Kategori: 2006

Publicerat

Tre om en: SPORTFILMER

WE ARE MARSHALL (2006)

1970 kraschade ett flygplan med ett hela Marshall University Football Team ombord. 37 lagmedlemmar, tränare och anhöriga dog. Otroligt läskigt, otroligt sorgligt och vilket jobb bara att bygga upp laget igen, jag blir trött bara av att tänka på det. Och ledsen.

Skolans rektor (David Straithairn) lägger ner ett jättejobb på att hitta en ny coach men alla säger nej och till slut har han ringt alla namn på listan. Men som av en händelse eller bra slump får han kontakt med Jack Lengyel (Matthew McConaughey), en charmigt egensinnig man med till synes obegränsad mängd energi i kroppen. Jack vill inget hellre än att ta sig an uppgiften och han packar ihop familjen och flyttar till staden (Huntington? Hette den det?).

Det här är superamerikanskt, det är flaggviftande, det är trummor och cymbaler och stråkar och det är en fanatisk laganda som i en viss demonstrationsscen blir nästan för mycket även för mig. Men nånstans håller sig filmen på den schyssta sidan, det ÄR ju en ofattbar tragedi, det ÄR ledsamt, historien berör mig men kanske inte så mycket som jag trodde den skulle göra.

Matthew McConaughey är sig lik men ändå inte, jag antar att nån del i ansiktet är omgjort för att han ska bli så lik verklighetens Jack Lengyel som möjligt. Men han är bra – såklart – och Matthew Fox passar fint i keps.

Vill du få fler tips på filmer om amerikansk fotboll, läs Henkes lista här eller om du vill läsa en längre recension av denna film så skriver Henke om den idag. Här.

 

 

 

COOL RUNNINGS (1993)

Det är en charmig liten film det här, att den är halvgalen och till stora delar sann gör inte saken sämre. Konstigare saker har väl skett än att några snubbar på Jamaica drömmer om att tävla i OS och när drömmarna om sommar-OS grusas bestämmer dom sig för att starta ett boblag och ställa upp i vinter-OS i Calgary 1988 istället. Javadåliksom? Kom igen, allt är möjligt, bollen är rund, matchen är nittio minuter och man behöver inte alls öva på is för att åka bob. Det räcker väl med en….lådbil?

Jag mindes Cool Runnings som en solklar fyra från när jag såg den senast (=länge sedan). Nu såg jag om den och tycker fortfarande det är en fyra MEN det är en irriterande fyra. DESSA JÄVLA OLJEFAT! Måste det spelas västindiska oljefat genom hela filmen? Genom HELA filmen? Är det Disney som lagt sig i här, att det måste kännas som en tokrolig familjefilm från början till slut och att det där klinketiklånket på nåt sätt skulle förhöja skrattstämningen, få oss att ännu mer förstå det tooookiga i att fyra svarta killar som inte är vana vid en medeltemperatur under 25 grader plötsligt ska till Kanada och frysa?

Äsch. Filmen behöver inte det där. Filmen är bra ändå. Och kanske kan dom göra en remake nu efter att Jamaica var med i OS i Sotji – fast denna gång i tvåmansbob.

 

 

 

9 MAN OCH EN FLICKA (TAKE ME OUT TO THE BALL GAME, 1949)

Baseballaget The Wolves ärvs av en tjomme vid namn K.C Higgins. Spelarna är skeptiska såklart, förändringar är väl aldrig kul? Jag menar, dom tänker hur ska det bli, vad är det där för rikissnubbe som hux flux ska börja bestämma och ha sig?

För det första så är det ingen snubbe som är lagets nya överhuvud, K.C Higgins är en kvinna. För det andra vet hon mer om baseball än alla dom manliga spelarna tillsammans. För det tredje är hon skitsnygg.

Jag säger det på en gång, jag tycker det här är en alldeles underbar film. När jag ser den känns det i kroppen som att jag tagit en C-vitaminbrustablett i frisbeestorlek, lagt den i en halvliter iskallt vatten och dricker upp alltihop i ett svep. Hur kan man tycka så om en baseballmusikal från 1949 kanske nån undrar? Hur kan man inte tycka så om en baseballmusikal från 1949 säger jag. Frank Sinatra och Gene Kelly är som Piff och Puff med sina polkagrisrandiga kostymer, sitt glada dansande och steppande och alla pratar jättefort och på gränsen till hysteriskt engagerande och Esther Williams är stencool som lagledaren som ingen av grabbarna kan sätta sig på.

Det är en väldigt befriande icke-homofobisk känsla i laget. Jag kan inte låta bli att tänka om The Wolves istället var AIK, Real Madrid, Manchester United, PSG eller nåt annat nu existerande fotbollslag. Tänk att få se Cristiano Ronaldo spexa loss som Gene Kelly eller Wayne Rooney som Frank Sinatra. Jag har svårt att tänka mig att taket skulle vara tillnärmelsevis lika högt i nutida existerande lag (och ja, jag vet att filmen är en påhittad historia men man får väl fantisera lite?).

Hur som helst, alla som gillar musikaler borde se den här filmen. Alla som inte gillar men ändå står ut med musikaler borde se den här filmen. Alla som inte gillar musikaler men ändå vill bli glada på ett annorlunda sätt bör se filmen. Och ja, Ester Williams badar litegrann – OCH sjunger samtidigt!

Publicerat

Svensk söndag: FÖRORTSUNGAR

Jag gnäller tämligen ofta på det jag tycker är mest undermåligt i svensk film: dialogen.

Den där styltiga, läsa-innantill-i-manus-känslan, dramaaaatenuttalet, att det inte känns som om personerna i filmen pratar som folk gör i verkligheten. Jag tror helt enkelt inte på historien när människorna som framför den känns som rädda teaterstuderanden.

Förortsungar kom 2006. Det var en stor filmupplevelse för mina barn (märkte jag) när dom nåt år senare såg den i skolan. Dom kom hem, sjöng och försökte rappa och pratade i veckor om musikalen FOU. Jag såg den inte då heller och i ärlighetens namn vet jag inte varför. Jag brukar inte rädas filmer av någon sort men denna rann igenom durkslaget – tills nu.

Filmen handlar om Amina (Beylula Kidane Adgoy), en liten flicka som utan uppehållstillstånd bor i Sverige tillsammans med sin gamla morfar. Dom får hjälp med en tillfällig bostad hos Johan (Gustaf Skarsgård), en diskare/rockerskille utan direkta framtidsutsikter.

Sen händer det ofattbara. Aminas morfar dör och hon har helt plötsligt ingen, alltså INGEN. Hon har sin säng hos Johan, den enda tryggheten som finns kvar och Johan får försöka stå för det sista han lovade Aminas morfar innan han försvann på båren genom dörrarna på akuten. ”Lova mig att du tar hand om Amina”. Johan svarade ja.

Förortsungar kan kanske bäst beskrivas som tonsatt socialt patos eller en empatimusikal. Låter kanske svintrist men det är det verkligen inte. Filmen svänger, filmen berör, barnskådespelarna är precis så skönt teatraliskt o-skolade att jag inte behöver dra till med nåt dialoggnäll över huvud taget. Det är heller ingen all-in-musikal när det sjungs hela tiden, det dyker bara ner musikaliska inslag i historien som små energibadbomber och det svänger, det gör det.

Gustaf Skarsgård, Jennifer Brown (som socialsekreteraren), Sanna Ekman (som bitter grannkärring) och Dogge Doggelito (som närbutiksinnehavare) är superbra alla fyra, precis som småtjejerna Beylula Kidane Adgoy (Amina) och Embla Hjulström (Mirre). Jag önskar att dom allihop funnits på riktigt och att verkligheten nånstans såg ut såhär. Jag hoppas att det finns socialsekreterare med hjärta och sunt förnuft, att det finns vuxna som tänker längre än näsan räcker och knattar som släpper in nya kompisar på samma fina sätt som Mirre gör.

Hela filmen Förortsungar andas optimism och livsglädje och jävlar vad det behövs ibland. Jag kan i alla fall inte värja mig mot det. Jag ler, rappar och mår helt enkelt jättebra, det här är definitivt en film jag kommer se om. Och varför ser man inte Jennifer Brown i fler filmer?

Publicerat

FILMSPANARTEMA: MARDRÖMMAR

Det är konstigt men direkt det blev klart att månadens filmspanartema skulle bli mardrömmar visste jag att det inte fanns någon återvändo. Jag försökte le och säga att det var ju ett toppenbra tema men jag log med ihopbitna käkar, stängd mun och en blick lika död som hos en gös i fiskdisk.

Svordomstouretten tog över min hjärna och jag försökte på ett kreativt sätt leda bort tankarna från filmen jag nu visste att jag skulle se, filmen jag lovat mig själv att aldrig se, den enda film hittills i min filmvärldshistoria som jag aktivt valt bort, skoningslöst nekat, fan, jag har vägrat att ens hålla i fodralet så fruktansvärt rädd har jag varit för den.

Jag har två fobier som jag brottats med genom livet. Ett är kontrollerbart men existerande, ett är bortom all räddning. Det sistnämnda är kanske snarare en mani än vanlig simpel fobi men filmen jag ska se handlar i alla fall om båda dessa fobier och det här inlägget kommer därför att bli lite mer av ett medicinskt experiment än en ren filmrecension.

Jag visste att jag inte skulle klara av att se filmen själv så jag bjöd in min bästa kompis C som har erfarenhet av filmens så-att-säga huvudpersoner OCH har hanterat mig i liknande sammanhang förut. Hon är alltså både min psykiska stöttepelare, nån form av akutläkare och samtidigt har hon till uppgift att dokumentera mitt beteende under filmens gång. Jag vågade inte riskera nån form av härdsmälta eller att jag skulle gå fullständigt bananas, safety first som man säger, med tillägget: allt för konsten.

Jag mår dåligt bara av att googla fram en bild men här är den i alla fall, filmen jag ska se. Fy fan alltså, jag måste vara dum i hela huvudet samtidigt.

.

.

Hej! C heter jag. Det är jag som skriver all text med kursiva bokstäver från och med nu. Jag sitter hemma hos Fiffi bredvid henne i soffan med hennes laptop i knät. Det är söndag eftermiddag och jag känner att det ska bli supermysigt med film, kaffe och bästa sällskapet. Men tittar jag på henne bredvid mig tror jag inte hon känner detsamma :/

Vi kör igång filmen. Fiffi hyperventilerar. Redan. Hon ser klart nervös ut fast det bara är semesterbilder på TV, Hawaii, surfbrädor med mera. Nu kommer två tonåringar in i vardagsrummet. Den ena säger; ”Jahaaa, ni tittar på Snakes on a plane”, sätter sig bredvid Fiffi och äter frukost, den andra gömmer sig i luvan sätter sig på soffkanten och tittar ut genom fönstret.

Fiffi säger: ”Om jag INTE blir rädd nu, då är filmen dålig… ” Hahaha, jovisst. Vi pratar om att den här filmen är ganska lik Hajen eller Jurassic Park eftersom allt man vill är att se ”monstren”. Uppbyggnaden och historien är inte så viktig. Nu visar sig planet på TV:n och Fiffi ser skeptiskt ut. Fast än då länge pratar hon. ”Flygplanet ser ut som en finlandsbåt!”

Jag som vet lite mer om filmen, jag rekade lite på youtube innan jag kom hit, jag vet ju redan nu att Fiffi inte kommer sitta still i soffan så länge till… undra om hon kommer gömma sig på toaletten eller bara dyka ner under det där täcket hon släpat ut i soffan.

En Chiuaua (ok, så stavas det inte) är precis lika flygrädd som Fiffi och nu kommer första ormen. Fiffi skrattar, hihi. Nervöst? Planet skakar, blinkar, piper, ryker – Fiffi tycker inte det är läskigt – kanske har filmen botat flygrädslan. Hon kliar sig i huvudet, blundar lite, jahapp –  kräkreflexen funkar. Ofidofobi heter det visst, ormrädslan. Bra film, man lär sig nya saker. Jag måste påminna Fiffi att önska sig en elpistol i julklapp.

Nu tyckte JAG det var äckligt! En MICRAD orm! Splaff.

Det är tydligen läskigare med slingrande ormar än huggande och dom där ormarna hugger ju överallt. Fiffi är så DUKTIG. Blundar inte, springer inte, skriker inte. Fast den där elsladden på sidan av soffan var visst lite läskig nu. Haha. Ormarna är läskigare än planet, jo, så verkar det… Jag fattar faktiskt inte hur Fiffi kan se så lugn ut, hur cool som helst… på utsidan i alla fall.

OCH DÄR RYCKTE HELA SOFFAN TILL….! Ett par minuter kvar av filmen nu bara. Hon FIXAR det tame tusan!!

Ja, herregud, I made it! Jag såg den enda film jag någonsin tokvägrat se och jag överlevde. Det var nog tur i oturen att jag inte hade tillgång till en pulsmätare för jag trodde ett tag att hjärtat skulle lämna kroppen, hoppa ut i hallen och sätta sig där och vänta in eftertexterna. Filmen är nämligen absolut överjävlig bitvis. Däremot är bitarna inte så många och så långa som jag befarade innan.

Ormarna ser betydligt mer äkta ut än jag trodde dom skulle göra. Jag trodde det skulle vara en plastig CGI-känsla på ALLA ormarna och det är det INTE, på gott och ont. Grundhistorien är svindum men heller inte viktig för om filmen ska funka eller inte. Ormarna har huvudrollen.

Vad jag än tycker om filmen så måste jag ändå ge den godkänt. Den funkar för det den är till för, skrämma skiten ur folk som jag och ge mig fortsatta mardrömmar.

.

.

.

Hoppa gärna vidare in i  filmbloggosfären och läs mina filmspanarvänners infallsvinklar på samma tema. Maaassor med (o)härliga mardrömmar alltså. Rörliga bilder och tryckta ord, Except Fear, Fripps filmrevyer, Flmr, The Velvet Café, Jojjenito, Filmitch, Filmparadiset och Fredrik on film.

Publicerat

Måndagar med Matt: THE DEPARTED

Oscarsgalan 2007 var julafton för Martin Scorsese och hans Departed-gäng. Filmen hade visserligen ”bara” fem nomineringar med sig in på Kodak Theatre i Hollywood men handväskorna var desto fullare på väg ut. Filmen knep fyra av fem statyetter, varav två var tungviktarna Bästa regi och Bästa film.

Den enda nominerade som fick lunka ut som en looser var Mark Wahlberg. Att han ens var påtänkt som Bästa manliga biroll gör mig i och för sig brydd men nu vann han ju inte så jag orkar inte elda upp mig. Personligen tycker jag att den enda av filmens skådespelare som hade förtjänat en nominering är Leonardo DiCaprio. Jag tycker han gör underverk med sin karaktär, infiltratören Billy.

Annars tycker jag The Departed är som vilken gubbarulle-a-la-Scorsese som helst. Stora namn, stora skådespelande män i samtliga roller, hårt, mörkt, elakt. Men till skillnad mot till exempel Scorseses Maffiabröder lider The Departed av en skumhet som jag inte gillar. Filmen är säkert superproferssionellt genomtänkt och troligtvis är vartenda klipp vägd på guldvåg men jag blir fantamej galen av att se den här filmen. Det klipps till en annan scen innan den första scenen är klar men bakgrundsmusiken följer med mellan scenerna på ett sätt jag inte sett i någon annan film varken före eller efter denna.

2002 kom en film från Hong Kong som fick den engelska titeln Infernal affairs (originaltitel Mou gaan dou). The Departed är en remake på denna och – tycker jag – en mycket blek kopia. Jag bryr mig liksom inte, jag struntar helt i hur det går för både DiCaprios Billy och Matt Damons Colin och definitivt för Jack Nicholsons Frank Costello.

Det enda uppfriskande med filmen är Matt Damon-Leo DiCaprio-rockaden. Det naturliga i 99 filmer av 100 hade varit att casta Damon i rollen som Billy och Leo som Colin men Scorsese valde att göra tvärtom. För detta ska han ha cred och även för att han har den goda smaken att aldrig ge upp hoppet om Leonardo DiCaprio. Nu ser jag fram emot The Wolf of Wall Street. Som faaaan!!!

Publicerat

TRE OM EN: Baltasar Kormákur

Vem är Baltasar Kormákur?

* En isländsk regissör som förutom den bioaktuella filmen 2 Guns även regisserat Djupet, Inhale och dom tre filmerna jag skriver om idag.

* Föddes 27 februari 1966 i Reykjavik

* År 2000 hade Variety med honom som en av ”10 Directors to Watch,”  tillsammans med några andra som sågs som nykomlingar då (men inte direkt nu längre): Alejandro González Iñárritu, Lukas Moodysson och Christopher Nolan, för att nämna tre.

* Han är en produkt av en familj med minimal namn-fantasi. Baltasars pappa heter Baltasar Samper och sonen heter Baltasar Breki.

.

.

A Little trip to heaven (2005)

I en liten bar i Hastings Minnesota sitter Fred (Jeremy Renner) och dricker öl. In kommer en främling, en förbipasserande som är törstig och behöver en paus. Nån timme senare är denna främling död, krockad mot en bergvägg, helt förkolnad och med en nöjd Fred gåendes från bilen. Varför då? Vem är den där främlingen, vem är Fred och har den där livförsäkringen på en miljon dollar som tillfaller Freds fru Isold (Julia Stiles) någonting med mordet att göra?

Försäkringsutredaren Holt (Forrest Whitaker) får helt sonika resa till Hastings för att försöka reda ut trådarna. En miljon dollar är mycket pengar och försäkringsbolaget har många små asterisker i sina kontrakt för att slippa betala ut försäkringspremier och Holt är den bästa. Han hittar kryphål, han ställer rätt frågor, han smyger runt och får reda på svar.

Det här är en trevlig liten film. Den befinner sig nånstans i gränslandet mellan familjedrama och thriller och den håller uppe mitt intresse från början till slut. Skådespelarna är lågmälda men av yttersta klass och om nån sticker ut lite extra så är det Jeremy Renner (i långtradarmustasch!). Förtexterna är jättemysiga också. Det blippar och klipprar som det gjorde i datoriseringens ungdom och det är både snyggt och nostalgiskt. Hela filmen är ett fint hantverk helt enkelt.

.

.

.

.

.

Brottsplats Jar City/ Mýrin (2006)

För det första: vilken ohyggligt dålig svensk titel på filmen. Brottsplats Jar City. Den tilltalar vem?

För det andra: om någon regissör vill ha tips på en utbildningsfilm i konsten att göra ”luktrulle” så finns det numera en aspirant på förstaplatsen efter Parfymen, nämligen denna. Herregud alltså. Jag såg den som frukostfilm och med facit i hand, eeeehummm, inte så bra val. Bara det att polisen Erlendur (Ingvar Eggert Sigurðsson) envisas med att smaska fårskalle i otaliga scener filmen igenom får det att vrida sig i magsäcken på mig. Men jag fattar, det är meningen. Kontrasterna mellan bårhusets lik och polisen som gräver ner en gaffel i ett tillagat fårhuvud blir både stor och minimal samtidigt.

Innan jag satte igång filmen önskade jag mig att få se en isländsk variant på den svensk-danska TV-serien Bron. Jag hoppades få se isländska vidder och vyer, sköna kameraåkningar över karga landskap, huttrande kyla, inbundna ö-bor och så mycket genuint ISLAND som det bara gick. Såhär efteråt kan jag säga att jag inte är ett dugg besviken.

Om jag ska försöka dra handlingen kort och koncist så handlar den om Örn (Atli Rafn Sigurðsson) som är pappa till lilla Kola, en flicka döende i en obotlig hjärnsjukdom. Samtidigt blir den något skumme Holberg (Þorsteinn Gunnarsson) ihjälslagen i sitt hem och polisen Erlendur ska utreda fallet. Livsöden vävs samman och slutprodukten blir något i stil med den bästa Beckfilm man kan skrapa fram i kombination med lite Mannen på taket, Rolf Lassgårds Wallander och Bron. Hur jag får ihop det vet jag inte riktigt, det är bara en känsla jag får.

Brottsplats Jar City känns äkta. Det är skitigt, rått, kallt, skäggigt, fult, brunt, blött och blodigt. Det är noll procent försköning.  Jag gillar mycket med filmen, eller om jag vänder på det – det finns inte något jag direkt ogillar med filmen. Betygsmässigt kanske det känns snålt med en trea men den är inte snål. Den är god och stark och spänstig, precis som Erlendur när han springer, trots att han är en storrökare.

.

.

.

.

Contraband (2012)

Om Baltasar Kormákur i filmen här ovan lyckades få mig att få kväljningar av liklukt som trängde igenom TV-rutan så lyckades han med något kanske än mer uppseendeväckande i Contraband: han gjorde Mark Wahlberg bra. Det är nåt som bådar gott för nya filmen 2 Guns eftersom Wahlberg är med även där.

Här är Mark Wahlberg Chris Farraday, en före detta smugglare som lagt kriminaliteten på hyllan, flyttat till en lugn liten stad, gift sig och blivit pappa till två söner. Frugans (Kate Beckinsale) lillebror är dock fortfarande inne i ”smeten” och gör bort sig fatalt när tullen kommer på honom och han tvingas dumpa fem kilo kokain.

Snubben han smugglade åt, Tim Briggs (Giovanni Ribisi), är ingen förstående charmknutte direkt, han slår lillbrorsan sönder och samman och tvingar honom att betala tillbaka vartenda öre. 700000 kr. Chris går givetvis inte med på det, han ställer upp på familjen och gör det enda han kan för att hjälpa lillebrorsan ur knipan, han ger sig in i smuggelbranschen igen.

Det här är en amerikansk remake av den isländska filmen Reykjavik-Rotterdam där Baltasar Kormákur faktiskt spelade huvudrollen som Kristófer och Ingvar Eggert Sigurðsson (polisen i Brottsplats Jar City) spelade Steingrímur. Jag har inte sett originalfilmen men den lockar.

Det jag känner nu efter att ha sett dom flesta av Kormákurs filmer är 1. dom gör sig på bio 2. han är stabil men inte superspeciell 3. nu ska jag gå iväg och se 2 Guns och 4. jag ser verkligen fram emot hans nästa film Everest med Jake Gyllenhaal och Josh Brolin.

Dessa tre filmer går att streama på Viaplay.

Publicerat

007-helg: CASINO ROYALE

.

.

.

.

.

Det var inte så värstans länge sedan jag skrev om Casino Royale, närmare bestämt under sommarens tema med Mads Mikkelsen i centrum.

Det finns mycket att tycka om med Casino Royale och en del att verkligen inte gilla. Här kommer texten igen dock något omskriven och utökad.

Casino Royale har allt en riktig bondfilm ska ha. Häftiga lyxiga miljöer, coola actionscener, en historia som inte riktigt spelar någon roll. Jag vet att det finns dom som tycker Casino Royale är den bästa bondfilmen av dom alla men där sätter jag ner foten. Casino Royale är jättebra men den kommer inte upp i nivå med Skyfall och jag vet exakt varför jag tycker det. Orsaken heter Eva Green.

Om jag skulle göra den här listan idag skulle Eva Green segla upp som veckans raket direkt upp på en topp-tre-placering. Jag tycker jag haft tålamod med henne i film efter film men nu är det nog. Hon är hemsk. Hon har rörelsemönster som en drogpåverkad och när hon pratar känns hon både falsk och okunnig. Hon är så störande att jag inte ens kan tyda om hon är vacker eller inte, rent objektivt. För mig är hon inte det. För mig är hon en överskattad docka med elaka ögon och jag klarar inte av henne. Tacka veta jag Dame Judi Dench, hon är en fröjd att skåda på alla sätt och vis.

När M (Judi Dench) står bredvid Bond är hon ungefär ett huvud kortare än honom – hon med klackskor, han utan. Jag vet att Daniel Craig knappast kan anses som lång så jag känner Sherlock Holmes-nerven rycka nånstans vid höger axel. Luras filmen? Vill dom få mig att tro att Craig är en långt och ståtlig man – också. Efter lite efterforskningar känner jag mig lugn. Craig är inte lång, runt 173 cm vad det verkar men Judi Dench är en minifigur, blott 155 cm lång i strumplästen så längdförhållandena stämmer i filmen. Pieeeuuuhw.

2006 var det Mads Mikkelsens tur att visa världen vem som just då var ondast av dom alla. Han fick rollen som Le Chiffre, mannen med pokerfejs trots ett ledset öga. Inte sedan Cry-Babys dagar har någon bemästrat konsten till krokodiltårar på samma snygga vis, dock beror Le Chiffres tårar på trasig tårkanal, inte på önskan för sympati (som det gjorde för Johnny Depp) men det hjälper inte för att göra honom ond. Jag kanske inte tror på att han är en superskurk, jag kanske inte skulle börja hicka om jag mötte honom i en illa upplyst viadukt en höstnatt, jag kanske faktiskt inte skulle tycka hans var otäck alls.

Inledningsscenen i Casino Royale är något alldeles extra. Parkour-uppvisning på hög höjd och det är alltid härligt med lite hederlig svindel (i alla fall när man sitter tryggt i soffan). Actionscenerna är över lag riktigt maffiga här och spänningen är oliiidlig när James Bond faktiskt håller på att dö för en stund. Sen är det lätt att tro att TV:n pajat när filmen börjar i svart-vitt. Jag mindes inte det från biovisningen utan började svära litegrann. Det var dessvärre helt i onödan. Det kommer färg. Och blod som är rött.

Underhållningsvärdet är alltså högt men en felcastad bondbrud med koögon stjälper lasset med dom goda ärtorna. Synd tycker jag men heja Daniel Craig som här var Bond för allra första gången.

Det här var fjärde filmen av sju. Tre kvar.

Såhär tycker mina filmbloggarkollegor om Casino Royale. Höga betyg rätt igenom. Filmitch 9/10, Fripps filmrevyer 4/5, Movies-Noir 4/5.

Publicerat

THE WOODS

The Woman var en film som verkligen satte igång min Lucky McKee-stalker-nerv. Nu var kanske inte hans episod i Masters of Horror nåt att skriva hem om men min syn på honom som regissör försämrades inte. Han är skönt udda, duktig, egen. Jag tror på honom.

Nu har jag hittat The Woods, en film från 2006 med en riktig favvo i en av dom stora rollerna: Patricia Clarkson. En rysare i flickskolmiljö skulle man kunna kalla det. Eller en demonrulle i skoluniform. Eller en internatskräckis. Eller helt enkelt en helt okej film om man gillar den övernaturliga genren.

Den där skogen som omger Falburn Academy är nämligen ingen vanlig skog och ingen som beger sig in där kommer levande tillbaka. Heather Fasulo (Agnes Bruckner) tvingas dit av sina allt annat än kärleksfulla föräldrar (Bruce Campbell är pappan) och trots att det saknas ekonomisk förmåga för att betala Heathers skolgång lyckas rektorn (Clarkson) lösa detta med att ge Heather ett stependium. Eller ja, hon gav det inte bara, Heather fick göra nån slags mensa-tester som hon klarade galant och sen var det klart. Varför hon egentligen började på skolan är en annan femma.

The Woods är en snyggt berättad historia och en historia som känns lite ny för att den handlar om tjejer och kvinnor. Det räcker en bra bit men inte till något toppbetyg men jag kommer fortfarande ha gps:en inställd på Lucky McKee.

Publicerat

DEN INNERSTA KRETSEN

Jag undrar om inte den här filmen kan vara det ultimata beviset för att jättemånga jättestora skådespelare i rollistan i kombination med en jättekänd skådespelare som regissör inte per automatik gör en film bra *andas in* och att en jätteintressant politisk thriller på pappret jättelätt kan pladdras bort till att bli en seglivad jättelång historia.

Meningen här ovan kan vara den jättelängsta någonsin på den här bloggen men det beror bara på att jag har så jättelite vettigt att skriva om den här jättetråkiga filmen. På det sättet har den nåt gemensamt med alla övriga filmer jag skrivit om idag. Men det är också det enda.

Imorgon är allt jättevanligt igen på bloggen. Jag lovar.

Här är länken till Imdb om du blir jättenyfiken på filmen.

Publicerat

Tre om en: MASTERS OF HORROR

Master of horror är ett skräckfilmsprojekt som på pappret är superintressant. Tretton riktiga horror-regissörer fick en timme var på sig att gå bananas i sina mest morbida fantasier och dessa skräckfilmer blev en TV-serie som hade premiär 2005. Jag har själv inte sett serien på TV, det var mina efterforskningar kring The Woman-regissören Lucky McKee som ledde mig in i den här blodiga sörjan och vad kunde då passa bättre än att jag börjar med hans film, den om den sjuka flickan.

 

Sick girl – Regi: Lucky McKee

Den lesbiska insektsforskaren Ida Teeter (Angela Bettis) har svårt att träffa nån tjej som stannar. Hennes manliga kollega tror att det kan bero på insektssamlingen Ida har i sin lägenhet. Han själv har liksom fattat grejen, att kryp skrämmer bort tjejer. ”You have to choose, babes or bugs”, som han säger.

Men Ida vill inte behöva välja, småkrypen är en stor del av hennes liv och hon tänker inte ge avkall på det för att hitta en flickvän. Men så träffar hon Misty (Misty Mundae) som inte bara är flata, singel och intresserad av Ida, hon gillar småkryp hon med.

I ett väl inslaget paket kommer ett spindelliknande kräldjur hem till Ida. Den är hittad nånstans i tjottahejti och Ida engagerar sig i filuren som hon kallar Mick. När Misty bjuder hem sig själv till Ida på första dejten märker inte Ida att Mick rymt. Men det har han. Och han biter Misty i örat, rätt hårt kan man säga. Eller biter kanske var fel ord, han sticker in nåt som liknar en smal kleggig trädgren i örat på henne och från den sekunden är Misty inte sig lik.

Det jag känner med Sick girl är att idén är bra men genomförandet sisådär. Jag kan inte göra annat än att anta att Angela Bettis fasansfulla överspel är nåt som står inskrivet i manus, något annat vore att i princip spotta på Lucky McKee och det tänker jag inte göra. Jag har höga tankar om honom har jag märkt.

Effekterna är billiga men funktionella men det är inget som direkt stör. Det som stör är att filmen aldrig blir otäck nog. Det finns ingen skönt läskig stämning att ta på, inga jump scares. Jag hade helt enkelt förväntat mig att bli mer rädd.

 

 

Fair haired child – Regi: William Malone

13-åriga Tara (Lindsay Pulsipher) blir brutalt påkörd av en lastbil och vaknar upp på det hon tror är ett sjukhus. Men sjuksköterskan är ingen sjuksköterska, huset ingen plats att tillfriskna på och han som skulle kunna vara doktor är det inte. Tvärtom.

Tara blir nerdragen i källaren men märker snart att hon inte är ensam. Där nere finns även Johnny, en jämngammal pojke och anledningen till att han är inlåst är inte den Tara (eller jag själv) först tror.

William Malone är mannen som gjort FeardotCom och remaken av House on Haunted hill. En snubbe som har lite lagom koll kan man tycka och ja, jag tycker det även när jag sett den här filmen. Den funkar. Den har betydligt bättre skådespelare än i Sick girl även om jag inte för en sekund tror på att Lindsay Pulsipher bara är tretton år. Men det är lite skitisamma. Jag gillar filmen. Den är inte superläskig på något sätt men den får mig fast och jag tycker dom första scenerna på ”sjukhuset” är riktigt klaustrofobiska, sjuksköterskan känns nästan i klass med en viss Dr Heiter.

 

 

Jenifer – Regi: Dario Argento

Ser man på! Ett känt fejs! Steven Weber har jag sett i hel massa filmer och jag kan inte låta bli att känna glädje över igenkänningsfaktorn även om den inte borde spela nån roll. Regissören Dario Argento är ju också rätt känd, i alla fall i jag-gillar-suspekta-filmer-sammanhang.

Här har herr Argento regisserat en historia som inte är hans och som faktiskt inte känns speciellt Argento-isk. Det är ingen typisk musik a la Goblin, ingen mörk och suggestiv känsla, ingen lek med färger och vinklar som i mästerverket Suspiria. Jenifer som film är helt enkelt en alldeles egen liten grej och Jenifer som tjej är en enkelt en alldeles egen….art.

Som kortfilm är den här ultimat sett till uppbyggnad och utnyttjande av speltid. Som skräckfilm är den perfektion. Jenifer är annorlunda, otäck, spännande, det är snygga (och äckliga) effekter och när den är slut vill jag se mer. Finns det nåt mer att önska? Orkar inte ens leta efter nåt att gnälla på. Det blir högsta betyg till Dario Argento!

Mer info om Masters of horror går att hitta på deras hemsida. Det finns som sagt tretton filmer, tio är kvar att se.

Publicerat

MÅNDAGAR MED MADS: CASINO ROYALE

Att erbjudas rollen som James Bond himself är få snubbar förunnat. Att som kvinna bli bondbrud är kanske det ultimata beviset för vacker yta, det slår högre än Miss World till och med. Ser man till motsatsen, bondskurkar, så har man kommit långt som skådespelare om man får frågan att karaktärisera en.

2006 var det Mads Mikkelsens tur att visa världen vem som just då var ondast av dom alla. Han fick rollen som Le Chiffre, mannen med pokerfejs trots ett ledset öga. Inte sedan Cry-Babys dagar har någon bemästrat konsten till krokodiltårar på samma snygga vis, dock beror Le Chiffres tårar på trasig tårkanal, inte på önskan för sympati (som det gjorde för Johnny Depp) men det hjälper riktigt inte för att göra honom ond.

Men hur mycket jag än försöker fokusera på min måndagsdansk så är det Daniel Craig som är i centrum, det är han som i Casino Royale gör sin första bondfilm, det är han som stiger upp ur havet med en kropp endast Gud, en PT och tusentals träningstimmar kan skapa.

Casino Royale har allt en riktig bondfilm ska ha. Häftiga lyxiga miljöer, coola actionscener, en historia som inte riktigt spelar någon roll. Jag vet att det finns dom som tycker Casino Royale är den bästa bondfilmen av dom alla men där sätter jag ner foten. Casino Royale är jättebra men den kommer inte upp i nivå med Skyfall och jag vet exakt varför jag tycker det. Orsaken heter Eva Green.

Om jag skulle göra den här listan idag skulle Eva Green segla upp som veckans raket direkt upp på en topp-tre-placering. Jag tycker jag haft tålamod med henne i film efter film men nu är det nog. Hon är hemsk. Hon har rörelsemönster som en drogpåverkad och när hon pratar känns hon både falsk och okunnig. Hon är så störande att jag inte ens kan tyda om hon är vacker eller inte, rent objektivt. För mig är hon inte det. För mig är hon en överskattad docka med elaka ögon. Tacka veta jag Dame Judi Dench, hon är en fröjd att skåda på alla sätt och vis.

När M (Judi Dench) står bredvid Bond är hon ungefär ett huvud kortare än honom – hon med klackskor, han utan. Jag vet att Daniel Craig knappast kan anses som lång så jag känner Sherlock Holmes-nerven rycka nånstans vid höger axel. Luras filmen? Vill dom få mig att tro att Craig är en långt och ståtlig man – också. Efter lite efterforskningar känner jag mig lugn. Craig är inte lång, runt 173 cm vad det verkar men Judi Dench är en minifigur, blott 155 cm lång i strumplästen så längdförhållandena stämmer i filmen. Pieeeuuuhw.

Mads, hur klarar sig Mads då? Han klarar sig fint tycker jag. Jag kanske inte tror på att han är en superskurk, jag kanske inte skulle börja hicka om jag mötte honom i en illa upplyst viadukt en höstnatt, jag kanske inte släpper tanken på att han är just Mads och ingen annan men whoooppsie, I don´t care. Nej, jag gör faktiskt inte det. Inte den här gången.

Filmen:

Mads:

Det finns mycket mer att läsa om Casino Royale om du vill. Här är några länkar: Fripps filmrevyer, Jojjenito, Movies Noir, Filmitch och Flmr.

Publicerat

MÅNDAGAR MED MADS: PRAG

Det är måndag och vi reser vidare med Mads. Idag bär det av till Tjeckiens huvudstad Prag dit huvudpersonen Christoffer (Mikkelsen) har rest tillsammans med sin fru Maja (Stine Stengade) för att ta reda på kroppen efter sin döde far.

Jag förstår ganska snart att deras välpolerade yta gömmer en hel del skit, det är hemligheter, otrohet och allmänt missnöje, sånt som till slut kommer fram även om det täcks över med märkeskläder och guldklockor.

Christoffer kämpar på med en mutade advokat som enligt egen utsago ”solat så mycket solarium att jag inte kan sitta” men jag förstår att sittproblemet beror på nånting heeeelt annat. Men när en sån mening dyker upp helt utan sammanhang blir jag förundrad och för första gången ser jag en dansk film som känns svensk. Ingenting i den här filmen håller nämligen ihop. Dialogen är förkastlig, faktiskt rent skrattretande dålig och om det finns någon ramhandling så är den höljd i dunkel. Jag får ingen känsla för Christoffer och Maja som par, deras son beter sig konstigt, alla bifigurer känns påklistrade och/eller helt fel och jag vet inte vad filmen vill berätta.

Jag förstår helt enkelt inte vitsen med filmen men jag förstår Mads och varför han blivit så stor som han är. Han kan helt enkelt få en skitfilm att kännas okej, helt på egen hand.

Filmen:

Mads:

 

Publicerat

DREAMGIRLS

Jag är verkligen inget stort fan av TV-programmet Idol men när jag nångång ibland zappat mig in på den amerikanska varianten har samma tanke alltid slagit mig: Fan, dom kan ju sjunga! Väldigt väldigt sällan har jag känt samma sak när jag tittar på svenska Idol. Det är troligare att skämskudden åker fram eller att jag byter kanal.

En av huvudrollerna i Dreamgirls gick till Jennifer Hudson, vinnaren av 2004 års American Idol. Jag minns att jag tyckte det var både modigt och lite konstigt men människorna bakom filmen hade definitivt bättre koll än jag på Hudsons kapacitet. Hon fick nämligen en Oscar för Bästa kvinnliga biroll för sin gestaltning av Effie White, den unga kvinnan med den stora rösten och det eldiga humöret som tillsammans med sina sjungande vänner försöker ta sig fram som svart sånggrupp på 60-talet.

Jamie Foxx, Beyoncé Knowles, Eddie Murphy (i riktigt tok-ugly frisyr) och Danny Glover sätter stjärnglans på filmen, filmen som kanske bör ses som musikal trots att dom inte sjunger riktigt heeeela tiden. Men svänger gör det och underhållande är det men bra, näe, kanske inte så värstans. men som tidsfördriv funkade den finfint – i alla fall för mig.

Publicerat

HOLLYWOODLAND

Länge länge har Hollywoodland legat på min filmhylla och samlat damm. Jag har hållit i den många gånger, tänkt är-idag-rätt-dag-tanken men alltid kommit fram till samma svar. Nej. Inte idag. Inte idag heller.

Sen såg jag Argo.

Min syn på Ben Affleck kändes positivare än någonsin efter Argo och kanske var det därför det hux flux inte kändes så läskigt att se honom ikläda sig rollen som Stålmannen, alltså den riktige Stålmannen, han som spelade rollen före Christopher Reeve och som hette nästan detsamma nämligen George Reeves.

16 juni 1959 hittades George Reeves död. Sörjd av många då han var en stor hjälte,  inte minst barnen älskade honom, han var ju den stora stjärnan i TV-serien Adventures of Superman. Men var det en naturlig död eller blev han mördad?

Den unge och snygge (?) George hade ett förhållande med den äldre kvinnan Toni Mannix (Diane Lane), gift med den store direktören för MGM Eddie Mannix (Bob Hoskins). Eddie å andra sidan hade öppet ett förhållande med en yngre, tystare form av porslinsdocka, något som Toni bara fick hacka i sig om hon ville vara en del av hans liv (och ekonomi). Men när George hittas död och privatdetektiven Louis Simo (Adrien Brody) börjar nysta i mysteriet så korsas vägarna. Toni hamnar i strålkastarljuset. Vad hände egentligen och vem var den nya yngre kvinnan George träffat och blivit förälskad i?

Hollywoodland är en ganska svag film om jag med svag menar icke-kryddstark. Det är en snäll film i berättarstil, i färger, i tempo, det går inte att inte tycka om den men det går heller inte att gilla den nämnvärt. Adrien Brody som alltid är bra är bra här med men hans rollfigur är ingen lajbans kille att spela. Han är helt enkelt färglös. Diane Lane försöker göra sin Toni rättvisa och det går rätt bra, däremot Ben Affleck, denne spökman i min filmtillvaro. Det var så enkelt när jag visste var jag hade honom, när han kravlade omkring i den filmiska dyn och kippade efter andan och jag kunde trycka till honom med skosulan när han försökte ta sig upp. Nu ÄR han uppe, han är banne mig vid vattenytan och plaskar och jag varken kan eller vill hålla handen på hans huvud, sänka ner det och försätta honom i andnöd. Inte nu längre.

Om man iklädd stålmannenoutfit, en tämligen beige sådan, nästan en hemmasydd barnvariant med en kökshandduk över axlarna, kan göra sitt jobb med hedern i behåll och utan att framkalla skrattkonvulsioner hos mig som tittar, ja, då är man banne mig bra! Ben Affleck är det enda med filmen som förtjänar ett högre betyg än en tvåa men sammantaget kan jag inte ge filmen mer. Tyvärr.

Publicerat

HAPPY FEET & HAPPY FEET 2

För nån som tycker så obra om djur som jag gör så är det ingen självklarhet att jag ska gilla – eller ens titta på – en film som handlar om steppande pingviner. Hela grejen är liksom absurd.

För flera år sedan fick jag och familjen fick ett ryck och bokade in en hotellnatt i Södertälje av alla ställen på jorden. Vi badade i Sydpoolen, gick på Tom Tits, käkade middag på en grekisk restaurang där servitrisen ville gifta sig med min lille son och han blev alldeles generad för hon var nog minst tjugo och han var typ åtta då. På kvällen fanns det inte mycket att göra men då det fanns DVD-spelare på rummet gick vi och hyrde en film i videoaffären strax bredvid. Barnen valde. Det blev Happy Feet. Dom somnade, det gjorde inte jag.

Historien om pingvinen Mummel/Mumble (Elijah Wood) som inte kan sjunga men väl dansa är en spritt språngande bubblande vitamininjektion i magen. Det är en animerad musikal som börjar helt utan tuggmotstånd, det är gulligt, glatt och galet och jag kan inte värja mig. Jag tycker det är superhärligt och jag märker hur fötterna liksom steppar med och jag sjunger med i alla sångerna jag kan så väl. Sen blir filmen aningens mörkare, den blir lite politisk, den ger tankeställare om framförallt djurparker som jag tycker är vettiga och när filmen är slut känner jag mig precis lika nöjd som efter den sista tuggan baklava på restaurangen några timmar tidigare.

Happy Feet 2 har jag liksom sugit på ett tag. Jag har längtat efter att se den, efter att få uppleva nåt liknande pingviniskt hullabaloo igen och när det kändes absolut helt rätt hyrde jag den. Det var för några dagar sedan och jag känner fortfarande att jag vill spy.

Om jag lagar värsta middagen, en såndär perfekt trerätters, en sån som ger gåshud och tårbildning i ögonvrån och sen ställer jag in den i kylen. Den står där en dag, den står där två, en vecka går, två veckor, tre och snart har en månad passerat. Bara för att middagen var toppen för trettio dagar sedan betyder inte att den är god idag. Den är luden, den är grön-brun-lila och går själv till sopkorgen bara jag ropar APPORT med tillräcklig pondus. Fan alltså, att göra en sån usel uppföljare borde vara brottsligt. Orkar inte skriva nåt mer. Blir bara förbannad. Är grön-brun-lila i ansiktet och vill ha pengarna tillbaka, eller hyra den första filmen igen.

Happy Feet – den första – är perfekt som jullovsfilm. Happy Feet – den andra – är det inte.

Happy Feet (2006)

Happy Feet 2 (2011)

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: BLACK CHRISTMAS då och nu.

För det första kanske jag ska specificera bloggtiteln en smula. Det finns ingen sprillans ny version av Black Christmas, den senaste  gjordes 2006 och det kanske inte bör klassas som ett regelrätt ”nu”, men 1974 är definitivt ett ”då” och originalet kom det året.

I Sverige hette Black Christmas Stilla natt blodiga natt vilket känns som en ganska tråkig men fullt förståelig översättning då många skräckfilmer under den tidsperioden fick ordet natt i sig, som om ordet natt i sig skulle vara nåt läskigt. Jag fattar den där grejen lika lite som jag fattar att alla filmer med Goldie Hawn i rollistan skulle heta nåt med Tjejen som… För att ta ett nattexempel så blev Halloween (från 1978) Alla helgons blodiga natt.

Det känns trevligt med alla varianter av julmysboost såhär när det bara är några få dagar kvar till julafton men jag var en smula skeptisk till att dessa filmer skulle ge mig nåt att lägga i plus-burken vad gäller julstämning. Men, ack så fel jag hade! Jag stoppade originalet i spelaren och det tog inte många minuter förrän den välbekanta nostalgivärmen spred sig i bröstet. Jag kände lukten av varm glögg, jag kunde höra knarret av packad vit snö, välbekanta julsånger snurrade i bakhuvudet och jag mindes texturen av stickiga klänningar i tjockt tyg som känns mer som hästtäcken än klädesplagg. Jag tror min mamma, mormor och/eller farmor hade såna när jag var liten. Jag hoppas det för annars var det jag.

Något som också infinner sig är spänningspirret, det där jag känner igen från min barndom när jag såg läskiga filmer jag egentligen inte borde ha sett. Många skräckfilmer från 70-talet är otroligt bra på att skapa en krypande otäck stämning, en sån som går att skära i med smörkniv och jag hoppar till både en och två gånger. Filmen är bra gjord. Storyn håller. Skådespelarna gör sitt absolut bästa och det är härligt att se den otroligt söta Olivia Hussey i en annan roll än den som frälsarens mamma i Jesus från Nasaret. Margot Kidder, Stålmannens käresta Lois Lane, har den andra stora rollen och hon är också riktigt bra.

När första filmen är slut och jag börjar titta på remaken så känner jag direkt en ganska bra känsla i magen. Dimension Films-loggan i början får mig att tänka på Scream-filmerna, Jag vet vad du gjorde förra sommaren och en del andra teen-skräckisar som inte nödvändigtvis är urusla. Tyvärr försvinner den där känslan alltför fort. Det remaken har som är bra är julstämning. Det är blingbling och julkulor och julmusik men det är inte istället för en brasvideo jag tittar på filmen, det är för att bli skrämd. Ja, jo så är det. Det ÄR ändå en SKRÄCKFILM, inte Äntligen hemmas julspecial.

Morden är klafsiga, ljudet (likt på TV4) skruvas upp när det vankas läskigheter, skådespelarna borde inte få kallas skådisar (med Michelle Trachtenberg från Eurotrip som enda undantag) och jag blir uttråkad. Uuuuuttråkad blir jag. Jag sitter och tänker på filmen jag nyss sett, på hur smarta lösningar dom fick till och hur larviga dessa scener känns i ett nyare sammanhang. Jag får inte ihop det, jag kan inte förklara det bättre än att den här versionen känns som en plastig version av originalet, som fejkgrädde sprayad på en kladdkaka och som en halv minut senare bara är nån geggig vit vätska. Jag känner mig trött på sånt som inte känns äkta och när filmen är slut är jag glad som en speleman (tänk Kalle Moraeus när han gick vidare från Andra chansen till finalen i Globen).

Filmitch, Trash is king, Movies-Noir har också skrivit om originalet.

Black Christmas/Stilla natt blodiga natt (1974)

Black Christmas (2006)