Kategori: 2002

Publicerat

Skräckfilmsveckan: MAY (2002)

För lite drygt fem år sedan såg jag en film regisserad av Lucky McKee som fullkomligt golvade mig. Filmen hette (och heter) The Woman. Om det inte vore som så att jag redan sett den skulle den (ju) kunnat ha platsat i denna kvinnor-i-skräckfilmer-temavecka men nu var den liksom redan avklarad.

Men av en slump sprang jag över en annan film av samma regissör som även denna gång har en kvinna i centrum. Denna gång heter kvinnan May Dove Canady, spelas av Angela Bettis, och är kanske mer flicka än kvinna egentligen. Eller ung kvinna kan man väl säga, hon är där i gränslandet.

May har inte alla hästar hemma, kan man säga – och tro. Men May kanske HAR det men har samtidigt tvingats genomlida en hemsk barndom och därför beter sig jävligt underligt. Hon är creepy, riktigt creepy och fixar inte riktigt dom sociala koderna som dom flesta relationer bygger på. Hon är ensam och hon vill inte vara det. Hon vill träffa en kille och göra sånt som ”alla andra” i hennes ålder gör. Kompisen Polly (Anna Faris) till exempel.

Det här är en film som kanske känns mer som ”bara” ett drama än en skräckfilm till en början men som sagt, May är en creepy jäkel och står du ut får med en långsam öppning får du se en film men en riktigt svart stämning. Tyvärr hamnade jag liksom inte inuti filmen på det sätt jag hade önskat, jag hade väldigt svårt för May som karaktär och brydde mig inte om henne (inte alls som jag gjorde med the woman i The Woman). Sen tycker jag inte filmen är helgjuten vad gäller foto och musik heller. Usch vad jag klagar nu. Det är lite dumt faktiskt för filmen är inte dålig, den var bara lite mindre än jag hoppats.

Idag har Johan och Sofia sett helt andra filmer. Klicka på deras namn för att komma till los skräckosfilmerna.

Publicerat

HUKKLE

Tänk dig ljudet av en orm som slingrar sig på gräs. Av en hävande fårmage. Av en nyckelpiga på ett blixtlås. Av mjölkkannor som slår mot varandra, av hästhovar på mjuk väg, rinnande vatten mot en trädstam, knirret av en trävagn som dras genom en skog, en hungrig gris som vallas av en man med gummistövlar, ungerska sömmerskor på rad, bin i en bikupa, uppslevad långkokt gryta i djup tallrik, biljudet från freestylehörlurar, upphälld dryck i glas, halvdöd groda i grumligt vatten, fiskespö en varm sommardag och som en röd tråd genom alla dessa ljud en hickande väldigt gammal man.

Behöver jag säga att Hukkle är en mycket speciell film. Jag tror banne mig inte att det sades ett enda ord i filmen annat att det sjungs en sång. Det är en ljudbaserad film kan man säga. Inte alls oäven men om man letar efter en film med handfast handling och ett ordinärt berättarsätt bör man inte välja Hukkle. Å andra sidan, vill man se en ”vanlig film” väljer man kanske inte en ungersk film från 2002 i regi av György Pálfi in the first place.

Sevärt om du vill se något meditativt och udda och som får dig att uppleva film på ett annat sätt än du är van vid. Kul att testa tycker jag men ingen film som berörde mig in i själen.

Publicerat

Dagens duo: LILO & STITCH

Stitch är ett litet rackigt rymdmonster men det fattar inte Lilo, hon tror det är nåt gulligt husdjur hon fått på halsen. Ja, vad gör man inte när det enda man önskar sig i heeeela världen är en vän? Då får man ta det man får och i Lilos fall är det alltså experiment 626 från planeten Toro som rymt och hamnat på Hawaii, blir överkörd av en lastbil och misstagen för en hund och sen alltså såld som…hund…till lilla Lilo.

Lilos mamma är ensamstående och har nån socialtjänstfarbror med livvaktaraura efter sig, nån som kontrollerar om mamman är kapabel att ensam ta hand om sin dotter med allt vad som krävs av förvärvsarbete och uppfostran. Att Lilo är lite egen är en sak, men jag förstår inte problematiken att mamman skulle göra ett dåligt föräldrajobb. Jag tycker hon sköter sig så bra som man kan kräva.

Jag tycker det här är en mysig och trevlig film och jag tycker både Lilo och Stitch är störtsköna på varsitt sätt. Lilo är en egensinnig, lite klumpig och framåt tjej och Stitch är charmig med sin breda mun och tusen tänder som klapprar när han ”pratar”. För ”prata” kan han, liksom bygga San Fransisco av böcker och leksaker i ett HUJ och sen leka Godzilla i sin ensamhet. Scenen när han har en liten hawaiiskjorta och en ros i handen samt den när han spelar gitarr som Elvis får mitt hjärta att slå lite fortare. Han är bra gullig alltså.

Jag tycker det här är en utmärkt film för animerade filmälskare i alla åldrar. Att den lilla fina sången som flickan i Train to Busan sjunger är med även i den här filmen gör att jag får en liten extratår i ögat.

Lilo och Stitch som duo är egentligen bättre än filmen i sig. Dom är FINA ihop och dom klarar av saker tillsammans som dom inte kan göra på varsitt håll. Bästa sortens duo alltså!

Publicerat

Veckans varulv: DOG SOLDIERS

Jag tänkte börja detta nya veckotema med en film som gick från att vara en rätt oansenlig liten film till att bli en stor och omtyckt snackis och som nu (skulle jag säga) är något av en modern klassiker i varulvsgenren.

Neil Marshall skrev och regisserade Dog Soldiers 2002 och det var hans långfilmsdebut. Efter den kom filmer som klaustroskräckisen Instängd (2005), Doomsday (2008) och Centurion (2010) men sen har det varit tämligen tyst på långfilmsfronten. Men att göra en film som Dog Soldiers med en budget på ynka 20 miljoner kronor är bra gjort även om det är på bekostnad av stora skådespelarnamn i rollistan. Samtidigt, behövs det verkligen i en film som denna? Är det inte effekter och stämning man vill åt i första hand?

Mitt svar på dessa frågor är definitivt ja.

Det här är en film som utspelar sig på skotska höglandet (men som till mesta delar är inspelad i Luxemburg och Norge) och det är en film som är gjord mer som en humoristisk actionfylld krigsfilm än en regelrätt skräckis. Ramhandlingen är att en grupp brittiska soldater med mer eller mindre testosteron-overdose är ute på övning i skog och mark och springer på kvarlevor från någon som blivit brutalt dödad där i skogen. Det skriks och skjuts samtidigt som det ska vara lite putslustigt och är man på rätt humör förstår jag att filmen funkar till tusen.

När jag såg filmen för tio (+) år sedan fick den samma betyg som nu men jag uppskattade den mer som helhet på nåt sätt. Nu gillar jag varulvselementen allra mest och får narkolepsi av gastande stridspittar med fixerad uppspärrad blick och camokläder. Effekterna är dock blodiga och brutala och funkar jättebra i en film som den här.

Det känns som en värdig och stabil start på temat.

Publicerat

UNFAITHFUL

Jag och min kollega H pratade häromveckan om hur många gånger man egentligen kan se om Under Toscanas sol utan att det blir larvigt. En stor anledning till att den där myspysrullen funkar så himla bra är att det är Diane Lane i huvudrollen och med handen på hjärtat –  är hon inte med i alldeles för få filmer? Hon är charmig, vanlig på ett bra sätt, stabil i alla roller, gullig och precis som Susan Sarandon så är hon otroligt bra på att spela trånande mogen kvinna.

När jag sådär i förbifarten råkade zappa förbi den här postern på Netflix blev jag så otroligt sugen på att se om den. Dels för att jag inte sett den sen den kom 2002, dels för att jag inte tyckte den var så bra då – och dels för att jag ville se nåt med Diane Lane som INTE utspelade sig i Toscana. Att det är Adrian Lyne som regisserat den var kanske den största anledningen till att  jag såg den på bio när den kom och kanske var det just på grund av honom som förväntningarna spelade mig ett spratt – då. I don´t know. Men nu har det gått fjorton år. Kanske ser jag nåt annat nu?

Connie Sumner (Diane Lane) lever ett tryggt förortsliv med sin stabile trygge man Ed (Richard Gere). Dom har en son tillsammans och deras förhållande verkar vara rätt bra. Under en storm ramlar (ja, bokstavligen) Connie in i en mörkhårig yngre man vid namn Paul Martel (Olivier Martinez). Han är bokhandlare, mystisk, sensuell och fransos och Connie kan inte riktigt hålla sig borta från honom. Dom inleder en relation och sen….ja shit goes down som det brukar heta.

Filmen är lite….konstig, den är verkligen det. Första halvan är Connie huvudperson och då är filmen härligt vibrerande, köttig, passionerad. Andra halvan är det Ed som är huvudperson och då stannar filmen av och blir nånting annat. Skillnaden i känsla beror enbart på bristen på trovärdighet, inte på Richard Gere som skådespelare. Han är grym här, dom är förresten kanonbra alla tre, men jag tycker kanske inte riktigt att manuset håller ända in i mål.

Det jag märker i kroppen är att filmen gör ondare att se nu än den gjorde för fjorton år sedan. Under vissa scener mår jag nästan lite illa. Det måste vara ett bra betyg ändå va? Kanske inte om man ser till erfarenheter men sett till filmen så, ja.

När jag såg filmen 2002:

När jag såg filmen 2016:

(en stark!)

Publicerat

STAR WARS: EPISOD II – KLONERNA ANFALLER

Nedräkningen inför Star Wars: Episode VII – The Force Awakens fortsätter. Nu har jag sett om film nummer två i sagan.

A long time ago in a galaxy far far away… Även 2002 känns långt bort. Jag såg den på premiären i en salong i Stockholm nästintill fullsatt med utklädda biobesökare. Det kryllade av hemmasnickrade säckvävstunikor och lasersvärd i plast och stämningen var svettig, för att inte säga kvalmig och jag hade svårt att inte tycka om filmen. Det är ett sånt himla plus för (i princip) alla filmer att ses under såna omständigheter. Stor duk och upphetsade tokpeppade filmgalningar i salongen, ALLA filmer upplevs som snäppet bättre än dom kanske egentligen är.

Precis som med första filmen så ser jag denna under aningens andra omständigheter. Hemma. Ensam. Utan någon bredvid vars säckväv som kliar på armen. Lite plus, lite minus, ungefär som vanligt.

George Lucas har regisserat filmen och skrivit manus tillsammans med en snubbe som heter Jonathan Hales vars främsta framgång på CV:t (förutom denna film) är att han hittat på historien till The Scorpion King (MEN inte skrivit manuset).

Nu har Anakin Skywalker växt upp och är inte längre en charmig orädd tioårig spillevink utan har transformeras till nån som Hayden Christensen tror sig kunna gestalta. Fi fan för denna skådespelare. Han är dålig, han är jättejättedålig. Mycket sämre än jag mindes honom som.

Men det som slår mig direkt i början av filmen är att den känns betydligt sämre gjord än den förra. Hela introt med inflygande farkoster och landningsbana känns otroligt tecknat och ”människorna” som man ser än mer än lovligt osnyggt gjorda. Sen sprängs ett….fordon….och själva sprängningen med eldsflammor och dylikt ser ut som i en andra klassens reklamfilm för halsbränna (aningens överdrivet). Känslan av ”snabbproducerad uppföljare” hänger dock med ända till slutet. Episod II känns superblek rent estetiskt även om man jämför med äldre filmer som Blade Runner (1982) och Total Recall (1990).

Amidala (Nathalie Portman) har blivit senator och hon ser betydligt äldre ut här än den treåriga åldersskillnaden det är i verkligheten. Ewan McGregor har ett skägg hipsterkillarna i SOFO skulle betala en månadslön för att kunna grooma till och Christoper Lee (som Count Dooku/Darth Tyranus) visar att han är en GIGANT i dom scener han är med i.

Nej det här var erbarmligt trist. Snark.

Betyg när jag såg filmen 2002:

Betyg när jag såg filmen 2015:

Nästa vecka kommer ännu mer Hayden Christensen. Hurra!

Publicerat

FEAR DOT COM

Om man nu ändå ska bli mördad kan jag tänka mig värre öden än att bli det till tonerna av Rammsteins Sonne. I´m so excited med Pointed Sisters hade varit värre, Lambada med Kaoma likaså.

Om jag hade varit den kände tyske skådespelaren Udo Kier hade jag kunnat tänka mig bättre roller att tacka ja till än den i Fear dot com. Stephen Dorff däremot, han high-fajvade nog sig själv i spegeln varje morgon på väg till det här jobbet.

Folk dör lite på löpande band efter att ha besökt sajten fear.com och polisen Mike (Dorff) ska försöka luska reda på varför. Som vanligt i denna typ av film är det en sjuk manlig hjärna som ligger bakom eländet, en man som kanske önskade att han hade samma kreativa fantasi som manusförfattarna till Saw-filmerna men som inte kommer i närheten.

Manusförfattarna till Fear dot com då, vad önskar dom sig? Jag vet inte. Kanske ingenting. Det är väl inget större fel på manuset, det är mer stämningen, känslan, som inte funkar på mig och i skräckfilmer är det A och O och allt där emellan.

Världens simplaste story kan räddas av en otäck stämning, det är nåt många filmer i den här genren har bevisat för mig. Fear dot com har ingenting av ”det”. Det enda den här filmen har som räddar den från sågningsdöden är en liten blond flicka med långt rakt hår som skrämmer skiten ur mig. Ett par tre fungerande scener alltså men det duger inte så värst långt.

Publicerat

Svensk söndag: HUNDTRICKET – THE MOVIE

År 2000 kom kortfilmen Hundtricket med manus av Christian Eklöw och Christopher Panov och regisserad av sistnämnde kille. Det blev en bra kortfilm, så pass bra att manus förlängdes och två år senare blev det en långfilm.

Idén är egentligen lika enkel som den är smart. Var är lättaste stället att söka kontakt med nån om man är singel och vägrar internetdejta? I en park. Vad kallas attiraljen som gör det mest legitimt att befinna sig i en park? Jo, hund.

Simon (Linus Wahlgren) är världstrött på att vara singel. Han vill träffa en tjej, han vill bli kär, han vill inte vara ensam längre men han är så jäkla blyg att det knyter sig så fort en presumtiv framtida tjej är i närheten. För hans polare Robinson-Micke (Alexander Skarsgård) är det precis tvärtom. Han är en glidare av guds nåde. Tjejerna flockas och han är inte sen att sätta på inspelade avsnitt av Robinson med sig själv i närbild (i bar överkropp såklart) när huggen sitter bredvid honom i skinnsoffan. Oftast är dom måttligt imponerade.

Simon får tag på en hund och krockar med en joggande Maria (Josephine Bornesusch) i parken och det är inget snack om vem som är människans bästa vän – inte i den här filmen i alla fall. Jag själv är inte lika säker. Hur ensam jag än kände mig skulle jag aldrig köpa en hund. Aldrig ens låna en. Knappt titta på en.

Det finns en enda scen som fastnar i min skalle och den handlar om en soffa och tunnelbanegnidna byxor men den scenen har inte mycket med filmens handling att göra – egentligen. Jag tycker det här är en helt okej film, en film som hamnar under LUUBV-film (lättsam underhållning utan bestående värde). Inget fel i det. Såna här filmer behövs dom med och den här hundfilmen är bra mycket mer underhållande än den jag skrev om härom veckan.

Publicerat

KÄRLEK PÅ JOBBET

Blandar man allt man tycker är jättegott i en jättestor matberedare, trycker på ON, låter joxet vispas runt en stund, trycker på OFF och stoppar ner en sked för att provsmaka så är det inte bombsäkert att slutresultatet får smaklökarna att jubla.

Däremot, att koka ihop en filmisk soppa, en romantisk komedi, med Sandra Bullock och Hugh Grant i huvudrollerna, alltså, det är i det närmaste omöjligt att inte få den soppan att smaka bra nästan hur urvattnat manus man än använder som fond. Om man gillar Sandra Bullock och Hugh Grant vill säga. Vilket jag gör. En hel del.

Hugh spelar George Wade, en man som är sådär obrydd, spontan, bjussig och rolig som bara en obrydd, spontan, bjussig och rolig man med obegränsat med pengar kan vara. Problem existerar inte i hans värld, han löser problem med att anlita rätt folk på rätt plats och sen fortsätter han charma sig fram genom livet. Sandra är Lucy Kelson, en jurist med skyhögt socialt patos, en kvinna som hellre gratis hjälper rätt folk att lösa rätt problem än att tjäna pengar. Behöver jag säga att George springer på Lucy och att Lucy visar sig vara precis den anställde George behöver i sitt företag. Behöver jag säga att Lucy blir Georges allt-i-allo, någon han inte klarar sig utan, men att han tar lite väl mycket för givet till slut och Lucy säger upp sig med två veckors uppsägningstid, two weeks notice.

Personkemin mellan Bullock och Grant är en tiopoängare, dom är båda mästerliga på denna typ av humor. Hugh Grant har den Hugh Grantiska glimten i ögat, Sandra Bullock får snubbla sig fram till synes helt oberörd och ovetandes om vilken kalaspingla hon är. Vad gäller historien så är det inget nytt under solen, det går att lista ut vartenda steg filmen ska ta men…det gör inget. Jag tittar, ler lite inombords, mår rätt bra, har en mysig stund och när filmen är slut glömmer jag bort den för det är ju bara en saga, inget som händer i verkligheten.

Men, det finns en grej i filmen som händer ganska många ganska ofta i verkligheten. Det där att ha någon man tycker om alldeles nära men att inte förstå hur viktig den personen är i ens liv förrän den är borta. Kanske är det det enda jag tar med mig från filmen. Kan det hända George och Lucy, Hugh och Sandra, så kan det hända vem som helst.

Publicerat

PERSONAL VELOCITY

Personal Velocity låter som en inåtvänd uppföljare till Collateral Damage eller en horisontell dito till Vertical Limit men det är inget av det. Personal Velocity är tre historier berättade efter varandra om tre till synes väldigt olika kvinnor.

Delia (Kyra Sedgewick) är småstadsbruden med världens snyggaste häck som gifte sig med första bästa man som friade. Nu lever hon i skräck under sin misshandlade mans knytnävar och försöker vara en bra mamma till sina barn och samtidigt överleva.

Greta (Parker Posey) har ett meningslöst jobb på ett bokförlag men längtar efter att få sparken. När en känd ung författare, ett underbarn om man så vill, hör av sig till henne och vill att hon ska korrekturläsa och bli hans högra hand så säger hon ja. Hon säger liksom ja till allt. Vad hon själv vill är rätt sekundärt.

Paula (Fairuza Balk) träffar en snubbe på ett uteställe. Dom bestämmer sig för att gå hem tillsammans, dom går bredvid varandra på en väg, han innerst och hon ytterst. Så bestämmer han sig för att byta plats, att det inte är så trevligt att han som man låter henne gå ytterst. Sekunden efteråt blir han påkörd och dör direkt.

Rebecca Miller (dotter till författaren Arthur Miller) skrev boken med samma namn som filmen är baserad på. Samma Rebecca skrev även filmens manus OCH regisserade. Nånstans blev det – tyvärr – en Rebecca Miller för mycket i den här ganska utvattnade soppan.

För ja, det känns som en blaskig fiskfjällssoppa av nåt som hade potential att bli en hygglig bouillabaisse. Historierna i sig är det nämligen inte fel på och skådespelarna är jättebra alla tre. Det som stör mig till förbannelse är en manlig berättarröst som beskriver händelseförloppet som om det vore nyheter på lätt svenska. Film bör berättas i bilder, inte förklaras i ord tycker jag. Det finns ljudböcker till sånt. När glimtar av historierna visualiseras i stillbilder eller korta slow-motion-sekvenser och den där jobbigt släpiga mansrösten ska förklaaaaaara vaaad deeet ääääär som hääääänder – och gärna varför också – så känns det både skrattretande dåligt och som att boken kanske mått bäst av att ”bara” vara en bok. Alternativt om någon annan än författaren själv gett sig in i manusskrivandet, kanske nån med mer vana av att se händelser i rörlig bild.

Kyra Sedgewick, Parker Posey och Fairuza Balk är tre skådespelare jag mer än gärna ser på film och Rebecca Miller har dessa tre att tacka för att betyget blir någorlunda godkänt. Men den där berättarrösten alltså. Herregud, vilken flopp!

Publicerat

Skräckfilmsveckan: THE RING

Inte så värst ofta men ibland springer man på en remake som är så bra att händerna vill spontanklappas ihop i ett jävla tempo. När en sådan remake dessutom är av skräckfilmskaraktär finns det klara risker för andra upplevelserelaterade olyckor så som sätta-sig-i-knät-på-biobesökaren-bredvid-trots-främling, ymnigt droppande från handflator, gutturala ljud på maxvolym samt  ”hoppsan i byxan”.

När jag såg The Ring på bio 2003 var jag livrädd och jag tror jag prickade in full pott vad gäller dom listade olyckorna här ovan. När jag såg om den på DVD hemma nåt halvår senare var jag livrädd. När jag såg det japanska originalet Ringu (1998) skrattade jag. Det är en imponerande klasskillnad mellan dessa två filmer och för en gångs skull är det till remakens fördel.

Filmen handlar om ett speciellt videoband. Sju dagar efter att man tittat på filmen dör man. Fyra ungdomar har hittats döda och journalisten Rachel (Naomi Watts) försöker hitta ett samband. Och ja, hon tittar på filmen.

Som vanligt när man ska förklara handlingen i filmer som dessa ser det aplarvigt ut på pränt, det går liksom inte att beskriva den på ett vettigt sätt just för att handlingen inte ÄR vettig eller trovärdig på en endaste fläck, så jag låter bli. Men det betyder inte att det är en icke-fungerande skräckfilm. Tvärtom. När flum-trams som detta görs på ett ypperligt skräckfilmssätt med jump scares och klyschor och bra skådisar och små perfekta detaljer så blir jag alldeles lycklig och trots att jag sett filmen många gånger vid det här laget så håller den. Den skrämmer mig fortfarande.

Vad Filmitch tycker om The Ring/Ringu kan du läsa här.

The Ring (2002)

Ringu (1998)

Publicerat

Måndagar med Matt: THE BOURNE IDENTITY

Jag har sett The Bourne Identity förut, jag tror till och med att jag sett den två gånger. Andra gången var för att överbevisa mig om att jag faktiskt inte tyckte den var särskilt bra vad än alla andra sa och ja, jag tyckte att jag hade rätt.

The Bourne Identity, actionfilmen som kretsar kring Jason Bourne (Matt Damon) som hittas med minnesförlust ute på havet, är en remake på The Bourne Identity (Identitet okänd)  från 1988, då med Richard Chamberlain i huvudrollen. Robert Ludlums roman ligger till grund för manuset och plotten fungerar även om liknande män-utan-minne-historier dykt upp i tidningsartiklar och kanske gör att fictionen känns onödigt trolig. Ett bankfack med pistol, pengar och allsköns pass är kanske det enda överdrivna jämfört med verkligheten.

Jason Bourne hittas och med hjälp av minnesfragment, plötsliga språkkunskaper och ett aggressivt självförsvarslynne som verkar sitta i ryggraden bestämmer han sig för att ta reda på vem han är – och varför han beter sig som han gör. Av en slump träffar han på en kvinna med bil, Marie (Franka Potente), som även hon verkar lida brist på sammanhang och nära relationer och hon blir hans partner-in-crime på resan.

Nu har jag alltså sett filmen en tredje gång och nu endast för att jag sett Matt Damon med helt nya ögon. Såg jag då filmen med nya ögon också? Blev den bättre? Nix. Jag tycker precis som förut. Jag tycker filmen är tittbar men inte så mycket mer. Jag tycker actionsekvenserna är hattiga och det blir fånigt med superlååååå*gäsp*ååånga biljakten med den minimala bilen i trånga europeiska gränder (vet inte vilken stad dom var i, har ingen koll, dom åker runt så dant men jag fattar aldrig riktigt varför). Kärlekshistorien biter inte heller på mig.

Det är fullt möjligt att jag är en iskall jävel utan minsta koll men jag ser inte det extraordinära i den här filmen som så många andra verkar göra. För mig är den väldigt basic som actionfilm och Matt Damon som då såg ut som en i-princip-pojkvasker (fast han var 32!) hjälper inte upp den till varken nya höjder eller högre betyg.

Jag tror jag struntar i att se filmen en fjärde gång. Jag ser om The Bourne Supremacy istället.

Publicerat

ABANDON

Jag hittar filmen i en loppislåda. Tar upp fodralet, tittar, synar. Det är nåt som lockar. Kanske bilden av skuggan som formar sig som en kniv. Jag får flashar till den utomordentliga thrillern Kniven är enda vittnet. Sen tänker jag på Tom Cruise hoppande i soffan hos Oprah och att Benjamin Bratt för mig aldrig blir mer än snubben som var ihop med Julia Roberts i fjorton dar.

Så ser jag Zooey Deshanels namn på fodralet. Synar bilen mer. Vad fan, är det HON där längst ner? Den blonda? Hur många operationer har människan gjort för att bli en new girl?

Filmen börjar. Det är Katie Holmes som är snyggisen, skolans hon-som-alla-vill-ha. Hennes bästa kompis är Zooey Deshanel i fula kläder, nåt otvättat råttbrunt hår och en näsa som hon inte längre har kvar. Men filmen handlar om den coola rikis-killen med det balla namnet Embry Larkin (Charlie Hunnam) och det är hans fejs som syns på fodralet. Poletten trillade ner och jag kan andas lite lättare. Ibland blir man liksom rädd, ansiktsblindhet är inget jag strävar efter.

Embry har nämligen försvunnit från skolan. Polisen kopplas in och då har det gått ungefär tio minuter-en kvart av filmen och där tappar den mig. En ung kille försvinner alltså, det är fine, jag köper det. En ung kille med rika föräldrar, duktig i skolan, snygg och med en kalaspingla till flickvän försvinner alltså. Fine. Jag köper det med. Grejen är bara den att när polisen kopplas in så har Embry varit borta i TVÅ ÅR och DET köper jag inte. Men jag tittar klart på filmen. Okej skådespeleri räddar filmen från motorsågsmassaker, som så många gånger förr. Men handen på hjärtat, ingen av dom inblandade lär prata högt om sin medverkan här.

Publicerat

MÅNDAGAR MED MADS: WILBUR

Wilbur vill ta livet av sig. Så heter den här filmen i original. Wilbur wants to kill himself. En ganska slående titel på en film vars första halva handlar om enbart detta. Wilbur försöker på alla sätt han kan att ta sitt liv och hans bror Harbour kan inte göra nåt åt det. Han kan inte göra mer än att torka upp spillrorna av alla misslyckade försök och att fortsätta hålla liv i bokhandeln som han ärvt tillsammans med sin bror.

Wilbur (Jamie Sives) vill alltså dö. Oklart varför. En förklaring i filmen är att han ”alltid varit sån”. Harbour (Adrian Rawlins) kämpar för att leva trots att han aldrig var bra nog, trots att lillebror var både föräldrarnas och tjejernas favvo. Wilbur är så mycket ”tjejmagnet” att till och med läkaren på sjukhuset vill ta hem honom till sig efter ett självmordsförsök. Om han inte vill det kanske han vill slicka henne i örat? Kanske?

Alice (Shirley Henderson) dyker upp som en räddande ängel för både Wilbur och Harbour. Hon kliver in i bokhandeln just som Wilbur lagt snaran om halsen och sparkat bort stolen, hon räddar honom, lär känna Harbour och dottern Mary bestämmer vad som ska hända. ”Du kan inte gifta dig med Wilbur, han är inte stabil, men den äldre lite tråkiga brorsan HAN är trygg och okej”.  Så dom gifter sig. Lite som i en saga eller en väldigt skruvad verklighet.

Många ifrågasätter det här med genrebeskrivningar på film. Varför finns dom? Är det nödvändigt? Måste filmer ”klassas” som nånting alls, vem bryr sig om det står action eller drama eller komedi? Jag trodde inte att jag brydde mig så mycket om detta förrän jag märkte att jag visst gör det. För ibland blir det fel, ibland blir det en krock i skallen, ibland hade jag behövt veta vad det borde vara för mening med filmen innan jag ser den. Wilbur är nämligen för tråkig för att vara en komedi och för skruvad för att vara ett fungerande drama. Den är mörk, huvudkaraktärerna beter sig tämligen ”normalt” men så kommer det biroller som beter sig som värsta slapstickmänniskorna och det funkar inte. Filmen blir helt kockobello.

Ta Horst till exempel. Horst (Mads Mikkelsen) är psykolog/psykiater på den där självmordsavdelningen. Horst ska i filmen vara en inflyttad dansk som haft problem med språket. Många dialoger med Horst hänvisar till det tyska språket, till betydelsen av hans namn, om det betyder häst bla bla bla. Horst röker oavbrutet inne på avdelningarna och flirtar med före detta patienter. Horst är också ett namn som inte fungerar att säga på engelska utan att det blir ”roligt”. Jag tycker synd om Mads Mikkelsen här. Hans del av manus ger inte mycket matnyttigt att jobba med.

Det är den danska regissören Lone Scherfig som skrivit manus tillsammans med Anders Thomas Jensen. Lone Scherfig som lyckades massakrera den superhärliga boken En dag när hon gjorde den till film. Det sitter en liten tagg i hjärtat där. En Lone-tagg. En ”du kommer att få slita hårt för att vara en toppenregissör i mina ögon-tagg”. Wilbur hjälpte inte på traven.

Wilbur är en film som med en anings finess hade kunnat gå att göra näääääästan Notting Hill-mysig. Nu är den inte det. Den är tittbar men inte njutbar. En milsvid skillnad.

Filmen:

Mads:

 

Publicerat

THE WORDS

När jag såg den här filmen satt jag i soffan och twittrade.

”Tittar just nu på en ”tantfilm” med i princip bara män i rollistan. Känns lite annorlunda. Synd bara att det inte är bra.”

Jag står fast vid vartenda ord i den där tweeten. Denna typ av film brukar kunna benämnas som tantfilm. Det här är urtypen av en film som hade lockat dom blåhåriga damerna med minkpäls till biografen OM Astoria på Nybrogatan fortfarande varit i bruk. Det tokiga blir bara om The Words jämförs med till exempel 84 Charing Cross Road, en alldeles ljuvlig film i samma genre som också handlar om skrivande, eller Timmarna som också hoppar runt i olika tider och som berättar tre olika historier.

Bradley Cooper är Rory Jansen, en man som drömmer om att bli en stor författare, som lever på pappas pengar och som är tillsammans med en vacker kvinna (Zoe Saldana) som inte är mer intressant för filmen än det alldeles uppenbara: han är kär i henne, hon ler och säger aldrig emot, dom ligger mycket och hon tycker han har vackra ögon. Dennis Quaid är Clay Hammond, en författare som åker runt och föreläser och som har svårt att hålla fingrarna borta när ett ”fan” närmar sig (Olivia Wilde) och Jeremy Irons är den gamle mannen The Old Man.

Tre män i fokus, kvinnorollerna hade lätt kunnat strykas rätt av och ändå handlar filmen mycket om heterosexuell kärlek. Låter det konstigt? Mmmm. Det ÄR konstigt.

The Words är en lightprodukt. The Words är lika äkta som en sirapslimpa som glöms kvar i en sommarstuga i augusti men är fullt ätbar när dörren till huset öppnas i april igen. Jag tror på karaktärerna ungefär lika mycket som att jag tror att Batman finns och att NK-klockan egentligen är hans fladdermuslogga. Ändå måste jag erkänna att Bradley Cooper ÄR bra och att det är mysigt att återse Jeremy Irons igen men så mycket mer än detta finns inte att vrida ur den här filmiska disktrasan. Att männen bakom filmen (ja, det är män, båda regissörerna är män) dessutom valt att lägga klassisk musik genomgående i bakgrunden samt se till att alla skådespelare viskar filmen igenom gör inte saken bättre. Det är tröttsamt, segt och ytligt fast filmen ger intryck av att vara rätt djup.

Blåhåriga tanter UNITE! Hyr INTE den här!