Kategori: 1993

Publicerat

Skräckfilmssöndag: DARK WATERS (1993)

Det finns en liten filmisk subgenre som kallas nunsploitation. Den hade nån slags peak i Europa på 70-talet men det sägs att den svenska filmen Häxan från 1922 är starten, eller föregångaren. Det här är heller ingen subgenre som verkar dö ut utan det pickar upp lite filmer här och där där se senaste (mig veterligen) är Robert Rodriques Machete (med Lindsay Lohan som nunna) och Nude nuns with big guns. Båda filmerna är från 2010.

Dark waters (eller Temnye vody som den heter i original) är en helgjuten nunsploitationfilm då den i var och varannan scen visar på nunnor både med och utan brinnande kors men i princip alltid MED kläder.

Jag kom över en recension av filmen på sajten DVDBeaver och där kan man läsa detta:

”It has been acclaimed as ”visually amazing” (Videoscope), ”deeply disturbing” (BBC Radio One), ”a must see for serious horror buffs” (Film Review), and compared to the works of Bergman, Bava and Argento. Now experience the modern Nunsploitation masterpiece from co-writer/director Mariano Baino as you’ve never seen or heard it before: When a young Englishwoman attempts to discover her mysterious connection to a remote island convent, she will unlock an unholy communion of torment, blasphemy and graphic demonic depravity.  Louise Salter (INTERVIEW WITH THE VAMPIRE) stars in this ”stunning and horrifying debut” (Digitally Obsessed) filmed on location along the grim Ukraine coast now transferred in HD from the original 35mm negative and featuring over 4 hours of startling Special Features.”

Ofta när recensenter jämför små och lite mer obskyra filmer, som till exempel Dark Waters, med filmer gjorda av stora regissörer, som till exempel Ingmar Bergman eller Dario Argento, sitter jag oftast och funderar på vad i hela fridens namn dessa recensenter rökte under filmens gång. Jag fattar liksom aldrig vad dom menar. MEN, just den här gången har jag inga problem med att se vare sig Det sjunge inseglet eller Suspiria i Dark Waters. Jag kan nog få in Jean-Jacques Annauds Rosens namn (från 1986) också faktiskt men det beror nog mest på omgivningarna. Det är mycket kloster här.  Mycket.

Stämningsmässigt funkar filmen och vissa scener är jättesnygga men mycket är väldigt lökigt. Sista tio minuterna gillade jag mycket MEN sen dyker det upp ett monster och då skrattar jag högt för mig själv. Så nej, nämen nej, jättebra är det verkligen inte och inte ”visually amazing” heller. Hade filmen gjorts 1922 så ja, men 1993, gud nej.

Här kan du se vilka andra skräckfilmer jag hittills skrivit om i mitt söndagstema.

Publicerat

Stephen King-tisdag: KÖPLUST (1993)

Det var många år sedan jag läste boken som på svenska heter Köplust och i original Needful things. Den kom ut i svensk översättning 1992 och jag slukade den med detsamma, precis som jag gjorde med dom flesta Stephen King-böcker från 1982 och femton år framöver.

Det var julafton när jag höll en ny Stephen King-bok i min hand, precis som att jag under tio års tid kände att sommaren inte började på riktigt förrän jag låg på en filt på en gräsmatta och läste årets Hamilton-bok i pocket. Det var tomt när Jan Guillou slutade skriva dessa, somrarna blev aldrig mer sig lika.

Det är nåt speciellt när man hittar en författare man verkligen gillar, det är som att man får ett gemensamt språk som blir så väldigt speciellt. Författaren skriver ord på ett papper och i min hjärna spelas bilder upp när jag läser, jag ser saker, syner, människor, platser och jag tror på det jag ser, det blir verkligt. När boken sen filmatiseras och ingenting visas upp på det sätt jag såg det, ja, det blir knepigt ibland minst sagt. Vissa böcker funkar bättre än andra (Död zon till exempel, och Lida) medans en bok som Köplust blir nånting helt annat i filmiskt format än som läsupplevelse.

Nu ska jag inte höja boken till skyarna som någon av Kings bästa för det tycker jag verkligen inte att den är, men jag tyckte den var mysig på det där Castle Rock-småstads-sättet och karaktärerna beskrevs som alltid på mänskliga vis. I filmen blir karaktärerna mer av stereotyper. Ed Harris som sheriffen Alan Pangborn, Amanda Plummer som den knepiga Nettie, Bonnie Bedelia som den flirtande servitrisen Polly Chalmers och Max von Sydow som den charmerande men mystiske mannen Leland Gaunt som öppnar en butik i staden vid namn Needful things, en butik som har allt och då menar jag verkligen ALLT.

Filmen klarar sig på dom äldre skådespelarnas professionalism för jag kan inte med all välvilja i världen säga att den unge skådespelaren Shane Meier spelar Brian Rusk med den äran. Han känns mer än lovligt otrygg i sammanhanget. Men summa summarum är detta två timmar som är svagt okej men inte så mycket mer.

.



Nästa vecka kommer en ny film med Stephen King. Ja, en sprillans ny!

Publicerat

ETT OANSTÄNDIGT FÖRSLAG

Vissa filmer bör förpackas i malpåse och förslutas med dubbelknut nåt halvår efter premiären. Ett oanständigt förslag är en sådan film. När den kom 1993 var den lite..vågad, nu är den i det närmaste skrattretande blajig.

Tankebanorna kring om alla går att köpa bara summan är rätt var lite spännande, det var dessutom en äldre man (Robert Redford) som hade linnebyxorna fulla med både ståfräs och stålars, det var dåtidens heting Demi Moore han ville köpa och det var en glasögonprydd och lite nördig Woody Harrelson som var den svartsjuke pojkvännen som sa ja till den där natten. Och pengarna. Satan vad dom lockade. En miljon dollars för en natt med flickvännen. En enda jävla natt. What´s the big deal? Hon var ju med på det också såklart. Det var en affärsuppgörelse, ingenting annat. Ingen kärlek, inga känslor, bara sex.

Hela filmen är en uppvisning i superdaterad lökighet. Dialogen, musiken, kläderna, skådespelarna, alltså jag kan inte hålla mig för skratt när Woody spelar över i sin frustration, när Demi ska leka sval/svår och oberörd över vad den där natten satt för spår och Herr Redford, satan vilken slemmig jävel.

Filmen står och väger mellan en etta och en tvåa men min respekt för Adrian Lyne som regissör gör att jag väljer att vara hygglig. Men det svider lite, det gör det.

Publicerat

Dagens duo: BENNY & JOON

Jag minns det som sommar när jag såg Benny & Joon på bio. Varmt var det i alla fall. Jag minns det som vinter när jag såg om Benny & Joon. Kallt var det i alla fall. Det är konstigt det där att yttertemperaturen ibland känns så viktig när man ska sammanfatta en filmupplevelse, det har ju liksom ingen betydelse alls egentligen. Man lider sällan av stekande sol i en biograf och man sitter sällan i snödrivor hemma i soffan.

Jag tyckte om Mary Stuart Masterson jättemycket på 80- och början av 90-talet. Hon var så himla bra både i Some kind of wonderful, En bädd av rosor och Stekta gröna tomater. Jag skulle nog tycka om henne fortfarande om hon bara fick några intressanta roller.

I Benny & Joon spelar Mary Stuart Masterson Juniper ’Joon’ Pearl, en ung tjej vars personlighet karakteriseras av hennes psykiska ohälsa. När hon träffar Benny (Johnny Depp) är det som att hon hittar hem. Den excentriske Benny vars stora idol är Buster Keaton blir hennes själsfrände.

Jag tycker det här är en fin liten film, färgstark, mysig och kanske till och med viktig. Viktig är det sämsta ord man kan använda i en recension, jag veeet, men det struntar jag i för filmen känns just det. Viktig.

Johnny Depps Benny och Mary Stuart Mastersons Joon är fina ihop, dom känns liksom…tecknade. Animerade. Dom är söta, gulliga och rara i alla sina konstigheter och jag tror på dom som ett par. Personkemin är helt enkelt jättebra.

 

.

Publicerat

Tre om en: SPORTFILMER

WE ARE MARSHALL (2006)

1970 kraschade ett flygplan med ett hela Marshall University Football Team ombord. 37 lagmedlemmar, tränare och anhöriga dog. Otroligt läskigt, otroligt sorgligt och vilket jobb bara att bygga upp laget igen, jag blir trött bara av att tänka på det. Och ledsen.

Skolans rektor (David Straithairn) lägger ner ett jättejobb på att hitta en ny coach men alla säger nej och till slut har han ringt alla namn på listan. Men som av en händelse eller bra slump får han kontakt med Jack Lengyel (Matthew McConaughey), en charmigt egensinnig man med till synes obegränsad mängd energi i kroppen. Jack vill inget hellre än att ta sig an uppgiften och han packar ihop familjen och flyttar till staden (Huntington? Hette den det?).

Det här är superamerikanskt, det är flaggviftande, det är trummor och cymbaler och stråkar och det är en fanatisk laganda som i en viss demonstrationsscen blir nästan för mycket även för mig. Men nånstans håller sig filmen på den schyssta sidan, det ÄR ju en ofattbar tragedi, det ÄR ledsamt, historien berör mig men kanske inte så mycket som jag trodde den skulle göra.

Matthew McConaughey är sig lik men ändå inte, jag antar att nån del i ansiktet är omgjort för att han ska bli så lik verklighetens Jack Lengyel som möjligt. Men han är bra – såklart – och Matthew Fox passar fint i keps.

Vill du få fler tips på filmer om amerikansk fotboll, läs Henkes lista här eller om du vill läsa en längre recension av denna film så skriver Henke om den idag. Här.

 

 

 

COOL RUNNINGS (1993)

Det är en charmig liten film det här, att den är halvgalen och till stora delar sann gör inte saken sämre. Konstigare saker har väl skett än att några snubbar på Jamaica drömmer om att tävla i OS och när drömmarna om sommar-OS grusas bestämmer dom sig för att starta ett boblag och ställa upp i vinter-OS i Calgary 1988 istället. Javadåliksom? Kom igen, allt är möjligt, bollen är rund, matchen är nittio minuter och man behöver inte alls öva på is för att åka bob. Det räcker väl med en….lådbil?

Jag mindes Cool Runnings som en solklar fyra från när jag såg den senast (=länge sedan). Nu såg jag om den och tycker fortfarande det är en fyra MEN det är en irriterande fyra. DESSA JÄVLA OLJEFAT! Måste det spelas västindiska oljefat genom hela filmen? Genom HELA filmen? Är det Disney som lagt sig i här, att det måste kännas som en tokrolig familjefilm från början till slut och att det där klinketiklånket på nåt sätt skulle förhöja skrattstämningen, få oss att ännu mer förstå det tooookiga i att fyra svarta killar som inte är vana vid en medeltemperatur under 25 grader plötsligt ska till Kanada och frysa?

Äsch. Filmen behöver inte det där. Filmen är bra ändå. Och kanske kan dom göra en remake nu efter att Jamaica var med i OS i Sotji – fast denna gång i tvåmansbob.

 

 

 

9 MAN OCH EN FLICKA (TAKE ME OUT TO THE BALL GAME, 1949)

Baseballaget The Wolves ärvs av en tjomme vid namn K.C Higgins. Spelarna är skeptiska såklart, förändringar är väl aldrig kul? Jag menar, dom tänker hur ska det bli, vad är det där för rikissnubbe som hux flux ska börja bestämma och ha sig?

För det första så är det ingen snubbe som är lagets nya överhuvud, K.C Higgins är en kvinna. För det andra vet hon mer om baseball än alla dom manliga spelarna tillsammans. För det tredje är hon skitsnygg.

Jag säger det på en gång, jag tycker det här är en alldeles underbar film. När jag ser den känns det i kroppen som att jag tagit en C-vitaminbrustablett i frisbeestorlek, lagt den i en halvliter iskallt vatten och dricker upp alltihop i ett svep. Hur kan man tycka så om en baseballmusikal från 1949 kanske nån undrar? Hur kan man inte tycka så om en baseballmusikal från 1949 säger jag. Frank Sinatra och Gene Kelly är som Piff och Puff med sina polkagrisrandiga kostymer, sitt glada dansande och steppande och alla pratar jättefort och på gränsen till hysteriskt engagerande och Esther Williams är stencool som lagledaren som ingen av grabbarna kan sätta sig på.

Det är en väldigt befriande icke-homofobisk känsla i laget. Jag kan inte låta bli att tänka om The Wolves istället var AIK, Real Madrid, Manchester United, PSG eller nåt annat nu existerande fotbollslag. Tänk att få se Cristiano Ronaldo spexa loss som Gene Kelly eller Wayne Rooney som Frank Sinatra. Jag har svårt att tänka mig att taket skulle vara tillnärmelsevis lika högt i nutida existerande lag (och ja, jag vet att filmen är en påhittad historia men man får väl fantisera lite?).

Hur som helst, alla som gillar musikaler borde se den här filmen. Alla som inte gillar men ändå står ut med musikaler borde se den här filmen. Alla som inte gillar musikaler men ändå vill bli glada på ett annorlunda sätt bör se filmen. Och ja, Ester Williams badar litegrann – OCH sjunger samtidigt!

Publicerat

FREDAGEN DEN 13:E DEL 9

Hahaha. Jag gnällde förra veckan över att Jason åkte hela långa vägen till Manhattan och vad gör han nu då? Åker ÄNNU längre!

Det har inte varit mer än ett eller max två år mellan filmerna fram tills nummer åtta, nu är det fyra år mellan åttan och nian och det bevisar bara för mig hur rutten åttan var. Filmbolaget fick kanske kalla fötter, insåg att franschisen allena inte är en kassako, att det krävs liiiiite begåvning bakom spakarna för att biobesökarna och filmköparna ska vilja bjussa på sina skattade pengar. Så nu blir det nya tag, ännu en uppfräschning, ännu ett annat sätt att se på historien om Jason Vorhees.

Nu ska militärer ta död på Jason och dom lyckas. Dom spränger honom i småbitar men hjärtat, detta livskraftiga organ, liksom hoppar ut ur kroppen och landar en bit bort i skogen, något som Creighton Duke (Steven Williams) ser och han plockar med sig hjärtat till bårhuset.  Jason blir obducerad av denne Creighton, han hittar hundratals kulor i den förkolnade kroppen och när han ser hjärtat händer något. Det börjar bulta och Creighton får för sig att alldeles oförhappandes ÄTA UPP DET! Sen drar det igång, det övernaturliga. Jason kommer till helvetet, ooh ja, det gör han, på sitt sätt.

Nu är det förtexter till musik med både trummor, cymbaler och nån slags fribejsande pianojazz. Mycket märkligt. Det märkliga är även att det är Harry Manfredini som komponerat musiken, samme Harry Manfredini som gjort musiken till alla Fredagen den 13:e-filmerna UTOM åttan. Det är helt klart nåt skumt med åttan.

Originaltitel: Jason Goes to Hell: The Final Friday

Produktionsår: 1993

Regissör: Adam Marcus

Jason: Kane Hodder

Bodycount: 20 döda

Mest minnesvärda scen: Tältscenen, rakningsscenen och den svarta tungan.

.

Publicerat

MÖRKA VATTEN

Ett gulligt par på båtsemester. Ett inte-så-gulligt par som tränger sig på. Det gulliga paret går med på att ge det inte-så-gulliga-paret skjuts en bit på vägen och det skulle det gulliga paret med facit i hand inte ha gjort.

1989 kom den i stort sett ultimata filmen i denna subgenre som jag kallar Båtpsykopater: Lugnt vatten. Då var det Sam Neill och Nicole Kidman som brottades med psykot Billy Zane i en liten båt mitt ute i ingenting. Fyra år senare kom den här TV-filmen som lider av oöverstigliga Lugnt vatten-komplex men som ändå börjar rätt bra.

Morgan (Rutger Hauer) och Kit (Karen Allen) är high school sweethearts och har varit gifta i en herrans massa år. Nu ska dom försöka hitta tillbaka till varandra efter Morgans hjärtinfarkt genom att bege sig ut på en lååång båtsemester. Dom träffar Gil (Eric Roberts), en före detta klasskompis, på en skolåterträff och med sig har han snygga frun Ronnie (Connie Nielsen). Gil jobbar som tandläkare och känns mer än skum för alla med någotsånär god syn men snälle Morgan säger ja när Gil ber om båtskjuts till Palermo. Kit surar ur, fullt förståeligt.

Eric Roberts spelar sällan snällis och så även icke här. Rutger Hauer däremot, han är snäll, lite skönt överviktig och….Rutger. Första halvan av filmen är riktigt bra, jag fastnar för karaktärerna och det känns lite spännande även om jag fattar varenda steg som komma skall. Men sen händer nåt, filmen börjar gå på tomgång och slutet är rent av skrattretande. Lite synd tycker jag. Jag får känslan av att manusförfattaren fick sparken halvvägs in i produktionen och att den som fick ta över arbetet var analfabet.

 

Publicerat

MANNEN I HUSET BREDVID

Att titta i VHS-lådor på loppisar belägna i såna avkrokar att knappt radiovågor hittar dit kan vara en lukrativ sysselsättning om man gillar film. För en krona eller två kan man hitta filmer man inte visste fanns och med en tillräckligt trött (eller givmild) försäljare kanske han kastar ett par filmer på dig ”som plåster på såret”. Det var så jag hittade The neighbor eller Mannen i huset bredvid som är den svenska titeln.

Fodralet vittnar om att det kan vara en habil thriller som döljer sig därinne men det kan också vara ett riktigt magplask. Jag bestämmer mig för att ta reda på svaret och kryper upp i soffan.

Lille Myron Hatch är en glasögonprydd pojke som just förlorat sin far. Den gravida mamman lovar att hon kommer att finnas hos honom för evigt och är snabb på att säga att Myron nu är mannen i huset och att det är hans jobb att finnas där för henne. Vad kan han vara, 10 år? 11? Inget enkelt ansvar för en liten pojke.

När mamman ett kort tag därefter märker att nåt inte står rätt till i magen, föder en liten flicka och sedan dör i barnsäng bestämmer dig Myron för att göra det enda – i sina ögon – rätta: han kväver sin lillasyster. Det var ju hon som dödade mamman. Så börjar filmen och då och där tar lille Myron avstamp i det som ska bli den vuxne Myrons kall. Han blir läkare inom obstretik.

Mary (Linda Kozlowski) och John (Ron Lea) väntar barn och letar efter ett hus för sin lilla familj. En viss Myron Hatch (Rod Steiger) ska sälja sin mosters gamla hus och när han får ett skambud från Mary och John säger han ja. Inte för att han verkligen behöver bli av med huset utan för att Mary är en kopia av hans mamma. När han sen får reda på att Mary är gravid börjar dom onda idéerna snurra i hans skalle och han är INTE någon jag skulle vilja ha till granne – eller gynekolog, förlossningsläkare eller barnmorska för den delen.

Alltså, det här är ganska bra. Det funkar. Visst är det en historia som berättats hundratals gånger både förr och senare men gör det nåt? Nej, jag tycker inte det. Rod Steiger är en frisk fläkt som the bad guy, han är otäck men utan att ha den där uppenbara elaka uppsynen som man alltid ser hos exempelvis Ray Liotta eller Eric Roberts i denna typ av film. Att han har riktiga oldschool-pilot-brillor gör inte saken sämre.

Det finns egentligen inget riktigt lågvattenmärke i filmen, inte ens Ron Lea som mesige John är nåt jag retar mig på. Det här blev helt enkelt en liten bra överraskning just för att jag förväntade mig noll och ingenting.

Publicerat

Veckans klassiker: PHILADELPHIA

Gode guuuud vad jag har dragit mig för detta.

Philadelphia är en av dom filmer som fått mig att snor-ful-gråta sådär pinsamt jättemycket i en biosalong och jag har bara sett den en gång, då när den var ny och jag var ung och blödig. Nu är jag äldre och blödig och det var tjugo år sedan sist så nu tänker jag göra det, jag tänker klara av det, jag ska fanimej fixa att se om den. Men jag tänker inte göra det lätt för mig, jag ska nämligen se den tillsammans med barnen, dom som är skadade för livet efter mitt kladdiga grinande under Mamma Mia. Jag får helt enkelt inte börja tjura.

J A G F Å R I N T E.

Andrew Beckett (Tom Hanks) är alltså höjdaradvokaten som är homosexuell, får aids och sparken. Joe Miller (Denzel Washington) är den dollarhungrige advokaten som är den ende praktiserande advokaten i hela Philadelphia som vågar åta sig fallet. Det är nämligen inte vare sig rätt, schysst eller lagligt att ge någon sparken på grund av sjukdom. Beckett vill alltså stämma advokatfirman och med hjälp av Miller kan han göra det. Som sidekick på Andrews andra sida har han Miguel (Antonio Banderas), pojkvännen som får minimalt med screentime vilket jag inte tänkte på förra gången jag såg filmen men nu känns det lite konstigt faktiskt, som om han ska ”gömmas” på nåt vis. Som om filmen visserligen handlar om bögar men inte om kärlek. Amerikanskt så det förslår, i alla fall anno 1993.

Historien är gripande då precis som nu men jag upplever den inte alls lika sorglig. Jag behöver inte svälja gråtklump i halsen eller smygtorka tårar för jag har liksom inte det behovet. Visserligen får Bruce Springsteens Philadelphia-låt mig på gråttankar redan till förtexten men sen försvinner det. Nu är det inte så att filmen inte är hemsk, ledsam, sentimental och tankeväckande, för det är den fortfarande och alltid men små små detaljer gör att den känns daterad. Jag tror det är klippningen, den känns lite som en TV-serie och jag hade önskat att vissa scener liksom stannade kvar i själva scenen istället för att *ploff* klippas vidare när det bränner till. 90-tal och amerikanskt igen. Det ska levas på den vassa eggen men det ska inte svida. Dom där grejerna tänkte jag inte på förra gången, gå grinade jag. Bara.

Jag tror inte barnen rörde på sig i soffan under filmens 125 minuter. Det gjorde knappt jag heller. Det här är en bra film, en klassiker, en viktig film om än inte fullt lika världsomvälvande för mig nu som då.

När jag såg filmen 1993:

När jag såg filmen 2013:

Publicerat

Veckans Berenger (sista): SLIVER

Två gånger i mitt liv har jag rest mig upp och frivilligt lämnat en biosalong mitt i filmen. Den ena gången var 2006 när Superman Returns fick mina inälvor att fucking explodera och den andra gången var egentligen den första.

Hösten 1993 var jag på en av biograferna i Stockholm som inte finns längre, Filmstaden på Regeringsgatan. Sliver hade premiär, jag hade biljett och förväntningarna var inte jättelåga. Jag gillar (och gillade) både Sharon Stone, Tom Berenger och Joe Eszterhas, manusförfattaren som skrivit Kniven är enda vittnet, Förrådd, Basic Instinct, tre filmer jag tycker väldigt mycket om – alltså väldigt!

Nu var det alltså Sliver-tajm och jag kunde ganska snabbt konstatera att Joe inte haft några av sina bättre dagar framför skrivmaskinen när han skrev detta manus. Fokus ligger på Sharon Stone naken i en ångande dusch och det kan säkert framkalla en hel del känslor men i denna biosalong – just då – framkallade det enkom gapskratt. Jag gick efter femtio minuter, tillsammans med sexton andra. Den knappt fullsatta salongen var halvfull när jag gick och jag tror inte det var många som härdade ut till slutet.

Så här sitter jag nu med DVD:n i handen, mina tankar om denna formidabla sunkrulle i alldeles för färskt minne och jag tänker alltså se om den. Vad gör man inte för konsekvensbloggande? Det här är som att gå över lik, det här är fanimej lika illa som att mobba sig själv och sen ringa BRIS och grina. Men nu gör jag det. Ingen återvändo. Andas. Gört bara!

Jag gjorde det. Jag överlevde. Carly (Sharon Stone) är fortfarande den apsnygga blondinen som ligger med den unga stenrika killen med tättsittande ögon (Stephen Baldwin). Jack Landsford (Berenger) är den äldre hete mannen som inte kan dölja en känsla och sen är det en ziljon TV-apparater hos nån fluktare som har koll på husets hyresgäster. Filmen är fortfarande varken spännande eller bra men så genomrutten som jag mindes den är den inte. Tom Berenger gör ett finfint jobb, han är solariebrun som vanligt och får chansen att visa hela sitt känsloregister.

Jag kan inte för allt smör i Småland säga att jag gillar detta men jag har sett så många filmer som är ljusår sämre så nåt kalkonbetyg blir det inte tal om. Däremot är det få favoritskådespelare som har sämre medelbetyg på sina filmer än Tom Berenger har. Det är rent utsagt skämmigt lågt.

Att gilla honom och att tycka att han gjort bra karriärval är inte riktigt samma sak. Jag respekterar honom innerligt som skådespelare men han hade behövt en läskunnig rådgivare som åtminstone hade kunnat skumma igenom skickade manus.

Det här var den sista filmen i detta tema. Jag säger tack och hej och på återseende till Tom Berenger.

När jag såg den 1993:

 

 

 

När jag såg den 2012:

Publicerat

Veckans Berenger: SNIPER – KRYPSKYTTEN

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: krigsfilmer är inte min grej. Inte ens Tom Berenger kan få mig att ryckas med i nån form av ”dödlig spänning” eller engagemang i en krypskytts liv.

Jag känner för att höja båda mina pek-och långfingrar i luften och göra kaninöron (”  ”) åt allt jag skriver för jag kommer banne mig inte kunna få ihop en icke ironisk text av det här. Det här är superdåligt. Alltså på riktigt asdåligt.

Billy Zane med i en ganska stor roll och det är en syn för gudarna. Vilken SYO-konsulent gav honom rådet att söka sig till skådespeleriet? En döv, blind, masochistiskt lagd människa som inte bara ville Billy illa utan hela mänskligheten? Jag blir förbannad när jag ser honom och han gör verkligen inte en redan dålig film bättre. Snarare är han kompisen som skjuter slangbella och träffar bästa polaren mitt i ögat och sen skrattar gott efteråt.

Tom Berenger själv är filmen igenom camouflagesminkad och gravallvarlig och bär en militär huvudbonad som ser ut som en fyra storlekar för liten grön truckerkeps. Det räcker så. Jag får nog. Mår lite illa. Blir lite trött men är samtidigt glad över att min filmbloggarkollega Sofia också sett filmen och – får jag anta – har vettigare saker att skriva om den. Klicka över dig till  Rörliga bilder och tryckta ord och läs mer om denna ”fantastiska” film vettja. Själv ser jag fram emot nästa tisdag. Det kan inte bli sämre än såhär.

Publicerat

Jane Campion-vecka: PIANOT

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ada MacGrath (Holly Hunter) har ingen lust att prata. Hon var sex år när hon slutade och har inga planer på att börja igen. Hon kommunicerar med teckenspråk och genom sitt älskade piano. Nu ska hon, hennes dotter, alla koffertar OCH pianot forslas från Skottland till Nya Zealand och till mannen som snart ska bli hennes äkta sådana. Alistair (Sam Neill) heter han.

Alistair är en handlingens man, en hård karlakarl som inte är mycket för bjäfs och starka känslor och första anblicken av Ada var kanske inte det han först trott. Att bli bortgift bara sådär kan inte vara någon lek, det finns liksom ingen återvändo varken för mannen eller kvinnan hur dålig kemi det än är mellan dom.

Jag såg Pianot för första gången när den kom (1993) och för andra gången alldeles nyss. Det är ett tjugoårigt gap, ett gap som har fått mig att se filmen med helt nya ögon. När jag såg den första gången älskade jag bilderna, musiken och Sam Neill men jag hade ohyggligt svårt för Holly Hunter, Anna Paquin och Holly Hunters frisyr. Den var som en äcklig kvinnlig variant av männens skepparkrans och den gjorde mig irriterad. Att Anna Paquin fick en Oscar för Bästa kvinnliga biroll endast 11 år gammal kunde jag inte riktigt förstå. Jag tyckte mest att hon var ett barn med ovanligt uppspärrade ögon.

Nu när jag ser den inser jag hur otroligt bra Holly Hunter gör den här rollen, hur hon går in i den med varenda kroppslig cell och att hon sannorlikt hade kunnat lägga av sitt skådespelande efter detta då hon aldrig kommer att kunna göra något liknande igen.

Jag tycker fortfarande om Sam Neill men Harvey Keitel är den som växt mest i mina ögon. Hans saftiga uppenbarelse när han naken dammar av pianot la jag knappt märke till sist, som 21-åring var han antagligen inte min typ av man. Sam Neill däremot, han har varit det sedan urminnes tider. Anna Paquin då? Vad tycker jag om henne när jag ser på henne med vuxna föräldraögon? Hon är FENOMENAL. Hon är FANTASTISK. Så många barnskådespelare jag sett genom åren och som gett mig stora skälvan, alltså, hon är något helt unikt i den här filmen. Jag punktmarkerar hennes ögon, försöker se om hon för en sekund eller två tappar fokus men nej, hon är där, hon är precis lika inne i sin roll som Holly Hunter vilket är ovanligt att ett barn klarar av.

Nu när jag skulle se om den fastnade min blick av en slump på en recension på Lovefilms sajt. En kvinna som kallar sig Olga från Sundbyberg skrev ”Alla mäns dröm, en kvinna som inte har någon röst” och det är en mening jag inte riktigt kan släppa. Filmen fick en helt ny infallsvinkel av dom där orden. Är det så att Drömkvinnan inte kan prata, tycker män så? Hur många extra dimensioner får Holly Hunters karaktär bara av det faktum att hon inte säger nåt? Skulle filmen ens funka om hon inte var stum?

Det finns många frågor och kanske finns det många svar, eller inga alls, jag vet inte. Jag ser klart filmen och bestämmer mig för att låta den vara precis som den är, att inte tänka på om snubbar vill att kvinnor ska prata eller inte för det är inget stort problem. Däremot är Pianot en film som växt och som nu är det närmaste perfektion man kan komma. Det är vackert, det är sorgligt, det är dramatiskt, passionerat och fint och jag lyfter på mössan och kapitulerar från hjässan till stortånaglarna. En klassiker är vad det är!

1993:

2012:

 

Publicerat

FIRMAN

Hösten 1993 var jag på bio och bevittnade något som bäst kan beskrivas som en filmisk hälsenskapning.

Det var som att köpa och lägga in en strukturerad antihalkmatta på badkarsgolvet och ändå halka men inte bara halka till sådär så det knycker till i ryggen utan halka ordentligt, sådär så jag ramlar framlänges och ser mina framtänder fastna på den emaljerade badkarskanten.

Jag hade precis läst klart John Grishams bok Firman, jag älskade den och nu kom filmen. Jag var alldeles flåsig, nästan lte handsvettig när jag satt där på premiären och skulle få se Tom Cruise förvandlas till nyutexaminerade advokaten Mitch McDeere som får pengar och alla presenter i världen när han handplockas till en advokatbyrå i Memphis. Med honom flyttar frun Abby (Jeanne Tripplehorn) och allt känns liksom för bra för att vara sant, vilket det också är – såklart. Det är ju ändå en thriller och med tanke på hur bitvis andlöst spännande boken var så trodde jag nog att lite hederlig hjärtklappning skulle ingå i biljettpriset.

Men vad händer? Filmen börjar och med den en aggressiv stressjazz som ligger som en myggbettskliande ljudmatta filmen igenom. Fan vad jag hatar stressjazz! Till råga på allt är musiken alldeles för hög i förhållande till dialogen, hjärnan får härdsmälta, jag får koncentrationssvårigheter av en magnitud jag inte sett sedan Magnus rödglytt blev utkastad från klassrummet i ettan av den hårdhänta men rättvisa fröken Britt. Jag blev fan aggressiv. Hur kan Sydney Pollack få förstöra den här välskrivna boken, hur kan det tillåtas? Är det bara folk med hörselnedsättning som suttit i testpubliken eller hur kommer det sig att musiken släpptes igenom på denna volym? Och Jeanne Tripplehorn, jiiisus, hon är inte lik ”min” Abby på en fläck. Jag känner mig fruktansvärt besviken och går från biografen med sloköron och skrapande fötter. Filmen får en solklar etta i min bok och jag har konsekvent vägrat se om den sen dess.

Ända tills nu.

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia kom på den briljanta (?) idén att vi båda skulle skriva samtidigt om den här filmen och i samma veva springer jag på filmen för fem spänn på VHS. En femma kan det vara värt, tänker jag, frågan är bara om det är värt all denna fritid att se den igen. Det går att göra mycket kul på 2,5 timme, det går att lyssna på mycket bra musik, sånt som inte ger mig nervösa ryckningar i all hud ovanför axlarna och det går att se om en film jag inte redan innan känner att jag vill typ pizzakräkas på.

Nåja. Jag har otaliga gånger visat prov på en närmast filmisk-masochistisk läggning när det gäller att ge pissfilmer en chans så varför inte denna? Kanske har tidens tand självläkt den där inflammerade kariesgropen som Firman var vid förra tittningen, kanske har jag växt upp och fått en mer mogen musiksmak, jag kanske till och med njuter av nervös jazz? Jag tjonkar in filmen i videobandspelaren, kryper upp i soffan (eller kryper man ner?) och tar ett djupt andetag.

154 minuter senare.

Jag kan säga att vad gäller musiken så har tiden stått still. Vad gäller Jeanne Tripplehorn så var hon inte alls lika pjåkig som jag mindes henne, däremot fick jag bra vibbar av Gene Hackman och hans insats mindes jag knappt alls från förr. Det som slår mig mest och bäst är ändå vilken jättebra skådespelare Tom Cruise är och var. Det är lätt att glömma det när det klättras och hoppas och springs men han är riktigt jäkla duktig på sitt jobb.  Sen var det det här med filmen som sådan. Helheten. Var det rättvist att ge den en simpel etta? Både ja och nej.

Filmen vinner på att jag glömt en del av historien och att jag inte har boken i lika färskt minne. Däremot tycker jag fortfarande att den är på tok för lång och alldeles för ospännande även om jag inte jämför den med förlagan. Filmen håller helt enkelt inte. Jag kan erkänna att den där helvetsmusiken fortfarande är det som retar mig mest och att det är svårt att vara objektiv med helkroppsklåda men den här gången provade jag att dra ner volymen så mycket jag kunde utan att missa själva pratljuden men det går ju inte. Pratljuden är alldeles för låga, det blir bara musiken kvar.

Firman anno 2012 är inte en genomusel film i mina ögon men den är fortfarande dålig. Den är nästan så dålig att den där femkronan känns som ett rån.

Överdriven, elak, korrekt eller Krösus Sork – det är frågan? Svaren på detta är ja, ja, ja och ja.

Jag misstänker att Sofia tycker bra mycket bättre om filmen än jag gör. Klicka här så får du se.

1993:

2012:

Publicerat

FILMSPANARTEMA: Min guilty pleasure-film

En guilty-pleasure-film, vad är det för nåt?

Jo, det är en film jag gillar och gärna ser om och om igen men ändå känner en viss grad av pinsamhet över.

Till exempel, om jag är på en fest med sittande middag bland människor jag inte känner så väl så skulle jag inte räcka upp handen, ställa mig upp, harkla mig och högt orera: SUNES SOMMAR, DET ÄR EN BRA FILM DET! Ändå tycker jag precis just det.

Sunes sommar är en film jag sett varenda sommar sedan 1994, vissa år flera gånger. Den hade biopremiär på juldagen 1993 och jag minns inte om det var just den dagen jag såg den första gången eller om det var nån annan kall och snögloppig dag men jag minns att när jag åkte hem från biografen så var det isande kallt ute men väldigt varmt inuti mig.

Sunes pappa Rudolf (Peter Haber) är för ekonomiskt lagd för att åka till Grekland på semester med hela familjen och bestämmer sig istället för att dra iväg på husvagnssemester med hela byket. Mamma Karin (Carina Lidbom) är otröstlig men får en sollampa från den lokala loppisen som plåster på såret, dottern Anna (Nina Almlöf) är fjårtis och mest intresserad av raggande killar, Sune (Andreas Hoffer) är i perfekt ålder för denna typ av semester, han gör det bästa av situationen och verkar finna sig i det mesta och lillebror Håkan (Gabriel Odenhammar) käkar potatis.

Vid första anblicken kan man tro att det här är vilken smårackig familjefilm som helst men Sunes sommar är så mycket mer än så. Sunes sommar är igenkänning personifierad. Vi kan alla känna igen oss i någon av karaktärerna och kan du inte det känner du definitivt någon Rudolf. Kanske är det din morbror, kanske din pappa eller – ve och fasa – din äkta man?

Rudolf kan vara den vidrigaste personlighetstypen jag vet. Han är en kombination av dryg, självcentrerad, gubbig, ryggradslös och osäker och hade han varit enbart allt detta hade filmen varit otittbar. Nu är Rudolf en mer komplex man än så, han har ett hjärta och en värme som sipprar fram när man minst anar det och Peter Haber porträtterar honom i alla lägen med knivskarp precision. Att han är ett sådant komiskt geni hade jag ingen aning om, inte före vintern 1993-94 i alla fall.

Guilty pleasure var det ja. Jag skäms inte över mycket men ja, jag skäms faktiskt litegrann över att jag älskar den här filmen. Jag är ingen husvagnsunge, jag har inga personliga kopplingar alls till denna typ av liv, jag har ingen storasyster och ingen busig lillebror som äter potatis (min käkade billigt plastgodis, samlade på svärd och blev tatuerare) och jag känner inte igen mig i mamma Karin (jag hade fått tokspel för länge sedan om jag var gift med Rudolf, troligen hade jag kört ner husvagnsjäveln i halsen på´n , stoppat ner barnen i en rygga och rymt till Korfu), ändå – eller kanske på grund av detta – är filmen så fullkomligt superhärlig för mig. Det här är kärnan av sommarsverige och hur ska jag inte kunna känna igen mig i det?

Det finns inte trettio sekunder onödigheter i den här filmen, den kör på i samma tokroliga tempo filmen igenom och många är dom scener jag refererar till om inte dagligen så (alltför) ofta. Speciellt parkeringsscenen i början, den ser man ofta i vardagen och många gånger har jag hört mig själv säga ”Du parkerer ju som nån jävla Rudolf!”.

Sunes sommar är inte bara Sunes utan även min och guilty pleasure eller ej, det här är en riktigt RIKTIGT rolig film!

Här hittas länkar till alla övriga filmbloggare som är med på detta tema. Jättekul läsning!

Publicerat

SIX DEGREES OF SEPARATION

Jag såg den här filmen på en liten obskyr biograf i New York 1994 över ett halvår efter att den haft premiär i USA. Den kändes som en såndär film som ibland går månad efter månad i Stockholm med ett tiotal betalande per visning och inte mycket mer än så men som ändå håller den sig kvar på repertoaren och bara det i sig gör filmen intressant.

När Six degrees of separation kom till Sverige blev den svenska översatta titeln Ett oväntat besök. Är det konstigt att ingen jävel gick och såg den? Nej. Precis. Det låter ju som Gevaliareklam. Däremot tycker jag det är synd att den här filmen försvunnit i glömska – om den nu ens fanns i någons medvetande till att börja med, det är inte säkert. Jag tycker nämligen att det här är en riktigt bra film.

Till att börja med så är rollbesättningen jättekonstig men samtidigt exemplarisk. Donald Sutherland, Stockard Channing och Will Smith, den kombon hade gett några spänn på Ladbrokes! Det är precis det här jag efterlyser i svensk film, spännande möten, krockar, skådisar som föses ihop och som var och en för sig kanske inte är nåt överdrivet speciellt men som tillsammans blir en jätteintressant enhet och som uträttar stordåd. Jag menar, Will Smith 1993 var inte direkt samma Will Smith som Will Smith är 2012. Han hade inte ens slagit igenom i TV-serien Fresh Prince då. Han var så nära en nobody man kan komma. Donald Sutherland var samma högt ansedda skådespelare då som nu men Stockard Channing hade i princip inte gjort någon glad sedan Grease 1978. Så det här teatraliska mötet tre skådespelare emellan kan inte kännas annat än häftigt, konstigt och…modigt.

Heather Graham, Bruce Davison, Mary Beth Hurt och Ian McKellen kan ses i små biroller men dom har egentligen inte mycket med handlingen att göra, det här är ett kammarspel, en från-början-teater skriven för tre och tre allena.

Titeln Six degrees of separation syftar till den balla tanken att alla inom sex steg är sammanlänkade med varandra. Släktband, vänner, bekantas bekanta, sociala medier och andra känningar, sex steg bort och du har alla människor på jorden. Coolt, eller hur. I den här filmen är det Paul (Will Smith) som är nåt slags nav då han låtsas vara Sidney Poitiers son och därmed lyckas våldgästa konsthandlarna Ouisa och Flan (Channing och Sutherland) hem med sin charm och svada.

Konstsamlarfamiljen har ett hem som ger mig klaustro trots att jag älskar färgen röd, det känns liksom sjukt lågt till tak på nåt underligt sätt. Bortsett från detta så finns det inte mycket som stör mig med filmen. Det är inget världsomvälvande, den ger inte upphov till känslostormar eller nerbitna naglar men det är en fin skådespelarfokuserad historia. Se den vettja.

Här finns filmen.