Kategori: 1996

Publicerat

PARADISE LOST-dokumentärerna

Det finns dokumentärer och det finns dokumentärer. Det finns dokumentärer som gör mig glad, dom som ger mig en tår i ögat och det finns dom som lär mig nya saker om viktiga frågor jag förut inte varit så värst intresserad av. Efter en vecka tillsammans med denna dokumentärtrilogi har jag lärt mig att en helt ny sak om film: det finns dom som kan få hela min vardag i gungning.

Jag ska försöka förklara varför.

1996 hittades tre åttaåriga pojkar brutalt mördade i Robin Hood Hills, strax utanför West Memphis, Arkansas. Nakna, bundna, sönderslagna, könsstympade och våldtagna, det är så vi får se Stevie Branch, Michael Moore och Christopher Byers redan nån minut in i den första filmen. Bilderna är hemska. Vidriga. Det är sjukt jobbigt att se. Det här går inte att vifta bort med tankarna ”det är bara film” för det ÄR INTE ”bara film”, det är autentiska bilder, filmen handlar om verkligheten sådär rätt upp och ner precis sådär osnygg som livet kan vara. Också.

Människorna i filmen är utseendemässigt opiffade, här är det ingen som kan stava till photoshop och dyr foundation och det är inte bara ovant för mig som är van att se vanlig spelfilm där varje nuna, varje ruta är superperfekt in i minsta detalj, det är jobbigt för jag blir ledsen. Jag blir ledsen av att se dessa amerikanska medborgare från the land of the free and the home of the brave, dessa tandlösa personer som lever sina liv i husvagnar och som i sitt sammanhang inte känns alltför udda men jag blir fruktansvärt illa berörd. Denna känsla splaffsar sig fast i min mage som en jättestor sugpropp, en sån som man löser stopp i avloppet med och den släpper inte ens när jag sett klart filmerna. Över sex timmars mentalt helvete är inte sex timmars mentalt helvete, det är liksom inte nog. Paradise Lost-dokumentärerna har blivit som en liten ryggsäck jag bär runt på. Jag kan inte släppa detta. Jag mår illa och skulle behöva spy tror jag.

Dessa pojkmord sätter skräck i den lilla byn. Folk är livrädda, polisen letar desperat efter en syndabock och det är ingen enkel match då pojkarna legat i vatten och varenda spår av DNA är som bortspolat. Jessie Misskelley Jr är en sjuttonårig yngling med ett faktistk IQ på 72 som snappat upp att det vankas en belöning på 30000 dollar till den som kan få mördaren fast och när han hamnar på polisstationen för förhör är det något som finns i hans bakhuvud, det plus det faktum att han efter tolv timmars förhör inte orkar längre. Han säger att han sett Damien Echols och Jason Baldwin mörda pojkarna och att han själv inte var aktiv i dödandet men att han sprang ikapp och höll fast Michael Moore tills det var hans tur. Så istället för att bli frisläppt och få en rejäl sudd dollars på kontot blir han dömd för mord och medhjälp till mord till livstid plus 2 gånger 20 år, Jason Baldwin döms till livstids fängelse och Damien Echols döms till döden. Det som ligger Damien i fatet är att han har svartfärgat hår, bär svarta kläder, svart nagellack och lyssnar på hård satanistisk musik såsom Metallica. Detta är information som upprepas gång på gång i rätten. Självklart är killen satanist, kolla bara, det ser man ju på honom!

Jag pausar filmen. Tänker efter. Tittar på mig själv och funderar på hur min vardagsklädsel skulle ses i denna råtthåla i Memphis. Bara en blick in in min garderob och jag skulle bli fälld för Kennedymordet. Jag tänker på hur jag ser andra, hur jag bedömer folk och ibland tror mig veta att jag har rätt. Jag får ont i magen. Det gör ont. Damien beter sig lite konstigt, han läser religiösa böcker och ritar grafiska teckningar föreställande sånt som inte går att förklara. Detta i kombination med svarta jeans och svart T-shirt gör honom alltså till satanist och barnamördare. Det gör också att halva min bekantskapskrets skulle ligga illa till i sammanhanget. Värt att tänka på. Här är det alltså inte ett terroristskägg så långt ögat nåt.

Första filmen känns väldigt objektiv. Ingenting är självklart, filmarna Joe Berlinger och  Bruce Sinofsky skriver mig inte på näsan och när den filmen gjordes fanns heller inga sanna svar. Det var bara en extremt konstig rättegång i ett extremt vidrigt brottmål och dokumentären verkar inte vilja skildra något annat än bristerna i det amerikanska rättssystemet.

Film nummer två kom fyra år senare. Damien Echols, Jason Baldwin och Jessie Misskelley Jr sitter fortfarande fängslade men det kommer in en ny ”huvudrollsinnehavare” i John Mark Byers svinjobbiga gestalt. Han är styvfar till en av dom mördade pojkarna och har en personlighet som i det närmaste gör mig galen. Jag kan inte sitta still framför TV:n, jag hoppar upp och ner, jag vill prata, gasta, slita mitt hår, skaka om gubbfan så att dom tre hjärncellerna hamnar rätt.  Byers får mycket screentime, för mycket kan jag tycka och filmen är jobbig på ett helt annat sätt än den första. Jag känner mig fortfarande ledsen men frustrationen över orättvisor tar liksom över och jag är glad över att veta att detta är en mellanfilm, att det finns en till som kanske kommer ge mig – och världen – svar. Hade jag sett filmen när den kom hade jag sannolikt haft svårt att sova lång tid efteråt.

Så börjar jag på den tredje filmen, den som kom förra året och dom var nominerad för Bästa dokumentär på Oscarsgalan i år. Elva år har gått sen sist, arton år för dom dömda killarna som inte är barn längre, dom är 35-åriga vuxna män. Tårarna bränner innanför ögonlocken från start till mål och när filmen är slut känner jag så MYCKET att jag har svårt att bena ut allt till och med för mig själv.

Som dokumentär är Paradise Lost 3 den absolut bästa jag sett. Ingen annan har berört mig ens i närheten på samma vis men jag är medveten om att för att nå dit, för att känna allt jag känner och för att kunna ta till sig allt denna film visar så bör man ha sett dom tidigare filmerna. Visst sammanfattar denna tredje film hela historien på ett bra sätt men jag skulle ändå säga att det inte är nog. Dom första filmerna behövs för helheten.

I den här historien finns inga vinnare, inte EN ENDA. Ingen som varit i närheten av dessa människor, denna rättegång, denna byhåla, denna filminspelning eller denna film kommer någonsin bli detsamma igen. Är du blåögd nog att tro det bästa om människor och att alla är lika inför lagen så kan jag lova att din oskuld ryker rätt hårt när du ser dessa filmer. Jag skriver NÄR och inte OM för jag hoppas verkligen att ALLA som har möjlighet ser dessa filmer hur skitjobbiga dom än är.

Fördomar är ett jävla otyg, fördomar kan förstöra liv och ingen av oss går säker. Kanske går du miste om ett jobb på grund av hur du ser ut, kanske missar du en framtida bästis för att du tycker han/hon ser knäpp ut, kanske befinner du dig på fel ställe vid fel tillfälle och i kombination med annorlunda hudfärg eller klädsel så kommer livet aldrig mer bli detsamma igen. Jag har lärt mig massor av dessa filmer, både om rättssystemet i USA och härhemma och jag har blivit klokare i förhållandet till mig själv. Kan filmer göra mer gott än så?

Paradise Lost – The child murders at Robin Hood hills (1996)

Paradise Lost – Revelations (2000)

Paradise Lost – Purgatory (2011)

Publicerat

Tre om en: Joseph Gordon-Levitt

Efter att ha varit med i filmer som Inception, 500 days of summer och 50/50 känner jag att det är det dags att ta Joseph Gordon-Levitt på allvar. Att han dessutom kommer att kunna beskådas i tre av årets kommande storfilmer, The dark knight rises, Quentin Tarantinos Django Unchained samt mot Daniel Day-Lewis och James Spader i Steven Spielbergs Lincoln (där han spelar Lincoln himself) gör inte saken sämre.

Han är född 1981 men har en rollista som en femtioåring så att välja tre filmer var ganska svårt. Jag fick stoppa snorkeln i mun och dyka helt enkelt. Tre filmer, tre genres, tre karaktärer, tre Joseph Gordon-Levitt.

 

DEN EDSVURNA (1996)

Annie Laird (Demi Moore) har blivit utvald till jurytjänst i en stor maffiarättegång. Blåögd som hon är så ser hon enbart detta som en ynnest, att det skulle finnas en baksida finns inte på världskartan.

Hon jobbar som konstnär och försörjer sig och sonen Oliver (Joseph Gordon-Levitt i axellång page) så gott det går på sina skulpturer. När en mystisk man dyker upp från ingenstans och köper flera av hennes alster på ett galleri anar hon inget fuffens alls, inte ens när mannen (Alec Baldwin) tilltalar henne på gatan och bjuder ut henne tycker hon det verkar konstigt. Hon får med sig honom hem efter middagen men han utnyttjar inte ens situationen, han säger helt enkelt som det är: hon har ett val om hon vill se sin son växa upp, att säga NOT GUILTY när juryn ska meddela sin dom.

Jag trodde att det här var en John Grisham-bok-filmatisering men det visade sig vara fel och kanske är det där den lilla skon klämmer, kanske är det därför filmen inte riktigt når ända fram. Den är förutsägbar och inte särskilt spännande men ändå underhållande för stunden och det är skönt att se både Demi Moore och Alec Baldwin i sina glansdagar.

Joseph Gordon-Levitt gör bra ifrån sig även om han ser svårt dum ut i den utvalda frisyren. Han är 15 år i verkligheten men ser yngre ut i filmen. En helt okej film en regnig dag men inte mer än så.

Här finns filmen.

 

 

 

MYSTERIOUS SKIN (2004)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sexuella övergrepp på småpojkar packeterat i ett indiefodral, kan det vara nåt? Jag böjer ner mungiporna och härmar Jeff Dunhams buktalardocka Walter och säger NÄ med eftertryck.

Filmen är baserad på Scott Heims självbiografi med samma namn och handlar om Neil och Brian som båda fallit offer för våldtäkt och andra övergrepp av en tränare som dom båda hade som små. Brian (Brady Corbet) minns ingenting av övergreppet, han fick en minneslucka och allt blev svart. Många år senare tror han fortfarande att han under dessa timmar blev bortförd av utomjordningar. Neil (Joseph Gordon-Levitt) å andra sidan minns allt. Han visste redan då att han gillade killar och tränaren var den första i en lång lång rad av sexuella kontakter med äldre män. Att han tio år efter övergreppet tar betalt för att ligga med gubbs hör antagligen ihop men det är inget Neil funderar på.

Själva ramhandlingen är givetvis fruktansvärd och borde göra mig både engagerad och upprörd men istället känner jag… ingenting och i och med detta tycker jag filmen är ett misslyckande. Jag som har den där skitjobbiga genen som gör att jag grinar för allt, höjer rösten åt orättvisor och gärna svär åt äckliga snubbar sitter alltså i soffan, tittar och känner nada. Nåt är fel liksom. Det är indiekänslan. Musiken. Färgerna. Att det är gjort på ett ”gulligt” nästan Steven Spielberg-aktigt sätt, om Super8 goes Patrik SJöberg och för mig är det alldeles för glättigt för att det ska nå mina känsliga tentakler.

Jag lyfter på hatten åt killarna Corbet och Gordon-Levitt som gör bra arbetsisatser men annars så….njääää. Jag blir Walter igen.

Här finns filmen.

 

 

UNCERTAINTY (2009)

Vad händer om man gör det ena och inte det andra? På vilket sätt förändras ens liv om man tar bussen eller missar den, om man går över gatan eller står kvar?

Såna här om-inte-om-vore-filmer finns det ett gäng av (Sliding doors med Gwyneth Paltrow till exempel) och det kan vara ganska frän hjärngymnastik om det presenteras på ett bra sätt och med filmiska karaktärer som jag faktiskt engagerar mig i och bryr mig om dom hinner med den där bussen eller inte. Tyvärr faller Uncertainty på den punkten.  Joseph Gordon-Levitts Bobby och Lynn Collins Kate må vara unga och snygga och ha en hel arsenal av snajdiga T-shirts men det hjälper liksom inte, jag kommer aldrig innanför skinnet.

Det bästa med filmen är första två-tre minutrarna när det är bakgrundsmusik som påminner om min favorit-sovrums-musik-CD av Heed (en platta som för övrigt inte verkar finnas nånstans, men den är orange), resten av filmen är rätt….sömnig. Tyvärr.

 

Här finns filmen.

Publicerat

PUSHER

Det är mycket Kim Bodnia härhemma nu. Det har en enkel förklaring och den stavas: Bron.

TV-serien Bron som går på SVT på onsdagkvällar är det bästa jag sett på TV på mycket länge och mycket av detta kan tackas just Kim Bodnia då han har en av huvudrollerna som den danske polisen Martin Rohde.

Men mellan varven då, vad ska jag göra för att mätta min Bodnia-abstinens? Jo! Jag grottar ner mig i den danska filmskatten såklart. Kim Bodnia (liksom Mads Mikkelsen) är med i det mesta som produceras i Danmark och trots att jag sett en hel del filmer med Bodnia ser jag honom i ett helt annat ljus nu. Därför ser jag om Pusher, det var i alla fall femton år sedan sist.

Pusher handlar om en heroinhandel slår fel. Langaren Frank (Bodnia) ska sälja brunt pulver till en desperat svensk snubbe han bodde granne med på kåken (Peter Andersson). Men dealen går käpprätt åt helvete då polisen finns på plats och syr in Frank. Han hann aldrig få pengarna av svensken och blir alltså själv skyldig sin leverantör dom där flera-hundra-tusen kronorna. Hur ska han få tag i dom? Bråttom är det ju också. Hans liv står på spel och vad gör man inte när man ser döden i vitögat?

För att riktigt komma in i den danska knarkarstämningen valde jag att se filmen utan text. Nej, nu ljög jag lite. Textningen funkade inte så jag hade inget val annat än att inbilla mig att jag gjorde det för den danska konstens skull. Tyvärr är inbillningen också rent skitsnack för jag har jättesvårt att förstå danska och jag får koncentrera mig som en närsynt hök för att hänga med. Men jag försökte och jag är tacksam att jag sett filmen förut, annars hade hela filmupplevelsen varit ett stort skämt.

Regissören Nicolas Winding Refn är bra på att inte krångla till grejerna. Han berättar historien enkelt och effektivt och det är inte särskilt snyggt men vem fan tror att en knarklangares liv är snyggt? Inte jag i alla fall. Nej, det här är verklighetstroget och köttigt och jag känner med Kim Bodnias Frank i allt han företar sig. Han har en hållning som i profil och i jämförelse får E.T att se rakryggad och stelopererad ut men jag förstår honom. Vilket pissliv han har. Vilken skitsituation han satt sig i. Usch alltså. Det är pis og papir. Frank har verkligen jokket i spinaten.

 

Publicerat

THE PILLOW BOOK

En gång för länge sedan när internet var en nymodighet och jag fortfarande en surfnovis skulle jag knåpa ihop en beskrivning av mig själv på en musiksajt som hette Spraydio.

Självklart skrev jag inte ut mitt riktiga namn, var jag bodde eller nåt annat av vikt, vilket ingen annan gjorde heller innan Facebook kom till byn. Jag ville ändå försöka bjussa på en målande beskrivning av vem jag var och vad jag gillade förutom musik så jag skrev precis som det var: Jag gillar att ta på papper.

Det är sant. Jag inte bara gillar det, jag är fullkomligt fascinerad av det, papper alltså. Papper som i ark man skriver på, inte papper som i en felstavning av pappor vilket en hel del män trodde och jag inte fattade. Det ramlade in högvis av mejl från både singlar och gifta snubbar som alla skrev om sina fantastiska barn och jag skrev tillbaka, svarade nåt häpp-igt om sönerna och döttrarna som var pappans ögonstenar och dom fortsatte skriva, frågade frågor jag tyckte vad ovidkommande, det var ju en musiksajt. Jag ville diskutera Indochine och Kajagoogoo, inte bli utbjuden på middag.

Sen förstod jag. Det tog ett tag men insikten kom så småningom. Att jag gillar att ta på papper är inget jag basunerat ut offentligt, inte sen dess. Inte förrän nu. För nu när jag har sett The pillow book och avnjutit kalligrafi i dryga två timmar kan jag säga det igen till alla som vill höra på: Jag älskar att ta på – och skriva på – papper.

Nagiko gillar också papper. Hon gillar det nästan lika mycket som hon älskar att bli använd som papper själv. När hon var liten flicka skrev hennes pappa en vacker kalligrafisk hälsning i hennes ansikte och det är ett minne som inte släpper. Snarare förändras det med tiden till en besatthet och hon kan inte finna varken kroppslig eller själslig njutning på något annat sätt än att en man använder henne som skrivunderlag. Hon kan inte ens bestämma sig för vad som är viktigast: att mannen hon väljer är en magnifik älskare eller att han har en fantastisk handstil.

Nagiko (Vivian Wu) gifter sig med en man vilket är ett äktenskap dömt att misslyckas redan på förhand. Så träffar hon den engelske författaren Jerome (Ewan McGregor) och dom inleder ett passionerat förhållande trots hans bristande handstil. Dom vänder nämligen på steken, nu är det Nagiko som skriver och Jerome som är underlaget och Nagiko skriver inte vad som helst på honom. Hon skriver en bok.

Peter Greenaway har med The pillow book gjort en film som fungerar både som spelfilm och konstverk. Vissa delar skulle lika gärna kunna vara en videoinstallation på nåt konstmuseum, det är vackert och knepigt och svart-vitt och färg och bild-i-bild och en del scener på japanska har han med flit låtit bli att texta vilket gör att jag släpper taget. Jag struntar i om jag förstår allt, jag tittar, insuper känslan av kalligrafipenslar, bläck och kroppar.

”Lukten av vitt papper är som doften av hud hos en ny älskare som kommit på oväntat besök från en regnig trädgård”.

Det  finns tydligen fler likheter mellan papper och pappor än vad jag förut förstått och tack Peter Greenaway för att du upplyste mig om detta. Däremot hjälper inte min pappersfetisch när filmen ska betygsättas. Filmen är nämligen betydligt bättre som kreativ idé än som filmupplevelse och hur gärna jag än vill så poppar det där jobbiga ordet upp i skallen igen. Pretentiös.

 

Publicerat

Katastroffilmstisdag: DAYLIGHT

Jämfört med katastroffilmer av det ordentliga slaget då hela jorden riskerar kollaps så är Daylight en ganska småskalig historia.

En lastbil full med tunnor som innehåller giftigt avfall exploderar i Holland-tunneln, mitt under Hudsonfloden. Det är rusningstrafik och massor med folk behöver använda tunneln för att komma till och från Manhattan. Vatten strömmar in från båda håll och tunneln riskerar att bli en massgrav. Det går inte att ta sig in, det finns ingenstans att ta sig ut men självklart finns det tuffa killar som gör allt för att rädda sina medmänniskor – och sig själva. I detta fall heter dom Viggo Mortensen och Sylvester Stallone.

Viggo spelar den skicklige bergsbestigaren Roy Nord som kan klättra som en shimpans även på blöta ledningar och Sly är en jättetuff kille och före detta räddningstjänstarbetare (med explosioner som sitt specialområde) och han är även begåvad med väääärldens larvigaste namn.

Av alla enstaviga förnamn Stallone haft genom filmhistorien måste det han har här vara det allra töntigaste. John, Jake, Joe, Boss, Ray, Gabe, Frank, Nick, Deke är acceptabla namn allihop men KIT, hallå, hur tänkte ni nu? ”I was saved by Kit Latura”, nä, it doesn´t do it for me, inte alls faktiskt.

Daylight är en riktig dussinactionfilm, en sån som varken gör mig jätteglad eller förbannad, inte superexalterad eller toksömnig. Det som slog mig när jag såg om filmen var att effekterna faktiskt håller fortfarande, dom har åldrats förvånadsvärt bra. Kanske beror det på att dom inte var – och är – speciellt spektakulära utan mer ordinära.

Filmen är i vilket fall underhållande för stunden, lite tokig och överdriven precis som en katastroffilm ska vara och med en alldeles fantastisk filmstjärna i huvudrollen så är det självklart att filmen blir godkänd – fast han HAR ett skittöntigt namn.

Publicerat

Inför Oscarsgalan: Dom nominerade för årets bästa manliga biroll har inte alltid spelat andra fiol

CHRISTIAN BALE

Christian Bale är nominerad för sin boxarroll i The fighter men redan år 2000 gjorde han en mycket minnesvärd huvudroll i filmen American psycho.

Som supervidrig stekaryuppie är han alldeles fenomenal och trots att filmen är magstark så var boken hundra gånger värre och jag blir så jävla förbannad när jag ser hans välstrukna och hyperpolerade yttre krocka med det totalsjuka inre att jag kokar inombords.

Det här är blodigt och psykotiskt och kladdigt och svettigt och ingenting för kräsmagade, men en bra film är det!

 

 

 

 

 

 

JOHN HAWKES

 

Den inte alltför kände John Hawkes är nominerad för sin roll som trashig farbror i Winter´s Bone.

2005 gjorde han en kanonroll som Richard Swersey i filmen Me and you and everyone we know, en film som jag tycker fått alldeles på tok för lite uppmärksamhet. Det är en liten anspråkslös pärla, perfekt att se när det regnar ute, disken är diskad, täcket är uppvärmt och den oöppnade förpackningen Remi-kakor bara väntar på att bli uppäten.

 

 

 

 

 

 

JEREMY RENNER

Jeremy Renner är nominerad för sin roll som James Coughlin i Ben Afflecks The town.

Bortsett från förra årets Hurt locker och i viss mån 28 dagar senare så har inte Jeremy Renner gjort så mycket värt att skriva hem om. Som en sådan film får The assassination of Jesse James by the coward Robert Ford stå som exempel. Orkar inte skriva om skiten igen, recensionen finns här om du ids läsa.

 

 

 

 

 

 

MARK RUFFALO

Det här är en underskattad kille. Mark Ruffalo är nominerad för sin roll i The kids are all right men ögnar man igenom hans filmkarriär så finns det en och annan roll han borde ha fått betydligt mer cred för än han faktiskt fått. You can count on me från 2000 är en sådan.

Ruffalo spelar mot Laura Linney och Matthew Broderick i ett lågmält drama som jag hade skyhöga förväntningar på och som kanske inte riktigt höll måttet men Mark Ruffalo får med beröm godkänt. Som vanligt.

 

 

 

 

 

 

GEOFFREY RUSH

Han lär kungen prata i The king´s speech och för det har han blivit oscarsnominerad. 1996 vann han en Oscar för bästa huvudroll för rollen som pianisten David Helfgott i filmen Shine.

Geoffrey Rush är normalt sett en ganska äcklig karl tycker jag, däremot är Shine en väldigt bra film och som sådan lyckas den få mig att glömma mina konstiga Rush-tankar – vilket även The king´s speech gjorde.

Han ÄR en bra skådis, det ÄR han.

 

 

(den fick faktiskt ännu högre betyg när jag såg den 1997 men nu tycker jag att fyra fiffiluror räcker alldeles tillräckligt )

Publicerat

Long kiss goodnight

Det finns oanade och slumrande förmågor hos oss alla. Det är Samantha (Geena Davis) ett levande bevis på.

Samantha tappade minnet för åtta år sedan men lever nu ett stilla liv med man och barn. Hon ser ut som en sån mamma som använder hårinpackning dagligen och är noga med fuktbevarande lotion efter duschen för att bevara ungdomlig spänst och lyster, inte för sin egen skull, nej för mannens för så gör man.

När ett gäng beväpnade män tar sig in i huset så knastrar det till i synapserna och kunskaper från förr vaknar till liv. Samantha tar död på inkräktarna som vore hon värsta elitsoldaten och minnesfragment börjar komma tillbaka. Med hjälp av världens sämst klädda privatdetektiv Mitch Henessey (Samuel L Jackson) börjar hon sakta med säkert att lägga pusslet som kallas hennes förflutna. Vem är hon? Hur kommer det sig att hon behärskar vapenhantering som värsta stridisen och framför allt: varför klipper hon av sig håret och blonderar det?

Long kiss goodnight är en perfekt helgaction med micropopcorn och en stor Cola i handen och trots att den har några år på nacken så håller den hela vägen. Det är inte överdrivna effekter, det är ren och skär tuffis-ös med en kvinnlig hjälte som är så ball och snygg att jag fanimej ser ut som Marty Feldman i soffan.

Jag älskade den här när den var ny och jag älskar den nu. Den är bara millimeter från ett toppbetyg och skillnaden i det här fallet mellan en femma och en fyra är bara lite lite magkänsla. Det är nåt som fattas, men det är så lite att det nästan är larvigt.

Publicerat

Woody Allen-helg: ALLA SÄGER I LOVE YOU

”Just you, just me, let´s find a cozy spot where noone can see.”

Jahaja. Sådärja. 48 sekunder har gått av filmen och jag är fast.

Edward Norton i beiga byxor och beige-brun-rutig kavaj sjunger för sin käresta Drew Barrymore och om det är något filmintro som egentligen borde ha varit med på min lista så är det denna.

Det är töntigt så det blir världsklass men är man så mycket som en promille påverkbar av musikaler så är det här krämen av krämen, det är som att stå mitt i en kubikmeter grädde när någon droppar i rosa karamellfärg och man sträcker ut armarna och snurrar runt och snurrar och snurrar och skrattar och mår så jävla bra att inget skit i världen kommer åt en.

Alla säger I love you är en snällisfilm ut i varenda molekyl. Det är genomgående ansikten som får mig att säga åååååå och hihi och aaaaamen, HAN har jag inte sett på länge: Alan Alda, Goldie Hawn, Julia Roberts, Natalie Portman, Drew Barrymore, Edward Norton, Tim Roth och Woody himself och alla – ALLA – sjunger och dansar som om det inte fanns en morgondag.

Jag kan inte värja mig mot det här. Det finns inte en sköld eller svärd stenhård nog att mota bort glädjen, lättheten och barnsligheten i den här filmen. Alla säger I love you är en sån film som skulle kunna skrivas ut på recept istället för Prozac till behövande eller ges bort gratis av resebyråer till folk som är i desperat behov av en semesterresa men inte har råd att åka iväg.

Jag smörjer in mig i sirap, rullar runt i sockervadd, hoppar i vattenpölar med alldeles för stora röda gummistövlar och ler som en påtänd delfin – SÅ jävla bra är det!

[Tror du mig inte? Klicka här och se filmens första tre minuter.]

Publicerat

TWISTER

Jo (Helen Hunt) var med om en brutalt stor tornado när hon var liten, så stor att trots att dom hann gömma sig i ett nödrum under mark så strök hennes pappa med. Det har satt sina spår kan man säga.

I vuxen ålder jobbar Jo som tornadojägare. Hon har uppfunnit en maskin som skulle kunna förlänga varningstiden inför en virvelstorm med flera minuter och befinner sig i filmens början på jakt efter den perfekta tornadon att skjuta upp den första maskinen i. Som sällskap har hon det i katastroffilmer ganska uppenbara gänget galna supernördar, med Dustin, en riktig prakt-äckel-nörd i spetsen (Philip Seymour Hoffman).

Jo ligger i skilsmässa från Bill (Bill Paxton) som även han är fascinerad av tornados men som i och med skilsmässan slutade jobba på fältet och istället fick jobb som väderpresentatör. Han är i färd med att gifta om sig med psykologen Melissa och dom letar upp Jo för att få dom sista pappren påskrivna och självklart hamnar dom mitt i en tornado. Eller två. Eller tre.

Twister som vanlig film betraktad är egentligen helt okej men ska man se den som katastroffilm så har en del i övrigt att önska. Frågan är bara vad?

Uppenbarligen är Twister ingen superdålig katastroffilm för då hade jag inte sett om den en fem, sex gånger men efter varje gång tänker jag samma sak: vad är det som fattas? Vad är det som gör att jag tycker den är ”bara okej”?

Kanske är det avsaknaden av känslor. Jag bryr mig egentligen inte om någon överlever. Jag får aldrig panik, vare sig mammapanik (som i Deep impact när mamman lämnar sitt barn åt sitt öde) eller partnerpanik (som i Dante´s Peak när jag verkligen känner hur kära Linda Hamilton och Pierce Brosnan börjar bli i varandra och hur synd det vore om någon av dom dog). Att slänga in lite hundar här och där som kommer-dom-klara-sig-jokrar biter inte på mig. Jag skiter lite i om hundar blir räddade eller inte. Ja, sån är jag.

För att vara gjord 1996 så håller effekterna i Twister förvånadsvärt bra. Det känns att allt inte är datorgjorda effekter utan en del stormeffekter och dess förödelse är faktiskt gjorda på plats med en Boeing.

Om ryktet stämmer att Twister ska restaureras och släppas som 3D-film på bio vet jag inte. Men OM det stämmer så känns det som en film åtminstone jag tänker skippa.

 

Publicerat

FROM DUSK TILL DAWN

1996 kom filmen som fick mig att förstå att mitt eget ihopknåpade halvfärdiga filmmanus vars handling var en morf mellan Änglagård och Night of the living dead kanske inte var en sån skitdålig idé trots allt.

From dusk till dawn är liksom ett Kinderägg flera överraskningar i ett.

Den börjar som en helt ordinär pang-pang-roadmovie när bröderna Seth och Ritchie Gecko (George Clooney och Quentin Tarantino) lite osmidigt rånar en spritbutik och efter några blodiga omvägar, ett motell, döda människor och ännu mer blod tar familjen Fullers husbil och dess passagerare som gisslan och tvingar dom att köra till The Titty Twister, ett skumt hak in the middle of fucking nowhere.

Där svänger filmen 180 grader och blir något heeeeeelt annat.

Regissören Robert Rodriguez har samlat hela sitt posse och utnyttjar dom till max. Salma Hayek, Fred Williamson, Tom Savini, Cheech Marin, Danny Trejo, alla får några inspelningsveckor dom aldrig lär glömma och gör massor av sina biroller. George Clooney är sjukt snygg i sin halstatuering och Juliette Lewis som dotter i familjen är precis som vanligt: tuffaste bruden i stan.

Det här är fullt ös, medvetslös från start till mål och inte det minsta intellektuellt nånstans. Det är snabbmat de luxe på stora fat och med en Big Gulp stor som en silo att skölja ner födan med. Smakfullt smaklöst helt enkelt.