Kategori: 1997

Publicerat

Veckans dokumentär: WILD MAN BLUES

Det finns inte många likheter mellan Woody Allen och mig själv. Det är ett faktum jag är ganska glad för.

Att utseendemässigt likna Woody och vara kvinna kan inte vara kul, men det gör jag inte så det är lugnt. Vad gäller det som finns på insidan så skulle jag ibland önska att jag var lika kreativ i mitt skrivande som Woody, att jag var lika fantasifull vad gäller att hitta på historier och lika målmedveten i att nå ut till folk med mina alster men å andra sidan vill jag inte gifta mig med min unge. Men om jag nu ska erkänna den lilla yttepyttelilla likheten som faktiskt finns mellan Woody Allen och mig så stavas den: klarinett.

Där Woody Allen är en mästare var jag endast en liten tokblåsande lärjunge men när jag gick i skolan spelade alla instrument och när jag inte fick spela piano tog jag det näst bästa (jag vägrade dragspel) och det var klarinett. Det gick enkelt att bära den till skolan då en klarinettväska enkelt kan misstas för en vuxenväska-vilken-som-helst och det var en naturlig övergång från blockflöjten. Min egen karriär som klarinettist blev kort men oinspirerad, Woodys är något heeeelt annat.

Wild Man Blues är en dokumentär om Woody Allen när han beger sig ut på Europaturné med sitt jazzband. Vi får på nära håll följa Woody och hans fru (och största kritiker) Soon-Yi under resorna till Europas storstäder, vi får höra sköna smakprov från konserterna och vi får se Woody stampa takten i ett tempo jag inte trodde var möjligt under dom där beiga sladdriga byxorna. Paparazzifotograferna är närgångna, fansen både tveksamma och exstatiska och Woody själv är torr och skitrolig när han själv dikterar villkoren. Att hänga på när någon i hans närhet försöker driva med honom och kanske bjussa lite på sig själv är ett BIG NO-NO. Där finns en gräns, där lyser egot Woody igenom.

Wild Man Blues är en mysig liten film som bjuder både på goda skratt och trivsam musik och jag är glad ända in i benmärgen att jag la klarinetten på hyllan och gick in för att spela LP-skivor istället. Det passade mig alldeles utmärkt.

Här finns filmen.

Publicerat

Hobert-helg: SPRING FÖR LIVET

Jag har lite svårt att tänka mig in i den här situationen men jag försöker.

Jag tänker att jag ligger på BB alldeles nyförlöst med ett nytt litet liv på bröstet och i sängen bredvid ligger en annan mamma, lika glad, slut och förundrad som jag. Sen öppnas dörren och ett gäng poliser stormar in, dom säger att den andra mamman ska utvisas och jag ser paniken och rädslan i hennes ögon när hon slår sönder fönstret och hoppar ut. Poliserna springer efter och det är först någon minut senare som jag ser att hon lämnat sin son på sängen inlindad i den gula landstingsfilten. Barnmorskan frågar om jag kan ta hand om honom – också – bara ett tag, bara en stund, bara tills hon hittat mamman. Så där sitter jag på sängkanten men TVÅ nyfödda söner. En är min, en är en kvinnas på flykt. Vem är jag att säga nej till att hjälpa till i det här läget?

Spring för livet handlar om dödssynden lättja eller kanske snarare likgiltighet. Cattis (Camilla Lundén) och Micks (Göran Stangertz) första vecka som föräldrar blir allt annat än lugna och ”normala” när dom får se baksidan av vårat land och vår invandringspolitik. Barnmorskan Ingrid (Lena Endre) blir avstängd från sitt jobb då hon motarbetade poliserna som skulle hämta den utvisningshotade mamman men det är ingen engångsföreteelse. Ingrid har hjälpt många utsatta på många sätt, liksom Erik (Jakob Eklund) som i sitt jobb som militär och fd FN-soldat sett så mycket skit att han fått nog. Med flaskan i hand och på ett jävligt bittert vis försöker han hjälpa papperslösa och behövande men det han har glömt på vägen är att se om sig själv för jäklar alltså, här har vi en kille som blundar när han går förbi en spegel. Han är allt annat än nöjd med sin situation.

Spring för livet må vara en tillskruvad thriller som kanske inte har en hundraprocentig sanningshalt men jag struntar lite i det för det här är en film som plingar på många moraliska tangenter och som får mig att både tänka efter och känna efter. Hur skulle jag göra? Är det en självklarhet att jag skulle hjälpa till? Hur skulle jag resonera? Hur omänskligt tänker våra myndigheter och hur dåligt fungerar vårat skyddsnät? Finns det ens något?

Publicerat

Katastroffilmstisdag: TITANIC

Nu har äntligen turen kommit till ett av filmhistoriens mest kända kärlekspar: Jack och Rose.

Dom allra flesta katastroffilmer är gjorda efter en ganska tydlig och liksidig mall. Dom allra flesta katastroffilmer är dessutom våldsamt överdrivna och påhittade i ett försök att göra effekter som är  mer/större/häftigare än något vi sett förut.

Titanic som katastroffilm betraktad är något av ett unikum tycker jag. Filmen har alla ingredienser som behövs för att extraordinärt CGI-drama men den har även fler dimensioner: en kärlekshistoria som berör långt in i hjärteroten, ett visst mått av verklighet (även om ramhandlingen är påhittad så har båten förvisso både funnits, kört på ett isberg och sjunkit), enastående skådespelare och en förmåga att efter 90 minuter få mig att säga högt ”JA JÄVLAR, VISST JA, FAN, DET KOMMER JU ETT ISBERG NU!” . Jag glömmer liksom bort vad filmen egentligen handlar om och jag gör det varje gång, så bra är själva historien om Jack och Rose.

Det tar två sekunder av förtexterna sen sitter jag med en klump i magen som inte släpper. Olycklig kärlek, vatten och död är en kombination jag är svag för och lägger man dessutom på katastroffilmsaspekten så självklart är jag körd, det vore rent korkat att tro något annat, men att Titanic är SÅ bra som den faktiskt är har inte bara med mina preferenser att göra – det ÄR helt enkelt en bra film, ett gott hantverk utan fel och brister.

James Cameron castade Leonardo DiCaprio som Jack Dawson, ett val som inte var helt självklart. Då hade han inte visat framfötterna så mycket intressantare filmer än som utvecklingstörd i Lasse Hallströms Gilbert Grape och som kär Romeo i Baz Luhrmann´s Romeo + Julia.  Han var en prettyboy som många ifrågasatte. Kate Winslet som Rose var inte ifrågasatt på samma sätt, mer att hon inte var ett stort namn då, inte hon heller. Jag tycker Cameron visade både stake och självförtroende i och med sina val och det skulle visa sig att belackarna hade fel, dom funkade alldeles finfint tillsammans.

Kärlekshistorier mellan en man och en kvinna med olika sociala bakgrunder finns det mängder av exempel på i filmhistorien så Jack och Rose är på det sättet inte unika alls. Det som är unikt är att jag verkligen tror på deras kärlek, på att dom är menade för varandra och….uääääk….se där, nu börjar jag böla igen. Hade Cameron haft provision på snordukar hade han varit miljonär på det med.

Effekterna är helt oklanderligt gjorda för att vara 1997 men tittar jag med 2011-års ögon så visst kan jag se missar och sånt som skulle kunna göras bättre nu men hallå, vem ids vara så petig. Titanic är en fantastisk film på alla sätt som räknas och om det inte vore ett känslomässigt heltidsjobb att se dessa tre timmar så skulle jag göra det bra mycket oftare.

Publicerat

Katastroffilmstisdag: VOLCANO

Det var tydligen på modet med vulkaner 1997. Både Dante´s peak och denna gick upp på biograferna det året och inte sedan Wyatt Earp och Tombstones dagar har två filmer med samma tema varit mer olika.

I Volcano är det Los Angeles som blir epicentrum för världens jäkla vulkanutbrott. Mike Roark (Tommy Lee Jones) är fårig räddningschef och ensamstående nyskild pappa till dottern Kelly (Gaby Hoffman), en dotter som ena sekunden verkar vara 17 år och tjatar om en piercing och i nästa sekund är hon en bebis som släpar runt på en teddybjörn, är handlingsförlamad och vill bli buren.

Anne Heche är geologen Amy med skinn på näsan och kunskaper om vulkaner som hon inte alltid lyckas få fram och Don Cheadle är Emmit, Mikes assistent på räddningstjänsten och en av få skådespelare i den här filmen som reagerar någorlunda mänskligt under katastrofens gång.

Att jag gillar Dante´s peak är ingen hemlighet. Dante´s peak är till skillnad från Volcano en film alldeles fullsmockad med humanism och kärlek mitt i all actionmisär. Volcano är en macholassefilm ut i fingerspetsarna. Det är en film för dom som får ståpäls av Steven Seagal, Heinekens TV-reklam och gula cementblandare.

Nej, Volcano funkar inte på mig. Som jag ser det gör manusförfattaren Jerome Armstrong och regissören Mick Jackson ungefär allting fel från start till mål om resultatet ska bli en katastroffilm värd att minnas. För att ta några exempel:

1. Att namedroppa gatunamn säger ingenting om katastrofens magnitud. Ytan behöver visas, helst från ovan och helst ska jag som tittar känna till händelsernas centrum redan innan hemskheterna bryter ut, hur ska jag annars kunna få dåndimpen över förödelsen?

2. Jag som tittar behöver också bli delaktig i lite mänskliga relationer för att bli engagerad. Mike Roarks förhållande till sin dotter är ungefär lika varmt och ömsint som det mellan Darth Vader och Luke Skywalker.

3. Det kryllar av stenkorkade uttalanden både från huvudrollskaraktärerna och dom som enbart skymtar förbi och filmens enda blondin (Heche) är den enda som inte beter sig som en.

4. Givetvis är den obligatoriska hunden med och det är väl okej. Det som inte är okej är att den är med helt utan förklarad anledning. Scenen är liksom bara inkastad mitt i allting utan minsta inramning. Vems är hunden? Varför är hunden ensam i huset?  Vem är tanten som blir så glad när hunden överlever och varför har samma kärring inte försökt rädda den? Och den kanske viktigaste frågan av dom alla: varför kan katastroffilmshunden aldrig stryka med?

Att det sen kommer in en hund till i handlingen är inte en bonus, snarare en bestraffning, för jag fick nog av fyrfotingar, precis som jag fick nog av tvåfotingar och av datoranimerad lava. Tröttsamt och korkat är vad det är. Heche och Cheadle fixar till betyget men det är verkligen gungbrädevarning mellan en 1:a och en 2:a.

 

Publicerat

Filmfruntimmersveckan: Sara

Nu börjar det vi kallar fruntimmersveckan (eller egentligen började den redan igår men Fredrik räknas inte in här).Vad är då finurligare än att recensera en samling filmer som otroligt genomtänkt eller väldigt långsökt går att härröra till ett gäng kvinnliga namnsdagsbarn?

Först ut är Sarah Michelle Gellar som visserligen stavar med h men ändå har namnsdag just idag.

Den film jag direkt kommer att tänka på i samma andetag som just henne är Jag vet vad du gjorde förra sommaren från 1997. Vad jag själv gjorde den sommaren minns jag som om det var igår. Jag gick runt runt på vägarna kring mitt hus med pytteliten dotter i barnvagn och det var den varmaste sommaren i mannaminne. Det var en sommar som inte tog slut förrän långt in i september.

Jag vet vad du gjorde förra sommaren är en ungdomsskräckis med dom då ganska okända namnen Jennifer Love Hewitt, Freddie Prinze Jr, Ryan Philippe och nämnda Sarah i huvudrollerna. Kevin Williamson skrev manus och det är samme man som året innan skrev manus till Scream och sen även till Scream 2.

Det är sommar och fyra ungdomar är på fest. När dom ska åka hem mitt i natten kör dom på en man. Istället för att göra det enda vettiga, det vill säga dubbelkolla om han  lever eller är död så tar dom för givet att dom bragt honom om livet och gör det jävligt korkade beslutet att kasta honom – liket – i havet. Dom bestämmer sig för att hålla tyst om det här och förtränger det ända tills ett år gått och det finns en man som minns vad dom gjorde förra sommaren.

Jag tycker det här är en ganska spännande film. Jag hoppade till både ofta och högt när jag såg den på bio och jag tycker fortfarande att den håller. Det är, precis som vanligt i denna typ av film, en ganska cheezy story, det är många ”meeeh, kom igen nu va, varför gör du såååå?”-tankar när jag tittar men äsch, det funkar. Det är läskigt, det är mörkt, den är gjord efter skräckfilmsskolans blankett 1A och ibland räcker det alldeles utmärkt för en trevlig popcornstund.

Att Sarah Michelle Gellar och Freddie Prinze Jr dessutom blev ett par under inspelningen, gifte sig 2002 och faktiskt fortfarande håller ihop nu som föräldrar till lilla Charlotte Grace Prinze är kul tycker jag.

Så, grattis Sarah! Idag är det din dag!

 

Publicerat

Katastroffilmstisdag: Dante´s peak

Harry Dalton (Pierce Brosnan) jobbar som något så tufft som vulkanolog. I den lilla byn Dante´s Peak finns en stor och till synes sovande vulkan som Harry märker är allt annat än trött.

Han försöker få uppsatt folk, affärsmän och politiker att inse faran i detta men ingen lyssnar på honom – såklart – för tänk om folk skulle få för sig att flytta gud förbjude, hur skulle det då bli med skatter och huspriser och vem skulle handla och hur skulle byn klara sig utan turister?

Harry umgås en hel del med byns heta och ensamstående borgmästare Rachel Wando (Linda Hamilton) och kemin mellan dom två går direkt genom rutan. Det är liksom A och O i denna typ av film, att det finns ett persongalleri som jag faktiskt bryr mig om och som jag vill se överleva. Det finns mängder av filmer där denna parameter inte existerar och då blir det betyg därefter också. DISCH! Men som sagt, Dante´s peak är en film som klarar sig på rätt sida alla fallgropar. Vulkanen får självklart ett utbrott och det är Harry, borgmästaren, hennes barn och hund vi får följa under färden mot säkerhet.

Det är mörkt, det är varmt, det ryker och är sotigt, det är spännande och läskigt och trots att det nästan går att se blue-screen-konturer på vissa effekter så köper jag det för filmen är så satans charmig! Min åsikt är att katastroffilmseffekter SKA vara överdrivna, det eggar min fantasi och får mig att tänka i överlevnadsstrategier OM jag skulle åka uppför ett berg och INBILLA mig att det är en vulkan vilket ofta händer, i alla fall inbillningen. Få filmgenres kan på samma sätt som katastroffilmer överföras till verklighet i min hjärna, på gott och ont. Det är lätt att bli paranojjig.

Det här är i mina ögon en perfekt regnig-söndag-familjefilm, i alla fall om det yngsta barnet inte är mindre än….11.

Publicerat

Inför Oscarsgalan: Dom nominerade för årets bästa regi är inga duvungar direkt

DARREN ARONOVSKY är nominerad i år för Black swan. Mest känd hittills är han för att ha regisserat Requiem for a dream och Mickey Rourke i The wrestler men redan 2006 gjorde han en annorlunda liten film som har kommit i skymundan: The fountain.

Hugh Jackman spelar tre män, Tomas, Tommy och Tom Creo i tre parallella historier. Rachel Weisz är både Isabel och Toms fru Izzi. Izzi har långt gången cancer och Tom är en forskare på just den sjukdomen. Ju sjukare Izzi blir ju mer panikslagen blir Tom i sitt letande efter pusselbiten, efter botemedlet, efter svaret på frågan: vad ger evigt liv.

The fountain är ingen enkel film att förstå sig på. Det bästa är bara att släppa taget och låta filmen passera revy framför ögonen för det är mer konstfilm än normalt drama, det är det. Det är vackert så jag smäller av, det är suggestiv musik med Enigma-känsla och ibland vet jag inte riktigt om jag är vaken eller sover. Jag hamnar i nån slags drömlimbo och det är faktiskt en alldeles jättehäftig upplevelse en vanlig skitvardag framför TV:n.

 

 

 

 

 

ETHAN COEN och JOEL COEN är nominerade för den annorlunda westernfilmen True grit.

1997 fick dom ett gäng nomineringar för Fargo, ett svårslaget drama om den patetiske loosern Jerry Lundegaard (William H. Macy), den gravida polisen Marge (Frances McDormand) och dom hårdhudade kriminella karlakarlarna Carl (Steve Buscemi) och Gaear Grimsrud (Peter Stormare).

Bröderna Coen gav med denna film flismaskinen ett ansikte, sin fru/svägerska en Oscarsstatyett för bästa kvinnliga huvudroll och den broderade filmaffischen kultstatus.

 

 

 

 

 

 

DAVID FINCHER har enligt mitt sätt att se på saken bara gjort ett enda riktigt bottennapp i hela sin karriär: Benjamin Button.

Både före och efter den är det idel intressanta och välgjorda filmer där Alien 3, The game, Seven, Fight club och The Social Network är bra exempel. Snart kommer dessutom The Girl with the Dragon Tattoo, filmen som kommer ge Stieg Larssons bror och sambo ännu mer miljoner att träta om.

The Panic room är en underskattad och otroligt spännande Fincher-thriller där två inbrottstjuvar (Forrest Whitaker och Jared Leto) tar sig in i Jodie Fosters hus och hon tvingas gömma sig i sitt panic room tillsammans med sin dotter (Kristen Stewart). Dottern har diabetes och behöver sina insulinsprutor, dom iskalla inkräktarna tänker INTE lämna huset och mamman måste helt enkelt lämna sitt skyddsrum för att hämta medicinen.

Nicole Kidman skulle egentligen ha spelat Jodie Fosters roll men hon blev skadad under inspelningen av Moulin rouge och tvingades hoppa av. Personligen tror jag att filmen hade varit lika spännande även med någon helt okänd i huvudrollen. Det är en bra story och hade jag nymålade långa naglar innan så är dom definitivt nerbitna till nagelbanden när eftertexterna rullar. Ja, till och med nagellacket är typ bortgnagt.

 

 

 

TOM HOOPER är nominerad för sin regi i filmen The King’s Speech. Filmen han gjorde strax före den uppmärksammade kungafilmen är en fotbollsfilm som heter The damned united.

Vid första anblicken kan steget mellan George VI och fotbollmanagern Brian Clough kännas ohyggligt stort men egentligen är det inte det. George VI var en stor man med ett handikapp som tystade honom offentligt, Brian Clough kanske önskade ibland att han hade varit tyst lite oftare eller i alla fall tänkt innan han pratade.

Många ser Brian Clough som Englands absolut främsta fotbollsmanagers genom tiderna. Han ledde Derby County och Nottingham Forest till stora framgångar på 70-talet (ja, jag minns mål-plinget när det var Tipsextra på TV på lördagarna) men den här filmen handlar om hans 44 dagar som ledare för fotbollslaget Leeds.

Gillar man (som jag) fotboll är det här en riktigt underhållande film. Det är en film där talandets konst för handlingen framåt (i motsats till snabba balla klipp) och även där finns en solklar beröringspunkt med The king´s speech.

 

 

 

I DAVID O. RUSSELL´s oscarsnominerade film The fighter spelar Mark Wahlberg huvudrollen som Micky Ward.

David O Russell ser uppenbarligen något i Mr Wahlberg som inte många andra gör eftersom han redan 1999 gav honom en stor roll i sin film Three kings.

Three kings är en krigsfilm både skriven och regisserad av nämnde Russell och det är en film jag inte är mäkta imponerad av. Det är dom sista dagarna på Gulfkriget och fyra amerikanska soldater hittar en skattkarta (!?) som visar var irakierna gömt guld dom stulit från Kuwait.

Att filmen håller sig från sophögen beror enkom på George Clooney. Han håller filmens huvud över vattenytan och det är något han ofta är väldigt bra på. David O Russell är inte vare sig den intressantaste eller skickligaste regissören jag vet och det är ingen hemlighet att jag är tveksam till vad han har i oscarssammanhang att göra överhuvudtaget. Jag gillar inte Three kings och jag gillar inte The fighter och bara framtiden kan utvisa om min inställning förändras till honom som regissör men än så länge känns han väldigt mycket som en tetra bortglömd mellanmjölk, kanske med en lätt skorpa av något växande grönt och hårigt.