Nedräkning inför Alien: Covenant – ALIEN³ (1992)

När Alien³ hade biopremiär satt jag bänkad. Rad fyra i mitten och givetvis på Rigoletto 1. Jag vet egentligen inte varför jag var så peppad, speciellt inte eftersom Aliens inte var den kanonfilm jag hade hoppats på. Jag kanske hade förträngt den? Jag kan heller inte haft någon övertro till David Fincher som regissör eftersom han fram till den här filmen endast hade regisserat musikvideor.

Så, ärligt talat, jag vet inte varför jag var förväntansfull, jag minns bara att jag var det och jag minns att jag grät på slutet. Jag minns också att jag övertalade en kompis som kom på besök ett par dagar senare från en annan del av Sverige att vi skulle gå på bio och se filmen och det gjorde vi. Jag gillade filmen och ÄLSKADE slutet även denna gång. Kompisen då? Mmmm, hon tittade på mig och skakade på huvudet.

I denna tredje film är Ripley (Sigourney Weaver) ensam överlevande (ja det är hon) när hennes räddningskapsel kraschar på planeten Fiorina 161, vars enda innevånare är fängslade män, interner, sexuellt frustrerade våldtäktsmän som inte sett en kvinna på bild på åratal. Mums filibabba tänker Ripley – NOT – men får ändå ett gott öga till Clemens (Charles Dance) som i alla fall verkar vara en fungerande man både fysiskt OCH mentalt.

Men Ripley misstänker att hon inte var ensam i kapseln trots allt och hennes misstankar får fäste när flera fångar hittas brutalt lemlestade och döda.

Att se Alien³ då när det begav sig var som att få ett hårt slag i magen, både på grund av filmens slut och på grund av att allt intellekt jag kunde frambringa sa mig att nu är det slut på Alien-sagan. Att det blev en trilogi och that´s it. All logik säger ju det, det ska inte gå att fortsätta efter detta. Då visste jag som sagt inte bättre men nu vet jag ju att det blev både en fyra (recension av den imorgon) och snart en femma, även om femman utspelar sig före första Alien om jag förstått det hela rätt.

Ripley ”gjorde en Britney” femton år innan Britney själv fick tag i rakapparaten och hon fortsätter vara den största kvinnliga actionhjälten världen skådat. Hon är svintuff, hon är konsekvent, hon tar ingen skit och hon är villig att offra det allra käraste hon har för det hon tror på. Jag säger inget mer än så. Det enda jag kan tillägga är att filmen inte är fullt så välgjord som jag mindes den men jag tycker den är helt klart bättre än tvåan även om dessa två filmer hamnar på samma betyg. Jag känner mig dessutom mer än lovligt sugen på att se om Prometheus.

Håll händerna för magen och ta en tugga i bitringen, imorgon skriver jag om Alien: Återuppstår.

 

Stephen King-tisdag: SÖMNGÅNGARE (1992)

Här är dom, föregångarna till vampyrerna! Sömngångarna som är en blandning av människa och katt och som lever av livskraften från unga oskulder. Lökigt så man smäller av men trots det inte helt ocharmigt.

Men här har vi alltså ett originalmanus skrivet av Stephen King himself och jag känner mig lite skeptisk till dessa, jag vill liksom att filmerna ska baseras på nåt han skrivit i bokväg för att det ska kännas som ”på riktigt”. Kanske är det lite larvigt, vad vet jag, men det är så jag känner.

Sömngångare – Sleepwalkers – har 24 år på nacken och OJ vad det syns. Den där ansiktsmasken Brian Krause tvingas ha på sig när hans blonda snygglo-Charles förvandlas till nånting helt annat än en skolhunk den är inte att leka med. Tänk smält stearin och lingonsylt mixat i hela fejset.

Unge herr Krause spelar alltså Charles som bor med sin mamma Mary (Alice Krige) och dom är båda sömngångare. Charles får vittring på Tanya (Mädchen Amick) i skolan, hon verkar tydligen vara alldeles perfekt för att andas i sig oskuldsångor från men Tanya är inte riktigt lika sugen på det – såklart.

Äsch, va fan, det här är skrattretande uselt egentligen men jag kan inte låta bli att tjusas liiiite i alla fall. Det är som sagt rätt charmigt även om det också är totalt ospännande, vilket lätt kan ses som ett minus eftersom vi snackar skräckfilm här. Men en etta kan det inte bli tal om. Jag är snäll idag. Och lite nöjd.

 

 

.

Nästa vecka kommer en Stephen King-film som även den börjar på bokstaven S – i alla fall på svenska.

Stephen King-tisdag: GRÄSKLIPPARMANNEN (1992)

Den enda film jag fått önskemål om att ha med i detta tema är dagens, Gräsklipparmannen. Det var Sofia som till och med krävde en text om den och vem är jag att säga nej till detta?

Det visade sig dock vara svårare än jag trott att hitta filmen och att skriva en recension enbart baserad på mina minnen från biobesöket för 24 år sedan fanns inte på kartan. Det var bara att leta och att helt sonika beställa den på Import-bluray – på tyska!

Det stod i informationen om filmen att det gick att se den med engelskt tal men när jag skulle köra igång den visade det sig att det inte var fullt SÅ lätt. Hur många gånger jag än klickade på rätt inställning så började Pierce Brosnan snacka tyska. Okej, jag hade säkert förstått filmen tillräckligt bra även på ”fel” språk men det kändes inte riktigt rättvist, jag vill ju kunna bedöma den någorlunda korrekt ändå.

Men skam den som ger sig. Jag lyckades till slut få skivan att fatta vad jag ville och filmen startade och allt var frid och fröjd ända tills jag insåg att det var ETTHUNDRATJUGOFYRA år sedan filmen gjordes. Det ser så ut på effekterna i alla fall. Filmer som på nåt sätt handlar om TV-spelsgrafik blir jättefort våldsamt förlegna och Gräsklipparmannen är ett utmärkt exempel på det. Det är i långa stunder så lökigt att jag inte kan ta filmen på minsta allvar och det verkar som att jag inte är ensam om det, till och med Stephen King själv verkar hålla med.

Filmen hette nämligen till en början ”Stephen King’s The Lawnmower Man” men King stämde producenterna då han ansåg att filmen inte påminde om hans novell ens det allra minsta, förutom titeln och en enda scen. Och han verkade ha fått rätt eftersom titeln ändrades och all övrig info om vilken skrift filmen baserats på. Frågan är hur filmen hade tagits emot UTAN Stephen Kings namn i sammanhanget? Jag tror till exempel inte att jag sprungit benen av mig till biografen utan den tron och vetskapen. Filmen har ändå spelat in tre gånger sin budget och måste ändå ses som rätt lyckad rent ekonomiskt. Så lyckad som film är den dock inte.

Jaff Fahey lyckas transformera sig från efterbliven gräsklipparman till hunk med hjälp av mindre och mindre kläder samt balsam och en hårborste och Pierce Brosnans vetenskapsman gör sig allra bäst med bar överkropp.

En tanke där…. Pierce Brosnan utan tröja kan rädda nästan vilken film som helst va?

.

 

 

En liten parentes, jag tyckte inte filmen var särskilt bra även 1992… Nästa vecka dyker det upp en Stephen King-film där han är betyyyydligt mer inblandad än här.

 

HA ETT UNDERBART LIV

Vissa favoritfilmer från förr ska verkligen inte ses om. Det trista är att man aldrig på förhand vet vet vilka dessa filmer är.

Att se Ha ett underbart liv var en stor upplevelse för ett tjugoårigt jag 1992. Ett 42-årigt jag är inte lika imponerad, jag känner mig inte ens förlåtande, knappt ens förstående. Vad såg jag i den här filmen, vad var det som gjorde den så bra?

Kanske att den var lite fräsigt filmad? Att allt är sett litegrann ur grodperspektiv och känns ”bredare” än i verkligheten, precis som när Svullo var Den elake polisen på TV. Det jag inte hade koll på då men vet nu är att Ulf Malmros satt i regissörsstolen i båda fallen.

Kanske gillade jag filmen för att Kjell Bergqvist ramlade baklänges sittandes i en fåtölj? Kanske för att Lina Perned pratade skånska fast hon bor i Norrland? Kanske för att….näe, jag ger upp, jag har ingen aning. Jag vet inte. Jag vänder ut och in på mig själv men det spelar ingen roll, anledningen till att jag gav Ha ett underbart liv högsta betyg 1992 är skriven med blindskrift på en lapp som åratal av väder och vind gjort helt oläsbar.

När jag såg filmen 1992:

När jag såg filmen 2014:

Svensk söndag: SVART LUCIA

Jag såg Svart lucia på bio när den kom 1992. Jag tyckte jättemycket om det nya ansiktet Tova Magnusson och jag hade jättesvårt för det andra nya ansiktet Figge Norling. Dom båda tyckte dock om varandra och blev ett par under inspelningen, var sedan ihop i många år och fick två barn innan deras vägar gick åt olika håll. Den sista informationen är dock helt oväsentlig då det är filmen det handlar om här.

Svart lucia kändes som en rätt fräsch film när den var ny, jag gillade den. Den var mörk, lite läskig och ungdomarna var inte direkt harmoniska och snälla. Nu när jag ser den känns den fortfarande skönt mörk men kanske inte lika fräsch. Historien håller, skådespelarprestationerna är det inget fel på men dialogen…..DIALOGEN!?!?!?! Bitvis är det mossigt så jag sitter och skruvar på mig. Jag ser manuset framför mig, mellanrummet mellan orden som ska symbolisera en paus men allt blir bara stolpigt, styltigt och konstigt. Pratar vi verkligen så? tänker jag flera gånger och höjer kudden framför ansiktet.

Men hur knackigt snacket än låter ibland så är det inte tal om att ta fram motorsågen här. Svart lucia är en habil film, en rätt spännande thriller som skulle passa på vilken luciavaka som helst bland popcorn, folköl och tonårshångel. Den är okej men inte direkt bra för att avsluta med en enkel sammanfattning.

Svensk söndag: MIN STORE TJOCKE FAR

Osvald, lyssna på mig. Vi har en pappa som inte riktigt är som andra.”

Osvald Nilsson (Nick Börjlind) vet att hans pappa är lite annorlunda. Det är sommarlov 1959 och Osvald är nånstans i Sörmland med sina föräldrar Victoria (Ann Petrén) och Fritz Algot ”Tjaffo” Nilsson (Rolf Lassgård). Pappan har lovat Osvald att spela fotboll då han själv behöver gå ner några kilo samtidigt som han har lovat kyrkokören att lära dom sjunga en argentinsk mässa. Samtidigt dricker han rätt hårt, flirtar med damer och snackar goja. ”Säg inte till mamma att jag småtuggar lite med en pudding”. Han går på restaurang med sin son men byter lite snabbt bord till nån med klänning och tvingar Osvald käka pompa i sin ensamhet och samtidigt hålla en hemlis.

Jag såg den här filmen när den kom 1992. Då tyckte jag den var rätt bra. Jag identifierade mig inte med någon särskild, jag såg filmen rakt upp och ner så som man kanske alltid borde göra men som jag sällan kan. Tjaffo var en tjock men charmig pappa men han var i alla fall en pappa. Han var där i fysisk form även om han sällan var det i psykisk.  Nu såhär tjugo år senare är mina sympatier med Ann Petréns Victoria och jag önskar bara att hon skulle FLY. Ta Osvald i näven, ordna sig ett eget liv, träffa Tjaffo på sina egna premisser och inte på hans. Jävla gubbjävel!

Nu är det väldigt få människor som är rent svarta eller vita, gråskalan är som tur är utbredd även bland narcissister och alkoholister. Det går därför inte att tycka genuint illa om den där stora tjocke fadern men det går att se på livet på ett annat sätt. Det där var 1959. Skulle det kunna hända 2014? Ja, kanske. Varför inte?  Rolf Lassgård har väl varit med på listan över Sveriges sexigaste män sen i mitten på 90-talet, har han inte? Är man bara snygg vad gör det om det fyllevinglas och ljugs?

Jag tycker fortfarande att filmen är godkänd men jag ser den inte med värme i magen som jag gjorde sist. Jag misstänker att det beror på att den 20-åriga jag inte riktigt hade samma synskärpa som mitt 40-åriga jag. Och tvärtom. Men Ann Petrén är som vanligt självlysande. Det fattade jag inte heller – då.

DÖDLIGT VAPEN 4

110 min. 114 min. 118 min. 127 min. Det har blivit fyra Dödligt vapen-filmer och varje film har varit aningens längre än sin föregångare. Frågan är till vilken nytta? Filmer funkar precis som livet i övrigt, det gäller att fylla åren med innehåll för att det ska vara nån idé med att bli äldre. Att bara sitta hemma på en stol och vänta på att bli gammal är ju ingen vits, inte heller att göra en lång film som bara har manus och mening nog att vara mycket kortare.

Alla fyra Dödligt vapen-filmerna hade tjänat på att kortas ner 15-20 minuter. Det är mycket dötid, mycket långdraget tjafs mellan Murtaugh och Riggs. Men jag minns även den där sommardagen 1998 när jag och min dotters pappa hade barnvakt och gick på premiären av Dödligt Vapen 4 i Borgholm, då kunde den gärna ha fått vara mycket längre. När jag ser filmen femton år senare – och betydligt mer utvilad – känner jag att den definitivt är lång nog. Alltså, definitivt.

Riggs ska bli pappa, Murtaugh ska bli morfar och det är ett jävla tjat om det där med att skaffa barn utan att vara gift. Murtaugh är en mänsklig moralpredikan hela han vilket är ganska så tröttsamt att lyssna på speciellt efter att ha sett fyra filmer på kort tid. Såg man filmerna 1987 till 1998 är det kanske en annan sak.

Bortsett från att Riggs har kapat hockeyfrillan så är Dödligt vapen 4 väldigt lik dom övriga tre. Saxofonkillen är tillbaka och han tutar på med sedvanligt engagemang och att stoppa in skrik-göken Chris Rock och vig-nissen Jet Li hjälper liiite men inte tillräckligt mycket för att filmen ska kännas fräsch. Fast jag minns att jag tyckte det 1998. Jag tyckte bra mycket bättre om filmen då än nu. Jag hade lite annan syn på Mel Gibson då också men sett med objektiva ögon, när han sätter in charmoffensiven är det få som klår honom på vita duken. I alla fall DÅ.

Eftersmaken blir i alla fall okej, filmen letar sig upp till en svag trea och jag tror faktiskt inte att det här är det sista vi ser av radarparet Murtaugh och Riggs. Det skulle förvåna mig föga om det dyker upp en Dödligt Vapen 5. Men Mel Gibson dyker upp på bio redan 2014, i en film jag ser fram emot. Han spelar Conrad Stonebanks i Expendables 3. Hör jag lite jubel och visslingar?

DÖDLIGT VAPEN 3

Tre år har gått sedan Dödligt vapen 2 kom, tre år som känns som tre veckor. Både styrkan och svagheten hos Dödligt vapen-filmerna är att dom lider av ”Beck-syndromet”, känslan av att dom är filmade direkt efter varandra och att scenerna är instoppade via post-it-lappar där dom passar bäst. Tvåan fick inte många av dom bättre lapparna, trean desto fler. Trean har dessutom en kvinnlig karaktär, Lorna Cole (Rene Russo), som jag tycker lyfter filmen en stor smula från den där macho-man-smörjan som kletades ut i film nummer två.

Annars känner man igen sig både i Danny Glovers tveksamma agerande, Joe Pescis okejokejokej och Mel Gibsons galna ögon och välborstade lockiga frisyr. Som vilken TV-såpa som helst i långfilmsformat alltså.

Murtaugh (Glover) ska gå i pension om några dagar och försöker hålla sig borta från stridens hetta men han vet lika bra som oss andra att han har helt fel partner om det ska gå vägen. Riggs (Gibson) är en vandrande krutdunk och så långt ifrån en mysfarbror man kan tänka sig. Vad själva storyn handlar om är egentligen oväsentlig, även där är filmen väldigt lik vilken Beck-film som helst. Man struntar i vad som händer, man vill se karaktärer man känner igen som beter sig som dom alltid gjort och som vinner på slutet. Martin Riggs eller Gunvald Larsson, vem bryr sig?

Trean är mer mysig än spännande men också betydligt mindre dum än tvåan. Sen gillar jag asfaltsscenen av nån anledning. Den är episk (i brist på bättre ord), lika episk som toalettscenen från Dödligt vapen 2.

Mors-dag-helg: STOPP! ANNARS SKJUTER MORSAN SKARPT

Det finns många filmer som skulle må bra av ett titelbyte. Det här är en av dom.

Stopp! Annars skjuter morsan skarpt är nämligen ingen larvig svensk översättning från en tuff amerikansk titel, närå, det går inte ens att skylla på det. Stop! Or my mom will shoot heter den nämligen i original och det är en titel som inte ens en mamma kan älska. Inte ens den hårdkokta morsan herself, hon som här spelas av Estelle Getty och som begåvats med en son hon älskar över allt på jorden.

Sonen Joe Bomowski (Sylvester Stallone) jobbar som polis och har lyckats hålla sin överbeskyddande curlande minimala mamma på avstånd i över fem år men så en dag dyker hon upp lilla Tutti, ja hon heter det. Tutti Bomowski. Redan på flygplatsen visar hon stolt upp bilder på Joe som liten med blöjeksem och jag förstår varför Joe inte vill ha henne i sin omedelbara närhet. Hon är helt gränslös, tanten!

Tutti oroas över att Joe fortfarande är singel och kvinnan/kollegan Gwen som han träffar (JoBeth Williams) tror att Joe samtidigt träffar andra eftersom han håller på med skumma telefonsamtal på nätterna och Joe vill inte berätta för Gwen att det är lilla mamma han pratar med och Joe vill inte berätta för lilla mamma om Gwen. Samtidigt är han rätt tuff, ingen standardmes (Hallå! Han är ju Rambo god damn!) och han säger till på skarpen ibland även om det inte alltid når fram. Eller sällan når fram. Eller aldrig.

Joe Bomowski är kanske Sylvester Stallones mysigaste rollfigur till dags dato. Skittrevlig i brun mockajacka och charmig som få, fin tillsammans med jämngamla JoeBeth Williams och rätt skojfrisk för övrigt. Jag har sett den här filmen en handfull gånger och varje gång blir jag lika förvånad. Jag gillar den. De är underskattad på nåt vis. Stallone kan agera även i denna typ av roller och jag tycker det är synd att han inte fick göra fler rena actionkomedier när han var som hetast i slutet på 80-talet.

PÅ HEDER OCH SAMVETE

Jag tänker inte ge mig in i genusdiskussionen inom den amerikanska militären men en blind ökenråtta kan se och förstå att kapten JoAnne Galloway (Demi Moore) inte har det helt lätt på jobbet. Tillsammans med juristspolingen Daniel Kaffee (Tom Cruise) ska hon utreda mordet på en ung marinsoldat, en soldat som misstänks ha mördats av två soldatkamrater när det blev känt att han anmält ett brott som hänt på reglementet. Sånt gör man bara inte, det är emot all form av hederskodex och kanske var det så att soldaten tystades med överordnades goda minne?

På heder och samvete är från början en pjäs skriven av ingen mindre än Aaron Sorkin. Aaron Sorkin är killen som får TV-och-filmnördar att glida ner i split bara hans namn nämns eftersom han skrivit manus till TV-serien Vita Huset och filmer som The Social Network, Charlie Wilson´s War, Moneyball och Presidenten och Miss Wade. Vad gäller På heder och samvete så skrev Sorkin själv filmmanus av pjäsen och det gjorde han rätt i med facit i hand. Dialogen är extremt välskriven och det är lite av Sorkins signum. Filmkaraktärerna pratar som man gör, det flyter, det låter som på riktigt och det är nåt man inte är bortskämd med direkt. Sen att samtliga roller är tillsatta med milimeterprecision gör inte saken sämre. Jag har svårt att tänka mig tre skådespelare som var hetare då än trion Tom Cruise, Demi Moore och Jack Nicholson. Lägg sen till Kevin Pollack, Kiefer Sutherland och Kevin Bacon som nån form av hård topping på jätteglassen så får du en riktig storfilm anno 1992.

Jag såg den här filmen på bio 1993 och jag minns att det var många tankar som snurrade i skallen efteråt. Kan något liknande hända i verkligheten? Hur ser Jack Nicholson ut privat när han vaknar en söndagmorgon och fixar frulle till frugan? Varför känns armén som en värld där jag inte vill sätta min fot? Hur sjukt lika är inte Tom Cruise och Demi Moore egentligen? Varför är män såna hjärtlösa as? Nä, nu hamnade jag där igen. Genusfrågor, mansförakt…blääh…jag orkar inte. Män som grupp är inte all världens ondska personifierad men filmer som denna startar gärna och ofta den form av tankar hos mig. Det finns liksom inga snällisar och den snällis som finns (Kaffee) är inte särskilt behaglig han heller.

Samma typ av tankar dyker upp när jag ser om filmen såhär nästan tjugo år senare, med ett enda tillägg: Fy fan vad Suri Cruise är lik sin pappa och oj vad hon kommer se ut som Demi Moore när hon blir stor. Filmen i sig är bra, såklart, men den känns inte lika bra nu som då och det handlar inte om att filmen åldrats, snarare att jag har det. Vajande amerikanska flaggor, trummor, trumpeter och cymbaler, jag har helt enkelt bra mycket svårare för den grejen nu än då. Jag blir lite fnissig av det högtravande, jag vill stoppa in fingrarna i Jack Nicholsons gubbafläsk och ropa sicken blås och jag tycker det är lite smålarvigt med uniformer hur snygg Tom Cruise än må vara klädd i en.

På heder och samvete är en sevärd film, inget snack om den saken, men den rinner av mig i takt med eftertexterna som ljummet vatten en högsommardag.

När jag såg den 1993:

När jag såg den 2012:

Veckans Sarandon: LORENZOS OLJA

Det är nåt med den här filmen som gör mig besviken och jag vet faktiskt vad det är: jag förväntar mig lite mer Lorenzo Lamas.

Lorenzo Lamas är den enda Lorenzo jag känner till och han har inte gjort så mycket av värde rent skådespelarmässigt sen han spelade Lance Cumson i Falcon Crest.

Det är svindumt att tänka på honom när jag ska se ett sorgligt drama om ett sjukt barn, asdumt är det verkligen, men vissa ticks rår jag inte på. Det här är dock ett av mina sämre.

Lilla Lorenzo får en svår sjukdom – ALD – och får en diagnos att han garanterat kommer dö inom två år. Som föräldrar reagerar Augusto och Michaela (Nick Nolte och Susan Sarandon) ungefär som förväntat: med chock, sorg, tårar och ett jävlaranamma. Lorenzo ska fanimej inte dö, vi ska hitta ett botemedel!

Susan Sarandon blev Oscarsnominerad för Bästa kvinnliga biroll för den här filmen och Nick Nolte är riktigt bra även om han inte ser ut som Nick Nolte. Jag vet inte vad det beror på, glasögonen kanske, men han är inte alls lik sig själv här. Filmen i sig är ett väl fungerande drama men stöpt i sedvanlig Hollywood-förpackning och jag tycker det blir lite beigt.

Känner man för att snyfta lite och förundras över mirakel så är det en toppenfilm, längtar man efter Lorenzo Lamas är den helt fel.

Här finns filmen att hyra.

 

 

Fruar och äkta män

Jag tänker ofta att jag skulle vilja vara en fluga på väggen i vissa sammanhang. Ofta i suspekta sammanhang. Ofta i suspekta privata sammanhang. Tänk så coolt det skulle vara.

Eller fluga förresten, jag skulle lika gärna kunna vara Den Osynliga Kvinnan, en sån som kan smyga runt lite här och var och liksom bara kika lite. Inte för att samla in skvaller, inte för att ha kontroll över någon utan mer för att jag är intresserad av hur människor beter sig och reagerar i jobbiga situationer. Att vara en osynlig fluga på fönsterbrädan på en välbesökt psykologmottagning vore alltså det ultimata.

Att se Fruar och äkta män är det närmaste känslan av den där flugan jag kan komma i filmsammanhang. Jösses, det här är naket och utlämnande så det nästan kliar på kroppen men ändå är det härligt på nåt underligt vänster. Vem skulle kunna få ihop en sån här historia och göra den så hysterisk och så kul och i samma andetag så otäckt mänsklig som mannen som gett gestaltterapi ett ansikte, Woody Allen?

Filmen börjar med en parmiddag som urartar på ett sätt som sällan ses på film. Två gifta par ses i det ena parets lägenhet (Judy Davis är gift med Sydney Pollack och Woody Allen med Mia Farrow) för vidare promenad till en restaurang. Då berättar paret Davis/Pollack att dom ska separera, men lugn bara luuuugn, vi är sams, vi är eniga, vi gör det här i samförstånd. Men Mia Farrows Judy kan inte hålla sig lugn. Hon bryter ihop, hon får totalt spel och kan inte sluta älta detta vare sig under middagen eller senare på kvällen när dom kommer hem. Sängkammarscenen mellan dom två hyperneurotikerna Farrow och Allen är så mitt-i-prick att jag bara sitter och ler varenda gång jag ser den. Herregud, är det SÅ kvinnor är? tänker jag för att i samma sekund fundera på om dom flesta män på insidan egentligen är som Woody. Sen skrattar jag högt och hjärtligt åt hela mänskligheten för vi är bra larviga ibland allihop.

Precis som vanligt i Woody Allens filmer så är det han själv som hugger den yngsta och snyggaste donnan (i det här fallet Juliette Lewis) men alla karaktärer får ungefär lika mycket plats förutom ett övervägande fokus på äldre män som lämnar sina äldre fruar och byter ”upp sig” till en yngre kärlek men samtidigt ”ner sig” i mentala utvecklingsmöjligheter. Hur som helst, det är relationsförvecklingar i vartenda hörn, högt och lågt, passionerade och krystade, fina och kanske inte lika…fina. Det är barnlängtan och singelnyfikenhet och det är den där frustrerande känslan av att gräset nog faktiskt ÄR grönare på andra sidan och det är bara att sätta sig väl till rätta i soffan och hänga med på åkturen.

Jag återkommer till min fluglängtan, till det här med mitt intresse för att skrapa på ytor. Woody Allen är fenomenal på ytskrap. När han får till det som här så vill jag hellre vara ett microchip och  bli inplanerad i hans hjärnbark. Jag tror han är ett helvete att leva tillsammans med men han är ett unikum vad gäller att skriva filmmanus OCH att suga musten ur och skrapa hudflikar på sina skådespelare.

I den här filmen är det som att han osthylat bort hela övre hudlagret på både Mia Farrow och Judy Davis, dom är helt gränslösa, helt makalösa, modiga. Lika modiga som om dom suttit hos psykologen och pratat om sina innersta tankar och samtidigt vetat om att en okänd osynlig kvinna satt skräddare på golvet och lyssnade – och det skulle ju aldrig hända. Men här händer det. Plötsligt liksom. Som en trissvinst.

BENNYS VIDEO

Vad är skönast? Springa i skogen bland stock och sten och få ren luft i lungorna eller kuta på ett löpband tillsammans med tjugo andra svettiga löpbandslöpare på Sats?

Vad är mest givande? Att ha tre hundra facebookvänner som du håller koll på och som håller koll på dig eller tre nära vänner som du pratar öga mot öga med när tillfälle ges?

Vad är mest intressant? Att titta på film och leva sig in i den påhittade världen eller att leva sitt liv i verkligheten?

Jag tror inte att det här är helt enkla frågor med självklara svar, inte någon av dom, men efter att jag har sett Michael Hanekes personliga inlägg i videovåldsdebatten börjar det åtminstone snurra i min skalle.

Benny (Arno Frisch) bor med sin mamma och pappa (Angela Winkler och Ulrich Mühe) och han har egentligen bara ett enda intresse: film. Han hyr film dagligen i den lilla videobutiken och det är inga ”vanliga” filmer han ser, det är uteslutande våldsfilmer och skräckfilmer.

I sitt rum har han en videokamera på stativ och han filmar ofta och gärna. Filmen från när han var på landet med sina föräldrar och dom dödade en gris går på repeat i pojkrummet. Han har dragit ner samtliga svarta rullgardiner för fönstren och filmar utsikten från fönstret med kameran, utsikten som sedan kan ses på TV-apparaten, live fast som på film. Allt som ses på en skärm är intressantare än det som sker i det riktiga livet. Allt. Alltid.

Utanför videoaffären träffar han på en flicka som även hon verkar vara väldigt filmintresserad. Föräldrarna är bortresta över helgen och Benny är ensam hemma. Han passar på att bjuda med sig flickan hem och hon stannar en stund och han passar på att visa henne grisfilmen och även det av honom stulna slaktvapnet. ”Har du sett en död nån gång? I verkligheten alltså?” frågar flickan Benny. För henne är skillnaden mellan film och verklighet stor, reell och inte särskilt konstig men för honom är den mer luddig. Finns det ens någon skillnad undrar jag? Är han ens med i matchen? Hur det än är med den saken så laddar han vapnet och ger det till flickan. Skjut då, fegis, säger han. Skjut själv, säger hon och han skjuter.

Det finns så mycket att skriva om den här filmen, så mycket som handlar om föräldraansvar och idiotungar, varför ungar blir idioter och varför föräldrar inte orkar vara föräldrar. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om moral och sunt förnuft och fortsätta mitt mässande om vikten att lära barn kunna känna – och FÅ känna – empati. Brist på empati är tamejfan roten till allt ont här i världen, stort som smått.

Att se Ulrich Mühe, den beige näbbmusen från De andras liv, var intressant då hans karaktärer i dessa filmer inte skiljer sig nämnvärt åt. Dom är båda duktiga på sitt jobb och slutför det dom är ålagda att göra med tysk klinisk precision. Arno Frisch var sjutton år när han spelade fjortonårige Benny och fem år senare spelade han skithuvet Paul i Funny games, en rollkaraktär som lika gärna skulle (och borde) ha hetat Benny. Ju mer jag tänker på det ju säkrare blir jag. Haneke gör ingenting av en slump. Kan Benny döda en flicka när han är fjorton, vad kan han då inte göra när han är runt tjugo?

En film som Bennys video har så många bottnar och så många frågeställningar som jag skulle vilja analysera, alternativt höra någons åsikt som lyckats resonera klart över filmen. Har du sett filmen och har något du vill tillägga, skriv gärna en kommentar.

Har du sett filmen OCH kan resten av Michael Hanekes repertoar som ett rinnande vatten OCH brinner av längtan att berätta om dina filmfunna klurigheter för andra? Kan du inte starta en studiecirkel hos ABF och ringa mig? Jag kommer, count me in!

 

Filmfruntimmersveckan: Kristina

Det här är Bobbi Kristina Brown.

Om man läser tidningarna (och då både mellan och på raderna) är det lätt att känna att den här tjejen inte haft den enklaste av uppväxter. Med Bobby Brown som pappa och Whitney Huston som mamma och med allehanda sorters knark i närheten både till vardag och fest tycker jag att hon behöver en riktig hederlig jordgubbstårta och ett stort hurra på sin namnsdag.

Som inslagen present får hon Bodyguard, filmen från 1992 som gjorde  mamma Whitney (som redan innan var stor sångfågel) till den allra  STÖRSTA på sin tid och som även gjorde att hon kunde skriva till skådespelerska på  sitt CV fast hon egentligen mest spelade sig själv.

Frank Farmer (Kevin Costner) jobbade som livvakt åt president Reagan men när han misslyckades med att förhindra ett attentat mot presidenten sa han upp sig. Nu ska han istället agera livvakt till Rachel Marron (Whitney Huston), en av världens största sångerskor som blir hotad till livet av vad dom tror är ett galet fan. Det är ingen lätt match, speciellt inte när starka känslor blir inblandade.

Soundtracket blev snabbt en listetta och låtarna håller fortfarande även om dom känns en smula daterade. Dolly Partons låt I will always love you kommer för alltid att förknippas med Whitney, med Bodyguard och med mitt eget bröllop.

Grattis Bobbi Kristina! Hoppas du får både en bra namnsdag och ett bra liv.

Här kan du se trailern.

Fiffis filmtajm utmanar dig: Berätta om en film som förändrat ditt liv

Film kan vara en magisk upplevelse på många plan, för en del på fler plan än andra.

Jag själv baserar stora delar av mitt liv på minnen förknippade med film på ett eller annat sätt.

Jag minns första biodejten med första pojkvännen. Jag minns hur det luktade på Filmstaden Söder när jag gick på bio med min dotter för allra första gången och jag minns luftkonditioneringens svalka när jag såg Speed på premiären i ett sommarhett New York. Jag kan ärligt säga att jag minns omständigheterna kring vartenda biobesök jag någonsin varit på OCH att det antagligen inte är helt friskt, men sån är jag och sån kommer jag antagligen alltid att vara.

Att en film kan förändra människors liv är inte någon nyhet. Thelma & Louise förändrade mitt men många många filmer har förbättrat mitt liv till det bättre. Ibland behövs det så lite som en enstaka liten scen för att jag ska få mig en tankeställare eller lära mig nåt nytt och bra.

I filmen Singles tvättade Kyra Sedgewick toastolen med en vit T-shirt. Jag blev alldeles lyrisk. Det såg så harmoniskt ut, nästan lite lyxigt och det blev skinande rent när hon satt där på toagolvet och hon var så fin med sina blonda lockar när hon gned det vita porslinet med tröjan.

Jag har tvättat toaletten många gånger med en T-shirt sen dess. Måååånga gånger (och nej, jag lägger den inte i tvätten sen, jag slänger den och ja, jag brukar ta tröjor som är halvfula och kastbenägna, jag är inte helt pockolocko). Hela ritualen blir liksom roligare då. Jag låtsas att jag är Kyra, en urtvättad tröja får tjänstgöra en sista gång, muggen blir gnistrande ren och en doft av Hollywood Boulevard smyger sig in i vardagen. Det är fantastiskt egentligen, allt detta på grund av några minuter i ett litet oansenligt romcomdrama från 1992.

Nu är jag såklart jättenyfiken på om det finns någon film eller scen som förändrat DITT liv till det bättre. Vill du berätta?

Skriv gärna i kommentarsfältet så att alla kan ta del av din historia eller mejla mig om du hellre vill det (fiffi@fiffisfilmtajm.se). Jag publicerar inga av mejlen på bloggen sen, är det en hemlighet stannar den hos mig.

[Vill du läsa mer om hur det gick till när Thelma & Louise klev in och styrde upp mitt liv, klicka här.]