Kategori: 2002

Publicerat

Tre om en: M. Night Shyamalan

Här har vi en man som fått mycket skit på sistone.

Okej, M. Night Shyamalan är kanske inte inne i värsta glajderperioden gällande sitt yrkesverksamma liv just nu även om hans jobb som regissör till The last airbender (med uppföljare) säkerligen kommer att göra honom ekonomisk stabil i rätt många år framöver.

Men det Shyamalan också har gjort i och med detta är att han har satt sig på pottkanten vad gäller omvärldens syn på honom som filmmakare. Det är synd tycker jag.

Jag tycker han har gjort en hel del bra filmer och en del som är MYCKET bra till och med och det är dom filmerna jag tänker fokusera på idag.

 

Sjätte sinnet 1999

Barnpsykologen Malcolm Crowe (Bruce Willis) mår dåligt. Han försökte hjälpa en ung patient men misslyckades och minnet av detta jagar honom.

Cole (Haley Joel Osment) är en mycket rädd liten 8-åring. Malcolm får kontakt med honom och försöker göra allt som står i hans makt för att skipa lite lugn och ro i den där lilla kroppen men hur gör man det när Coles verklighet är att han kan se dom döda?

Har du inte redan sett Sjätte sinnet så kan jag inte säga annat än LYLLO DIG! Det här är en filmupplevelse av den högre skolan och en film som jag tror filmstudenter i decennier framöver kommer att få studera som en av klassikerna.

Har du redan sett den, vilket jag antar att du har om du gillar film och följer min blogg – se om den. Prova och förvånas över hur bra den håller även om du vet twisten och har sett slutet.

 

 

 

Unbreakable 2000

Elijah Price (Samuel L Jackson) föds i ett provrum med brutna ben och brutna armar. David Dunn (Bruce Willis) har aldrig varit sjuk, inte en enda gång i hela sitt liv.

Elijah lever för sin serietidningssamling och driver en konsthandel som säljer serieillustrationer. David är vakt, hans kall är att ta hand om folk, få dom att känna sig säkra.

När ett tåg spårar ur strax utanför Philadelphia och 131 personer dör är David den enda som överlever. Han fick inte en skråma. Elijah läser om kraschen och letar upp David som är fascinerad av om verkligheten fungerar som i serierna, om det alltid är den goda som vinner.

M. Night Shyamalan har skapat en övernaturlig thriller i vilken ingenting är självklart. Det börjar bra och det slutar intressant och däremellan är det inte askul direkt men filmen funkar ändå hjälpligt. Den driver på i ett egensinnigt tempo med kameravinklar som känns otroligt krystade men det finns någonting där, någonting som gör att jag ser om den ungefär vartannat år och varje gång konstaterar samma sak: den är okej, inte mer och varför förstår jag den inte?

Precis som Shyamalans Devil utspelar sig Unbreakable i Philadelphia och det är inte utan att jag undrar om den staden är för honom vad delstaten Maine är för Stephen King.

 

 

 

 

Signs 2002

En familjefar och präst (Mel Gibson) som blivit änkling och därmed förlorat sin tro bor precis invid sitt majsfält några mil utanför Philadelphia (ha, jag kanske har rätt i min tes!).

En dag väcks han av konstiga ljud och en underlig upptäckt: någon eller något har gjort stora runda märken i grödorna. Barnen (Rory Culkin och Abigail Breslin som mest känns igen som Olive i Little Miss Sunshine) blir oroliga, hunden blir galen, barnens farbror (Joaquin Phoenix) som flyttat in i huset bredvid ställer upp allt vad han förmår och på TV rapporteras att samma märken har setts på olika ställen runt om i världen och det pratas om att utomjordingar är på väg att invadera jorden.

Signs är en film med många bottnar, om man är en sån person som orkar leta. Ser man den som en rysare funkar den alldeles utmärkt, blandar man in resten av parametrarna (andlig kris, gudstro som en garant för bra barnuppfostran, finns ödet, vad är egentligen meningen med livet) så är det lätt att få huvudvärk och tycka att Shyamalan är aningens bajsnödig, högtravande och väldigt VÄLDIGT moralpredikande amerikansk i sitt manusskrivande.

Men, för tusan, jag väljer att se på filmen som den ytliga människa jag är och jag går enbart på magkänsla. Signs är en spännande film. De minimala effekterna förhöjer spänningen ännu mer för det läskiga är inte alltid det man FÅR se, det är fantasierna i skallen. Och, tack vare Stephen King, det är svårt att se något mer skrämmande på film än ett simpelt jäkla majsfält.

Publicerat

STORYTELLING

1998 gjorde Todd Solondz Happiness, en film jag tycker hemskt mycket om. Fyra år senare gjorde han denna.

Mycket kan man säga om Todd Solondz men det enda av egentligt värde i en filmrecension är att maken till historieberättare har jag sällan sett på film.

Han skriver manus själv och det är ju en sak, ett manus kan vara alldeles briljant men vad hjälper det om skådisarna inte lever upp till och kan leverera texten. Jag vet inte var Solondz letar efter sina skådespelare men han är uppenbarligen extremt duktig på att hitta dom – och hitta rätt. Han är även småskalighetens och detaljernas mästare, varenda liten millimeter av varje scen är helt perfekt, allt ifrån scenografi till musik till statister till kameravinklar.

Storytelling är en film som är uppdelad i två avsnitt. Det första handlar om några collegestudenter där en smal tjej med missfärgat rosa hår och hennes CP-skadade pojkvän/älskare har lite av huvudrollerna. I avsnitt två spelar Paul Giamatti en misslyckad dokumentärfilmare som kommer på idén att filma en collegekille utan andra drömmar och mål än att bli en TV-kändis.

En stor fördel med Solondz´s filmer är att man aldrig riktigt vet vad som komma skall, vilket också kan vara en nackdel. Eller nackdel å nackdel, nu tar jag i, det är bara det att jag sällan är tillräckligt mentalt förberedd på att få se riktiga tabuämnen exponerade på detta vis.

Solondz väjer nämligen inte för någonting. Han sitter i sin lilla bulldozer och kör på och kör över (och backar tillbaka och kör över igen) alla våra svartaste sidor, allt det vi skäms över, alla känslor vi försöker nedtrycka. Det är befriande men samtidigt jävligt jobbigt. Det blir liksom underhållande men på ett sjukt vis och hur underligt det än känns att titta på det så är Todd Solondz filmer hästlängder bättre än allt i samma genre. Hmmm. Om det nu finns andra regissörer som befinner sig i samma genre, jag blev lite osäker här. Det finns i vilket fall regissörer som försöker men jag tycker dom kan ge upp nu.

Todd Solondz är lite av min generations Woody Allen, fast med en stark bidoft av svett, bensin och otvättat kön.

 

 

Publicerat

GRABBEN I GRAVEN BREDVID

Alla människor vars hjärna innehåller ett UNS av sunt förnuft fattar att ingenting i TV-serien Bonde söker fru är som det ser ut att vara.

Solen skiner inte alltid. Bönder är inte trevligare än andra. Tjejer som vill bli bondfruar för att få en kvart i strålkastarljuset har inte alltid superlätt att acklimatisera sig till det ”ljuva” livet på landet.

Det är liksom inte laidback musik i bakgrunden när man ska upp och mocka, fodra och mjölka klockan halv fyra på morgonen i spöregn och två plusgrader. Ingen jävel kan lura i mig det.

Istället tycker jag att alla tjejer som får för sig att söka till Bonde söker fru ska hyra Grabben i graven bredvid och liksom reka innan dom postar sin ansökan för HÄR snackar vi dokumentärkänsla och verklighetsanknytning i lantlig miljö. Eller….öööööööööeeeeöööööö…NOT.

I den här filmen får vi följa Desirée (Elisabet Carlsson), den pedantiske bibliotikarien från stan och Benny (Michael Nyqvist), den smutsige bonden och hur deras världar möts och kärlek uppstår. Hör du stråkarna nu? Fågelkvittret? Nej, inte jag heller.

Det blir liksom ingen kärlek i luften. Det blir inget pirr. Det enda som händer är att fördomarna om lantisar som mindre intelligenta varelser duggar tätt liksom klyschorna om hur belästa kvinnor i välstrukna kjolar och stora stickade halsdukar beter sig. Visst är tanken att det ska krocka, det är själva vitsen med historien, men nån jävla måtta får det väl ändå vara på dumheterna!?

Benny framställs som totalt IQ-befriad. Han är bonde för bövelen, alltså läser han inga böcker. Punkt. Det är en sanning i filmen precis som att Desirée inte kan laga mat – inte köttbullar i alla fall – av den enda anledningen att hon är en stadsflicka.

Vilket jävla junk!

Ingen människa är så ensidig som Desirée framställs i Grabben i graven bredvid. Ingen människa är lika platt som Benny heller. Visst, det är svårt att få in en hel drös av personlighetsdrag i en karaktär, men är inte svårigheter till för att övervinnas?

Att titta på Grabben i graven bredvid är som att se en kortklippt Barbie och en lerig Ken stå och torrjucka varandra på låret, i motvind och med hemlängtan. Det gnistrar aldrig, det känns ingenting, jo, det svider lite när filmen tar slut för jag tänker ”äääääsch, neeeeeej, faaaaaaan” och nån enstaka gång drar jag på smilbanden, men med stängd mun och även det stramar.

Det höga betyget är Micke Nyqvists förtjänst. Han är skithet även i lantmännenkeps och fyra kilo koblajja under naglarna. Det är få förunnat att vara det.

 

Publicerat

Bubba Ho-tep

Elvis lever! I alla fall om man får tro honom själv.

För på ett ålderdomshem någonstans i Texas bor Elvis Presley, eller Sebastian Haff som han kallar sig efter att ha bytt identitet med en imitatör strax före sin död. Som rumsgranne har han en svart farbror som säger sig vara John F Kennedy men heter Jack.

På ålderdomshemmet huserar även en gammal egyptisk mumie och tillsammans bestämmer sig den inte heltigenom kärnfriska duon Elvis/Sebastian och Jack/John för att ta kål på honom.

Bubba Ho-tep är en fullkomligt vansinnig liten film och det är lätt att tro att författaren var hög som en hajfena när han totade ihop handlingen.

Manuset haltar som en proteslös enbent men stundtals är det så genialt och så roligt att jag får hålla i mig i soffkanten för att inte trilla av. Bruce Campbell som Elvis är alldeles toppen och Ossie Davis som JFK gör sitt allra bästa. Men som sagt, handlingen är bitvis jävligt skum – om än rolig – och det är inte speciellt spännande, men å andra sidan vet jag inte ens om det är meningen att det SKA vara det.

Underhållande är det hur som och jag hoppas att ryktet om en uppföljare stämmer och att Bubba Nosferatu: Curse of the She-Vampires med Ron Perlman som Elvis blir verklighet. Hur härligt skumt vore inte det?

Publicerat

The eye

Jag har fobier för konstiga ögon.

Jag har väldiga issues när det gäller ögonoperationer och ögonrelaterade problem överhuvudtaget och ja, jag vet att det kan härledas till egna erfarenheter men bortsett från det så har jag alltid tyckt att just ögon är en kroppsdel man inte ska bråka med.

Kanske är det därför jag tycker The eye är en riktig ryggradsrysare? Kanske är det för att det ÄR en välgjord, suggestiv och läskig skräckfilm? Kanske ska jag ge fan i att analysera så in i nordens, jag kanske bara ska gilla läget?

Mun (Angelica Lee) förlorade synen som barn. Hon trodde väl aldrig att hon skulle kunna se igen när hon fick möjligheten att få ett par seende ögon intransplanterade.

Operationen gick bra och sakta sakta anpassar sig kroppen och hjärnan till ett nytt liv som seende. Hon är väldigt närsynt till en början och ser det mesta som genom en suddig bomullslins. Dessutom har hon ingen direkt koll på exakt VAD hon ser och hur saker och ting ser ut eftersom hon blev blind så tidigt i livet.

Men det Mun ser är inte verkligheten. Det Mun ser är vad den döde donatorn har upplevt, vilket är en hel del och det är inga snällisprylar direkt.

Många framgångsrika asiatiska skräckfilmer skeppas över till USA för att göras om till mer eller mindre lyckade remakes, så även denna. 2008 kom The eye med Jessica Alba i huvudrollen.
Om den är bra? Ingen aning. Jag vågar inte se om den.

[Trailern finns här. Den är också läskig.]