Kategori: 2003

Publicerat

SKILSMÄSSA PÅ FRANSKA

Från mitten på 80-talet och tio år framöver kan man jämföra filmskaparduon Merchant/Ivory med åttiotalets brittiska musiktproducenttrio Stock, Aitken & Waterman. Man visste att lägstanivån var väldigt hög, man visste vad man fick,  att det sålde som smör OCH att det fanns ett bäst-före-datum för all liknande populärkultur. Till slut skulle det inte vara fullt lika intressant och ”inne”. Och hur bra jag än tycker att ”Never gonna give you up”, ”I should be so lucky” och ”They say it´s gonna rain” är – fortfarande – så är det en brutal musikalisk tidsmarkör för en tid som flytt.

Merchant/Ivorys bästa filmer håller precis lika bra som S,A&W:s bästa låtar, jag menar, vem med ett hjärta i kroppen kan göra annat än älska Återstoden av dagen? Howard´s End, Ett rum med utsikt och Maurice är också filmer som överlevt tidens tand på ett fint sätt, kanske för att man kan kalla dom…tidlösa? Men idag ska vi alltså hoppa fram en bit i tiden, till 2003 och till filmen som i original heter Le Divorce och som är producerad av Ismail Merchant och regisserad av James Ivory. Det är dock en Merchant/Ivory-film som inte liknar någon annan av deras filmer (som jag sett) då det i mångt och mycket är en Woody Allen-film, fast utan en Woody-karaktär.

Isabel (Kate Hudson) har åkt till Paris för att besöka sin gravida syster Roxy (Naomi Watts). Roxy är gift med en fransman, Charles-Henri (Melvil Poupaud), som på sedvanligt fördomsfullt fransmannasätt även har en annan relation och han bestämmer sig för att lämna Roxy och dottern Gennie som snart ska bli storasyster för en ny kärlek. När Charles-Henri rymmer som en ryggradslös mes från det gemensamma hemmet kommer Isabel med taxin och dom möts för ett par sekunder.

Roxy tappar fotfästet samtidigt som Charles-Henri framställs som en man inte ens en desperat lergölspadda borde kunna falla för, Isabel klipper page (nähäää? When i Paris….) och blir älskarinna åt en gift äldre man samtidigt som hon ligger med en konstnär som ser ut som han gått sex mil i motvind med två kilo torrchampo i sitt mörka hår. Det röks Gauloise i skumpiga tågvagnar, det lunchas i överklassmiljöer och hux flux hamnar en värdefull tavla i centrum.

Det känns som att filmen genomgår en total genre-morfos under sina knappa två timmars speltid och visst hänger jag med men jag tycker inte om det. Så som filmen började, så trodde och hoppades jag att filmen skulle fortskrida. Django Reinhardt-gitarrer fast på franska, skämt om sparris, baguetter och annan fransk mat, två blonda skådespelare som jag vanligtvis tycker jättemycket om men som här fullständigt försvinner i totalt icke trovärdiga karikatyrkaraktärer.

Även om filmen har fjorton år på nacken så är James Ivory född 1928 och var kanske lite trött på arbetslivet redan 2003? Han har visserligen gjort två filmer till efter denna, Den ryska grevinnan (2005) och The city of your final destination (2009) och på något sadomasochistiskt sätt blir jag sugen på att se dom också. Kassa/konstiga/skumma filmer har ofta den impacten på mig. Eller så kan jag ju alltid se om Återstoden av dagen. En fullpoängare är en fullpoängare är en fullpoängare. Alltid!

Publicerat

SHADE

De pengahungriga bedragarna Miller (Gabriel Byrne) och Tiffany (Thandie Newton) slår sig ihop med Tiffanys före detta pojkvän Vernon (Stuart Townsend). De har ett mål att besegra kortlegenden The Dean (Sylvester Stallone). Alla vill spela med honom, men att sitta vid hans bord är inte billigt. Trion rekryterar pokerspelaren Jennings (Jamie Foxx) för att få in snabba pengar, men allt går fel när han är girig och spelar med andras pengar. När de får gangsters efter sig gäller det för kortmaskinen Vernon att vara stadig på handen.

Jahopp. Det var filmen i synopsisversion, alltså inte mina egna ord. Men gillar du någon av skådespelarna i filmen kan det helt klart vara sevärd. Eller äsch, filmen är inte så pjåkig heller faktiskt. Och gillar man kortspel kanske den är kul? Stallone är dock riktigt bra här, han gör mycket av sin relativt lilla roll. Precis som vanligt alltså fast han oftast brukar ha största rollen. Men han är grym i små. Också.

Publicerat

LUCKA #9: TOKYO GODFATHERS

Tokyo Godfathers, vad är nu detta? Jag skulle kunna förklara filmen som ett slags modern Jesus-saga där tre uteliggare hittar ett spädbarn på självaste julafton. Jag skulle också kunna säga att det här är så långt från Disney man kan komma om man ser till teman i animerad film. Det här är ingen barnfilm, det här är inget gulligull. Det närmaste man kommer en prinsessa är en hemlös dragqueen som inget hellre önskar än att bli mamma till en liten flicka.

Filmens huvudpersoner är denne Hana, en semitandlös homosexuell man i kvinnokläder som har känt sig som en outsider i hela sitt liv, det är en skäggig alkoholist vid namn Gin som var tävlingscyklist men förlorade allt han ägde när han började spela om pengar och det är en liten flicka, vad kan hon vara…..11….som heter Miyuki som rymde hemifrån efter ett bråk med sin pappa.

Det är en trio som det är väldigt lätt att känna sympati för och det är en berättelse som känns helt rätt att se i juletid. Man får sig en knäpp på näsan gällande allt det här som julen borde handla om, om att vara tacksam för det man har, om att dela med sig, om att försöka känna sig ödmjuk inför livet och alla krumelurer det för med sig.

Det här är definitivt inte en film för dom allra minsta även om den är tecknad och även om det skulle gå att hitta en alla-talar-svenska-version (jag vet inte ens om det finns en sådan…?). Som vanligt hade jag önskat att jag hittat en alla-talar-engelska version för jag tycker det förtar MASSOR när jag måste läsa text samtidigt som jag tittar på film – och speciellt på animerad film. Det känns som jag missar hur mycket som helst. Men, jag tyckte om filmen och jag är glad att jag har sett den.

Mitt betyg på filmen:

Mängd julkänsla:

 

Publicerat

SISTA DAVID WINGO-TISDAGEN: ALL THE REAL GIRLS

Bodde han i en annan del av världen skulle Paul (Paul Schneider) lite fint kunna kallas en ”Ladies man”. Nu bor han dock i en lilleputtindustristad och har man lätt att få tjejer men inte så många tjejer att välja på har han snart gått lagret runt och ses inte riktigt som den schysstaste av snubbar.

När hans bästa kompis Tip (Shea Whigham) får klart för sig att Paul dejtar systern Noel (Zooey Deschanel) blir det lite jidder. Tip vill inte gärna det men Paul gillar Noel och Noel verkar gilla Paul men Tip sitter mest på flak-kanten och väntar på att Paul ska bete sig som en andra klassens gigolo – precis som vanligt.

Det här är ännu en film som är skriven och regisserad av David Gordon Green och är det något han är duktig på så är det att gestalta den lilla staden och dess invånare ur ett glåmigt – men sant – filter. Den här historien är inte unik på något sätt och människorna skulle lika gärna kunna heta Anton från Finspång, Zandra från Sveg eller Kim från Bollebygd. En liten film om ordinära händelser alltså.

Patricia Clarkson spelar Pauls mamma och scenerna med henne sticker verkligen ut. Hon är SÅ bra! David Wingos musik är detsamma, denna gång har han kryddat det gitarrbaserade scoret med lantisfiol och hela konkarången. Skönt att han skippade banjon dock, det hade kanske gett byhålestämningen en lite annan aura.

Det här var den sista filmen i David Wingo-temat. Vill du läsa mer om filmer som begåvats med hans komponerade musik kan du klicka här. Nästa veckotema börjar inte förrän andra veckan i januari, så nu blir det en liten paus. Å andra sidan blir hela december ett enda stort tema…

Publicerat

THE ITALIAN JOB

Heistfilmer kan vara riktigt underhållande små pärlor. Kolla bara Oceans Eleven, Now you see me, Tower Heist och Jönssonligan – Den perfekta stöten. Det är nog det närmaste en animerad film man kan komma i en spelfilm eftersom endast fantasin sätter gränser för vad som kan stjälas – och hur. Allt går att lösa med kameravinklar, snabba klipp och bergochdalbaneloopar i manuset så tillslut är man helt borta och säger ja till allt med dreggel i mungipan.

När jag satte mig tillrätta för att se The Italian Job trodde jag att det var en sån film jag skulle få se, en skamlös overthetop-heist-film med upptempomusik och svindlande svindlerier. Det blev inte riktigt så. The Italian Job är på många sätt en okej film MEN den är i långa stunder ganska intetsägande och den skriver mig som tittar på näsan. Sånt är jag allergisk mot.

Jag har inte sett originalfilmen från 1969 och jag tror inte jag behöver göra det för att kunna leva ett fullgott liv till pensionen. Jag blir dock lite störd över att Charlize Therons rollfigur underanvänds och att Mark Wahlberg är med för mycket. Men Jason Statham är cool och Edward Norton som badguy är jobbigt att se. Inte för att han inte gör det bra utan för att jag helt enkelt gillar honom mer som snällis.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: THE UNINVITED och A TALE OF TWO SISTERS

2003 skrev och regisserade koreanen Kim Jee-won skräckfilmen A tale of two sisters. Han har även regisserat A Bittersweet Life samt en av dom bästa asiatiska filmer jag någonsin sett – I saw the devil – så det är klart att jag ville se även den läskiga systerfilmen.

Nu var det ett tag sedan jag såg den och eftersom jag inte skrivit om den på bloggen (än) passade jag på att se om den innan det var dags att se den amerikanska remaken från 2009: The Uninvited. Att se en film med Emily Browning lockade efter att ha sett henne i Legend och i ärlighetens namn var det en slump att jag läste att det var en remake. Så kan det gå och hux flux hade jag sett båda filmerna och nu sitter jag och skriver så svetten lackar.

Puh.

Då kör vi. Nu ska jag försöka jämföra ett asiatiskt original med en amerikansk kopia.

Tonårssystrarna Su-yeon (Geun-young Moon) och Su-mi (Su-jeong Lim) Rydell återvänder hem efter att ha spenderat en tid på mentalsjukhus. Deras mamma är död och under sin sista tid i livet sköttes hon av en sköterska som numera är pappans käresta, ja till och med hans blivande fru och därmed också nån form av bonusmamma till tjejerna. Fast bonusmamma låter för snällt, hon är mer…styvmor. Sådär som Askungens dito, fast med ännu kallare ögon.

Det är uppenbart något vajsing med styvmamman Eun-joo (Jung-ah Yum) och systrarna är på helspänn hela tiden. Det känns som att hon vill ha ut dom från huset, huset som dessutom verkar bebos av nåt….spöke.

Likheten mellan originalfilmens handling och den amerikanska remaken är slående. Där spelas systrarna Anna pch Alex av Emily Browning och Arielle Kebbel och 3/4 av filmen har Browning sitt karaktäristiska röda hår, bara för att i slutet i princip se asiatisk ut med kolsvart hår. Styvmodern spelas av Elizabeth Banks som jag oftast tycker är bra MEN som ibland verkar ha en förkärlek för överspel. Det kan också bero på att regissörsbröderna Guard sagt till henne att ”bränna till” med blicken varje gång det ska visas att hon kanske inte är genomsnäll och det blir både övertydligt och onödigt. Flickornas pappa spelas av David Strathairn och han är – som i alla filmer – med på tok för lite.

Där den amerikanska versionen drar på med en jumpscare direkt i förtexterna tar den koreanska betydligt längre tid på sig för att bygga upp spänningen. Är det inte ofta så? Är den amerikanska publiken otåligare? Ja, jag tror faktiskt det. Dessutom är den koreanska filmen 115 minuter jämfört med 87 amerikanska så visst är den sistnämnda komprimerad – på gott och ont.

Vad gäller spänningsmomenten så tycker jag egentligen bättre om Hollywoods variant normalt sett MEN inte vad gäller dessa filmer. Jag tycker helt enkelt att The Uninvited känns alltför mycket ”snabbmatsproducerad” för att egentligen bli rädd alls. A tale of two sisters däremot, det är ett hantverk. Långsamt och tyst tar den sig framåt, den berättar historien för oss som orkar sitta kvar och som tack blir vi belönade både i slutet och i eftersmak.

A tale of two sisters (2003, regi Kim Jee-won)

The Uninvited (2009, regi The Guard Brothers)

Publicerat

IDENTITY

Jag upphör aldrig att förvånas över på pappret duktiga yrkesmän som totalhavererar. Identity är regisserad av James Mangold, en namnkunnig herre med bra filmer som Cop Land, Stulna år och Walk the line på sitt samvete. Identity är inte en bra film. Identity är allt annat än en bra film. Identity är så dålig att den gör mig förbannad.

Jag blir normalt sett inte förbannad på filmer som är jättedåliga om dom har oerfarna människor bakom spakarna eller om filmen är gjord ”för att vara dålig”. Det finns ju såna också konstigt nog. Identity är dock inte en sådan film. Det finns liksom en story här, ett manus som jag tror skulle vara mer än okej vid genomläsning men nånstans på vägen har allt gått käpprätt åt helvete med produktionen.

För det första är fotot undermåligt. Det känns som att jag sitter och tittar på Sunset Beach eller nån annan skrattretande dålig TV-serie från slutet på 90-talet. Hela känslan i filmen andas ”billig”. För det andra finns det inte en skådespelare som överraskar och verkligen inte positivt.

Amanda Peet spelar prostituerad med samma trovärdighet som om jag skulle spela Sparven från Minsk. Dom där uppspärrade ögonen kan jag klara mig utan. Ray Liotta spelar Ray Liotta. Alltså, kan den där stackaren få någon annan roll att bita i någongång? Även Jake Busey spelar sig själv. Samma tröttsamma roll som alltid. Stor, tuff och arg.

John Hawkes begåvning underutnyttjas, Rebecca De Mornay spelar över å det grövsta, Alfred Molina säger ingenting och Pruitt Taylor Vince….vad fan ska man säga om honom? Han verkar ha anammat gängse skådisbeteende under filminspelningen: spärra upp ögonen så mycket du bara kan så ser du arg/elak/psykopatisk/(valfri egenskap) ut.

Sen är det John Cusack kvar. Hack-kycklingen John Cusack. Han som ligger i topp på min lista över skådespelare jag gärna undviker. Han är riktigt jävla urdålig här, ändå är han det bästa med filmen. Det säger väl en hel del om exakt HUR keckig filmen är!

I veckans avsnitt (nummer 3) av filmpodden Snacka om film pratar jag och Steffo om den här filmen. Eller mest jag, jag fick nämligen i uppdrag att se den. Klicka här för att komma till hemsidan (annars finns podden där poddar finns).

Publicerat

RED WATER

Jag kan väl inte säga att det bådar jättegott att se Lou Diamond Phillips som förstanamn i en film, inte nuförtiden och inte 2003 när filmen gjordes heller.

Att se Coolio som tredje namn ger mig snarare en rynka mellan ögonbrynen än ståpäls. Men det spelar ingen roll, en hajskräckis ser man inte för dom fantastiska skådespelarprestationernas skull, en hajskräckis ser man för att man har ett knepigt hajberoende som inte går att stilla. Dessutom är det ganska behagligt att ha en djurundervattenfobi att skylla på när man inte vill bada.

Nu är det här en TV-film och som sådan är den okej, jag förväntar mig inte en ny Spielberg-Hajen. Som charmig liten menlös tidsfördrivshajrulle är den också okej, det händer inte så mycket men det kan jag leva med. Däremot, som läskig skräckis är den rent av usel.

Publicerat

Dagens duo: ALEX & EMMA

Jag kände för att se en tämligen harmlös romcom och döm om min förvåning när jag hittade Alex & Emma på Viaplay. En Rob Reiner-myspysfilm med charmtrollet Kate Hudson och Luke Wilson, det skulle kunna vara huvudet på spiken just idag men det var det inte. Verkligen fucking not!

Alex Sheldon (Wilson) är en författare som fått skrivkramp och Emma (Hudson) är en flink stenograf. Hon ska stenografera hans prat så att boken går fortare att få klar —> Alex får pengar —> Alex kan betala nåt bus som hotar honom med döden.

Nämenalltså det här är bara SÅÅÅ lamt! Ena sekunden befinner sig filmen i Alex lägenhet, man får se honom gå fram och tillbaka och försöka värka fram ett manus och en menlös brunhårig Emma som skriver och skriver och ska försöka stava rätt till det svenska förnamnet Y-L-V-A. I nästa sekund blir det nån slags återblickar/klipp till historien som Alex just nu berättar där han agerar huvudpersonen i boken.

Gäääääääsp.

Det här är inte sevärt även om jorden skulle sprängas och det enda som fanns kvar var en ensam människa, en TV och Alex & Emma på DVD.

Nej. Nej. Neeeeeej. Den här duon är lika karismatisk som om en tall och en gran skulle flirta med varann i skogen.

 

 

.

Publicerat

Svensk söndag: OM JAG VÄNDER MIG OM

.

.

.

Svensk film = ångest. Ska det vara punkt, frågetecken eller utropstecken efter det påståendet? Innan man bestämmer det kanske man ska fundera ett varv till på om påståendet överhuvudtaget är stämmer.

[funderar]

[funderar]

[funderar]

Personligen tycker jag att många svenska film försöker gestalta ångest men att långt ifrån alla lyckas. Att en film handlar om ångest är en sak, att det dryper från TV:n och att jag ligger i fosterställning i soffan och mår piss på grund av det jag ser på filmen är en helt annan sak. Dessutom, den gamla sanningen enbart ångest gör ingen film stämmer verkligen.

Jag tycker Ruben Östlund är otroligt duktig på att gestalta jobbiga vardagssituationer och underliggande konflikter, kanske är han den bästa regissören vi någonsin haft om man ser till just dessa ämnen. Men banne mig, Björn Runge är inte långt efter. Om jag vänder mig om är en film i solklar ”Östlundsk” anda även om den gjordes ett år före Östlunds första film Gitarrmongot.

Här behandlas ämnen som otrohet, svek, rädslor, skilsmässa och annat kul, plus hur man beter sig om man är murare, i desperat behov av pengar och får ett svartjobb som innebär att man för 50000 ska mura igen samtliga fönster i en villa åt ett par som har för avsikt att aldrig mer gå ut.

Om jag vänder mig om är en lyckad film på många sätt. Regissören Runge har själv skrivit manus och det är ett fyndigt sådant. Skådespelarna är väldigt duktiga och gör egentligen inga fel, mitt enda ”problem” är rollfördelningen som är så otroligt icke-överraskande. Marie Richardssom spelar våpig otrogen fru, Pernilla August osminkad ledsen fru, Peter Andersson är lite creepy, Ingvar Hirdwall är världsfrånvänd och egensinnig, Ann Petrén galet bitter och Magnus Krepper har sotarmössa. Gäsp. Såklart. Det. Ska. Vara. Så.

Vad hade hänt om det gjorts en rockad? Om Leif Andrée var creepy istället för den vanliga snubben? Om Pernilla August var lättklädd och förförisk? Om Jakob Eklund var hantverkaren? Jag tror filmen hade vuxit, i alla fall i mina ögon. Fast en starkt trea är väl inte fy skam?

Publicerat

Tre om en: Okejrå, Matthew McConaughey HAR visat en hel del magrutor i sina dar. Också.

För första gången i Fiffis filmtajms historia föräras en skådespelare med hela TVÅ stycken Tre om en-inlägg.

Tidigare i veckan skrev jag om Matthew McConaughey och tre av hans mer seriösa skådespelarprestationer och samtidigt ifrågasatte jag detta tjatande om att han i många år ”bara” var en snygg kille som visade magrutorna och att han nu – plötsligt – är så bra. Nu när jag tittat/återsett några av hans mer lättsamma filmer får jag kanske ta tillbaka mitt ifrågasättande en smula eller helt enkelt radera ordet ”bara” i den förra meningen. Han var snygg, han visade visserligen magen men bra skådespelare, det har han alltid varit.

 

HEMMA BÄST (FAILURE TO LAUNCH, 2006)

Tripp (McConaughey) är 35 bast och bor hemma. Givetvis är han svinsnygg och supercharmig men bortskämd in absurdum. Han säljer segelbåtar, sportar med polarna och dejtar tjejer och när tjejerna kommer för nära, när dom blir intresserade på riktigt, vad gör han då? JO, han bjuder hem dom på ”hemmamatch”, givetvis med en inklampande förälder som grädde på moset, då slipper han mecket med att göra slut, tjejerna lägger benen på ryggen och drar alldeles självmant.

Men föräldrarna har fått nog. Tripp måste flytta, han måste växa upp. Tyvärr är dom ena supermesar och istället för att sätta hårt mot hårt anlitar dom ett ”proffs”, en konsult i konsten-att-få-vuxna-män-att-lämna-föräldrarnas-trygga-famn-branschen (ja precis, den lukrativa branschen). Proffset heter Paula (Sarah Jessica Parker) men det säger sig självt, hur lätt är det att vara proffs och vara i närheten av ett stomatolleende snygglo  hela dagarna?

Hemma bäst är en fånig liten film som klarar sig på rätt sida avgrunden om man gillar dess skådespelare. Jag gillar Matthew McConaughey, jag gillar Sarah Jessica Parker, jag gillar Bradley Cooper, Justin Bartha och Kathy Bates. Zooey Deschanel är också med och jag känner hur jag ifrågasätter henne mer och mer efter The Happening. Är hon verkligen en bra skådespelare eller har hon bara haft tur och hamnat helt rätt i (500) Days of summer och New Girl? Hmmmm. Tål att tänkas på.

Filmen:

Magrutemängd:

 

 

 

 

 

 

SURFER, DUDE (2008)

För alla oss som är  Marty Hart och Rust Cohle-sakniga nu när True Detective säsong 1 är över är Surfer, dude lite av ett läkande plåster. Fast plåster förresten, det är mer som att ha varit storrökare i tjugo år och hux flux tvingas sluta för att sen se ljuset i ett paket chokladcigaretter.

Föga överraskande handlar filmen om en svinsnygg, supercharmig surfare med stomatolleende och solslingat krulligt halvlångt hår vid namn Steve (McConaughey). Steve har länge varit sponsrad med brädor och grejer men när sponsorerna försvinner tvingas han fundera en aning på livet….surfing….sig själv….surfing….en TV-såpa och…surfing.

Den här filmen var verkligen inte speciellt kul, inte heller speciellt bra eller underhållande. Det är Matthew McConaugheys kropp som är huvudrollen, den och hans bredrandiga knälånga badshorts och hur trevlig han än är att titta på så räcker det liksom inte för en hel film. Det räcker i fem minuter – max.

Det som gjorde min dag var scenerna med Steve och hans kompis Jack Mayweather (Woody Harrelson). Jag vill så gärna tänka att det är Rust och Marty många år innan dom jobbade tillsammans nånstans i Louisiana och livets hårda skola gjort dom aningens trubbigare.

 

 

 

 

 

 

Filmen:

Magrutemängd:

 

 

(han är typ tröjlös hela filmen igenom)

 

 

 

 

HUR MAN BLIR AV MED EN KILLE PÅ 10 DAGAR (2003)

Andie Anderson (Kate Hudson) jobbar på ett glassigt tjejmagasin och drömmer om att slippa skriva om ytliga skönhetstips. Ben Barry (McConaughey) jobbar på en reklambyrå och drömmer om att få ett diamantföretag som sin egen kund.

För att göra en lång historia kort: Andie ska skriva ett reportage om hur man gör för att skrämma bort en kille, vad ska man inte göra och inte säga? Hon ska få en kille intresserad och sedan få honom att dumpa henne inom tio dagar. Ben å andra sidan, han ska göra precis tvärtom. Hans chef utmanade honom. För att få chans på diamantklienten har han tio dagar på sig att träffa en tjej och få henne så pass förälskad i honom att hon följer med på firma-diamantfesten om tio dagar – OCH hon ska erkänna att hon gillar honom!

Neeeeeeej,  det är inte en spoiler, men Andie och Ben springer på varandra. Dom dejtar/träffas/hänger/umgås eller vad det nu är dom gör och att dom båda helt ovetandes lurar varandra är själva plotten.

Gillar man Kate Hudson och Matthew McConaughey kan man inte göra annat än att gilla den här filmen. Det är en Kate-och-Matthew-uppvisning. Jättemysig. Jättekul. Härlig på alla sätt och vis. Dom är svinsnygga och supercharmiga och har stomatolleende och passar ihop som blöta pusselbitar doppade i strösocker.

Filmen:

Magrutemängd:

 

 

Sammanfattningsvis så har alltså mängden magrutescener/speltid med bar överkropp inte det minsta med filmens kvalité att göra. Som om nån vore förvånad?

Sugen på att läsa mer om Matthew? Här är länkar till andra filmer med honom som jag redan skrivit om: Dallas Buyers Club, Mud, Killer Joe, Magic Mike, Flickvänner från förr,  The Wolf of Wall Street, Tiptoes, The Paperboy, Juryn – A time to kill, Sahara, Frailty, Lone Star, The Lincoln Lawyer och True Detective.

Publicerat

THE ROOM

Det finns filmer som helt enkelt är dåliga, alltså dåliga i betydelsen menlösa och tråkiga. Såna filmer är ganska enkla att ta sig an, det går nittio minuter av ens liv, tämligen bortkastade minuter i och för sig men det är ingenting som direkt stör mig. Jag ser ganska många filmer som faller in i denna kategori och det kan ju anses som korkat men sån är jag.

Det jag däremot sällan ser är dåliga filmer som är dåliga på ett sätt att min kropp reagerar. Ett tiotal minuter in i filmen The Room sitter jag rakryggad i soffan som med en piassavakvast instoppad i baken. Jag kan inte luta mig åt något håll, inte röra mig, jag har fullt sjå med att andas. Var gång Tommy Wiseau visar sig i bild stelnar kroppen, allt känns oskönt och jag vill stänga av men förmår inte, kroppen är ju paralyserad.

Filmen är så konstig. Den är som en dramatiserad amatörporrfilm men utan porrscener. Musiken, skådespelarna, kläderna, stämningen, färgerna, allt det pinsamt usla och så Tommy Wiseau som gelehallonet på mjukglassen, denne Tommy Wiseau som är både hjärnan, hjärtat och den seniga kroppen bakom filmen. Han hade kunnat spela seriemördarrollen i Cobra, han hade kunnat skrämma ner Gotham City i brygga som Green Goblin, han hade kunnat spela orch i Sagan om ringen. Jag tvivlar inte det minsta på hans skådisskills, hur skulle jag kunna göra det så som jag reagerar på karln? Han är vidrig, läskig, obehaglig på ett mycket annorlunda sätt.

Jag vet att det gått inflation i uttrycket ”våldtäktsduscha” men det är vad jag vill göra när filmen är slut. Fast det räcker inte. Hade jag varit en hårddisk hade jag velat reboota om mig men hur gör man det med en kropp och en själ? Jag vill inte bara stoppa fingrarna i halsen och tömma magsäcken, jag vill ha ett brottarlavemang, jag vill utföra blodgruppsbyte, jag vill rena ryggmärgen från slaggprodukter, jag vill skrapa bort den yttre huden på hela kroppen med en potatisskalare och jag vill sova. Jag är trött. Kroppen är slut. Vad fan var det här för nåt? The Room. En film som ingen annan.

Joseph från Filmskurkarna svarade mig på twitter när jag ”skrev av mig” min frustration efter filmen. Han skrev ”Jag älskar den oändligt. Jag har sett den minst tio gånger. Hittar alltid nya saker att skratta åt i den. Som den inramade bilden på en sked(?).” Jag tycker det är härligt med filmer som engagerar, egentligen vilken film det än är och oavsett om jag håller med eller inte. Uppenbarligen engagerar filmen även mig trots att jag tycker den är väldigt icke-bra.

The Room kallas tydligen för ”The Citizen Kane of bad movies”. Jag kan skriva under på det. Jag ger den nämligen samma betyg som Citizen Kane.

Jag får passa på att tacka min partner-in-bad-movies Filmitch så mycket för att han såg till att jag fick se filmen. Här är hans recension av densamma.

 

Publicerat

FREDDY VS JASON

Nu är frågan: vem är coolast av dom alla? Är det Freddy Kruger eller är det Jason Vorhees? Vem är läskigast? Tuffast? Starkast? Mesta skräckfilmsikon? Är det ens en tävling?

Det blir lite av en tävling i en film som denna. Det är trots allt The Battle of the Giants. Jasons mamma tvingar honom i drömmen att ta sig till Elm Street, till dom elaka barnen på gatan. Men Jasons mamma är inte Jasons mamma, det är Freddy som i någons mardrömmar kan förvandlas till vem som helst. Läskigt det där. Drömmar. Inte undra på att Terror på Elm Street-filmerna fortsätter vara otäcka i alla tider, det är ju nobelprisvarning på den där grundhistorien.

Om man gillar Terror på Elm Street och Fredagen den 13:e-filmerna så är Freddy vs Jason ungefär lika stort som om man är fotbollsälskare och ser legenderna från VM´94 på Fotbollsgalan. Jag blir liksom varm i bröstet på ett sätt som kanske inte är helt friskt men ändå mysigt.

Det är spännande och blodigt och ja, jag hoppar till några gånger, både nu och när jag såg den första gången. Filmen gör mig liksom inte besviken nånstans. Jag blir glad, upprymd och lite tossig under fotsulorna. Jag vill se mer, ännu mer av Jason men nu är det bara en film kvar på temat. Nästa fredag kommer sista filmen. Uääääääääää *lille-Skutt-tårar*

Originaltitel: Freddy vs. Jason

Produktionsår: 2003

Regissör: Ronny Yu

Jason: Ken Kirzinger

Bodycount: 22 döda

Mest minnesvärda scen: Det finns många. Se filmen vettja.

Publicerat

Måndagar med Matt: FÄST VID DIG

Bob och Walt Tenor är inte bara tajta bröder rent psykiskt, dom är även sammanväxta vid midjan. Det kan medföra vissa komplikationer speciellt eftersom Walt (Greg Kinnear) är en utåtagerande ladies man med skådespelardrömmar och Bob (Matt Damon) är hemmakär, lider av scenskräck och får tunghäfta i kvinnors sällskap.

Med tanke på svenska översättares faiblesse för hejsan-hoppsan-hittipåtitlar så är jag förvånad att denna film inte fick heta Ingenting är omöjligt på svenska, gärna uttalat med Gunde Svans påhejjande dalmålsaccent direktimporterat från Fort Boyard. Filmen handlar nämligen mer om just det än om att Bob och Walt är siamesiska tvillingar.

När bröderna Farrelly gör en film är mina förväntningar alltid höga. Har man gjort en av världshistoriens roligaste filmer (Dum & Dummare 1994) så är det liksom nåt man får räkna med. Fäst vid dig spelar inte i samma komediliga som Dum & Dummare och det beror på att detta inte är någon dum-flams-komedi. Det här är mer en twistad dramakomedi än nånting annat. Den har ett stort hjärta, den har en svärta, den är bitvis nästan jobbig att se tycker jag och att den tar sig in så innanför skinnet på mig beror helt och hållet på Matt Damon och Greg Kinnear som lyckas spela bröderna med kärlek och ryggrad. Samtidigt är den ju rolig. Såklart. Men precis som med en film som Cable Guy så fastnar skrattet i halsen ibland. Empatin tar över, på gott och ont.

Det jag tycker om med filmen är det som gör att jag inte gärna ser om den. Jag såg filmen när den kom för tio år sedan men har inte sett den sedan dess och jag vet varför. Den tar. Den tär. Den är liksom allt samtidigt, härlig och mysig, jobbig och sorglig och filmer som har allt det kan jag inte enbart se i underhållningssyfte. Den äter lite av mig och det får den gärna göra. Det är bara synd att den säljs in som ”trams”.

Matt Damon är så himla jättebra här i sin standardmundering för stora blåjeans och mockabrun jacka. Jag känner för att gråta lite. Tror jag ska göra det nu. Det är en jävla komedi att ha såna biverkningar.

Publicerat

TIPTOES

Heter det kortväxt, dvärgväxt eller dvärg? Hur ska man benämna engelskans uttryck little people på svenska nuförtiden? Jag vill att det ska bli rätt. I filmen Tiptoes är nämligen flertalet av rollerna spelade av kortväxta och inte ens i filmen benämns dom helt igenom korrekt.

Steven (Matthew McConaughey) har en tvillingbror som heter Rolfe (Gary Oldman). Rolfe är dvärg, Steven är det inte. Steven är tillsammans med Carol (Kate Beckinsale) men har inte berättat om sin familj för henne så när Rolfe en dag knackar på dörren blir hon lite lagom förvånad. Att hon kvällen innan berättat för Steven att hon är gravid och att han drog från henne mitt i natten gör ingenting lättare.

Dvärgväxt är ärftligt och Carol blir rädd. Hon konfronterar Steven och gör det ungefär lika klantigt som jag gjorde i början av denna text. Av rädsla för att säga fel kallar hon Stevens släktingar för midgets (översatt som gnomer) och det var kanske inte så smart. Stevens föräldrar är nämligen kortväxta dom med. Steven är den enda långa i familjen.

Rolfes kompis Maurices spelas av Peter Dinklage, den charmige lille mannen i The Station Agent (Tiptoes är för övrigt inspelad samma år) och mig veterligen är samtliga av filmens övriga dvärgar spelade av just dvärgar. Utom Rolfe. Filmmakarna har på ett ytterst fint sätt lyckats göra Gary Oldman till en MYCKET trovärdig kortväxt man med flaskbottnade glasögon och ett stort hjärta.

Även om filmen absolut kan ses med amerikanska moralpredikningsglasögon och som ett sätt att lyfta fram kortväxta som helt vanliga människor (om man nu inte förstått det redan innan) så har filmen en skön empati som gör mig glad men också en välbehövlig klump-i-magen-svärta. Matthew McConaughey är lika sevärd som alltid och Kate Beckinsale är toppen men nånstans är det här Gary Oldmans show – och i viss mån Peter Dinklage som går loss med hull, hår, fransk aggressiv brytning och långtradarmusche.

Det här är en riktig liten pärla och jag är så glad att jag hittade den.