Kategori: 2001

Publicerat

Skräckvecka: THE DEVIL´S BACKBONE

The Devil´s backbone eller El espinazo del diablo? Den spanska titeln låter sjukt mycket läskigare även om man som jag inte kan spanska.

Diablo, smaka på ordet. Tungan anar lite Omen, lite djävulsutdrivare, lite grönt kaskadkräk, lite övernaturligt läbbans sådär. Det låter helt enkelt väldigt mycket otäckare med diablo än devil eller djävulen för den delen.

Älskade Guillermo Del Toro, du färgglada oljekrita i blyertspennelådan, jag högaktar dig, jag tycker du är så vansinnigt bra och jag vill så gärna få samma WOW-känsla i magen av alla dina filmer som jag fick av Pans labyrint. The Devil´s backbone har alla förutsättningar att vara en riktig kanon men nåt stämmer inte, den funkar inte, filmen klickar inte. Jag kan inte säga att jag är jättebesviken för filmen är fortfarande helt okej men jag sitter här och frågar mig själv varför. Varför är den så spretig? Varför lyckas du inte få den att  hålla hela vägen? Varför litar du inte på att det är en rysare/skräckfilm du vill göra, varför måste filmen tangera varenda genre någonsin påhittad?

Precis som Pans labyrint så kretsar handlingen i den här filmen kring spanska inbördeskriget. 12-årige Carlos (Fernando Tielve) hamnar på barnhem där det idkas fysisk och psykisk misshandel, mobbning, tjafs och bråk och som grädde på moset ser Carlos ett pojkspöke som visar sig heta Santi.

Santi är en ganska otäck filur dom första tjugofem gångerna han är i bild. Sen bleknar han i takt med att filmen mer och mer blir nån form av thriller/drama. Det är synd tycker jag. Om jag fick bestämma skulle Del Toro ha spelat på stora bongotrumman och gjort filmen apläskig istället. Men nu är det inte jag som bestämmer annat än om betyget och det blir okej, knappt godkänt, inte mer än så.

Jag längtar efter att det ska bli 2013 och att filmen Pacific Rim får premiär. Jag tror på den, jag tror på Guillermo Del Toro och jag tror jag kommer få uppleva WOW-grejen igen, om inte förr så den 19 juli 2013.

Filmitch har också sett filmen men skriver idag om en helt annan typ av skräckfilm. Klicka här får du se.

 

Publicerat

HEDWIG AND THE ANGRY INCH

Den femte filmen jag fick av Henke är en film som jag sedan innan VET är en av hans stora favoriter, det är också en film jag inte lyckats få kläm på alls. Är det en musikal? Är den så utflippad som den verkar? Vem är denne John Cameron Mitchell som skrivit manus, regisserat filmen OCH spelar huvudrollen. Frågorna hopar sig och nu är det dags att räta ut frågetecknen en gång för alla.

Trodde jag.

Haha.

Så blev det inte alls.

Efter första halvan av filmen var jag tvungen att pausa och hyperventilera lite. Jag satt i soffan och kastade konfetti på mig själv, jag drog fram hela min schlagerarsenal med allt vad discokulor och blinkande lampor heter och bara njööööt. Tankarna for iväg till min favoritmusikal De tre musketörerna som spelas på Stockholms stadsteater och om Hedwig and the angry inch någonsin ska sättas upp på en svensk scen så kommer Johannes Bah Kuhnke vara tokgiven för huvudrollen som den transexuella tyskfödda punktjejenkillen Hedwig som reser USA runt för att stalka Tommy Gnosis (Michael Pitt) som toppar listorna med en låt som Hedwig själv skrivit.

Att säga att det här är en musikal är att göra det tämligen enkelt för sig. Jag ser den här filmen mer som ett komiskt drama med många musikinslag och då gillar jag ändå musikaler, det skulle inte vara nedvärderande på något vis att kalla den musikal men den är mycket mer än så. Det här är en film som får mig att skratta, gråta, sjunga med, klappa händerna, bete mig som ett jon och tacka bostadsrättsföreningen att dom satt in fungerande persienner. Det finns scener som är så fantastiska att jag faktiskt pausar och fotar (!) TV:n (med en hoppa-i-sängen-och-rocka-järnet-till-tung-musik-scen som får mig att gråta av skratt, återigen en otrolig insats av en barnskådespelare) och det finns många scener  som gör att jag skulle vilja krama John Cameron Mitchell och aldrig släppa taget.

Mitchell verkar inte ha gjort mycket av filmiskt värde varken före eller efter Hedwig och nånstans förstår jag varför. Hela filmen känns som hans bebis, som en gåva han gett till filmhistorien och som något som urlakat honom så till den milda grad att det liksom inte är nån idé att fortsätta gå på den krattade grusgången. Jag är bara så sjukt imponerad av honom! Vilken röst, vilken utstrålning, vilken skådespelare! Wow, liksom!

Första halvan av filmen är en superstark femma för mig, sen tappar den en smula men håller sig hela vägen till slutet på en stabil fyra. Jag såg om filmen direkt samma dag och kände samma sak andra gången. Betyget får bli en stark fyra men det är en film jag önskar att alla såg. ALLA.

Henkes recension av filmen kan du läsa här.

Publicerat

En film jag ångrar att jag sett: FLYING VIRUS

Nånstans i Brasiliens regnskog befinner sig journalisten Ann Bauer. Ann spelas av Gabrielle Anwar som hade sin peak under två timmar 1992 när hon spelade mot Al Pacino i En kvinnas doft. Nu är hon framgrävd och jag tror ingen på jorden gör vågen åt detta.

Ann är en sån kvinna som uppenbarligen alla män vill ha. Hon kråmar sig för nån snygg välklädd man som jobbar för utrikesdepartementet som också är där i snårskogen och han bjuder henne på middag, riktig middag, steak and fries inne i Brasilia. Vill hon följa med? Ja, självklart. Ge mig en kvart, säger den snygge mannen men hon kan inte göra det för bara inom sekunder blir deras lilla ”camp” anfallna av Skuggfolket, män i höftskynken och eldkastande pilbågar som dödar alla i sin väg. Dom skjuter till och med på plåtförrådet med den stora DANGER-skylten på. Dumma pojkar. Dumma, dumma pojkar.

Det skjuts med k-pist också och även när det inte skjuts med handeldvapen så går skjutljuden som en loop i bakgrunden. Javisst, jag förstår att folk dödas som flugor och dom första fyra minutrarna massmördas det i samma tempo som i fjärde Rambo-filmen men med en liiiten skillnad: här bjuds det på en tesked blod under samma tid.

Det finns få saker på film som gör mig lika förbannad som plastdödande på detta vis. Vad visar det? Att det går att döda utan slaffs? Att kroppar inte blöder? Att det inte blir ett hål i magen när någon sticker in en stor jävla järnpryl? Nåja. Hur förbannad jag än känner mig efter första tio minutrarna är ingenting mot vad som komma skall.

Ann befinner sig alltså i regnskogen. Hon ska göra nåt jobb, leta, skriva, forska, jag vetefan, jag fattar inte mycket. Hennes högra hand heter i alla fall Peka, en charmig homosexuell man som bemästrar den yppersta formen av överspel med stora uppspärrade ögon i alla situationer. Efter en jakt, en ofrivillig springtur i grönskan blir Ann anfallen av bin, mördarbin vad det verkar. Hon hamnar på sjukhuset, överlever mirakulöst men när hon ligger på sjukhuset alldeles medvetslös och doktorn ska titta till henne så kysser han henne bara sådär. En doktor som dessutom inte blivit presenterad tidigare i filmen.  In genom dörren i samma kyssekund kommer ännu en man jag inte känner till, en man som blir förbannad på doktorn eftersom han är Anns….ta-daaaaah….äkta man! What? Är hon gift? Hon skulle ju åka till Brasilia med han den där Ellos-killen och äta kött och bea, jag fattar nada nu. Det är ingen karaktärsfördjupning av den högra skolan direkt, så mycket har jag fattat.

Som på en given signal vaknar Ann ur koman, givetvis när maken Martin sitter och håller henne i handen och direkt är hon klar i knoppen och pigg nog att sätta sig upp och skälla ut honom. Maken Martin spelas av Craig Shaeffer (från Där floden flyter fram och Some kind of wonderful) som även han ofrivilligt härmar en huvudrollsinnehavare i Mumien vaknar. Det händer att bäst-före-datum går ut även på skådespelare, det gör faktiskt det. Inte alla åldras med värdighet. Den enda som gjort just detta i den här filmen är Rutger Hauer men att åldras med värdighet och att välja roller med värdighet är INTE samma sak. Här är han ond, bara ond. Ujuj så elak han är. Att han är elak på ett Galenskaparna-type-of-vis passar kanske filmen men inte Rutger. Han kan ju så mycket mer, att se honom såhär gör mig bara ledsen.

Nåja. Filmen handlar alltså om mördarbin. Elaka jävlar som dödar ALLA i sin väg, enkelt men inte smärtfritt – men alltså inte Ann för hon är typ….vacker och….vit. Ett flygplan fullt med dessa bin ska ta sig till USA och när maken Martin ska hålla dom i schack genom att hålla ihop draperierna mellan första och andra klass då börjar jag nästan skratta. Men bara nästan. Ilskan lägger sordin på fnisset som ett lock på en kastrull med brinnande olja. Fy satan så dåligt det här är. Fy satan alltså!

Det finns inte EN sekund i filmen som är bra, inte ETT agerande, inte EN effekt. Stundtals tror jag att det är Hot Shots 4 – The Beekeeper jag tittar på men det är ju inte det. Det här är en film som utger sig för att vara spännande, fullt med action och coola ”creepy” effekter. Att ge barn stora paket, stora fint inslagna kartonger men medvetet skita i att lägga i själva presenten måste vara höjden av pennalism. Flying Virus är värre än det. Mycket mycket värre.

Som filmnörd finns det inte många filmer jag ångrar att jag sett men Flying Virus är utan vidare snack en av dom. Det är den här, Göta Kanal 3 och en klassiker som kommer nån måndag framöver. Men tre filmer av några tusen är inte mycket att bråka om.

Idag är vi ett gäng som skriver om samma tema, dvs en film som vi ångrar att vi sett. Här kan du läsa om andra filmer som på ett eller annat sätt framkallat dessa reaktioner hos mina bloggkollegor: Filmitch, Voldo, Jimmy, Jessica,  Sofia, Addepladde, Henke , Jojjenito, Plox,  Steffo, BlueRoseCase, Micke och Martin.

Tack Filmitch för en kul idé!

Publicerat

SPY GAME

Efter att jag 1. nyligen sett Safe house, 2. fortfarande inte riktigt får kläm på varför jag gillar Moneyball så mycket som jag gör och 3. är på ständig jakt efter smarta filmer i stil med Alla presidentens män så blev jag glad som en speleman när jag hittade Spy game i en realåda på Ica Maxi. Spy game kändes som själva essensen av tankar och inspiration just idag.

Jag såg Spy game på bio när den kom 2001 men jag minns i stort sett ingenting av filmen. Det är inte helt vanligt när det gäller mig. När jag sätter mig i soffan och tittar på filmen förstår jag varför.

CIA-agenten Nathan Muir (Robert Redford) ska snart gå in pension när han blir uppkallad till högsta cheferna för att hjälpa till i en spionfråga. Tom Bishop (Brad Pitt) har fängslats i Kina anklagad för spionage och skall avrättas inom ett dygn. Tom är Nathans vän sedan många år och Muir är villig att göra allt han kan för att hjälpa honom ur knipan. Det gäller bara att ”hjälpa” på rätt sätt eftersom han inte vet vilka som är vänner och vilka som är fiender.

I sedvanlig Tony Scott-anda pangas det och smäller, exploderar och tjongar, det är snabba klipp och jäkligt snyggt. Storyn är smart på ett bra sätt och både Redford och Pitt sköter sina kort helt rätt. Det filmen saknar är det där som gör att den sätter sig i medvetandet. Jag glömmer den strax efter att den är slut men det gör inget, jag ser gärna om den om tio år igen.

Publicerat

Ghost World

Finns det några som är ”mindre rätt” än ängsliga tonåringar som är livrädda att vara ”fel”? Jag tror inte det.

Det leta efter sin egen identitet och försöka hitta den i det jytter av inputs som finns är dyngsvårt men Enid (Thora Birch) och Rebecca (Scarlett Johansson) gör sitt bästa. Dom har varandra och behöver inte så mycket mer då som har hittat en cynisk bubbla som passar dom båda. Att racka ner på andra blir en hobby och allt går att vända till ironi.

För att underhålla sig själva den första veckan efter high school-examen bestämmer dom sig för att svara på en kontaktannons, men givetvis bara på låtsas. Dom utger sig för att vara en kvinna som annonsskrivaren Seymour (Steve Buscemi) mött för en kort sekund och vill träffa igen och dom lurar honom till en lunchdejt på en närbelägen restaurang. Seymour kommer men givetvis inte kvinnan och snett bakom honom sitter Enid och Rebecca och skrattar i mjugg. Vilken tönt han är och vilken ful grön jacka! Looser!

Det kokar i dom unga kvinnornas skallar, vad ska dom göra med sommaren som ligger framför dom, vad ska dom göra till hösten, ska dom plugga eller vadå? Dom vill flytta ihop tillsammans i en lägenhet för dom vill absolut inte bo kvar hos sina föräldrar längre men varifrån ska dom få pengar? Enid närmar sig Seymour och Rebecca fattar ingenting. Han är ju en tönt, vad ska Enid med honom till? Seymour själv fattar heller ingenting för vad vill en ung tjej som Enid med honom? Det kan ju inte enbart vara hans samling av 78-varvare som lockar, eller kan det det?

Jaha, då har jag alltså sett Ghost World, filmen som alla pratade om för tio år sedan när den kom. Jag känner mig aningens bakom men å andra sidan är filmen tämligen tidlös så det är nog ingen större fara. Min stora behållning med filmen är Enids kläder. Hon har en klädstil som passar mig som handen i handsken och hade inte helikopterlugg, ridbyxor och neonrosa kavaj med axelvaddar varit inne under min tonårstid så hade jag sannorlikt sett ut sådär.

Min son hittade flera beröringspunkter mellan den här filmen och Mary and Max och jag kan inte annat än hålla med honom. Ung flicka med svart page blir vän med äldre kuf, javisst är det samma grundstory även om mycket såklart skiljer filmerna åt. Vid en känslomässig jämförelse så når Mary and Max in i min allra heligaste hjärterot medans Ghost World bara slickar saltrester i armhålan. Visst är det en bra film men den lämnar inga spår hos mig, inte ens tonårssvettiga stumpmärken på parketten.

Publicerat

Veckans dokumentär: Plötsligt i Vinslöv

Vinslöv är en liten ort belägen mellan Kristianstad och Hässleholm. Några män bosatta i denna lilla håla är huvudpersoner i filmen som vann Nöjedguidens TV-pris 2001 och blev nominerad till Prix Italia 2002.

Här möter vi Kjell, en nitisk, notorisk och framgångsrik bangolfare och Anders som tvättar bangolfbollar och provstudsar dom mot linoleumgolvet och är ihop med en kvinna som ser ut som hans mormor. Peter och Kalle har hand om konsthallen som ligger på övervåningen i huset som har bangolfbanorna i källaren. Dom har inte mycket till övers för okulturellt folk som såna däringa bangolfare.

Som grädde på moset får vi hälsa på hemma hos Holger. Han har en pratande papegoja som heter Jacko och en blå moped  och han ligger i sin bäddsoffa med ett gammalt grönt polystertäcke och sjunger gamla slagdängor tillsammans med en annan man som befinner sig där i huset, sådär bara, med en flugsmälla i handen och obehaglig uppsyn.

Det jag undrar många gånger under dom femtio minuter denna dokumentär fortskrider framför mig är: Varför i väljer två kvinnliga dokumentärfilmare att göra en film om dessa män? Jag kan erkänna att i denna tanke, i denna mening, inkluderades en hel del grova svordomar som utfyllnad i min skalle men jag valde att sudda ut dom i texten. Varför? Vet inte för jag kan inte garantera att det inte kommer fler för FAN (där kom det!) så ointressant det här är.

Om en dokumentär ska vara riktigt sevärd, för mig, ska det behandla ett ämne eller gestalta några människor som får mig att lära mig något nytt och/eller öppna mina ögon för företeelser som är mig fullkomligt främmande. Udda människor är jag van vid att både träffa och hantera, liksom folk med annorlunda fritidsintressen och jag tycker inte män är asintressanta bara för att dom är just män. Det krävs liksom liiiite mer än så.

Här är det män, karlar och gubbar, inskränkta, negativa, missunnsamma och ocharmiga och jag sliter mitt hår. Jag hade velat veta mer om Kjells fru. Hur kul har hon haft det som bangolfgroupie alla dessa år? Och Holger, hur var hans mamma? Och Anders tjej, ÄR det hans äldre släkting? Men nej. Tydligen är den männen som är dom intressanta i denna skånska håla och om detta säger jag tack så mycket men nej tack. Det här är inte min kopp thé. Jag tittar mycket hellre på färg som torkar.

Gammal färg.

Som luktar äggfis.

[Jojjenito har också skrivit om filmen. Han tyckte inte alls som jag. Klicka här får du se.]

Publicerat

Veckans Aaron: Löftet

Jerry Black (Jack Nicholson) jobbar sin sista dag som polis innan han ska gå i pension. Mitt under avskedsfesten blir han avbruten och får åka till en brottsplats i skogen där en åttaårig flicka blivit våldtagen och mördad. Det sista han gör när han möter flickans föräldrar är att ge dom ett löfte, han lovar att ta fast mannen som gjorde det, han som dödade deras enda dotter. Trots att han har dom bästa av intentioner med sitt löfte så kommer det att påverka resten av hans liv på ett sätt han kanske inte kunde förutspå just där och då.

Det finns en hel del filmer som jag tror att jag tycker är bra innan jag ser dom. Sen finns det en del filmer som jag sett och inte gillar men som jag ändå fått för mig att jag kommer att gilla mer om jag ser om dom. Så ser jag om filmen och påminns  om att det fanns en bra anledning till att jag inte gillade den första gången. Det låter kanske luddigt men det är egentligen klart som korvspad och för att förklara det hela lite närmare så är Löftet ett bra exempel på en sådan film.

Allting borde egentligen klaffa. Det är en lineup med osedvanligt hög kvalitet, det är en historia som på pappret är spännande, annorlunda och inte helt självklar och Sean Penn regisserar men det hjälps inte. Filmen är alldeles för…avig…för min smak. Det känns som Mr Penn har valt att framställa filmen med ett djup den inte klarar av. Naturbilder och klinketiklånkmusik ska samsas med Patricia Clarkson som är den ledsna mamman, Aaron Eckhart som poliskollegan med nazifrilla, Robin Wright-Penn som fått Jim Carreys framtand från Dum & Dummare och Benicio Del Toro som ska spela förståndshandikappad indian men som bara blir en grimaserande och grymtande Benicio Del Toro i Buttericksperuk.

Jag har sett Löftet fyra gånger nu och det kommer inte bli en femte. Det räcker liksom nu. Jag vill fortfarande att filmen ska vara bra men nu ger jag mig, nu vet jag att den aldrig kommer att nå ens mitt medelmåttiga betyg. Jag retar mig till och med på Aaron som ser svindum ut i sin larviga frisyr. Det är synd på så goda ärtor.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: Det tyska och det amerikanska experimentet

Fjorton frivilliga män blir utvalda att vara med på ett experiment. Dom har alla svarat på en annons i en tidning  där dom blivit erbjudna 4000 mark för att vara försökskaniner i ett socialpsykologiskt test, i verkligheten kallad Standfordexperimentet efter universitetet där detta genomfördes 1971 under ledning av forskaren Philip Zimbardo (du kanske minns honom från när han besökte Skavlan, annars kan du alltid kolla in detta intressanta klipp om du vill veta vad han är för figur.)

Experimentet utspelar sig i ett fiktivt fängelse. Sju av männen blir slumpvis utvalda att vara fångvaktare, sju blir interner och tillsammans kommer dom att befinna sig där – och bara där – i fjorton dagar, övervakade dygnet runt. Tanken var att studera hur människan fungerar, instinktivt, i olika roller. Hur fort ställer en Elvis-imitatör om och blir en sadistisk plit? En taxichaufför, en starkströmselektriker, en pilot, hur fort acklimatiserar dom sig till ett liv på sex kvadratmeter utan medborgerliga rättigheter?

I den tyska filmen Das Experiment (från 2001) är det regissören Oliver Hirschbiegel som tar med mig ner i katakomber av stål och psykisk instabilitet. Fånge nr 77, taxichauffören Tarek (Moritz Bleibtreu) har lite av en huvudroll eller filmas åtminstone som spindeln i nätet. Med specialtillverkade filmkameraglasögon dokumenterar han allt som händer för att kunna skriva ihop en artikel om testet och sedan sälja det dyrt.

Filmen börjar nästan lite Gröna-milen-mysigt med ystiga grabbar som på tjommigt vis närmar sig varandra och för att försöka bli vänner. Det är ju bara en lek, det är bara pengar som ska intjänas och våld får absolut inte brukas, det här experimentet kan väl inte vara så farligt? Dom tyska männen ser verkligen tyska ut (jag försöker filmen igenom att förstå exakt vari det ”tyska” sitter men jag kan inte riktigt sätta fingret på det) och det är befriande att jag inte känner igen så värst många skådespelande ansikten.

Ljussättningen och färgsättningen är exemplarisk. Det är svinkallt filmat men i stort sett varje scen har en färgklick (en lampa, en post-it-lapp, en fläkt, en målad vägg, ett kylskåp, en stol osv) som gör att jag som tittar förstår att det inte är en episod av Prison Break jag tittar på och det är dessa färger som gör allt så himla läskigt. Färgtonerna får mig att fatta att experimentet – fängelset – inte är verkligt, ändå beter sig dessa män som djur och förändringen sker visserligen gradvis men graderna ökar i ett jävla tempo.

I den amerikanska versionen The Experiment (från 2010) är det regissören Paul Scheuring som sköter spakarna och han har vanan inne från  fängelsemiljöer eftersom han faktiskt skrev en del manus för den just nämnda TV-serien Prison Break.

Adrien Brody spelar Travis, fånge 77 dvs den amerikanska Tarek, som inte är taxuchaufför utan precis har fått sparken från sitt jobb på ett äldreboende. Forrest Whitaker blev fångvaktare, Clifton Collins Jr den hemlighetsfulle och lite otäcke fången (piloten i den tyska versionen) och Cam Gigandet är den där översittarjäveln till vakt, den som jag inbillar mig alltid finns.

I den här versionen är det 26 frivilliga som delas upp i två lag om tretton. Förberedelserna inför inlåsningen som i den tyska versionen tog nästan fyrtio minuter tog här sjutton. Det är ingen rast, ingen ro och jag som trodde det var tyskarna som var dom snabba och effektiva av dessa två nationaliteter, men icke, inte när det gäller den här historien. Amerikanerna är dock lika ”rå-amerikanska” i den här versionen som dom tyska är übertyska i sin. Sen är The Experiment filmad mer som en ”ordinär fängelseaction” än Das Experiment är och det är kanske där filmen tappar mig. För mig är detta ingen actionfilm, det är studie i mänskligt förfall.

Den amerikanska versionen en knapp halvtimme kortare än den tyska och det märks, det gör en hel del för känslan av det hela. Jag kommer aldrig in i experimentet, jag bryr mig inte. Sen är det så att ingen av filmerna är sann. Båda är ”inspirerade” av Zimbardos experiment men ingen av filmerna visar det som verkligen hände. I det här fallet var verkligheten kanske inte skruvad och otäck nog?

Den tyska versionen är så utflippad mot slutet att den starka fyra som jag bra länge hade i beredskap för filmen sakta sjönk i värde och stannade på en ganska medioker trea. Den amerikanska filmen däremot, den börjar på en tvåa och håller sig kvar där trots Adrien Brodys stjärnglans och det faktum att det amerikanska slutet är hästlängder bättre än det tyska.

Här kan du läsa Doktor Zimbardos egna ord om experimentet, om vad som hände och varför  dom där dagarna 1971.

Das Experiment (2001)

The Experiment (2010)

Publicerat

Tre om en: Ocean-filmerna

Ocean´s eleven (2001)

Säga vad man vill om Danny Ocean men riktigt normal i huvudet är inte karln. Han kommer ut från finkan och direkt ska han tjuva sig igen, råna och ha sig.

Men Danny Ocean (George Clooney) är inte riktigt vilken bonntjyv som helst, han är nåt så charmigt som lite av en gentlemannatjuv. Att hot-shot-casino-ägaren Terry Benedict (Andy Garcia) ska skinnas på stålar känns inte vare sig orättvist eller kriminellt för Benedict är ingen ödmjuk och snäll man, snarare en mänsklig liten gris som nu dessutom är tillsammans med Ocean´s ex-fru Tess (Julia Roberts). Hämnd är bäste dräng.

Mr Oceans idé, att simultant råna tre jättecasinon i Las Vegas, kräver sina medbrottslingar och han hittar tio medhjälpare som säger ja direkt. Den ständigt småätande Rusty Ryan (Brad Pitt) är en av dom. Han har nåt i munnen i varenda scen han är med i.

Det här är film i princip utan fel. Jag kan till och med acceptera att Casey Affleck är med på ett hörn för det här är filmunderhålling med stort F. Steven Soderbergh har snott manuset från Ocean´s Eleven/ Storslam i Las Vegas från 1960 (där Frank Sinatra spelar Danny Ocean) och gjort en remake som är absolut o-mossig. Han har fått ihop en samling högkvalitativa skådisar och faktiskt lyckats få dom att samarbeta och han tog David Holmes platta Let´s get killed och gjorde till soundtrack – och det är ett fenomenalt sådant!

Det här är en film att se och se om och att se om igen – och kanske bara lyssna på om man har svårt att sova. Jubel och visslingar, det här är en guldrulle!

 

 

Ocean´s twelve (2004)

Tre år har gått och Steven Soderbergh samlar ihop sina mannar och kvinns för en uppföljare. Själv fick jag brutalpirr i magen och såg en superhärlig biokväll framför mig med en spännande story och A-skådisar i högform men vad fick jag? Ljumna rester och knappt det.

Terry Benedict (Andy Garcia), den rånade och tillplattade casinoägaren från första filmen kräver sina pengar tillbaka av Danny Ocean (George Clooney). Hundrafemtio miljoner dollar, plus ränta och det inom två veckor. Benedict har dessutom på nåt underligt vänster kommit över hela listan över medhjälpare vid första mastodontrånet och då ingen av dom vågar säga nej hänger dom på Dannys nya superplan: att göra tre kupper i Europa, i Rom, Amsterdam och Paris och därigenom sno åt sig tillräckligt med pengar för att betala Benedict.

Titeln Ocean´s Twelve vittnar om att gänget nu har fått tillökning och det stämmer. Tess (Julia Roberts) är nu gift med Danny – igen – och hon är tolvan.

Alltså, den här filmen har egentligen NOLL likheter  med förra filmen. Det är lätt att tro att så vore fallet men ICKE för på alla punkter där elvan glänser där faller tolvan långt ner i kvicksanden. Ocean´s twelve är lika spännande som att stå vid roulettebordet utan pengar och titta på andra som spelar.

Herregud, sånt jävla skräp! Jag hoppas och tror att alla inblandade fick sjukt mycket pengar för annars finns det inga förmildrande omständigheter för denna films tillkomst.

 

Ocean´s Thirteen (2007)

Mina förväntningar på Ocean´s Thirteen låg på ungefär minus 237,15 grader Kelvin. Närmare den absoluta nollpunkten går inte att komma. Trots att tre år gått sen sist och att jag inte trodde jag var långsint har min besvikelse över tolvan inte lagt sig.

Kanske blev slutresultatet av tolvan inte det Stephen Soderbergh tänkt sig heller för nu när han drar ihop rånarligan igen har någonting hänt. Han har fått tillbaka lekfullheten från elvan, förträngt tolvan och visar med tretton att han visst vet hur en underhållande film ska göras. Däremot inte sagt att den går att jämföra med elvan, inte ens på ena handens tumme.

Storyn i den här filmen är lövtunn. Den är lika tjock som mjölkgeggat som blir om man häller ut O´boy på köksbordet. Den gamle rånarräven Reuben (Elliot Gould) får en hjärtattack efter att ha blivit toklurad av sin affärspartner Willy Bank (Al Pacino) och för att få Reuben på bättringsvägen bestämmer Danny Ocean att det ska rånas bara för att dom kan, på kul liksom, ja, för att göra Reuben glad och den som är offret denna gång är såklart Mr Bank.

Den enda kvinnliga fägringen i denna film är Ellen Barkin och att se henne agera mot Al Pacino är ren filmnostalgi (om du har sett Sea of love förstår du varför). Men ingen Julia Roberts och även Catherine Zeta-Jones från tolvan är puts väck och jag kan inte säga att jag saknar dom nämnvärt.

Efter att ha sett om filmerna i ett svep är det inte utan att jag längtar tillbaka till Las Vegas men en tur till Mariehamn med en massa spelmynt i fickan skulle duga bra det med. Eller nån halvtimme vid Jack Vegas-maskinen på min lokala pizzeria. Jag är inte så knusslig.

 

 

Publicerat

THE FAST AND THE FURIOUS

Jag fick en trevlig förfrågan från Joel om att recensera den här filmen och självklart svarade jag ja.

Det är tio år sedan jag såg The fast and the furious första gången och på tio år kan mycket hända. Då tyckte jag filmen var en jättetråkig bagatell men ändå stod jag på Biltema dagen efter och letade underredsbelysning till min gula lilla Skoda.

När jag denna gång stoppar filmen i DVD-spelaren försöker jag verkligen se filmen med öppna ögon, tvättade öron och ett rent samvete. Om det gick bra? Ja, det tycker jag.

Som jag ser det är The fast and the furious – fortfarande – en fullständigt onödig film. Den kostade 38 miljoner dollars att spela in, vilket skulle kunna vara BNP för ett mindre afrikanskt land om jag överdriver en smula. 38 miljoner dollar! Tänk så mycket nytta dom pengarna hade kunnat göra i någon annans händer än regissören Rob Cohens. Om filmen hade varit det minsta underhållande hade jag inte klagat alls. Det finns mängder av hjärndöd action som fungerar alldeles utmärkt när jag vill blåsa bort skallen och tänka på nåt annat än tvättstugetider, färgsättningsförslag och handbollsturneringar för en stund men The fast and the furious är ingen sådan film.

En polis som jobbar undercover för att komma åt stadens kriminella streetracinggäng med Dominic (Vin Diesel) i spetsen kan inte få upp pulsen på mig. DET GÅR INTE. Om jag 2001 såg filmen som en sug-och-svälj-bagatell så är den anno 2011 snarare som ett jävla fästingbett som vägrar sluta klia och nånstans vet jag att om jag inte får det ur systemet så riskerar jag att få hjärnhinneinflammation. Inte ens Michelle Rodriguez är särskilt tuff. Jag griper halmstrån här men jag kan inte för mitt liv hitta något som är genuint och bra med den här filmen.

The fast and the furious är som en biltidning i rörligt format. Glamourmodeller kommer och går och det är knappt dom fungerar som ögongodis. Dom balla snabba bilarna och gaspedalen är i centrum och det räcker inte för mig. Det räckte inte ens i Driven och då satt ändå Sylvester Stallone bakom ratten.

Filmens regissör Rob Cohen har gjort videon till Rammsteins fantastiska låt Feuer Frei och han teamade upp med både Vin Diesel och nämnda band redan året efter (2002) och gjorde filmen xXx. Men DET är en heeeelt annan historia.

 

 

.

Läs gärna Joels analys av filmen. Jag behöver nog inte tillägga att vi har ganska olika åsikt om filmen i fråga.

Publicerat

Veckans Gosling: The believer

Den som letar hon skall finna!

Här är recensionen som försvann nu när Blogger strulade. Det kanske inte är en sån hemsk fredag den 13:e i alla fall?

Daniel Balint (Ryan Gosling) är en arg ung man. Han är arg nåt så inihelvete på mycket men mest är han arg på judar. Vältränad, överarmstatuerad och iklädd svastika-T-shirt går han genom livet rak i ryggen alldeles oavsett om han bultar ner en jude på tunnelbanan eller diskuterar politik med fascister.

Han har talets gåva, han är påläst och kan väldigt mycket om judendomen, alltså VÄLDIGT mycket. Daniel är en övertygad aggressiv nazist med en stor hemlighet: han är själv jude.

Filmen är baserad på en sann historia från 60-talet om en Ku Klux Klan-medlem som visade sig vara jude. Något så utbota dumt som att vara just denna kombination har jag inte hört talas om sen jag läste för några år sedan att Jackie Arklöv var nynazist. Nåja, nazister är överlag inte kända för att vara dom vassaste knivarna i lådan så varför är jag ens förvånad?

The believer är annars en bra film. Filmen snurrar igång en hel hög med funderingar i min skalle, vilket jag gillar och Ryan Gosling är för The believer vad Edward Norton var för American History X: stjärnglans och stort skådespeleri i en uppumpad kropp. Historien i American History X är egentligen mindre intressant än denna men jag tycker ändå att The believer blir blekare som film. Det hade gått att krama ur mer, både manusmässigt och rent filmtekniskt.

Billy Zane är skrattretande dålig och Theresa Russell, ja herregud, jag vet inte om hon spelar över eller under eller inte alls. Summer Phoenix är dock duktig som unga Carla och Ryan Gosling, ja, vad ska man säga? Han spelar så övertygande att jag i vissa scener blir rädd. Det är som om Danny Balint tagit över honom, som en exorsism gone bad, som om han bara har en växel och full gas på den.

En MYCKET imponerande Gosling i en tänkvärd film.


Publicerat

PIANISTEN

Efter att ha sett och fascinerats av Michael Hanekes psykologiska psykopatdrama Funny games kunde jag inte riktigt hålla mig från Pianisten längre.

Jag har stått och hållt i det här hyrfilmsfodralet många gånger men liksom med Funny games har jag känt nån underlig aversion, som om fodralet vore insmetat med frätande syra eller nåt men nu tog nyfikenheten över magkänslan och filmen är sedd.

Pianisten handlar om lärarinnan Erika (Isabelle Huppert) som oerhört pedantiskt, fyrkantigt och bokstavstroende lär ut konsten att spela piano. Hon beter sig korrekt, hon kläd sig vardagligt i foträta skor, tantiga kläder, bär inget smink och har stram knut i nacken. Hon bor hemma hos sin åldersstigna och militant kontrollerande mamma, ja, dom delar till och med säng och ingen kan ana vad som rör sig bakom den oklanderliga fasaden. Erika använder sin fritid till att besöka porrbiografer och där sitter hon i ett bås, tittar på porrfilm och luktar på männens använda runkpapper.

Walter (Benoît Magimel) är en av hennes elever och han blir förtjust i sin lärarinna men kan inte ana vilket monster han släpper lös bara genom att skrapa lite på ytan. Både monstret inuti Erika och inuti honom själv.

Jag läste en recension av denna film (men minns nu inte var) i vilken skribenten ifrågasatte om Michael Haneke verkligen tyckte om människor. Jag skulle vilja vrida på den frågan en aning. Jag tror Haneke är INTRESSERAD av människor men det som slår mig efter att nu ha sett två av hans filmer är att JAG tamejfan inte tycker om folk efter det här. Haneke lyckas få sina åskådare att tycka genuin illa om människor som fenomen.

Jag blir hatisk och jag blir äcklad av Erika samtidigt som jag faktiskt inte bryr mig om henne. Hon är osympatisk på ett sätt som gör att jag tänker ”okej, tanten har en skruv lös, eller två, eller ett helt jävla byggvaruhus men…so what!?” Att bli påprånglad människans absolut vidrigaste och sjukaste sidor på detta vis är allt annat än mysigt och hur intressant det än kan vara så lämnar den här filmen en eftersmak som inte direkt smakar mumma.

Visst är det mänskligt att vilja bli älskad och visst är det förståeligt att både män och kvinnor kan bli sexuellt skadade av alla möjliga – och omöjliga – orsaker, men precis som i Funny games så lämnar Haneke många frågetecken till oss åskådare att räta ut själva. Jag gillar att inte alltid få allt serverat på silverfat men då gäller det att vara på precis rätt humör när man ser filmen och just idag orkade jag inte vara det, inte ända fram.

 

 

 

Publicerat

VANILLA SKY

1996 korsades regissören Cameron Crowe och skådespelaren Tom Cruise´s vägar när dom tillsammans gjorde braksuccé med filmen Jerry Maguire.

Fem år senare vill Crowe göra Vanilla sky, nån slags mystisk science fiction-thriller-romantiskt-drama och jag tror inte ett dugg på att Tom Cruise varit påtänkt som huvudroll i denna om det inte varit för att dom redan filmat tillsammans. Det blev nämligen rätt tyst om Cruise efter Jerry Maguire-framgångarna.

Det blev faktiskt det dittills största glappet i hans filmkarriär. Tre år tog det innan han gjorde sin lilla (men fantastiska) roll i Magnolia och sedan sexdramat Eyes wide shut med dåvarande äkta frun Nicole Kidman.

Att han blev tillfrågad om Vanilla sky var således rätt otippat – och lite modigt – av Crowe, även om Cruise strax innan denna även hann med att göra den inte jättebraiga Mission Impossible II.

Hur som helst, Vanilla sky som film kräver en hel del av sina skådespelare. Det är inte ens en film med en självklar handling men Tom Cruise klarar biffen galant. Han, liksom Brad Pitt, är män som är alldeles för snygga för sitt eget bästa egentligen, i alla fall om man vill bli en ärad skådespelare och bedömd för det man presterar, inte hur man ser ut. Dom båda är enligt mig betydligt bättre skådisar än dom får cred för, men så tycker jag inte någon av dom är nån tiopoängare urseendemässigt heller.

Så att Vanilla sky är en film som inte håller från början till slut har ingenting med Tom Cruise att göra, inte heller med Penelope Cruz eller Cameron Diaz. Jag vet inte exakt VAD det beror på, men ATT den inte håller är ett faktum.

Cruise och Cruz blev ihop på riktigt under inspelningen. Det kan vara det mest intressanta som rör den här filmen och inte ens det är särskilt intressant.

Publicerat

THE OTHERS

I kölvattnet av kluriga rysare som Sjätte sinnet och med Alfred Hitchcocks sätt att skapa spänning kom den lilla anspråkslösa filmen The others.

Grace Stewart (Nicole Kidman) är sval och smal och graciös som en ejderhona när hon glider fram i sitt stora tomma hus. Maken Charles (Christopher Eccleston) är soldat och saknad i krig och barnen Anne och Nicholas är mest svaga och sjuka.
Grace anställer nytt tjänstefolk, barnen börjar se och höra sånt som inte finns och visst är det så att livet i det själlösa huset inte är fullt så dött som alla tror.

The others är en traditionell rysare. Det är inte latexmonster, inte datoranimerade läskigheter som mer ser ut som nåt ur Scooby Doo än som något vuxna faktiskt blir rädda för. Nicole Kidman är världsbäst på att vara kall, snygg och distanserad. Filmens manus skulle med enkla medel kunnas skrivas om till ett rent teaterstycke och jag tycker att det är filmens styrka – den är liksom simpel men smart.

Hurv-varningar utfärdas utan att filmen för den skull framkallar mardrömmar.