Kategori: 2006

Publicerat

REQUIEM

När ordet exorsism finns med i en filmbeskrivning tror jag lätt att det är en skräckfilm jag ska få se. Nu vet jag att det inte alltid är så. Requiem är nämligen tysk diskbänksrealism i kombination med psykisk ohälsa, epilepsianfall, demoner OCH exorsism och nånstans känner jag att det går att ha för många ingredienser i en kaka, det går faktiskt. Nånstans måste nån sätta ner en fot och säga app-app-app, ingen hårdstekt bacon i bananmuffinsen, men här har regissören Hans-Christian Schmid och gänget bara kört på, rätt in i kaklet bara.

Michaela (Sandra Hüller) lyckas spela grå mus nästan lika bra som Ulrich Mühe i De andras liv. Hon känns så totalt ointressant och världsfrånvänd, jag får aldrig nån känsla för henne, vad hon vill och vad hon känner. Hon är liksom bara genomskinlig – och beige. Att hon inte mår bra, att hon har fått en extremt strikt katolsk uppfostran, att hon uppenbart är sjuk hjälper inte, jag bryr mig liksom inte om henne, hon når inte fram.

Näpps. Min dom blir: torrt, tyskt och dötråkigt.

Publicerat

THE FALL

Googly,googly, googly. Nog önskar jag att jag själv hade kommit på ett ord som detta när jag var liten och rädd för typ allt som fanns.

Jag såg fantasifigurer i min blommiga tapet om kvällarna som skrämde mig, jag vaknade av att jag glömt radion på och Shakin Stevens spelade Oh Julie och sen kunde jag inte somna om och jag var ledsen för att Gottfrid, farfars bror och världens kanske äldste gubbe skulle vara död innan julafton och att jag inte skulle hinna ge honom julpyntet jag gjort av en rödmålad kotte. Jag var rädd för att cykla för fort i lösgrus, för att komma för sent till skolan, för att lukta häst. Jag var en sån rädd unge att hade jag kommit på googly-ordet hade jag sannorlikt inte sagt annat.

När Fripps filmrevyer (som för övrigt fyller år idag! Grattis Henke!) ger 5/5 till en film som The Fall är det inte utan att jag vill googly-gurgla lite långt bak i svalget, fast det är svårt att göra det och le samtidigt. Hans recension gjorde mig grymt sugen på att se filmen och den låg ovanpå min DVD-spelare i veckor och gottade till sig innan jag tittade på den. Jag ville vänta in rätt tidpunkt, jag sa liksom ”På edra platser, fääääärdiga……...” men sen tog det veckor av OS-tittande och solskenskvällar innan jag sa det magiska ordet ”gå”.

Gå, sa jag och Tarsem svarade jaaaavisst. Den fantasifulla regissören Tarsem är på nåt sätt filmens motsvarighet till Johan Renck på Instagram. Hans svartvita foton får mig att dagligen drömma mig bort till världar jag inte visste fanns och Tarsems filmer fungerar på samma sätt. The Cell är läskig, knepig och sjukt vacker, The Fall är gripande, sagolik och sjukt vacker och Immortals har jag inte sett än, inte hela. Att se Tarsems filmer är som att resa jorden runt men utan att packa, ta sprutor, mecket med att missa solskyddsfaktor och behöva pilla på brännblåsor i två veckor, att få vatten bakom trumhinnan och bli ordinerad skitstora piller av en läkare utan tänder och att längta hem.

Alexandria (Catinca Untaru) befinner sig på sjukhus efter att ha brutit armen då hon plockade apelsiner. Hon har en armen-i-gips-och-vinkel-ställning men det hindrar henne inte från att knata runt i korridorerna och hålla koll. Bakom ett draperi hittar hon Roy (Lee Pace), olycklig av kärlek, förlamad och morfinberoende. Vänskapen mellan dessa två är lika otippad som hjärtskärande och lika beroende som Roy blir av Alexandrias dumdristighet (och mod?) att leta upp gömda morfinburkar lika beroende är Alexandria av att få höra fortsättningen på Roys saga, den han hittar på och berättar för bara henne – och den vi får se med hjälp av Tarsems bilder.

Fan vad jag gillar Catinca Untaru! Det är nästan lite googly över henne. I flera scener tror jag faktiskt inte att hon har tillstymmelse till manus att gå efter, jag tror bara att hon babblar på på barns oefterhärmeliga sätt, det låter och pyser och smackas och upprepas och hon är bara så jävla söt att jag dör. Blott nio år gammal bär hon filmen på sina axlar, ja, jag tycker hon gör det fast filmen egentligen är allt det andra, allt det där överdådiga och färgsprakande. Extra häftigt är vetskapen om att Catinca inte kunde ett enda ord engelska innan inspelningen utan lärde sig alla sina repliker fonetiskt.

The Fall är inspelad på 26 platser i 18 länder runt om i världen så den här resekänslan jag skrev om är inte helt gripen ur luften. Scenerna känns på riktigt, det märks att dom inte är inspelade i en studio i Burbank. Det skulle gå att pausa filmen varannan sekund, fota bilden och trycka upp på en jättecanvas, så vacker är filmen. Känslomässigt är filmen nästan för vacker, det blir en supercool yta men historiens tentakler når inte ner och kittlar mig under fötterna. Det är synd. Jag tänker att om jag hade känt av det minsta kittel så hade mitt betyg blivit detsamma som Fripps.

Gosh vad Alexandria hittade sin plats i mitt hjärta. Nu ska jag försöka öva in det där klonk-ljudet hon gör med munnen och sen ska jag aldrig sluta låta sådär. Alla ni som känner mig irl, ropar ni googly nu?

 

Publicerat

INGA TÅRAR

Magnus (Per Graffman) jobbar som stillbildsfotograf och befinner sig mitt i livet med fru, barn, hus och hela den biten. När hans mamma fyller 75 vill han göra något alldeles speciellt för henne så han samlar den allra närmsta familjen för att ta ett familjeporträtt i mammans trädgård. Filmen börjar med denna fotografering och jag som tittar förstår inte bakgrunden just då men jag förstår att jag just nu bevittnar ett underytanpysande släktbandskaos.

Det känns som om Magnus på nåt sätt vill räta ut frågetecken medans tid är. Jag kan på nåt sätt känna äh, gå vidare, väx upp, bry dig lite mer om din fru och din dotter  istället för att gräva i det förflutna men då hade det ju inte blivit nån film. Hade det gjort nåt då, kanske du undrar? Nej, faktiskt inte. Det här är inte en film som går till  historien som något mästerverk direkt och det finns tusen anledningar till det. Här är tre av dom.

1. Dialogen.

Jag avskyr att upprepa mig men det tar liksom aldrig slut. Dom svenska filmer i vilka dialogen låter hyperstyltig och helt fucking fel känns mer som en regel än ett undantag och det gör mig tooookig. Det är inte bara sjukt jobbigt att lyssna på, det ger en känsla av bajsnödighet till hela filmen, en känsla som egentligen inte skulle behövas och som i vissa fall till och med är en ren missuppfattning. Den första halvtimmen i Inga tårar är en ren uppvisning i språklig bajsnödighet och även om vi inte är många som sett den här filmen så tror jag många av oss höll fingret på stoppknappen under den här perioden av filmen. Står man ut får man lite mer valuta för nedlagd tid men det kan man ju inte veta då.

2. Mikael Persbrandt

Går det att göra en svensk film eller en nordisk samproduktion utan att ha med Mikael Persbrandt på lönelistan? Det är inget fel på honom som skådespelare, absolut inte och han gör inte bort sig i den här filmen alls MEN här har han inget som ens andas en huvudroll och ändå är han förstanamn OCH i stor bild på poster och fodral. Det blir lite som att luras faktiskt, lite som om ett barn ringer på dörren och säger Bus eller godis och istället för att ge ungen en tia eller en handfull Ahlgrens bilar så tar man fram en pincett och rycker ett hårstrå från barnets ögonbryn. Dålig jämförelse men jag tror du fattar.

3. Otydlig handling

Inte ens när filmen är slut kan jag sätta fingret på exakt vad som var filmens kärna. Jag har ingen aning. Det finns så många bihandlingar, så många sidospår, så många skådisar som spelar karaktärerna vid olika åldrar att jag till slut får tillåta mig själv att slå på autopiloten och bara titta utan att tänka så mycket. Den känslan hamnar inte på pluskontot när en film ska betygssättas.

Det var tre minus, nu kommer två plus. Per Graffman är en skådespelare som jag tycker är med i alldeles för få filmer. Han funkar i princip alltid, han är duktig och känns ganska ”vanlig” ur en positiv synvinkel. Alexandra Rapaport är också bra och så även här. Jag tycker hon är med alldeles för lite och att hennes karaktär och dennes ageranden förklaras alldeles för lite plus att hon är den mest intressanta figuren i filmen. Det blir luddigt, än mer än det var innan.

Inga tårar gav mig inga skratt, inga direkta gäspningar men heller inga tårar. Inga tårar gav mig….ingenting. Så kan det också bli ibland.

Publicerat

STEEL TOES

 

 

 

 

 

 

 

 

Det finns dagar som är svårare än andra att komma upp ur sängen och pallra sig till jobbet.

När den judiske advokaten Danny Dunkelman (David Strathairn) blir tillfrågad att försvara den unge skinnskallen Michael Downey (Andrew W. Walker)  så är det inte med lätta hoppsasteg han tar sig till häktet. Michael sitter inlåst anklagad för dråp på en indisk man, ett brott han dessutom erkänt.

Danny tar honom på pulsen och han har ytterst svår för att maskera sina personliga åsikter för Michael och när man/han precis tror att han fått lite kläm på Michael och att han har förstått att han måste  ”sköta sig” och hålla tyst om sina fördomsfulla och fascistoida åsikter under förhandlingarna så säger han till sin försvarsadvokat:

”I en perfekt värld hade jag avrättat dig nu.”

Steel toes är från början en pjäs skriven av David Gow. Jag tror att Steel toes funkar jättebra på en teaterscen då samtalen och diskussionerna mellan Danny och Michael är engagerande och jobbiga och själva navet i historien. På film är det lite annorlunda. Filmen är inte på något sätt dålig men jag tror att den hade vunnit på en annan regissör än David Gow. Ja, just det, pjäsförfattaren regisserar själv och givetvis är det så att hans syn på hur historien ”ska göras” genomsyrar filmen. En regissör utan något förflutet i och runt historien borde ha kunnat få till en mer filmisk känsla än Gow lyckats med, då jag tycker det här är rätt styltigt stundtals.

David Strathairn är däremot en ynnest att beskåda. Han är en vansinnigt begåvad skådespelare som kan göra jordgubbstårta av blodpudding. Gammal blodpudding.

Publicerat

Tre om en: Komedier som egentligen inte gör någon glad

DUPLEX (2003)

Jamen jomen njamen, alltså jag vet inte.

Precis som en tunnbrödrulle ibland är precis det jag längtar efter, precis som mjukisbyxor kan kännas som en hägring, precis som ljummet kaffe kan duga alldeles utmärkt i vissa lägen, precis så är Duplex.

När livet går i hundranitti och jag behöver vila från alla tusenmiljarders tankar jag har i huvudet så är det okej att ibland välja blaj. Duplex är en rätt medioker film som framkallar kanske inte gapskratt men väl en liten ryckning i mungipan. Jag somnar inte men får heller ingen energi, jag tittar och försvinner mentalt en stund och jag känner att det är skönt att det inte är en massa snabba klipp och balla effekter, det är bara en simpel komedi som inte gör någon glad men heller inte ledsen.

Ben Stiller levererar per automatik, Drew Barrymore likaså. Kanske hade dom samma tankar om Duplex som jag. Kanske tycker dom också att det är skönt att göra nåt utan att baka in all energi som går att uppbringa? Kanske vill dom gå till jobbet i mysbyxor och dricka ljummet kaffe, sådär som jag vill göra när jag kommer hem. Jag vet inte. Men det är en helt okej tanke.

 

 

THE OH IN OHIO (2006)

Oh oh oooooooooohhhhoooooo, vad äääääär det här?

Priscilla (Parker Posey) är gift med Jack (Paul Rudd) och dom har ett uselt sexliv tycker…..baksidan på fodralet.

Jack är egentligen nöjd förutom det faktum att han på alla år inte lyckats ge frugan en orgasm och Priscilla säger själv att hon är frigid. Så dom går till en parterapeut, Jack får nog, ansar skägget och flyttar ut i garaget. Priscilla blir befordrad till chef och köper sig en dildo sen blir Jack (som är lärare) ihop med en student och Priscilla fortsätter att ha ett fungerande förhållande med dildon och får orgasmer både här och där.

Om det här är en komedi så är det inte speciellt rolig. Om det här är ett drama så har jag missat poängen. Om det är ett enkelt sätt för Posley och Rudd att tjäna en hacka så köper jag det men nån annan förklaring är liksom inte hanterbar för min hjärna. Danny DeVito är med på ett hörn som poolkille (!) också, bara en sån sak.

Den här filmen är så dålig att jag inte ens blir arg och då är den dålig.

Här finns filmen.

 

WHAT HAPPENS IN VEGAS (2008)

Ointelligenta komedier går det elva-och-en-halv på ett dussin av. What happens in Vegas är inget undantag.

Jack (Ashton Kutcher) är en snygg looser, Joy (Cameron Diaz) är en snygg looser och efter en blöt natt i Las Vegas vaknar dom upp i samma säng – som gifta!

Dom visas upp i filmen som varandras motsatser, som så omaka som två personer kan bli men en blind kan se att dom är precis samma skrot och korn och att dom givetvis kommer att falla för varandra om nittio minuter på´t ungefär.

Jack vann nämligen tre miljoner dollar där i Vegas, pengar som Joy tycker sig ha rätt till hälften av eftersom dom är gifta men en domare dömer dom till parterapi och sammanboende för att ”tvångsrädda” äktenskapet under sex månader för att sedan – om dom lyckas – få tillbaka pengarna. Ja du hör ju hur urbota korkat det här är.

Dom luras och fifflar och gnatar och skriker och försöker göra allt för att göra livet så surt som möjligt för varandra samtidigt som dom i alla lägen, alla vinklar och vrår givetvis ska vara skitsnygga. Det går att hålla sig för skratt, det är inte ens speciellt svårt. Jag behöver inte ens kämpa, det kommer heeeelt naturligt.

– It´s not easy being married, säger Jack i filmen.

Nähä? Är det så? Verkligen?

Publicerat

Veckans Sarandon: EMOTIONAL ARITHMETIC

Susan Sarandon, Christopher Plummer, Max von Sydow och Gabriel Byrne, är det inte en samling skådisar som får det att vattnas i munnen så säg. Här får vi möta dom i ett drama som handlar om att göra upp med det förflutna, kanske sätta punkt, sluta älta och gå vidare. I alla fall är det vad David (Christopher Plummer) önskar.

David är gift med Melanie (Sarandon) som har starka minnen av att som barn ha suttit i ett koncentrationsläger. Han är megatrött på hennes ältande och att hon till mångt och mycket har fastnat i det förflutna. I koncentrationslägret träffade hon Christoffer (Gabriel Byrne) som var jämngammal med henne samt den äldre killen Jakob som räddade livet på henne.

Nu, 40 år senare, har hon bjudit hem Christoffer och Jakob (Max von Sydow) till sin gård i Quebec och det blir både kära och jobbiga återseenden och David är allt annat än nöjd med mycket. Han kan inte ens säga att han älskar Melanie fortfarande, han är mest bara grympy.

Det är nånting som gör att den här filmen förblir tämligen ointressant från början till slut och det irriterar mig en smula. Jag undrar nämligen om det är jag som missat nåt väsentligt eller om det är filmen som kör sin lunk från A till B och det är tillräckligt så. Utan dessa fina skådespelare skulle jag nog ha stängt av filmen i förtid, nu lät jag bli. Jag satt och lät mig förföras av stort skådespeleri istället för spännande handling och god regi vilket är två ingredienser som jag tycker filmen saknar.

Det filmen har som ligger på plussidan är vackra vyer och en trivsam känsla av höst. Det är liksom vuxenmys fast lite jobbigt och med kläderna på.

Publicerat

RED ROAD

Efter att ha läst fina ord om den här filmen både hos The Velvet Café och Flmr beslöt jag mig för att hyra den. Jag gillade regissören Andrea Arnolds andra film Fish tank och det här är den första, men filmerna skulle med lätthet ha kunnat byta plats då den här inte andas ett dugg av debutantångest.

Jackie (Kate Dickie) jobbar bakom kameror. Hon håller koll på övervakningapparatur, tittar på TV-skärmar och ser allt vad invånarna i Glasgow gör. Ja, nästan allt i alla fall då kameror är uppsatta där man minst anar det. Att hon är ledsen, sorgsen, att nåt hemskt har hänt förstår jag ganska snabbt men vad som hänt är inte självklart. Det känns dock som att hon trivs med livet bakom skärmarna, att dom fungerar som ett skydd mot den verkliga världen, världen i vilken hon inte längre vill ingå.

Verkligheten går tyvärr inte att regissera, på gott och ont, så när Jackie en dag ser en speciell man i en av monitorerna kommer alla känslorna upp till ytan igen. Mannen, Clyde (Tony Curran) är den sista mannen på jorden som hon ville se igen men nu är han där och det är bara för henne att fejsa fakta.

Sakta sakta lägger filmen upp maskor på strumpstickorna och varv för varv jobbar den sig fram emot slutet, mot strumpan som inte hinner bli helt klar när filmen är slut. Vad som hänt får jag reda på men det tar en stund och egentligen är det inte vad som hänt som är det viktiga, det är att det hänt, det är hur det förändrat Jackie och vad hon gör med sitt liv som är filmens fokus.

Red road är, precis som Fish tank, väldigt närgångna filmer. Kameran letar sig nära kroppar, det är nästan lukt-TV av det hela men det blir aldrig otäckt eller rått, bara personligt. Mest personlig är en speciell scen, en sexscen, som känns så äkta att jag undrar om dom faktiskt inte ligger med varandra på riktigt. Gör dom det inte så känns det som en scen som är svårare att spela än att göra, i alla fall för skådespelarna. Kameramännen är kanske av en annan åsikt.

Kate Dickie gör ett fint porträtt av den trasiga Jackie och jag ser fram emot att beskåda henne i fler filmer framöver, Prometheus i sommar till exempel. Andrea Arnold får gärna göra fler filmer i samma genre då hennes nya Wunthering heights inte lockar mig nämnvärt. Tony Curran har vi nyligen sett i årets svenska Melodifestival. Nähä, var han inte med? Jag som kunde ha svurit på att han kallade sig The Moniker.

Publicerat

LA VIE EN ROSE – Berättelsen om Edith Piaf

Film är underhållande, visst är det så. Ändå står jag här och fucking morrar.

Efter att ha sett och njutit av Järnladyn har jag liksom fastnat i nåt form av sug efter biografier. Jag vill se mer av livsöden, jag vill gotta mig, grotta mig, lära mig mer och förstå. I väntan på rätt dag att se filmen om Marilyn Monroe dök La vie en rose ner i brevlådan och jag blev så glad så glad – skulle det visa sig – alldeles i onödan.

Om den här filmen är gjord för att ge ett mänskligt skimmer åt ikonen Edith Piaf så har filmen misslyckats kapitalt.

Jag känner det som att hela filmen i enad trupp står med ett kvastskaft och hytter mot mig som vore jag en skabbig lösdrivande utekatt. Det känns som att jag står bakom en vägg i glasbetong och kisar som en galning för att försöka se vad som händer där bakom, jag vet att det är något viktigt, jag vet att det är något jag borde förstå men jag ser inte, jag fattar inte, jag når inte fram.

Jag blir förbannad faktiskt. Det känns så tramsigt, så skitdumt rent utsagt att filmen sjabblar bort sig själv genom att vara distanserad och ”svår”. Herregud, det handlar om ett liv, hur svårt kan det vara att berätta en historia OCH om det är så att Edith Piaf inte är mer intressant än såhär eller har delgett mer av sig sig genom åren så kanske det inte var värt att göra en film om just henne. Det känns som bortkastad tid och pengar.

Marion Cotillard är GIVETVIS perfekt i rollen som Piaf och det är vetskapen om att det är hon bakom det fula garnityret som gör att jag ser klart filmen – och ändå ger den ett svagt men tittbart betyg. Men jag varnar dig, filmen är trist så klockorna stannar. Jag är fantamej arg fortfarande. Nu vågar jag inte riktigt ge mig på My week with Marilyn. Den får vänta ett tag.

 

 

Publicerat

Veckans Sarandon: BERNARD & DORIS

Doris Duke var enda barnet till tobaksmagnaten James ”Buck” Duke.  Han dog 1925, strax före hennes 13-års dag och efterlämnade hela förmögenheten som Duke Tobacco Inc dragit in vilket var närmare 80 miljoner dollar.

Doris liv handlade mycket om pengar, om placeringar och om att skänka pengar till behjärtansvärda ändamål men det handlade också om män. Hon var gift två gånger, båda äktenskapen var extremt kortvariga och efter det verkar det som att köpta män var hennes melodi.

Bernard & Doris handlar om förhållandet mellan Doris och hennes homosexuelle och alkoholiserade butler Bernard Lafferty. I början av filmen står det att vissa delar är baserade på verkliga händelser och att andra delar inte är det och vad som är vad har jag ingen aning om. Det spelar heller ingen roll.

Till en början känns Doris mest som en snål, dryg och patetiskt ensam översittare med dyr smak och Bernard som en vilsen man utan rötter. Ju längre filmen går och ju mer jag ”lär känna” personerna ju mer känns det som att jag har rätt och ju mer förstår jag vad det är dom ser i varandra. Gränserna mellan Doris som arbetsgivare och Bernard som arbetstagare suddas ut mer och mer och hon förvandlar Bernard till den man hon tycker han ska vara och detta med Bernards tysta medgivande. Säger han någon gång nej så säger hon ja. Då svarar han nej, så säger hon ja. Så säger han nej, hon ja och han blir tyst och låter henne få sin vilja igenom. Irriterande? Ja, i verkligheten, men det här är ju film, det är deras verklighet och jag ids inte irritera mig.

Eftersom jag skrev en hel del hårda ord om Ralph Fiennes i min recension av The constant gardener måste jag ta chansen till en repris – fast precis tvärtom. Ralph Fiennes är nämligen nåt så ovanligt som HELT FANTASTISK här. Jag har inte sett honom så bra sen David Cronenberg´s Spider. Han har såna jättefina ”dockstreck” (det är mina barns namn på rynkorna som går från mungiporna och nedåt, såna som gör att utseendet påminner om buktalardockor), han spelar lågmäld och korrekt men samtidigt excentrisk när han i vissa scener bär stora örhängen, ögonskugga och en helt fantastisk skjorta med stora röda rosor. Jag kan liksom inte inte tycka om honom, det går inte och till hans – och mitt – försvar ska tilläggas att han behåller kläderna på filmen igenom.

Susan Sarandon som Doris Duke är….jag vet inte vad jag ska säga faktiskt. För första gången någonsin finns det scener då jag knappt ens tänker på att det ÄR Susan Sarandon och det är en komplimang som heter duga. Jag kan tänka mig att hon är utseendemässigt väldigt lik den verkliga Doris vid samma ålder och att Doris uppe i sin himmel är mer än nöjd med valet av skådespelare i rollen som henne själv.

Doris Duke dog i sin säng 1993 och testamenterade alla 1,3 miljarder dollar till välgörenhet. I filmen fanns Bernard Lafferty med i testamentet och utsågs som nån slags överförmyndare för förmögenheten men när jag försöker ta reda på hur det var i verkligheten så går jag lite bet. Det kan vara sant, det kan vara tok, jag vet inte.

1996 dog Bernard, 51 år gammal.

Här finns filmen.

Publicerat

Veckans Sarandon: IRRESISTIBLE

Det var den här filmen jag trodde jag såg när förra veckans Peacock satt i DVD-spelaren. Här är Emily Blunt, här är Sam Neill och här är Susan Sarandon som spelar kvinnan Sophie Harley som tror sig antingen vara förföljd eller bo i ett hus besatt av andar. Hennes psyke blir svagare och svagare för var dag som går och för var sömnlös natt och ingen i hennes närhet tror henne.

Äkta mannen Chris (Sam Neill) har fullt sjå med sitt arkitektkontor och är glad över all hjälp han får där av sin nya vackra anställda Mara (Blunt) och hemma ska Sophie hålla deadline för sina bokillustrationer samtidigt som hon ska sköta hemmet och deras två döttrar – och försöka få sinnesro mellan alla smällande dörrar, försvunna leksaker och klänningar som gått upp i rök.

Irresistible är en film som är precis det den ger sig ut för att vara – men ändå inte. Jag tror mig kunna knäcka koden alldeles på direkten men fann mig lurad och det är såklart positivt i sammanhanget. En paranojjathriller gjord enligt Formulär 1A som ändå kan överraska litegrann hör inte till vanligheterna.

Sett till skådespelarprestationen så tycker jag Susan Sarandon är i sitt esse i roller som denna. Hon är ganska ordinär, hon är inte överdrivet uppsminkad eller flådigt klädd, hon är en arbetande morsa och en trovärdig sådan. Hon agerar inte, hon bara ÄR.

Filmen som sådan glömde jag redan till eftertexterna men jag hade en bra stund framför TV:n och återigen slår det mig hur BRA Emily Blunt är och hur ÄNNU BÄTTRE hon kommer att bli med några år och roller till innanför västen. Sam Neill är Sam Neill och jag har lite svårt att se vad det var jag tyckte var så hett med honom förr i tiden. Jag har väl helt enkelt växt upp, precis som Sam Neill själv.

 

 

 

 

Här finns filmen.

Publicerat

THE OMEN

Det var hundra år sedan jag såg The Omen-originalet, filmen från 1976 som är upphov till att alla föräldrar som namnger sin nyfödde son Damien fortfarande får höjda ögonbryn och ett ”Really?” till svar.

Tiden som flutit sedan jag såg den filmen, minnen som bleknat och Filmitch recension av remaken gjorde att jag blev sugen på att ta mig an den. Nånting säger mig att The Omen kan vara en film som faktiskt tjänar på en uppfräschning.

Historien börjar i Rom där den amerikanske ambassadören Robert Thorn (Liev Schrieber) och hans fru (Julia Stiles) befinner sig på BB och Robert har precis fått reda på att deras lille son dog vid födseln. Istället för att berätta detta för sin fru säger han ja till prästens förfrågan om att istället ta hand om en annan nyfödd pojke vars mor dog samma natt. Robert bär in pojken till sin tilltygade fru utan ett ord om att det är annan kvinnas son, den lille är deras nu och familjelyckan är total – för en stund.

Damien är dock inte som andra barn, varken när han är bebis eller lite större. Han är annorlunda på sätt som jag inte skulle önska min värsta fiende, bara hans aura gör att folk blir rädda, han har inga kompisar och när han går på zoo med skolklassen så löper djuren amok vid hans åsyn. Att hans mamma och pappa inte vill se detta till en början är fullt förståeligt men när åren går kan dom inte blunda längre. När Damien försöker döda sin egen mamma förstår hon, hon behöver hjälp för att hålla sig vid liv i sonens närvaro och barnflickan Mrs Bylock (Mia Farrow med kolsvarta ögon, burr!) är ingen direkt hjälp. Hon är ditsänd av nån högre makt för att likt en apostel vaka över Djävulens son med dom isande blå ögonen.

Som remake tycker jag filmen klarar sig bra. Den håller sig trogen originalet på alla sätt (åtminstone som jag minns den) men den känns väldigt modern i sin framtoning. Klara färger (mycket röda grejer), bra effekter, spännande scenlösningar och fungerande drömsekvenser med sedvanligt hopp-i-soffan för en sån som mig som ibland faktiskt har skräckfilmsnerverna utanpå kroppen.

Det är mycket som funkar bra men en del saker når inte ända fram för den irländske regissören John Moore som till och från i den här produktionen verkar ha drabbats av tokhybris. Långa korridorer i ambassadörsbostaden med trägolv och liten pojke på knarrande  sparkcykel har ganska uppenbara kopplingar till liten pojke i trampbil i hotellkorridorer i The Shining och i jämförelse känns det ganska korkat att vara en utmärglad lungsjuk tonåring med genomskinlig hud uppväxt på snabbmakaroner och ketchup som gett sig fan på att vinna i armbrytning mot Magnus Samuelsson utan en enda dags träning. Det säger sig ju självt att det inte går, inte ens om Herr Samuelsson har en riktigt shitty day går det.

Julia Stiles må vara söt som socker men hon har utstrålning som en skyltdocka med trätänder. Hon är absolut noll procent trovärdig i den här filmen och för mig som inte bara är filmbloggare utan mamma också så hade filmen hoppat upp många steg på intresseskalan om hennes känslor hade gestaltats på ett lite mänskligare vis än vad istärningarna i min frys hade klarat av. Liev Schreiber är inte heller någon mänsklig krambjörn direkt, ibland undrar jag om karln ens kan le utan att mungiporna spricker, men han ska ändå spela stram, torr och….man, typ och jag retar mig inte på honom här även om det känns som om även han hade kunnat lägga ner aaaaningens mer energi på sin tolkning av Robert Thorn.

Seamus Davey-Fitzpatrick är däremot en helt klockren Damien. Hade jag varit hans riktiga mamma hade jag skitit i byxan varje gång han kom hem från skolan och gav mig blicken som sa ”Du vet vad som händer om du inte brer mig åtta gummi-limpmackor med hushållsost och en liter perfekt doserad Oboj” – och sen det där lilla skeva leendet på det. Fy satan, bokstavligt talat.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Venus

När jag googlade efter en bild till den här recensionen och den här postern dök upp trodde jag att jag svalt ett halvkilo pompa utan att tugga först. Jag fick andnöd, bokstavligt talat.

Nåt så urbota jävla själsdödande som en sminkad och glosögd Peter O´Toole i tweedkavaj och mansscarf har jag aldrig sett på bild förut men efter att ha sett filmen slog det mig att den är än värre.

Jag tycker inte det räcker med att Peter O´Tooles gamla stöt Maurice hyr en limo för att impa på den unga tonårsmodellwannaben Jessie (Jodie Whittaker) och hon är sådär naivt svårt imponerad av biljäveln och utbrister ”Ohhhhiiiiii, kan jag öppna takluckan?” och chauffören öppnar luckan och hon ställer sig upp med sin lilla skoluniformskjol och bara ben och halva kroppen är utanför bilen och hon ler och volymen höjs på Corinne Bailey Rae´s låt Put your records on och jag förstår att här, här ska jag få hurven och tycka att wååååoooow vilken härligt frigjord engelsk myspysrulle det här är men min enda känsla är att jag hellre skulle vilja äta en kall korv bruna bönor fast det är den otäckaste maten jag vet.

Maurice kärar nämligen ner sig i Jessie och han är typ hundra år och hon knappt byxmyndig. Jag ser mig själv som rätt openminded vad gäller åldersskillnader och relationer men även jag har en gräns, tydligen har  jag det. Maurice är nämligen äcklig. Jessie kan tacka hans prostataproblem för att hon slipper gubbens riktiga hardcorenärmanden, nu blir det bara lite pussar på av henne noga utvalda ställen men det räcker för mig. Jag längtar efter hallonsylt till bruna bönorna för ingenting kan ändå bli äckligare än detta.

Hade jag inte svårt för Peter O´Toole innan så har jag det nu. Det vänder sig i magen. Filmen Sleeping Beauty är ingenting jämfört med detta. Regissören Roger Michell har tidigare gjort Notting Hill och det var ju kul för honom men man lever inte på gamla meriter huuuur länge som helst. Min behållning av filmen stavas Vanessa Redgrave, hon är toppen, superfin och begåvad och jag slutar där. Det räcker nu. Jag mår liksom illa.

Här finns filmen.

Publicerat

Veckans dokumentär: VIKARIEN

Jag älskade att gå i skolan. Det fanns inte en dag under alla mina år i skolan som jag hellre hade velat göra nåt annat. Jag älskade miljön, jag gillade dom flesta lärarna och då som nu tycker jag inte att det finns så mycket som klår känslan av att just denna dag ha fått lära sig något nytt.

Trots min kärlek till skolan tänkte jag Nämen om jag skulle ta å bli lärare när jag blir stor-tanken i ungefär tio minuter innan jag slog bort den idén. Hur fan skulle det se ut? Hur mycket jag än lockas av tanken att få lära ut sånt jag själv är intresserad av så finns det ungefär tvåtusenmjlarders procent för lite tålamod i min kropp för att överleva mer än en halv lektion som fröken och det kände jag redan i början på nittiotalet. Undrar hur jag hade känt nu?

Max är en lärare med höga ambitioner. Han jobbar på Hallonbergsskolan (men jag är ganska övertygad om att det hade kunnat vara nästan vilken skola som helst). Han försöker vara en bra lärare på alla sätt han kan men vad hjälper det när han får noll respons från eleverna? Noll, verkligen. Det är tuggummin, mobiltelefoner, kepsar, sena ankomster, inga böcker med sig på lektioner, snack, snack, snack och jag blir galen i huvudet redan efter att ha sett bara en kvart av filmen. Herregud vilken arbetsmiljö! Hur kan någon människa frivilligt vilja bli lärare? Jag förstår det inte men jag är grymt tacksam att det finns människor som orkar och vill.

Folke är en man som besitter både en vilja av stål, en till synes obegränsad ork och han är dessutom en magisk pedagog. Han har hittat knapparna, han ger respekt, han får respekt och han är över 70 år men jobbar fortfarande. Folke är Max gamla lärare och Max ringer honom och ber om hjälp. Max har liksom fastnat i vinkelvolten och behöver lite inputs och Folke ställer upp. Han kommer till undsättning och vikarierar i Max stökiga klass. Kommer Folke att fixa det? Hjälper hans erfarenhet, går det att få fason på den här klassen?

Vikarien är en dokumentär som gör mig både skitförbannad och asglad. Om jag skulle skriva allt som gör mig förbannad så skulle jag lätt kunna avfärdas som en kvarleva från juraperioden och jag vägrar använda mig av frasen ”dagens ungdomar” för jag vet hur mycket jag avskydde att höra detta när jag var ungdom själv. Jag tror nämligen inte att ungdomar är ett dugg mer annorlunda än ungdomar på 40-talet, 60-talet eller 80-talet men det är klart att miljön, omgivningarna, pressen, människosynen, ja, hela Sverige har förändrats genom åren. Att Max inte bara sadlar om och blir hästskötare eller korsordskonstruerare eller nåt, jag fattar inte hur han orkar och speciellt inte efter det som händer på slutet. Otacksamt är ordet, det svartnar framför ögonen på mig.

Det som gör mig glad med Vikarien är det som bubblar under ytan. Viljan finns både hos eleverna och lärarna och så länge den finns kvar finns det hopp. Och Folke, denna gamle man tar sig direkt in i mitt hjärta. Han gör mig riktigt jävla glad.

Jojjenito har också sett filmen.

Här finns filmen.

Publicerat

The Prestige

Nästan oberoende av målet så är det alltid roligt att följa filmtipsens irrvägar.

Fripps filmrevyer skrev om filmen The Illustionist (som legat på min ska-se-snart-lista-läääänge på grund av Edward Norton) och i kommentarsfältet skrev Adde-Pladde en jämförelse mellan den just recenserade filmen och The Prestige som också är en trollerifilm och kom ungefär samtidigt som The Illusionist (men som inte lockat mig för fem öre då jag inte är jätteförtjust i Christian Bale).

”Nolans mindfuck när det är som bäst, även om den inte når Inception-klass” skrev Adde-Pladde och DÅ vaknade jag till liv. Jävlar! Jag kanske har missat nåt av värde här och det vill jag ju inte. Att filmen dessutom stod i min bokhylla (av nån underlig anledning som jag inte minns nu) gjorde saken ganska enkel, jag stoppade den i spelaren och tittade. Ett mindfuck har ju aldrig gjort nån illa.

Det här är alltså Christopher Nolans trolleritricksdrama, en historia om Robert Angier (Hugh Jackman) och Alfred Borden (Christian Bale) som sedan ung ålder följts åt och tävlat om vem av dom två som är den bästa magikern. Tricksen blir allt mer avancerade ju äldre dom blir och även om dom låtsas om att det är tricksen som är det viktiga så är det faktum att Borden (oavsiktligt eller ej) dödade Angiers fru en ganska stor nagel i ögat på Angier. Det går liksom inte över (hur det nu skulle kunna göra det?) och hämnden smakar gott som äppelkaka.

Mindfuck var det ja. Hmmmm. Mindfuck. Nej, The Prestige kvalar sig inte in i närheten av Inception varken mindfucksmässigt eller som film men det är ingen dålig film på nåt sätt. Däremot har den ett ganska stort ”fel” som jag ser det, eller två om jag ska vara korrekt: Christian Bale och Hugh Jackman. Båda dom två är som skådespelare tämligen oklanderliga, möjligtvis lite tråkiga ibland men duktiga. Dom gör sitt jobb, no questions asked, men dom är kalla som personer, dom håller en solklar distans och även om dom visar känslor så når dom mig inte och i den här historien är det ett klart problem. Jag vill ju bry mig men jag gör det inte och jag vet inte om det är MITT jobb att kämpa som en K2-klättrare med tegelstenar i ryggsäcken för att få historien att kännas eller om det borde tillhöra Jackmans och Bales arbetsbeskrivning.

Kanske är det skitisamma. Kanske ska jag bara titta och inte tänka, kanske ska jag bara låta mig förtrollas och kanske är det där med trolleriet ett större problem än huvudrollsinnehavarnas brist på utstrålning. Jag gillar ju inte trollkonster. Magi är ganska ointressant. Jag vet ju att jag blir lurad och är det nåt jag avskyr så är det just det. Att bli lurad. Jag hatar det. Som fan. Jag gick och såg Joe Labero på Berns en gång och jag var förbannad en månad efteråt. Så sett till min magikeraversion så kanske filmen var bra egentligen.

Äsch. Snacka om mindfuck.

 

Publicerat

Veckans Aaron: Den Svarta Dahlian

James Ellroy är en författare som enligt mina egna fördomar mest lockar manliga läsare. Lite som Charles Bukowski. Det är hårdkokt, det är män som är välklädda och hypermanliga, det är kvinnor som är uppklädda och superkvinnliga och det är väldigt mycket tankar men inte så mycket stora ord och känslostormar.

Huvudrollen i Den svarta dahlian innehas av Dwight ”Bucky” Bleichert, spelad av Josh Harnett som väl passar in i Ellroy-mallen med sin likgiltiga men oklanderliga uppenbarelse. Han är en av dom poliser som utreder det brutala mordet på Elisabeth Short (Mia Kirshner), den andra är Leland ”Lee” Blanchard i Aaron Eckharts skepnad.

Scarlett Johansson är femme fatale ut i fingerspetsarna som Blanchards ”flickvän” (det är en relation som för mig som inte läst boken är MYCKET underlig) och Hilary Swank är filmens brunetta motsvarighet men jag har så outsägligt svårt att se henne som ”snygg kvinna”. För mig ser hon mest ut som en talesman för transpersoner och det är definitivt inte det regissören Brian de Palma menat med att casta henne.

Det som gör filmen extra intressant är vetskapen om att mordet på skådespelerskan Elizabeth Short är ett autentiskt – och fortfarande olöst – mordfall. Det som sen lägger sordin på åtminstone min intresseklubb är att filmen är så snygg att den blir tråkig. Tänk dig att gå på dejt med en lobotomerad fotomodell. Jättehäftigt hela förrätten igenom, asballt att kolla in dom perfekta dragen, den oblekta men ändå kritvita tandraden, den utsökta näsan, ögonfransarna. När varmrätten kommer in försöker du febrilt hitta beviset av ett mjäll på kragen, nåt översminkat ärr, en finne (eller pormask, vad som helst) som verkar vilja gro på fel ställe och till desserten vill du bara skrika ”Berätta nåt av värde, ge mig nåt att bita i, säg nåt kul för helvete!”

Precis så känner jag med den här filmen. Jag vill skaka om den, jag vill få dom sista bitarna att falla på plats, jag vill liksom krysta fram kärnan av filmen, den som jag tycker Brian de Palma lattjar bort i all den beige-grå färgskalan som han så ypperligt behärskar men som ääääär så trist i längden.

Ingen av skådisarna klampar helt i klaveret men ingen håller heller bruklig hög standard. Josh Harnett har jag aldrig några direkta förväntningar på och blir således varken glad eller besviken men resten av gänget gör det dom ska och bristerna kan jag inte skylla dom på, snarare är det ett manus som saknar både själ, hjärta, finess och godkänt slut.