Kategori: 2005

Publicerat

SKELETON KEY

Jag var superpepp på skräckfilmsmys och blev tossig av glädje när jag kom på att jag hade Skeleton Key som låg och väntade.  Tyvärr funkar inte filmer som vin, det är inte säkert att dom blir bättre bara för att jag glömmer bort dom på nån hylla och får för mig att avnjuta dom vid maximalt perfekt tillfälle.

Skeleton Key känns mer som en flaska vinglögg som kommer fram lagom till midsommar. Det är ungefär samma fullträff att söka billig fylla i unken glögg en sommarkväll med vit klänning som det är att tro sig bli skrämd av Skeleton Key. Alla klyschor radas på varandra (läskig vind, gamla människor med grönstarrsögon fast dom inte har starr, en läskig tant, gungstolar, spöken i speglar, oväder, amerikanska södern med allt vad det innebär av folk utan tänder, banjospelande och vetskapen om närvarande alligatorer i bakhuvudet) och som krydda på moset är det en massa hoo-doo-wanna-woodoo-wanna-wooodo. Hokus pokus med vattniga blandningar som ska spridas ut med grace och finess. Det ser banne mig ut som om Kate Hudson inte kan hålla sig för garv ibland.

Men det kan jag.

Jag kan hålla mig från mycket just nu. Från att hoppa till, från att bli sugen på snus, från att kräkas, från att gråta, från att vilja äta barr från golvet med kniv och gaffel, från att vilja testa lindy-hop, ja det finns mycket jag inte blir sugen på just nu. Däremot är jag fortfarande sugen på en riktig jävla skräckis. Jag letar vidare.

Publicerat

Tre om en: GUS VAN SANTS DÖDSTRILOGI

Gus Van Sant är en mycket speciell regissör. Han känns kompromisslös på ett väldigt skönt och o-ängsligt sätt och fortsätter göra filmer på sitt vis alldeles oavsett vad omvärlden säger och tycker.

Mellan 2002 och 2005 gjorde Van Sant tre filmer som han kallar för sin Dödstrilogi. Alla tre filmerna är baserade på verkliga händelser med dödlig utgång och jag tror att dom flesta känner till åtminstone två av bakgrundshistorierna mer än väl. Men vi börjar från början.

 

Gerry (2002)

Det var 1999 som David Coughlin och hans vän Raffi Kodikian begav sig till New Mexicos öken för en äventyrsvandring men bara en av dom kom hem igen. Männen gick vilse, hade för lite vatten och inga kunskaper varken om geografin eller kartan och David dog där i öknen under nåt som kan klassas som mystiska omständigheter.

Filmen Gerry handlar om denna historia men i filmen heter båda männen Gerry (namnet valdes då gerry även kan betyda ”att fucka upp”). Gerry och Gerry spelas av Matt Damon och Casey Affleck och dom har tillsammans med Gus Van Sant skrivit filmens manus.

Det går att dra solklara paralleller mellan Gerry och Danny Boyles 127 timmar. Båda är ensamdramor i stenig miljö (även om dom är två i Gerry så är dom ofantligt ensamma), båda bjussar på vådligt vackra vyer och båda är ganska tysta filmer men där Danny Boyle och James Franco tappar mig totalt i 127 timmar där håller Damon och Affleck mig om inte på sträckbänken så i alla fall i intresserat vakenläge filmen igenom.

Det är nåt speciellt det här med att vara i naturens våld, att inte ha tillgång till mat och dryck, att gå och gå och gå i cirklar, att försöka få hjärnan att inte tänka ge-upp-tankar. Själv får jag panikångest efter tjugo minuter i en svampskog även om jag hör bilarna på E4:an susa förbi en bit bort. Det är därför jag sällan utsätter mig för naturens nycker. Det är inte min grej helt enkelt. Frågan är om det är Gerrys och Gerrys grej. Vad gör dom ens där, vad fick dom att  bege sig ut i vildmarken tillsammans?

Det promeneras mycket i den här filmen. I sand. Det låter mycket av promenerande fotriktiga skor i sand. Gillar du inte det ljudet ska du inte se filmen för då kommer du spy. Jag tycker det är ett ganska kontemplatoriskt ljud och finner mig själv sittandes med halvöppen mun framför TV:n och nästan inbilla mig att jag pysslar med yoga. Jag blir jättelugn, skönt dåsig i skallen och jag njuter av ljud och bild som av en målad tavla. Det är en ganska skum filmupplevelse men trevlig på nåt sätt.

Gus Van Sant är duktig på att inte ha bråttom och att få sina tittare att känna detsamma. Jag har väldigt svårt att betygssätta filmen, den pendlar oerhört fram och tillbaka i min skalle. Det vackra, det perfekta mot det ganska innehållslösa och tysta. Naturens storslagenhet mot det det nästan teatrala kammarspelet männen emellan, sånt som jag sällan tycker funkar till fullo på film. Jag njuter av filmen men jag vet att jag aldrig kommer se om den och då kan sällan ett betyg över tre bli aktuell – även om jag kan känna mig aningens orättvis nu.

Visst finns det mål och mening med vår färd men det är vägen som är mödan värd. Om detta är Gus Van Sant och Karin Boye alldeles ohyggligt eniga.

 

 

 

 

Elephant (2003)

20 april 1999 sköts tolv elever och lärare ihjäl vid Columbine High School. Ytterigare tjugoen blev svårt skadade när dom försökte fly och dom unga mördarna Eric Harris och Dylan Klebold tog sedan sina egna liv.

Det är denna historia Gus Van Sant vill berätta med Elephant, dock är den förlagd till den fiktiva Watt High School i Portland, Oregon men det är ingenting som spelar den minsta roll när jag tittar på filmen. Columbine eller Watt, what´s the difference, det här är nånstans en tragedi som faktiskt – tyvärr – hade kunnat hända precis var som helst i världen.

Filmen visar fragment från ett tiotal ungdomars helt vanliga skoldag. Det pratas, tjafsas, bråkas, kramas, pluggas och allt sker i en skolmiljö vi alla så väl känner till. Lektionssalar, skolbespisning, biblioteket, gympasalen, skolgården, vi har alla varit där och det är det som gör filmen så jävla otäck och minnet av verkligheten i Columbine så påträngande. Detta har hänt. Detta vidriga, läskiga, ofattbara har hänt och det var varken första eller sista gången vi läser om det.

Och det är just det grejen som slår mig när jag ser filmen: skillnaden mellan att läsa om det och att se det. Jag har läst om massakern, jag tyckte det var fruktansvärt men jag kunde inte riktigt ta in det rent känslomässigt. Det kan jag nu. Elephant påverkar mig som en nacksving av Karelin, som en stenhård jävla Rocky-box rätt in i magen. Jag mår illa, tårarna rinner, jag känner mig ledsen i hela kroppen på ett sätt jag sällan känt förut. Jag känner mig otillräcklig. Jag blir förbannad. Det finns inga barn som föds till massmördare, det finns ingen sådan gen. Allt runtomkring formar en ung människa, alla vuxna är viktiga, ALLA vuxna. Att dessa två pojkar blivit svikna av föräldrar, lärare och rektorn, jag förstår det och jag förstår också hur väldigt många tonåringar som bär denna ilska och frustration inom sig men som (ta i trä) inte har samma tillgång till vapen som amerikanska ungdomar har.

Jag känner inte till om Elephant är en film som visas som diskussionsunderlag i högstadieskolorna i Sverige men jag hoppas att den är det. Det här är en viktig film på SÅ många sätt och det är en historia det inte går att värja sig emot. Att visserligen ytligt men ändå litegrann få lära känna flera av eleverna gör att tragedin inte bara blir svarta stora bokstäver på en löpsedel längre. Inte för mig i alla fall.

Elephant är en vidrig film, den är givande, den är tagande, den är genialiskt filmad och perfekt genomförd. Jag lyfter på hatten åt Gus Van Sant och önskar jag vore lärare i samhällskunskap så jag fick visa filmen och höra snacket efteråt.

 

 

 

 

Last Days (2005)

Jag tror att dom allra flesta känner till Nirvanas frontfigur Kurt Cobain och att han sköt sig själv sjölv 1994. Last Days handlar om Cobains sista dagar i livet men i filmen heter han Blake och spelas av Michael Pitt. Jag är inte så säker på att filmen handlar om Cobain alls förresten, det jag kan läsa mig till är att handlingen är inspirerad av Cobains sista dagar och om jag ska häckla på ett lite osmakligt sätt så kan jag säga att jag förstår att killen tog livet av sig för maken till shitty liv har jag sällan sett.

Som sagt, Michael Pitt (från amerikanska Funny games) spelar Blake, denna nedknarkade och mentalt ickefriska kille. Alla andra skådisar i filmen heter som dom gör i verkligheten. Lukas Haas är Luke, Asia Argento är Asia, Scott Green är Scott och Nicole Vicius är Nicole. Varför? Beats me. Jag har ingen aning.

Den här filmen känns som urtypen av en festivalfilm, en festivalfilm när det är som sämst. Oinspirerad, oengagerad, långsam och det känns som att Gus Van Sant och hans posse har kämpat för att göra den så jävla konstig och svår som det bara går. Betyget blir en svag svag tvåa men det är enbart för att jag har en bra dag och lyckas se mellan fingrarna på pretentiös dynga – och fortfarande har känslan av Elephant kvar i kroppen.

 

Publicerat

Skräckvecka: ONDSKANS RUM

Signe (Anne Birgitte Lind) och Tommy (Jakob Cedergren)  letar nytt boende och fastnar för ett hus som till synes har allt, till och med en anlagd sjö på baksidan.

Redan på visningen när dottern Bianca gungar i trädgården och gungan bredvid gungar i samma tempo som hennes och hon pratar med barnet som sitter på den andra gungan men gungan är tom, redan då borde dom kanske ha förstått att det är nåt annorlunda med det här huset, att det kanske finns nån annan anledning till att huset varit till salu så länge, annat än att det är för dyrt.

Ondskans rum är en ganska tafflig översättning av den danska originaltiteln Bag det stille ydre. Visst är filmen läskig men den handlar mer vad som händer bakom den lugna välstädade ytan än om ren ondska. Självklart tänker jag på filmer som Huset som Gud glömde och Paranormal Activity men Ondskans rum har lyckats hitta nåt eget mitt denna genre som så oftast är rena kalkeringspapper. Det är liksom lite mer vardag, lite mer vanligt folk, inte så mycket klaffs och slaffs utan mer en smygande otäck stämning som hålls vid liv hela filmen igenom.

Båda huvudrollsinnehavarna spelar mycket trovärdigt, Anne Birgitte Linds Signe ska vara den varma, den mjuka, den inkännande och den som med öppet sinne tror att dom andar hon känner av faktiskt finns. Jakob Cedergrens Tommy jobbar jämt och är nånslags stram börsnisse som anser att allt har en logisk förklaring. Bådas tankar är klart förståeliga och känns ungefär lika vanliga.

Effekterna är sparsmakade och välgjorda, jag blev riktigt rädd ett par gånger och tyckte det var spännande hela tiden. Ondskans rum är ingenting som går till historieböckerna som en nyskapande skräckfilm men det är ett bra hantverk och en ganska klassisk rysare.

Hos Filmitch kan man läsa om en helt annan läskig film idag.

Här finns filmen.

Publicerat

RIPLEY UNDER GROUND

Jag satt och klickade mig runt bland Lovefilms gratis-streamingutbud en kväll när jag hade lite halvtråkigt. Det är kvällar som dessa som jag känner mig stolt över att vara extremt lättroad. Livet blir liksom lite lättare då. Jag kräver inte så mycket, lite lugn och ro, en latte i samma storlek som trillingmammor behöver halv fem på mornarna, tillgång till film i datorn och som gelehallonet på mjukglassen så hittar jag ibland rätt intressanta filmer jag inte visste fanns.

Ripley Under Ground handlar såklart om Tom Ripley, samme lurendrejar-Tom som Matt Damon spelade i den hypnotiskt otäcka  The talented Mr Ripley.  Här är det Barry Pepper som axlar Ripleymanteln, Pepper som jag alltid tror är son till Gary Busey men det är han ju inte. Jack Busey är Garys Buseys son men Barry Pepper är mer lik Gary än Jake är. Hänger du med?

Äsch. Skitisamma. Barry Pepper är Tom Ripley, mannen som lurar, bedrar, härmas, ljuger, dödar, trixar för sin egna vinnings skull och har en osviklig förmåga att alltid klara sig. Här dör hans kompis, den store konstnären Derwatt, i en bilolycka när han precis friat till sin flickvän (Claire Forlani) men hon sagt nej. Hans andra kompis, den store galleristen (Alan Cumming), har hela galleriet fullt med den andre kompisens målningar och fasar för en totalflopp när det kommer fram att utställningens centralfigur är död. Så Tom, galleristen och konstnärens flickvän gör det enda rätta: stoppar konstnärsliket i bilen, härmar hans sätt att måla och gör en drös nya målningar och delar vinsten mellan sig.

Derwatt-kännaren (Willem Dafoe) och polisen (Tom Wilkinson) är varken lättlurade, gamla eller trötta, dom nosar ugglor i mossen och så gör även jag. Det doftar ganska unken film till en början, jag funderar på hur det kommer sig att jag inte hört talas om den, regissören Roger Spottiswoode är ingen duvunge direkt, han vet vad han pysslar med och ja, han vet det även här även om jag är skeptisk under första halvan. Barry Pepper är ingen Matt Damon, Ripley Under Ground är ingen The talented Mr Ripley men filmen är fullt duglig på alla sätt och bjussar till och med på en otippad twist på slutet, en twist som gör att jag funderar på filmen långt efter att latten är slut.

 

Publicerat

ELIZABETHTOWN

Det finns en biograf i Los Angeles som heter Mann´s Chinese Theatre. Den är byggd som ett kinesiskt tempel mitt på Hollywood Boulevard och sedan 1927 har den varit en av Los Angeles mest kända byggnader.

Det finns inte en kvadratcentimeter av denna byggnad som inte är spektakulär, inte om man ser den från rätt sida. Mot Hollywood Boulevard är allting rent och snyggt och skinande och blinkande men baksidan är som ett papphus. När jag var där var hela baksidan målad i en knallig Miami Vice-mintgrön kulör och den bakre långsidan hölls i upprätt läge av stöttor. Det stod överfulla soptunnor där ingen såg, det var trasig asfalt där ingen gick och det var väldigt svårt att tro att bara ett tjugotal steg från denna känsla av slum var Hollywood´s Walk of fame, den långa trottoaren med alla stjärnor.

Är det inte typiskt? I en stad där yta betyder allt gäller det till och med byggnader. Det viktiga är vad folk ser, det viktiga är inte funktion, konstruktion, säkerhet, färgsättning, hållbarhet, det viktiga är att lägga pengarna på det som syns, på första intrycket, på sånt som folk minns.

Sen finns det precis det motsatta i andra delar av världen. I städer och byar där invånarna kanske inte har jättemycket pengar finns det ofta massor med hus som är korrekt byggda, extremt välskötta, omtyckta och genuina ända in i den innersta putsatomen.  Det kanske inte är dom vackraste av hus men dom är byggda för att hålla i hundra år, utan stöttor, utan kladdig grundfärg på baksidan man tror att ingen ser. Det är hus som inte skäms.

Det finns många filmer som kan jämföras med Mann´s Chinese Theatre. Många, många, kanske alltför många. Filmer som är gjorda med enbart dollartecken för ögonen, där en cool trailer, en ball filmaffisch, några snygga fejs är det som ska dra oss till biograferna, byta våra skattade pengar mot en biobiljett, köpa filmen på DVD och Blu-ray, spela TV-spelet, köpa leksakerna. Ytan är det viktiga, vi får precis bara det vi ser, ingenting mer. Skrapar man på ytan, går man bakom hörnet så hittar man inte något äkta, något som är gjort helhjärtat för att hålla för evigt, man hittar något som visserligen roar för stunden men som krackelerar tämligen fort i solljus.

Jag gillar många av dessa filmer. Jag köper grejen. Jag njuter av balla effekter, jag går på merchandisen men jag glömmer inte för en sekund att anledningen till att dessa filmer finns och görs är pengar och enbart pengar.

Motsatsen till dessa filmer är filmer som den här, som Elizabethtown. Filmer som jag känner är gjorda av folk som kan sitt hantverk, som älskar att berätta en riktig historia, som inte fuskar, trixar och fixar. Det är inte alltid dessa filmer blir mästerverk, det är inte alltid jag ens gillar dom men jag har svårt att värja mig för känslan av hemstickade mössor och virkade vantar. Jag gillar det. Jag gillar att känna att jag inte blir lurad.

Cameron Crowe är en regissör som jag ser som väldigt stabil. Han kan sin sak. Jag har svårt att se att någonting han gör kan bli riktigt dåligt. Elizabethtown är långt ifrån det bästa han gjort men han har en imponerande lägstanivå som inte ens Orlando Blooms närvaro kan dra ner. Det här är en liten historia berättad på ett personligt vis. Inget speciellt, inget extravagant, inget som förändrar min syn på världen på något sätt men det är välgjort in i minsta detalj. Det är som hemsydda byxor där varenda fåll är perfekt sicksackad, ingenting har lämnats åt slumpen men ändå är det inga världsmästarbrallor direkt. Sköna, fungerande men inte så skitsnygga.

Här finns filmen.

Publicerat

A BITTERSWEET LIFE

Sun-Woo (Byung-hun Lee) är en komplex kille. I filmens början känns han som en koreansk variant av Fadde. Han är en utkastare, en vakt, en kille med makt att utöva våld för att få gästerna att bete sig som han vill – och som hans chef Mr Kang (Yeong-cheol Kim) säger åt honom att tycka. Han liksom bara gör, han tänker inte så mycket.

Mr Kang ska åka bort i några dagar och är orolig för att den unga flickvännen Hee-soo (Min-a Shin) ska vara otrogen under tiden. Han ser till att Sun-Woo kommer att punktmarkera flickvännen och kräver tydliga rapporter om vad som händer och sker. Sun-Woo nickar och säger ja, frågar inte så mycket och fortsätter hålla hjärnan passiv.

Det visar sig att Mr Kangs misstankar stämmer, Hee-soo har en ung älskare som hon träffar så fort hon får en chans. Sun-Woo hamnar i bryderier och tvingas både tänka och känna efter, något som kan vara vettigt att göra ibland. Hee-soo har gjort starkt intryck på Sun-Woo, hon är en vacker tjej och jag förstår vad han tycker om henne även om det är filmat väldigt subtilt. Han är så lojal mot Mr Kang att några närmanden mot Hee-soo inte finns på världskartan.

Jag kan inte säga att jag är nån kännare av koreansk film, jag kan inte heller säga att jag sett speciellt många men alla filmer jag har sett hittills har varit väldigt intressanta, för att inte säga bra. A bittersweet life är inget undantag. Det här är den mest västerländska koreanska filmen jag sett och det som gör att den känns västerländsk för mig är valet av musik. Filmen ackompanjeras av enormt vacker klassisk musik som på ett alldeles ypperligt sätt kontrasterar mot allt det grafiska våldet.

Våld var det ja. Det finns en hel del av den varan här. A bittersweet life är en hård film, den är blodig och hemsk och elak och har en hel del scener som sätter sig fast i skallen (speciellt en som har med extremt mycket blöt lera att göra) men det är också en väldigt fin film. Den är vackert filmad, fina färger, behagligt tempo filmen igenom.

Nåt som slog mig med filmen är att alla skådespelare har väldigt snygga läppar. Karakteristiska, personliga, välformade, ja, snygga. Den tanken har faktiskt aldrig slagit mig förut.

Filmen finns med som nummer ett på Movies-Noirs topplista från 2005.

 

Publicerat

DRÅPET

En otrogen gymnasielärare. En bedragen fru. En ung älskarinna och vänsteraktivist. En ihjälkörd polis. En sörjande änka.

Det här är en T R A G E D I åt vilket håll man än ser på historien. Det finns inga vinnare, inga goda människor och heller inga alltigenom onda. Kanske är det såhär människor beter sig under press, kanske är det såhär det funkar när en lärare går ut i massmedia och säger sin mening och meningen vinklas aningens fel. Kanske är det såhär det blir när det finns en uttalad sanning men inte mod nog att stå för den och säga den högt. Kanske är det precis såhär relationer ödeläggs varje dag året om överallt i världen. Någon dör. Någon lämnar. Någon bedrar och för bakom ljuset. Någon velar. Någon fastnar i hat.

Det finns så mycket med den här danska filmen som lockar till eftertanke och som borde kunna sätta sig som en bläckplump i handflatan men den lyckas inte fånga mig. Jag somnade ganska fort under första tittningen men gav den en ny chans när jag var piggare. Då började jag gäspa och att ligga ner i soffan lockade mer än att sitta upp. Att dra filten över mig och powernappa kändes som ett bättre val än att se filmen ända till slutet. Men jag såg den klart och jag satt upp och var vaken hela tiden men jag gjorde det under självtvång.

Jesper Christensen spelar filmens Carsten, läraren, den otrogne äkta mannen. Han spelar 50-nånting men ser ut som 60 plus plus. Vad den yngre före detta eleven Pil ser hos honom är för mig en gåta. Den uttråkade hustrun (i Pernilla August gestaltning) har all anledning att vara less på livet för att vara gift med Carsten känns lika spännande som att säga ja i kyrkan till en rulle kräppapper.

Jag antar att det är iakttagelser som dessa som gör att filmen blir alltför otrolig för att jag ska kunna ta den till mig. En film som denna behöver hundraprocentig verklighetsförankring för att fungera till max och åtminstone EN rollfigur som känns sympatisk.

Hade jag varit 1,5 år hade jag stoppat nappen i munnen och somnat om. Nu gör jag detsamma – men utan napp.

Här finns filmen.

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: V FÖR VENDETTA

Alan Moore skrev och David Lloyd illustrerade V for Vendetta, en tecknad serie som publicerades 1982-1989. Jag har inte läst serien men nånting säger mig att historien fungerar betydligt bättre i pappersform än i filmformat för filmen är i långa stunder  fullkomligt obegriplig.

Nej, våld löser ingenting så slå mig inte nu, jag har inte läst serien säger jag ju. Det finns ingen anledning att ta fram tortyrredskap och glödande kol, jag kommer inte tycka bättre om filmen för det men jag har förstått att många som läst serien verkligen uppskattar filmen och kanske är det så, det ena krävs för att det andra ska funka och det är ju toppen, finfint, allt gott men för en icke invigd så…I´m sorry men nej.

Wachowski-bröderna har skrivit manus till filmen (snubbarna bakom Matrix alltså) och James McTeigue har regisserat (han var assisterande regissör på Matrix-filmerna) och här har gänget återanvänt det sämsta med Matrix: Hugo Weaving.

Hugo Weaving har inte gjort någon enda insats i filmhistorien som fått min puls att öka det minsta och i V för Vendetta bär han dessutom mask genom hela filmen. Just detta faktum stör mig nämnvärt men hans teatrala röst får mig att sitta och vänta på det väsande ”Miiiister AAAAAnnnnnderssson” som såklart aldrig kommer. Och varför betala en massa pengar för att anlita Hugo W om han ändå ska ha mask? Det är ju bara att lägga på hans röst som en voice-over, det låter ju ändå som om detta är gjort och då kunde dom ha gett en centrumalkis några avlönade arbetstimmar bakom den där Buttericksmasken som för övrigt ser ut som Svenne Hedlund som rökt på tok för mycket bris.

Vi hamnar i ett dystopiskt framtida England där Adam Sutler (John Hurt) är nån slags bitter, butter och elak diktator som infört utegångsförbud och sätter homosexuella i fängelse. Evey Hammond (Natalie Portman) glömmer av klockan en kväll och trotsar utegångsförbudet, hamnar i knipa och räddas  av en man med mask som heter V. V är en hård man vars mål är att hämnas på den diktatoriska staten som förstört hans liv och han vill att Evey hjälper honom (fast han visar det på rätt konstiga vis).

Natalie Portman är precis som vanligt jättebra. Hon kan göra storverk av ingenting och jag tycker väldans mycket om henne. Det är ingen lätt roll hon har här, den pendlar mellan svår och apdum men hon fixar biffen, gör så gott hon kan och det räcker långt. Men resten, oooaaaaaa, resten. Jag orkar inte mer. Jag begriper inte filmen och den där masken är ful. När det gäller seriehjältar-på-film-genren så gör jag tummen upp för färgglatt och barnsligt och tummen ned för svårmod och gråskala. V för Vendetta får mig att göra väldigt mycket tummen ner, men bara ena tummen.

 

Publicerat

Hobert-helg: HARRYS DÖTTRAR

Det är inte med glädje i tangentfingrarna som jag skriver att detta är den sista Hobertrecensionen denna blogg kommer se på en lång tid framöver men likväl är det sant. Filmerna är slut, jag har sett alla. Tutti.

Att följa Richard Hoberts filmskapande har varit en ren fröjd även i tider då motorsågen freebejsat på vardagsrumsgolvet. Jag tycker han är en regissör som får oförtjänt lite uppmärksamhet och cred för sina alster. Okej att Sven-Bertil Taube och Sven Lindberg fått Guldbaggenomineringar – och vunnit – men många av filmerna är verkligen så mycket bättre än snacket om dom säger. Harrys döttrar är definitivt en av dom.

Systrarna Marie (Lena Endre) och Ninni (Amanda Ooms) är båda gravida. För Marie är det lite av sista chansen att få ett barn och Ninni har länge drömt om att bli mamma. Lyckan är fullständig, det känns nästan lite för bra för att vara sant. Maries man Erik (Jørgen Langhelle) är en hygglo norrman i stickad tröja och Ninnis Jonas (Peter Gardiner) en snäll kostymnisse. Pappa Harry (Iwar Wiklander) har all rätt att vara stolt över sina döttrar och att med stor förväntan se fram emot att bli dubbelmorfar.

Ibland kommer Livet med en stoppskylt i högsta hugg och ser till att ingenting blir som man trott och hoppas. Livet kan vara jävligt på det viset. Ingen av oss går säker, det han hända vem som helst när som helst. Den tunna tråd som vi spänt mellan vaggan och graven och som vi så inbillat kontrollerat försöker balansera på för att hela, rena, friska, framgångsrika och lyckliga ta oss till andra sidan, den tråden kan knipsas av i ett ögonblick och sen är Livet inte Livet längre, Livet byter skepnad och blir något annat. Ibland leder knipset så småningom till något bättre, ibland leder det ingen vart alls och  ibland kommer man inte igenom det svarta men hur det än blir så känns knipset aldrig någonsin rättvist. Varför jag? Varför händer det här mig? Ja, prova att vända på det. Varför inte? Varför skulle det inte hända mig?

Harrys döttrar är ett svart drama om något av det mest jobbiga som kan hända i livet (vet du inte exakt vad filmen handlar om, hyr den men läs inte fodralets baksida) och jag vet inte om det finns två kvinnliga skådespelare i detta land som kan gestalta detta bättre än Amanda Ooms och Lena Endre. Ooms fick en Guldbaggenominering för sin rollprestation men vann inte (det gjorde Maria Lundqvist för Den bästa av mödrar) och om jag visste att det skulle hjälpa att postumt hungerstrejka på Sergels torg ett par timmar för att ge henne en bagge så skulle jag göra det. Hon är….otäckt bra. Lena Endre lyckas med små små medel visa vad hon känner men utan att prata, vilket för mig är den stora skillnaden mellan teater och film och mellan en medioker skådespelare och en stjärna. Lena Endre är en stjärna, i alla fall i min alldeles egna vintergata.

Harrys döttrar är en film som fram till en speciell scen då ett brev har huvudrollen är uppe och sniffar på en fullpoängare. Den griper tag i mig från första sekund och ja, ända fram till brevet och sen hittar den inte riktigt tillbaka till mig. Ändå är eftersmaken mer än god. Det här är en stor liten film och med tanke på vilka känslor skådespelarna lyckas få fram när kameran är på så visar den mer än väl Richard Hoberts fingertoppskänsla för personregi. Det här är inget som görs i en handvändning. Det här är psykologi, det här är yrkesstolthet, det här är kärlek och nu är det slut. Jag måste vänta X antal månader och år på en ny Hobertfilm men jag väntar gärna, det gör jag, för jag vet att jag väntar på nåt gott. Tre solar var inte lågvattenmärket, det var Där regnbågen slutar men strunt i det, resten var gott och mer än så.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

VENOM

Sex nyårsaftnar i sträck gjorde jag en lista till mig själv bestående av tio punkter, tio saker jag skulle vilja göra och/eller klara av under året som kom. Det kunde vara allt mellan att köpa mig ett par skridskor och åka med dom,  gå på salsakurs,  åka på oplanerad bilsemester dit näsan pekade, skriva en bok, själv renovera badrummet och få min firma att öka en viss procent i omsättning men det kunde också vara att försöka överkomma min allra största fobi genom att klappa en orm.

365 dagar senare gjorde jag det. Nyårsafton året efter med listan för ännu ett år färdigskriven i fickan. Det var den enda punkten jag inte hade bockat av och vitsen med dessa listor var ju att testa mig själv, att få arslet ur vagnen och göra sånt jag annars inte hunnit/gjort/prioriterat/vågat, självklart kunde jag inte tolerera att misslyckas med detta, inte med en orm så nära som i min bästa väns vardagsrum hundra meter bort.

Hon lyfte ut den 150 meter långa tigerpytonormen (med en diameter på 90 cm – minst) från terrariet, den räckte från ena änden i det stora vardagsrummet och nästan ut i köket och där i köket stod jag med nedkissade byxor, tunnelseende och handsvett som skapade frätskador på parketten. Jag visste att jag inte hade nån återvändo. Visst, jag kunde lägga benen på ryggen och springa hela vägen hem men besvikelsen över mitt misslyckande skulle överskugga lättnaden. Jag hade bestämt mig. Ormjäveln skulle vidröras.

Jag tänkte på alla gånger jag suttit i detta vardagsrum och fikat, jag tänkte på alla timmar jag suttit vänd bort från glasburen med nacken och blicken fast som i kramp åt motsatt håll men att jag nånstans ändå gett mig en imaginär high-five för att jag faktiskt gjorde det. Jag befann mig i samma rum som en stor jävla orm och jag överlevde. Nu ska jag bara talla på fanskapet och sen är det klart, sen är min ormfobi borta. Det är så dom gör på Skansen när trams som detta ska botas, det har jag sett på TV.

Tårarna rinner längs mina kinder när min vän säger ”Är du beredd?”. Allt förutom ”svanstippen” på ormen är svart, jag ser bara en mörk tunnel, jag känner hjärtat bulta så halsbandet hoppar upp och ner, jag mår illa, jag tänker att lite kräks inte kommer märkas ihop med dom litrar av saltvatten som droppat från mina händer, kläderna går att vrida ur, hela jag skakar, jag förstår inte vitsen med det här, jag förstår inte meningen med att leva över huvud taget när det finns monster som detta som krälar runt på jorden. ”Kom igen nu! Nu kör vi!”. Jag hör orden men jag fattar inte vad som betyder. Vadå vi? VI? Hon BOR med den här besten, hon klappar den, matar den med döda råttor och kallar den vid namn. Morrisey. Morrisey! The first of the gang to die.

Två minuter senare står jag i snön på gatan och sväljer surt. Pekfingertoppen snuddade monstret och jag gjorde det. JAG GJORDE DET! Jag vidrörde ormen, mission accomplished och listan för året är genomförd. Kläderna är så fulla av udda kroppsvätskor att dom får lämnas på återvinningen i containern märkt ”Kemikalier” och lika lättad som jag känner mig för att jag klarade av detta oövervinnerliga  lika stensäker är jag på att det inte hjälp alls vad gäller min ormfobi, snarare tvärtom. Det finns ingenting som hjälper mot min rädsla. Allt som har med ormar att göra, bilder, TV-program, teckningar i barnböcker, filmklipp, skogspromenader gör det BARA värre och därför och enbart därför försöker jag undvika filmer med ormtema. Venom till exempel. Det är som att vara laktosintolerant och hetsdricka 1,5 liter standardmjölk, det händer ju inte. Varför skulle det? Varför skulle jag titta på en film som handlar om en ormkille? Det är ju fullkomligt idiotiskt  – och nu är det gjort.

När  Louisianas träskmarker är spelplatsen, när venom betyder gift och den Venom jag känner till bäst är Spindelmannens fiende med solklara ormdrag så är det en film som jag rätt givet borde hålla mig ifrån. Men nejdå, jag stoppade filmen i spelaren och såg den. Hela. Varenda sekund. Jag blundade inte ens. Jo det gjorde jag så okej då, jag såg nästan hela. På slutet blev det lite ormäckligt, då tittade jag bort men det berodde nog mest på att jag hade en tonfiskmacka i handen och kombon tonfisk i munnen och ormäckel på TV:n är inge bra alls.

För övrigt var det inte mycket att se vare sig för ormälskare, motsatsen eller skräckfilmsälskare. Superfånig, mörk och menlös teen-skräckis, no more no less. Det var bra mycket mer skräck i det där vardagsrummet, den där nyårsaftonen,  då när en 30-something nedkissad undertecknad skulle vidga sina vyer. Verkligheten överträffar oftast fiktionen, så även denna gång.

Publicerat

TRUST THE MAN

Finns det män som går att lita på? Finns det män som säger vad dom tycker, håller vad dom lovar och gör det dom säger? Ska man tro den här filmen som är svaret: Njäääääää.

Tom (David Duchovney) är gift med Rebecca (Julianne Moore). Hon är känd och firad skådespelare som har tröttnat på sex, han är en runkande hemmaman. Rebeccas bror Tobey (Billy Crudrup) är en livsglidare som är tillsammans med Elaine (Maggie Gyllenhaal) sedan länge. Trots att åren går och dom blir äldre så känns förhållandet som om det stannat i växten nånstans i tonåren. Elaine längtar efter barn, det gör inte Tobey. Elaine längtar efter sex, det gör inte Tobey. Elaine längtar efter att prata vuxet med någon trygg man i stickad tröja. Det gör inte Tobey.

Historien böljar lite fram och tillbaka, mellan psykologsejourer och en dag på jobbet och restaurangbesök och bajsande barn och otrohet, anonyma sexmissbrukare, olycklig kärlek och tårtfrossa och jag har inte tråkigt en enda sekund. Det finns ingenting att gnälla över gällande dessa fyra skådisar, ingen av dom känns som att dom spelar. Att Tom och Rebecca är ett par står inte i manus, det är liksom en självklarhet och när Elaine spottar vatten på sin vackra förläggare (Ellen Barkin, vilken FAVVO hon äääär!) så händer det bara, det är ingenting Maggie Gyllenhaal läst på ett papper. Det är så det känns och det är filmens stora förtjänst. Trust the man är ingen film som förändrar min syn på varken livet, förhållanden eller män men det är en trevlig liten parentes i filmrelationsgenren.

Filmens regissören Bart Freundlich är kanske mest känd för att ha regisserat några avsnitt av Californication, en serie i vilken David Duchovney kan tycks ha utvecklat sin sin karaktär Tom en smula. Eller så spelar han inte alls vare sig i Californication eller här. Han kanske bara är sig själv?

Publicerat

NEXT DOOR

För några år sedan hjälpte jag en kund på jobbet med en färg till sovrummet. Han ville ha Hammarlack på väggarna (en oljebaserad färg som är gjord för metallytor utomhus) för att ”det måste vara lätt att torka av”.  Ända sen dess känner jag en viss skepsis för högblanka ytor inomhus, det andas liksom runkbulle på nåt vis.

John (Kristoffer Joner) bor i en hyresfastighet där trapphuset är målat i två högblanka beige-gul-bruna fält där den ena kulören är snäppet smutsigare än den andra. Det är smart tänkt, för det är stört omöjligt att känna någon form av hemma-mys-känsla av en sådan entré.

John har nämligen inte ett särskilt mysigt liv. Han har precis blivit dumpad av flickvännen Ingrid (Anna Bache-Wiig) och jag får känslan av att han tycker att livet är rätt trist. När grannflickan Anne (Cecilie A. Mosli) ringer på dörren och behöver hjälp med att flytta ett skåp säger han ja, han gör ofta det, både på jobbet och annars. Säger ja alltså. Anne bor tillsammans med Kim (Julia Schacht) som ser ut som en yngre version av Anne men som beter sig aningens mer utåtagerande och sexuellt frigjort. Det tar inte många sekunder innan hon gör närmanden på John och han har svårt att värja sig, svårt att säga nej som den ja-sägare han är. Det blir en hårdför och svettig liggstund på soffan som slutar i blodvite.

Anne och Kim är otäcka på ett sätt jag inte kan sätta fingret på. Jag har medvetet läst minimalt om filmen innan jag såg den och vet alltså inte vad den handlar om och den ovetskapen är bra. Anne och Kim kan vara seriemördare, dom kan vara drogmissbrukare, vampyrer, prostituerade eller bara vanliga ickesociala syskon, jag har ingen aning och jag tänker inte berätta hur det ligger till för kanske, förhoppningsvis, kommer du att se filmen och då är det bättre att inget veta.

Next door (Naboer på norska) är en film som lyckas med det nästintill omöjliga, att lägga mig i ett skruvstäd redan till förtexterna och sen skruvas det och skruvas och skruvas tills klaustrofobin nästan gör mig tokig. Med en speltid på blott 72 minuter finns det ingen tid att spilla, det finns inte så mycket som en onödig sekund och manusförfattaren och regissören Pål Sletaune har verkligen inte hafsat ihop slutprodukten.

Okej, storyn till Next door är inte nyskapande på något vis men filmen ger mig ändå en kroppslig känsla jag sällan får. Jag gillar att det är för mig okända skådespelare i alla roller utom en (Michael Nyqvist spelar Ingrids nya pojkvän Åke) och allihop är otroligt duktiga. När filmen var slut gjorde jag något jag aldrig gjort förut, jag tittade igenom filmen igen med snabbspolning. Det slog mig då hur fenomenala kameravinklar och åkningar Sletaune fått till och hur lik filmen ibland är både Hitchcock och Mikael Håfströms 1408. Sen la jag ner filmen i returkuvertet till Lovefilm och så fort jag klistrat igen det ångrade jag mig. Jag ville se filmen en gång till.

Här finns filmen.

Publicerat

The constant gardener

Jag vet inte hur det kommer sig men jag har alltid trott att Clive Owen spelade huvudollen i den här filmen. Tittar man snabbt på filmaffischen så inte fan går det att se att det där är Ralph Fiennes? Jo, möjligtvis på den suddiga bilden i bakgrunden men snubben i fokus är inte lik Ralph. Inte alls.

Hur som helst, hade jag haft denna informationen fräsch och uppdaterad i min filmhjärna så hade jag sannorlikt inte varit lika sugen på att se filmen men nu blev det ett litet syntax error och med facit i hand så blev det rätt bra ändå till slut.

Den strame inåtvände diplomaten Justin (Fiennes) blir kär i Tessa (Rachel Weisz) som är en energisk och extremt utåtriktad revolutionär med starka åsikter och rättspatos – och bra mycket yngre än sin blivande man. Dom har precis träffats när han får jobb i Kenya och det snabbar på äktenskapet då Tessa så gärna vill följa med honom på utlandstjänsten. Och det gör hon, hon följer med till Kenya och när Justin sköter sina åtaganden torrt och exemplariskt kör Tessa sitt eget race. Hon lär känna folk, hon ifrågasätter, hon gräver i frågor hon anser vara fel, hon försöker hitta lösningar och framförall: hon blundar inte för något alls. Hon blir nära vän med en svart läkare som många i hennes omgivning tror att hon har ett förhållande med (däribland Justin) och hon blir snabbt gravid.

Det är när Tessa kommer på att nånting är tok-konstigt med ett läkemedel som delas ut till den fattiga befolkningen som problemen drar igång på riktigt. Konspirationsteorier, missförhållanden, ingrodd rasism, orättvisor, läkemedelsindustrin som kämpar för att utåt sett ”göra gott” men som i själva verket inte gör ett jota utan att dollargrina samtidigt,  The constant gardener sätter fingret på många brännheta spisplattor men ändå, trots detta, så är mitt enda bestående minne av den här filmen Ralph Fiennes aristokratbleka skinntorra nakna kropp.

Det finns ingen nu levande manlig skådespelare som jag blir så äcklad av att se i kärleksscener som Ralph Fiennes. Om jag ätit något som gjort mig matförgiftad så är det sällan jag blir sugen på just den rätten igen utan att känna den där fantomsmärtan i magen som säger ”jag kommer snart att kaskadspy och det finns ingen återvändo om jag ska slippa det här onda”. Jag tror att min aversion för Ralph Fiennes i all form av älskare-roller bottnar i min upplevelse av filmen Den engelske patienten, eller anti-upplevelse snarare. Hans kritvita konkava kropp med dom där fjuttiga kolsvarta brösthåren, fy satan, hela han är icke-manlig från hjässan till fotsulorna och jag vill INTE se honom utan kläder. Jag vill inte. Hela min kropp skriker neeeeeeeeeeeej när den där scenen dyker upp i filmen och jag försöker fokusera på fina Rachel Weisz men det går inte. Jag får för mig att Ralph Fiennes nakna kropp luktar golvpolish och att han sandpapprar handflatorna för att vara så oantastelig och ren som bara han kan. Gud så osexigt och usch så ointressant och bläääh, jag vrider på mig i soffan som en orm som doppats i saltsyra för det här är otäckt på riktigt trots att det bara rör sig om sekunder av en hel film.

Om jag försöker ta stora luktsuddet och sudda bort dessa bilder från näthinnan så är The constant gardener en väldigt vackert filmad film. Fina färger, skön stämning, ett Afrika som porträtteras med både sina dåliga och bra sidor. Rachel Weisz strålar som Tessa, hon är jättebra och jättesöt och jag vill se mer av henne, hon förtjänar verkligen ett massivt genombrott. Ralph Fiennes har jag egentligen inte så mycket emot som skådespelare – så länge han behåller kläderna på.

Publicerat

Mozart and the whale

2001 gjorde den norske regissören Petter Næss sitt livs film. Jag vågar säga det trots att karln inte är äldre än 51 för jag är säker som en O.B Fleur på en gymnastik-uppvisning att Elling är ett mästerverk som inte går att bräcka.

Att det var Elling som öppnade dörren till det stora landet i väst och gav Næss chansen att regissera en Hollywoodsk variant av denna film fyra år senare, ja, visst var det så. Men i Hollywood funkar det inte alltid att kopiera ett vinnande recept rakt av (som Haneke gjorde med sin Funny games till exempel) utan här fick Næss ett nytt manus att bita i, fast ett manus som fortfarande kretsade kring människor med olika former av psykisk sjukdom.

Dom medelåders och kanske inte helt fotogeniska skådespelarna Per Christian Ellefsen och Sven Nordin i Elling har nu blivit utbytta mot några som passar bättre in i ”Hollywoodmodellen”, det vill säga två unga skitsnygga skådisar: Josh Harnett och Radha Mitchell.

Handlingen kretsar kring ett ”hem” där det på dagarna befinner sig en salig blandning av folk med olika störningar.  Donald (Harnett) och Isabelle (Mitchell) har båda Asbergers, dom blir kära i varandra och det uppstår komplikationer.

Josh Harnett är en skådespelare som i mitt tycke befinner i samma klass som Orlando Bloom. Det är utseendemässigt oklanderliga killar men tycker jag som tittar att dom saknar ”det” så är dom fullkomligt onödiga i en rollista. Det finns ingenting eget med dessa två, ingenting spännande, jag tror inte ens dom kan stava till karaktärsskådespelare. Som jag ser det är dom inget annat än två högavlönade neutrum.

Radha Mitchell har jag ingenting att säga om som skådespelare, varken positivt eller negativt, mer än att hon är helt felcastad här.

Det känns ändå som det fanns en klar intention från Næss sida att göra något annorlunda och bra med den här filmen. Titeln Mozart and the whale är bra, den sticker ut men fick den heta så i USA? Nix. Den fick heta Crazy in love. Bara DÄR blir man ju förbaskad.

När pengarna inte räckte till större namn än Harnett och Mitchell borde Næss sagt NEJ, NEJ så ilsket som bara en norrman kan låta. Jag tror nämligen filmen hade blivit bättre om han letat huvudrollsinnehavare på ett riktigt psykhem.

 

Publicerat

Katastroffilmstisdag: Supernova

En framgångsrik forskare med glasögon i pannan (Peter Fonda) hittar en massa solgrejer i sina jätteteleskop. Han räknar ut att denna solpryl kommer krocka med jorden inom en vecka men istället för att varna allmänheten rymmer han lite osnyggt och ger kryptiska små meddelanden till sina närmaste om att det är viktigt att leva livet fullt ut och att dom ska ”ta hand om sig”.

Solfläcksaktiviteten gör att magnetfälten rubbats och flyttfåglar flyger fel. En trött TV-reporter blir satt på det glamorösa jobbet att prata vimsiga fåglar och i ett försök att förstå magnettjosanhejsan bokar hon möte med forskaren som alltså försvunnit.

Beverly Hills-Dylan (Luke Perry) jobbar åt forskaren och han verkar vara en kringsresande man med en ganska dysfunktionell fru som råkat ut för hemskheter med en psykomördare  inblandad och hon har nu vittnat mot honom, han sitter i finkan i väntan på dödsstraff, hon är livrädd och viftar med en pistol så fort någon närmar sig. Dom har en dotter som Dylan verkar gilla den lilla tid han är hemma.

Tia Carrere är nån spion som förföljt den där forskaren under en längre tid och nu blir Dylan indragen i avlyssningsfuffens på nån konferens och planet störtar och alla dör utom Tia och Dylan och den där TV-reportern vägrar ge upp och allt detta händer medans jag beskådar solfläcksprylar i närbild gjorda på nån utdömd Amiga från 1992.

Det här är en Hallmark-produktion (alltså gjord som en TV-film) som känns som en katastroffilmsvariant av TV-serien Sunset Beach, dvs en serie där absolut INGENTING händer trots att minutrarna, timmarna går.

180 minuter tradigt helvete med en Luke Perry som mer än någonsin försöker efterlikna Bruce Willis i fysiska manér (som att snörpa ihop munnen) är inte så kul. Det är faktiskt inte kul alls. Det är inte ens särskilt mycket katastrof. Jo,  hela FILMEN är en katastrof, men inte handlingen.

 

Här finns filmen.