker jag Delicatessen funkar bättre som koncept än som film. Däremot inte sagt att den är dålig.

 

 

 

Råttatouille 2007

Dagens filmer handlar (ju) om mat och alldeles oförhappandes blev det två franska filmer och en amerikansk som utspelar sig i Paris och tamejtusan om inte den amerikanska är den franskaste av dom alla.

Remy är den blå lilla råttan med dom utsökta smaklökarna. Han är finsmakaren som inte äter vilka sopor som helst, han njuter av mat som en tvättäkta gourmand och han kan sin sak och vet vad han vill. Han vill laga mat.

Som matfilm spelar Råttatouille i en hel egen liga och som animerad matfilm tror jag banne mig den är helt ensam. Ibland önskar jag att den här filmen fanns i kortfilmsformat med ett hopklipp av Remys matnjutarscener, speciellt när middagsmaten ska lagas och inspirationen inte vill infinna sig. För när jag sett Råtatouille finns det ingenting jag hellre vill göra än att laga mat. Eller jo, äta den! Knispriga baguetter som bryts för hand, goda ostar, stora vindruvor utan kärnor, mat lagad med kärlek, omtanke och kunskap, jamen, herregud vilken lyx, vilken ynnest det är att få äta god mat.

Det här är en riktigt mysig familjefilm som går att se om och om igen. Fanns det lukt-TV så skulle den inte behövas för dofterna från filmen sprider sig i rummet och i näsan vare sig jag vill eller inte. Härligt med en film som gör mig så genomglad.

(filmen är lite för lång, annars är det kantboll på en fullpoängare)

Henry – en massmördare

Det var sommaren 1992, det var fredag, jag var glad som en spillevink i hela magen för arbets-dagen var över och min semester började. Hur kunde jag fira det på bästa sätt? Jo, genom att gå på filmpremiär såklart.

Så jag hastar iväg till Victoria på Götgatan, biografen i Stockholm där det ofta visas lite ”smalare” film och köper en biljett till filmen jag sett fram emot ett tag, den om massmördaren Henry.

Man kan väl utan att överdriva säga att detta var ett av mina sämre filmval här i livet.

Efter att ha sett filmen om Henry var det inte direkt Pina Colada-smak i munnen och en doft av Hawaiian tropic i näsan utan mer synerna av kroppsdelar och den otäcka känslan av att redigt psyksjuka människor faktiskt kan finnas överallt och dom kan ha mörka sidor. Jäääävligt mörka sidor.

Historien om Henry (Michael Rooker) börjar med att hans mamma tvingade honom att som tonåring klä sig i kvinnokläder och se på när hon hade sex med rätt osköna snubbar.

20 år senare delar Henry lägenhet med sin före detta fängelsekamrat Otis (Tom Towles) och det är inte många som överlever när dom sätter igång sina störda hjärnor. Dom våldtar, mördar, styckar och videofilmar med samma frenesi och som åskådare får man hänga med hela tiden som en överfull handväska på någons axel där remmen vägrar ge vika.

Jag hade med mig en apelsinfanta på bion 1992. Jag vet det för att när jag nu ser om filmen så känner jag doften av den där läsken och jag minns hur jag försökte tänka på baddräkter, sovmornar och tre veckors frihet, men det gick liksom inte.

Ibland blir man smått uppäten av filmer man ser och det här var en sådan gång. Jag tyckte inte filmen var riktigt lika läskig nu som då men då var kontrasten så milsvid mellan en singeltjejs första riktiga semester i ett solstrålande vackert Stockholm och mördande människors mörkaste avgrund.

Jag är aningens mer luttrad nu.