Kategori: 2005

Publicerat

THE RING 2

Naomi Watts hade lätt kunnat bli nästa års sommartema OM jag inte vore en sån icke tålmodig typ. Nu betar jag istället av dom filmer jag inte sett i sakta mak och nu har turen kommit till en film som jag BORDE ha sett för länge sedan, jag älskade nämligen The Ring. Det här är fortsättningen på den amerikanska remaken som kom 2002, fortfarande med Naomi Watts i huvudrollen som journalisten Rachel Keller.

Nu har hon och lille sonen Aidan flyttat till en mindre ort och ska börja sitt nya liv. Allt verkar lugnt och skönt till en början men snart tar sig en viss Samara-med-det-långa-håret sig in i Aidans drömmar och förpestar honom så pass att han – precis som alla andra som kommer i hennes väg – riskerar att dö.

Nej, nämen nej, det här var inte så kul alls. Det var inte speciellt otäckt heller. Fan också. Det intressanta med The Ring 2 är att den är regisserad av japanen Hideo Nakata, samme Hideo Nakata som regisserade originalfilmen Ringu OCH dess uppföljare Ringu 2. Borde han inte ha bättre koll på filmmakande än att släppa ut en film som inte är bättre än The Ring 2? Määääääääh, nääääääääh, jag vetefan. Usel är den inte men den är SÅ mycket sämre än The Ring på ALLA plan. Till och med Naomi Watts är sämre. Obegripligt, men sant.

Publicerat

STANDING STILL

Elise (Amy Adams) och Michael (Adam Garcia) ska gifta sig imorgon och till deras hus vallfärdar deras närmaste kompisgäng från skoltiden. Det har gått några år och alla har utvecklats åt sina olika håll, ändå är det nåt som skaver hos dom allihop. Är det inte alltid det förresten? Skol- och tonårstiden passerar väl sällan helt obemärkt förbi – ärrmässigt?

Det är Samantha (Melissa Sagemiller) som drömmer om att gifta sig med sin Richie (Aaron Stanford), eller att HAN ska förstå att det är det som är det vettiga att göra (speciellt eftersom man fattar att hon har en ”överraskning” i bagaget åt honom), det är skolans snygging Lana (Mena Souvari) som bara legat med fem killar men som ändå tycker det känns pinsamt då tre av dom ska mötas just denna helg. En av dom är Donovan (Ethan Embry) som är jättebetuttad i henne efter gårdagens mysiga stund på nåt hotell, Donovan som försörjer sig på att göra överspelande reklamfilmer som syftar till att få överviktiga barn att motionera OCH lära sig saker samtidigt. Jennifer (Lauren German) har även hon en överraskning på lut och Pockets (Jon Abrahams) jobbar i Thailand och roar sig med att ligga med prostituerade.

Det vävs in fler karaktärer i filmen än dessa och det är lätt att tro att det är några för många (speciellt när man läser om dom i text) men jag kan meddela att det är precis lagom mängd. Manuset är nämligen utomordentligt välskrivet och samtliga karaktärer känns balanserade och trovärdiga. Det gick även riktigt bra att mixa romantiskt drama och tokrolig komedi med tankeväckande ledsamheter och det blev till en anrättning som jag är mycket nöjd med.

Speltiden på nittio minuter används mycket väl. Musiken är mysig, skådespelarna bra och jag köper storyn. Det finns helt enkelt inte mycket att klaga på alls.

Jag såg filmen på C More. En gratismånad får du genom att klicka här!

Publicerat

DINA, MINA OCH VÅRA

Alla frånskilda föräldrar som dejtar en annan frånskild förälder och som kämpar med att få livet med sina barn, andras ungar och ett vuxet kärleksliv att synka – se den här filmen. Inget och jag menar INGET kommer kännas jobbigt igen – i alla fall inte som har med barnfrågan att göra.

Frank Beardsley (Dennis Quaid) är amiral inom kustbevakningen – och ÅTTABARNSPAPPA. Barnens mamma är död och han sköter uppfostran, hus och hem med samma militära disciplin som han sköter sitt jobb. Det är ordning och reda på dom här ungarna.

Helen North (Rene Russo) är snäppet ”värre”, hon har TIO BARN som hon efter makens död tar hand om helt själv. Med ett jobb som kläddesigner och en syn på uppfostran som andas hippieflum-a-la-60-tal flödar det både kreativitet, prylar, lek, färger och andra galenskaper i det gigantiska rosa huset.

Varken Frank eller Helen är direkt inne i dejtingsvängen även om dom båda skulle vilja träffa någon ny. Båda har mer eller mindre accepterat att ingen mer än dom själva står ut med så många barn. Men så springer dom på varandra på en skolåterträff och det visar sig att dom var high school sweethearts. Känslorna fanns kvar och det började spraka om dom vid första anblicken. Är det rätt så är det rätt, det är bara att köra. Frank friar, Helen säger ja och tillsammans köper dom ett gigantiskt hus som rymmer dom själva och alla deras gemensamma ARTON barn. Ja du hör ju, klart det blir hejkon bejkon av det hela.

Det visar sig att Dina, mina och våra är en riktigt charmig film. Dennis Quaid och Rene Russo har jättefin kemi mellan varandra och flera av barnen är riktigt härliga. Att filmen är extremt högljudd (varför MÅSTE barn skrika när dom pratar hela jävla tiden??) är givetvis ett minus men samtidigt var det mysigt att kolla på kaoset. Och Rene Russo alltså, hur bra är hon inte?

Jag såg filmen på C more och det kan du också göra (så länge den finns kvar). Klicka här så får du en gratismånad och kan toktitta hur mycket du vill. Bra va?

Publicerat

WALK THE LINE

Det finns tre parametrar som gör Walk the line till en otroligt bra biopic.

Ett. Filmens manus är baserad på en bok av Johnny Cash, alltså mannen vars liv filmen (och boken) handlar om. Han borde alltså rimligtvis ha rätt bra koll på sitt eget liv, på vad som är relevant att berätta. Det känns även som om manusförfattarna Gill Dennis och James Mangold haft bomullsvantar på sig när dom sakta vänt blad och dom har ansträngt sig för att göra Mr Cash rättvisa utan att för den skull mesa ut och sätta en gloria på hans huvud. Inte en helt vanlig kombo i biopicsammanhang.

Två. Reese Witherspoon som June Carter. Närvaron, rösten, utstrålningen, kroppsspråket, allt precis ALLT stämmer med henne i den här rollen. Och tycker man att hon funkar i rollen kan man lika gärna skrika TRE nu. Joaquin Phoenix är nämligen magnifik i huvudrollen. Inte porträttlik MEN lik i känslan och personlighet, vilket är något som ofta glöms bort tycker jag, speciellt när skådespelare sminkas till oigenkännlighet för att likna en specifik känd person på pricken. Det gjordes inte med Joaquin, han levererar på max ändå.

Jag såg Walk the line när det var alldeles sprojlans ny, sådär på bio, bland en massa folk. Februari 2006, jag minns det som det var igår (och nej det är inte bara nåt jag säger, jag minns. Ibland önskar jag att jag inte gjorde det för det är en sån himla onödig rain-man-kunskap att minnas när och VAR man sett en specifik biofilm men jaooo…..sån är jag). Dom senaste elva åren har jag sett filmen fem-sex gånger och jag slås av det varenda gång: jag tröttnar inte. Jag tycker den är lika underbar varenda gång. Musiken, kärlekshistorien, sorgen, livet.

Att det bara var Reese Eitherspoon som vann en Oscar för sin prestation kändes rätt orättvist ÄVEN om hon förtjänade den OCH det var härligt att hon sågs som Kvinnlig huvudroll och inte en biroll bakom Joaquin. Han var dock nominerad, tillsammans med Bästa klippning, ljudmix och kostym.

Publicerat

KINKY BOOTS

Det finns många olika anledningar till varför man letar upp en viss film. Anledningen till varför jag precis sett Kinky Boots var första gången för mig.

En stundande Londonresa och rekande inför en av utekvällarna slutade med att vi hamnade på musikalutbudet och då det inte lockade jättemycket att se något som redan gått i femton år hamnade min blick på Kinky Boots. Den har rätt nyligen börjat gå och Cyndi Lauper har skrivit musiken. Klart jag blev nyfiken. Jag lovade därför mitt resesällskap att se filmen innan vi bokade biljetter bara för att ha lite koll på vad det var för nåt och nu är alltså filmen sedd.

Kinky Boots känns som urtypen av en brittisk arbetarfilm-with-a-twist, lite som Allt eller inget, fast kanske inte riktigt lika humoristisk. Här är det Charlie (Joel Edgerton) som hux flux ärver sin fars skofabrik och han är inte det minsta sugen på att ta över, han skulle ju flytta med tjejen till London, inte vara kvar i Northampton. För att göra en lång historia kort så stöter han på Lola (Chiwetel Ejiofor), en transa med egen show på en liten klubb. Efter föreställningen samtalar Charlie med Lola i logen och Lola gnäller över sina skor som bara går sönder, damskor som inte är gjorda för män. Charlie får en idé. Kanske kan lite mer kinky boots vara ett sätt att få snurr på affärerna nu när bruna lågskor inte längre gör det?

Det är inte första gången man ser en film som kretsar kring manliga fördomar kring personer som inte är som alla andra men tydligen kan detta tema inte nötas in nog ofta och mycket. Det som är mest spännande med Kinky Boots är dock casten där både Edgerton och Eijofor gör mycket bra ifrån sig, precis som Nick Frost som spelar en redigt inskränkt byhåling med sedvanlig ölkagge.

Att filmen är baserad på en sann historia gör den inte ett dugg sämre. Sevärd film, rätt mysig men frågan är hur den gör sig som musikal. Hmm. Den som lever får se.

Publicerat

LUCKA #20: VÄLKOMMEN TILL FAMILJEN

Meredith Morton (Sarah Jessica Parker) är en överklassquinna med en pinne uppkörd i röven. Nu ska hon hem till pojkvännen Everett Stone (Dermot Mulroney) och hans stora och vivida familj för första gången och – givetvis – fira jul.

Det är mamma Stone (Diane Keaton), pappa Stone (Craig T. Nelson) och Everetts syskon Amy (Rachel McAdams), Ben (Luke Wilson), Thad (Tyrone Giordano) och Susanna (Elizabeth Reaser), det är även en del äkta makar till syskonen, ett ex som är polis samt Merediths syster Julie (Claire Danes) som kommer dit och fungerar som nån slags….reagens…på hela gänget.

Familjen Stones stora hus är såklart oklanerligt julpyntat och utstrålar så mycket storfamiljshärligheter att jag inte kan värja mig. Jag vill också vara där. Jag vill ha en stickad jultröja med renar och dricka eggnog och tjafsa med idioter jag delar dna med och kramas med framtiden.

Det är det bästa med julfilmer som denna, såna som inte bara är lull-lull och mys utan även har en del scener som gör rejält ont i magen och framkallar en och annan tår trots att den samtidigt är skön, fnissig och rätt oförarglig.

Så vill du titta på något juligt och underhållande men som ändå ger lite tuggmotstånd så är The Family Stone ett perfekt val. Den finns dessutom på Netflix OCH den står och väger mot en fyra. Kanske blir en uppjackning om jag ser om den nästa jul?

Betyg till filmen:

Mängd julkänsla:

 

 

 

.

.

Publicerat

MR. & MRS. SMITH

Med facit i hand, det mest kittlande med dagens film är (väl?) att det var under denna inspelning som Brad Pitt glömde bort att han var gift med Jennifer Aniston och inledde en relation med Angelina Jolie. Och återigen med facit i hand, det där snedsteget visade sig (ju) vara ett rätt ihållande steg då dom numera är gifta och har sex superfina barn tillsammans. Kolla bara dessa tre bröllopsbilder, helt (1) fantastiska (2) allihop (3). Den där slöjan som barnen fått rita på, alltså jag dööör så fint!

Men nu är det här inte nån bridezillablogg utan tanken är att jag ska skriva lite om The Movie of The Day, den som alltså handlar om det gifta paret John och Jane med efternamn Smith, ett par som får det allt tristare med varandra, vardagen lunkar på, middagsmaten blir äckligare och äckligare (Jane är ingen top chef direkt och varför John inte lagar mat utan bara knycklar ihop näsan och äter fast det smakar fan vet jag inte). Dom båda åker iväg på sina egna grejer, det som dom båda tror är vanliga jobb. Men ingen av dom är hederliga förvärvsarbetare direkt, dom är båda nån typ av agenter/lönnmördare med varsin arbetsgivare vilket gör att dom ibland har samma måltavla men av olika anledningar.

Så länge det bara är jag som tittar som vet om deras dubbelspel tycker jag filmen är jättebra. Angelina Jolie spelar uttråkad hemmafru med den äran och hon är stentuff agent med samma trovärdighet. Brad Pitt suckar som vilken surgubbe som helst och verkar inte se nåt ljus i mörkret gällande deras träliga äktenskap. När verkligheten går upp för dom byter filmen växel och det blir betydligt mer action, vilket funkar men filmen blir annorlunda.

När filmen nästan är slut pausar jag för att fylla på kaffemuggen men ser då till min förvåning att det är en HALVTIMME kvar på filmen! What? Den är ju slut?! Jättekonstigt! Den börjar liksom om igen och dom där trettio minuterna går verkligen på tomgång. Det är synd, det förtar en massa, helhetskänslan av filmen blir liksom…fadd.

Från jättebra till bra till helt okej till supertråkig på två timmar men hela tiden med paret Jolie-Pitt i centrum. Säga vad man vill om filmen men dom har en helt otroligt bra personkemi.

Publicerat

STAR WARS: EPISOD III – MÖRKRETS HÄMND

Jag är framme vid den sista episoden av dom senaste tre – Revenge of the Sith.

Om jag säger såhär: hade jag inte bestämt mig för att göra ett ”tema” av dessa omtittningar hade jag stängt av efter första kvarten. Inledningen av denna film är nämligen bland det mest sömnigt enahanda jag sett i en science fiction-film av någon sort. Nån form av extremt luddig rymdstrid med Obi-wan Kenobi (Ewan McGregor) och Anakin (Hayden Christensen) som stridspiloter och en jävla massa effekter som säkert var påkostade men som NU känns extremt daterade. Dom känns nästan som….80-tal. Fast sämre. Mycket sämre.

Anakins 80-talsfrilla och uppsyn påminner om en ung Janne Schaffer och det gör inte saken ”bättre”, detta trots att jag är ett stort (nostalgiskt) fan av filmer från det årtiondet. Men här känns det mesta bara….fel.

När jag såg den här filmen första gången tyckte jag den var svagast av dom nya och jag är beredd att hålla med även här. Anakin kämpar med det onda och det goda och hela hans resa från att födas som den oskyldige Anakin Skywalker till att förvandlas till filmhistoriens största badass Darth Vader ÄR intressant MEN inte gestaltad av Hayden Christensen. Jag hade hellre sett en piassavakvast i den rollen.

Jag förstår ju att det händer så mycket mörka saker, elände och vansinniga handlingar liksom ”bakom kulisserna”, sånt man inte får se i en film med åldergräns 11 år och DET ÄR SÅ SYND! Jag tänker på scenen med barnen, slaktade Anakin barnen? Han gjorde det va? Det känns som att varenda stake (uttalas på engelska, det blir ett väldigt syftningsfel om man säger det på svenska) går förlorad i och med att det är en barnfilm. Att det här var den första Star Wars-filmen som fick PG13-rating i USA säger kanske också en hel del. Det behövde helt enkelt bli en kassa-ko av den här filmen och man kan säga att George Lucas och kompani lyckades rätt väl med det ändå.

Scenen med den brinnande Anakin och resten av speltiden fram till slutet är dock jättebra tycker jag och det är trots allt den eftersmaken som hänger i när filmen ska betygssättas. Jag kan liksom inte toksåga den. Det går inte.

Betyg när jag såg filmen 2005:

Betyg när jag såg filmen 2015:

 

Publicerat

KEANU-SOMMAR: CONSTANTINE

En sån JÄVLAJÄVLAJÄVLA snygg film! Varför har ingen sagt det till mig? Alla bara gnäller på Keanu men det går ju inte att dra alla hans skådespelarinsatser och filmer över samma kam. Dessutom tycker jag efter dessa veckor i hans sällskap att han inte alls är så pjåkig ”som folk säger”.

Jag tycker om Keanu och jag tycker riktigt mycket om Constantine. Jag önskar att jag hade sett den på bio. På IMAX.

Filmen Constantine är löst baserad på serietidningen Hellblazer och dess huvudperson John Constantine som röker, har svart trenchcoat och jobbar som exorcist. Jag kan inte tänka mig en bättre skådespelare för denna roll än Keanu Reeves.

När en ung kvinna begår självmord kommer han i kontakt med polisen Angela (Rachel Weisz) som är offrets syster. Hon tror inte på att systern tagit sitt eget liv.

Det här är en film att visuellt njuta av. Det här är inte en film som kräver att du är duktig på att lösa tankenötter. Det blandas friskt mellan ockultism och ren action och det är en mix som är svår att hålla på rätt sida av intressestaketet men Constantine lyckats – trots en speltid på i det närmaste två timmar.

Påkostat ögongodis med riktigt bra skådespelare i alla rollerna. Vad finns det att inte gilla?

Nästa måndag kommer en ny Keanu-film.

Publicerat

Tre om en: FILMER MED GAME OF THRONES-SKÅDISAR I HUVUDROLLERNA

Nu är säsong 5 av Game of Thrones slut. Det är ett helt år kvar till nästa gång vi får se hela gänget, eller what´s left of it. Men det finns sätt att lindra abstinensen. Man kan ju leta upp favorit-Game-of-Thrones-skådespelarna i andra roller, i andra filmer. Det var min fascination för ärkeskatan Cersei Lannister som ledde mig till den första filmen. Javisst. Så var det. Och sen ledde det ena till det andra. Häng med så får du se.

.

IMAGINE ME AND YOU (2005)

Game of Thrones-drottningen Cersei, spelad så alldeles utomordentligt på pricken vidrigt av Lena Headey, är alltså med här, ja Lena Headey alltså, inte Cersei. Lena är Luce, den lesbiska floristen som ska piffa upp en bröllopsfest med sina gröna fingrar men blir kär i bruden.

Det är Rachel (Piper Perabo) och Heck (Matthew Goode) som ska bli varandras för resten av livet och när Luce får syn på Rachel där i kyrkan är det inte bara Luces hjärta som stannar för en millisekund, det gör även Rachels. Det är verkligen om inte kärlek vid första ögonkastet så väl intresse vid första glimten.

Imagine Me & You är en mysig bagatell till film. I den vanligtvis rätt enkelspåriga genren ”bröllopsfilmer” känns denna film ändå lite egen med sin lesbiska twist och två trevliga kvinnliga skådespelare i huvudrollerna.

.

.

.

STILL (2014)

I Game of Thrones heter Aidan Gillen han Petyr ”Littlefinger” Baelish och det är lätt att förledas att tro att han är en rätt schysst kille. Det är han inte. Han är en skithög precis som i princip alla andra i den där serien. Alla är as fast på lite olika sätt.

I Still spelar Gillen en man som heter Carver som just begravt sin tonårige son och som försöker hantera livet. Jag trodde mig få se nåt smutsigt diskbänksrealistiskt i stil med Gary Oldmans Nil by mouth men det visade sig vara något helt annat.

Still är just det. Stilla. Ett finstämt, långsamt drama där det till och med pratas sakta. Aidan Gillen har inte alls samma raspiga röst som i Game of Thrones, hela hans uppenbarelse är mer ”normal” här.

Jag föll inte direkt handlöst för det här det ska jag villigt erkänna. Tvärtom, jag hade svårt att hålla mig vaken. Blir jag sugen på att se Aidan Gillen igen någongång ska jag istället ta fram två andra favoriter: TV-serien Queer as folk eller den furiösa öppningsscenen i The Dark Knight Rises.

.

.

.

TUSEN GÅNGER GOD NATT (2013)

Danske Nikolaj Coster-Waldau spelar Jamie Lannister i Game of Thrones. Jamie är inte bara bror till Cersei (Lena Headey) han är även hennes älskare och pappan till hennes barn. Skön familj det där, the Lannisters.

I absolut inte danske utan NORSKE regissören Erik Poppes film Tusen gånger god natt spelar han en tvåbarnspappa som försöker hålla ihop både familjen och döttrarnas mående när deras mamma (Juliette Binoche) är på uppdrag som fotograf i krigshärjade länder. Döttrarna lever med en ständig rädsla att deras mamma inte kommer levande hem igen och det är en rädsla hon inte riktigt orkar ta in. Hon brinner så väldigt mycket för sitt jobb och tycker att hon gör skillnad när hon på mycket nära håll dokumenterar till exempel unga kvinnor, självmordsbombare, i Kabul.

Hela familjens väsen kretsar kring var mamman befinner sig, är hon hemma är hon i centrum, är hon bortrest är hon i centrum fast frånvarande. Ingen större skillnad egentligen mot att ha en alkoholiserad förälder eller en förälder med en tidskrävande hobby som hon vägrar släppa trots att hon valt att skaffa barn till världen. Jag tror det går att sätta sig in i både föräldrarnas och barnens situation tämligen lätt för dom flesta av oss.

Jag tycker om den här filmen. Den berörde mig verkligen. Juliette Binoche är så jävla jävla bra, det är fan imponerande vilken hög nivå hon har JÄMT i allt hon gör! Nikolaj Coster-Waldau spelar en roll som vid första anblicken är så långt ifrån Jamie Lannister som man kan komma men tänker jag ett steg till är dom nästan larvigt lika. Familjen kommer först, kosta vad det kosta vill.

Publicerat

JUST FRIENDS

Det är ingen hemlighet att jag har svårt för Ryan Reynolds. Jag har samma åsikt om honom som många har om Adam Sandler, att han ser smått ”efterbliven” ut. Som om han inte är med i matchen, som att det skulle eka tämligen ihåligt om man knackade honom på skalpen.

Men uttrycket ”skam den som ger sig” stämmer allt som oftast. Ser jag tillräckligt många filmer med Ryan Reynolds så borde det rimligtvis dyka upp en film där han är duglig. Eller? Borde det inte det?

I Just friends är Ryan Reynolds faktiskt mer än duglig och jag är den första att erkänna det, med glädje till och med. Jag sågar dom som förtjänar det men aldrig per automatik.

Chris Brander (Reynolds) var en storvuxen kille i skolan. Rätt rejält tjock faktiskt. Han hade det inte så lätt med kompisar men han hade en riktig bästis som stöttade honom i vått och torrt, Jamie (Amy Smart). Chris önskan var dock inte att vara ”bara” bästis med Jamie, han ville mer. Han var tokkär i henne och bestämde sig för att berätta det för henne på skolavslutningen. Självklart gick det åt helvete.

I vuxen ålder är Chris en snygging, jobbar på ett skivbolag och har koll på dom hetaste kändisarna, alltså koll som i att fixa och dona med dom, barnvakta om man så vill. Han blir satt att ”vakta” Samantha James (Anna Faris) samtidigt som han måste åka hem till sin barndoms lilla stad och givetvis har Jamie blivit kvar där, precis som mobbarna och skolans (då) snyggaste sportkille.

Det här är en rolig film. Ryan Reynolds är ROLIG. Han driver med sig själv (även om det såklart står i manus vad han ska säga och göra) och han har en komisk tajming jag inte trodde honom om. Alls. Faktiskt.

En helt okej film om man vill se nåt lagom hjärndött och skojfriskt – och Ryan Reynolds i sitt esse.

Publicerat

DEN BÄSTA AV MÖDRAR

Det finns filmer som inte bör beskrivas i text för inga kombinationer av bokstäver kan göra filmen rättvisa. Den bästa av mödrar är en sån film.

Det finns skådespelarprestationer som är i det närmaste utomkroppsliga, som känns så bortom och över allt just denna skådespelare borde klara av. Maria Lundqvists porträtt av Signe är just det, en utomkroppslig uppvisning, ingenting mindre än så.

Det finns filmrecensenter som borde ha en näsduk instoppad i munnen när dom pratar om film för att inte förstöra, inte förminska eller förvanska filmupplevelsen för dom som inte sett filmen i fråga. Jag trycker in en i munnen nu.

*khhdllu scchcheekkeee kfllisseddeemmm*

Publicerat

TWO FOR THE MONEY

Just när man trodde att Matthew McConaughey-abstinensen inte kunde bli värre säger det bara badabing här på bloggen och Big Matt is back. Det är i alla fall en månad sedan sist, det är max vad man klarar av va?

Brandon Lang (McConaughey) är stjärna inom american football. Han är lagets nav och misslyckas aldrig. En dag händer det som inte får hända, han skadar sig och får svårt att komma tillbaka, inget lag vill ha en spelare med tveksamt knä. Brandon tvingas ta det jobb han får vilket är på telefonföretag för betalsamtal och där hamnar han via ett bananskal på en tjänst där han ska sälja speltips via en egen linje. Det går bra, han är duktig och en dag blir han headhuntad av Walter (Al Pacino), en magnat i spel-och-dobbel-branschen.

Two for the money (med den svenska titeln For the money) handlar om pengar, om passion för spelet, om suget efter den stora vinsten, om kärlek, vänskap och lojalitet. Det känns som en film med redig budget, den är snyggt filmad och skådespelarna är bra. Al Pacino spelar bara lite över, Rene Russo funkar bra som Walters fru och Matthew McConaughey är tokstabil i rollen som Brandon.

Two for the money är en b r a film helt enkelt och ett utomordentligt hjälpmedel för att klara av dom närmaste 3,5 veckornas überpepp tills Interstellar har biopremiär.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: DET KRYPER OCH KRÄLAR

Månadens filmspanartema gör mig schizofren i hjärnan. Dels drar den igång fantasier som får mig att tok-googla på filmer jag borde kunna se, dels ger den mig äckelrysningar. Jag har nånslags hatkärlek för kleggiga krälande och krypande djur på film (ja, i verkligheten med ska erkännas) och ju fler dom är på samma plats och ju mindre till storleken desto vidrigare.

Jag satt med en lista på sexton filmer som nån sjuk gen i kroppen fick för sig att jag var sugen på att se – ja, SUGEN – men det kändes inte rimligt. Så det blev en kompromiss. Det blev såhär:

TRE FILMER FRÅN TRE ÅRTIONDEN DÄR DET BÅDE KRYPER OCH KRÄLAR I MASSOR, FILMER SOM JAG ALDRIG I HELVETE HADE SETT FRIVILLIGT OM DET INTE VAR FÖR DETTA TEMA.

Everything I do, I do it for the filmspanarna.

 

 

Titel: Frogs

Alternativ titel: Grodorna

Årtal: 1972

Regi: George McCowan

Vad är det som kryper och krälar? Enligt IMDb är det ”evil frogs”

Ibland undrar jag om jag är helt frisk. Solen skiner, jag hör barn som leker på gården utanför genom mitt öppna sovrumsfönster, det är en fin försommarkväll. Ändå drar jag för fönstret, kryper upp i sängen med en kopp kaffe och sätter på filmen Grodorna från 1972, en film av extremt dålig kvalité på så många plan.

För det första ser det ut som om någon filmat av sin tjock-TV samtidigt som filmen visades för det är hoppigt och hackigt och ibland är bilden ganska sned och uppe i högra hörnet står det TV1000 och textningen ser ut som text-TV-typsnitt. För det andra tycker jag inte det är särskilt upphetsande/intressant/roligt/läskigt att se bruna paddor kvacka i närbild. Däremot, en ung mustaschlös Sam Elliott i huvudrullen i extremt tajt ”herrbyxa denim” och solklar PTH gör filmen tittbar. Jag vill ju se om han överlever. Väldigt många djur i filmen gör det inte. Ormar speciellt. Grodorna är verkligen ”evil”.

När jag googlade efter information om filmen fick jag reda på att den hör till subgenren ”eco horror”, dvs skräckscenarier hur det kan gå om man inte bryr sig om naturen. Jag kan tro att det här var en tämligen ny genrebeskrivning i början på 70-talet när miljöansvar knappast var hippt men nu, nu skulle var och varannan film kunna klassas som just det – och inte bara skräckfilmer.

.

.

 

 

Titel: Slugs

Alternativ titel: Krypande hot/Slugs muerte viscosa

Årtal: 1988

Regi: Juan Piquer Simón

Vad är det som kryper och krälar? Mördarsniglar

Att det här med mördarsniglar är ett otyg vet alla som någon gång bott i villa, i radhus, i lägenhet med uteplats eller känt någon som bott med nån form av natur nära inpå sig. Jag har med egna ögon sett släkt, vänner och bekanta få något Jack The Ripperskt i ögonen när dom gått med gummistövlar, hink och kreativ form av snigeldödande verktyg i ena handen. En del saltar ihjäl dom, får sniglarna att liksom smälta. En del klipper sniglarna i två delar, en del eldar upp dom. Själv tycker jag att dessa sniglar mest ser ut som krälande bajskorvar när man kommer i närheten och jag skulle inte ta i dom med tång, inte ens under hot.

På film då? Funkar sniglar på film? Ja, nog fan krälar dom i alla fall. Kräl-o-metern får jobba stenhårt under ett par scener i filmen. Sen är Slugs från det fantastiska filmåret 1988 och  – heeeeey Macarena – inte ens en dålig film som Slugs blir riktigt dålig när den produceras 1988.

Slugs har en viss charm, det kryllar av aggro sniglar, män med hockeyfrilla, kvinnor i hempermanent (och rediga vita underbyxor) och det spelas saxofon i bakgrunden. Sett till genren kan jag inte ge filmen annat än ett nästan godkänt betyg. Den är faktiskt bra äcklig stundtals.

.

.

 

Titel: Larva

Alternativ titel: –

Årtal: 2005

Regi: Tim Cox

Vad är det som kryper och krälar? Hmmmm…..larver?

Den som utformade filmaffischen har uppenbarligen sett larver i verkligheten. Dom som gjorde denna film har det knappast. Larva ska alltså handla om larver som sprider sig från döda kor via hemmagjorda hamburgare till människomagar men det blir i ärlighetens namn inte så vidare värst många larver. Däremot växer larverna upp och blir till nåt krypande flygfäliknande (malar? fast stora!) som mer ser ut som smutsiga sadelfiltar eller ett väldigt litet tält som gjort sitt under en högsommarhet, superdammig vecka på Roskilde camping.

C-filmernas okrönta drottning och tillika Rod Stewarts exfru Rachel Hunter har nån form av leading role och David Selby (Richard Channing i Falcon Crest) är ännu en nuna jag känner igen. Annars är det idel skräp både framför och bakom kameran.

En osedvanligt dålig kräl-och-krypfilm.

Nu undrar jag vad mina filmspanarvänner skriver om idag. Vad har dom hittat som kryper och krälar? Klicka på namnen får du se. Flmr Filmblogg, Except Fear,  Fripps filmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord, The Nerd Bird, Har du inte sett den (pod) och Har du inte sett den (blogg).

Publicerat

TYPHOON

Efter att ha sett Typhoon skulle man kunna skriva en uppsats om det här med uppväxt, arv och miljö – om man vill. Man skulle också kunna skriva en krönika om det här med offerroller, om hämndbegär och om hur det kommer sig att vissa som är med om hemskheter som barn blir psykopater och vissa blir helt vanligt fungerande människor. Frågan är om baktanken med filmen är att man ska börja tänka i dessa banor eller om man bara ska låta sig bli underhållen av en extremt påkostad och snygg actionfilm? Jag har inget bra svar på det.

När Kyung-Taek Kwak skulle göra film av sitt Typhoon-manus fick han den största budgeten i Sydkoreas filmhistoria att tillgå. Filmen spelades in i Thailand, Ryssland och i regissörens hemstad Pusan i Sydkorea och på pappret känns det som en bombastisk blockbusteraction-vilken-som-helst. Det är det inte. Det är en blockbusteraction också men det är även ett svart och ganska sorgligt drama och ibland känner jag att jag har svårt att hänga med i svängarna rent känslomässigt.

Tillbakablickarna när vi får se filmens skurk Sin (Jang Dong Gun) som liten, hur han och systern ska fly från Nordkorea till Sydkorea med sina föräldrar men kommer fram föräldralösa, är hemska att se och skulle behöva en stund på sig för att smältas men istället hoppas det till nutid där den vuxne Sin planerar hämnd på båda länderna medelst atombomb. Det är en tuff polis med också, en polis det antagligen är meningen att man ska ”hålla på”. För mig är det ingen självklarhet att göra det. Han känns tämligen osympatisk, även om han är en A-student, tuff stridis och ganska snygg.

Atombomb, ja. Det handlar om big-ass-hämnd. Storslaget och storvulet och extremt snyggt filmat. Alltså vi snackar EXTREMT snyggt! Ögonen fnissar, SÅ snyggt är det men resten av kroppen vet inte riktigt vad den ska tro. Jag känner mig lite tvehågsen såhär efteråt. Kluven. Lika kluven som en atomkärna om man vill va fyndig – och det vill man ju.