Kategori: 2007

Publicerat

JANE AUSTEN BOOK CLUB

Jag hade en alldeles tom och ledig kväll härom veckan och ville verkligen inte slösa bort den på skit. Så med Apple-TV-kontrollen i ena handen och inte den minsta aning om vilken film jag ville se bestämde jag mig för att införa en treminutersregel. Filmen jag klickar igång får tre minuter på sig att fånga mitt intresse, händer ingenting är det byebye, klick, stopp och på´t igen med nästa film som verkar det minsta intressant.

Fyra filmer fick se sig bortklickade innan jag hamnade på Jane Austen Book Club, en film som jag fram tills nu egentligen aldrig trott ”var nåt för mig”. Såhär efteråt kan jag känna….”varför inte då då?” Varför skulle jag inte tycka om en charmig och smart film som handlar om helt vanliga kvinnor, deras vanliga problem (med män) och Jane Austens böcker?

Nej precis, varför skulle jag inte gilla den här filmen? Hur kan man INTE gilla den? Sex Jane Austen-böcker skall diskuteras i en bokklubb som är skapad för att ett gäng ledsna, ensamma och mer eller mindre dysfunktionella kvinnor ska få något vettigt att prata om tillsammans. Den enda mannen i sällskapet, den alltid cyklande Grigg (Hugh Dancy) jämförde Fanny Price och Edmund i Mansfield Park med Luke och Leia i Rymdimperiet slår tillbaka och det var kanske det mest krääääjsy som hände i filmen, i alla fall om man ska mäta ögonglobernas storlek på kvinnorna i rummet.

Maria Bello, Amy Brenneman, Kathy Baker, Emily Blunt och Maggie Grace är perfekt castade som bokklubbsgänget och jag skulle gärna hänga med dom längre än filmens speltid. Det var jättetrevligt.

Publicerat

JUNO

Trots att jag sett den här filmen tre gånger sedan jag startade bloggen för snart åtta år sedan så har jag inte skrivit om den.  Inte förrän nu. Vissa filmer hamnar liksom mellan stolarna fast dom inte förtjänar att vara där och skriver jag inte om filmen direkt är det inte alltid jag minns att jag ska göra det. Det kommer ju nya filmer hela tiden, filmer som känns viktigare att skriva om även om dom är sämre. Weird det där.

Juno är en alldeles fantastisk liten film, en PÄRLA helt klart. Ellen Page spelar Juno, den unga tjejen som plötsligt blir gravid och som bestämmer sig för att adoptera bort barnet till ett par som desperat vill bli föräldrar. Hon kommer nära den blivande pappan (Jason Bateman) och hans fru (Jennifer Garner). Pojkvännen Paulie Bleeker (Michael Cera) har inte mycket att säga till om.

Junos föräldrar spelas av Allinso Janney och J.K Simmons och du ser ju, finns det NÅT att INTE gilla med den här filmen. Rollistan är som en våt dröm och DESSUTOM är det Jason Reitman som regisserat hela tjottaballongen, Jason Reitman som strax innan Juno regisserade Thank you for smoking och strax efter Up in the air. Kanonfilmer alla tre!

Det här är en perfekt film att se en regnig hösteftermiddag om du av någon anledning är hemma, hängig och eländig och vill se nåt mysigt, välgjort, lagom lättsamt och BRA.

 

Publicerat

THE SAVAGES

Klockan klämtar allt mer obönhörligt i takt med att dom osedda Philip Seymour Hoffman-filmerna blir allt färre men jag kan inte låta bli. Jag vill ju se dom och då finns det ingen annan lösning. Jag får sluta se problemet som ett problem och istället se det som en möjlighet att kunna börja om igen. Men det är en stund dit, jag tar tjuren vid hornen när jag kommit fram till spiltan.

The Savages är en film från 2007, skriven och regisserad av Tamara Jenkins (som jag trots idogt googlande inte vet om hon är släkt med Patty Jenkins eller inte). Hon belönades med en Oscarsnominering för Bästa originalmanus och filmens kvinnliga huvudrollsinnehavare, Laura Linney, blev också nominerad. Linney fick dock se sig slagen av Marion Cotillard som Edith Piaf och Jenkins av Diablo Cody för Juno.

Den här filmen handlar om två syskon, Wendy (Linney) och Jon (Philip Seymour Hoffman), som tvingas ta hand om sin demente pappa, en pappa som i hela deras vuxna liv varit frånvarande och i deras barndom varit fysiskt våldsam. Pappan var i många år gift med en kvinna och allt dom ägde och hade var hennes privata egendom. När hon sedan dog hade maken – pappa Savage – ingenstans att ta vägen och barnens goda vilja och samvete fick hålla honom under armarna.

Wendy vantrivs på sitt jobb och drömmer om ett liv som pjäsförfattare, Jon är universitetsprofessor, undervisar i teater och skriver en bok om Bertolt Brecht. Wendy har ett KK-förhållande med en gift man och Jon vågar inte binda sig med sin polska flickvän vars uppehållstillstånd nu gått ut och hon måste åka tillbaka till Polen. Ett giftermål hade räddat situationen men Jon backar. Det är tydligt att nära relationer inte är nåt som dessa syskon är direkt bekväma med.

Det finns ingenting med den här filmen som jag inte gillar. Skådespelarna är förstklassiga, men vem är förvånad? Inte jag i alla fall. Laura Linney gör mig aldrig besviken och Philip Seymour Hoffman passar som handen i handsken i små indiedraman som denna. Han är dock inte riktigt lika lodig här som han brukar vara.

Ett filmtips i höstmörkret till alla som kämpar på med än det ena än det andra.

Publicerat

MISTER LONELY

Michael Jackson-imitatören (Diego Luna) befinner sig i Paris för att försöka försörja sig på stadens gator. Det går sådär. Han pratar inte franska och har svårt att träffa vänner. Han känner sig helt enkelt väldigt ensam.

Hans ”agent” Renard (spelas av Holy Motors-regissören Leos Carax) är den ende Michael egentligen pratar med, förutom gamlingarna på ålderdomshemmet som han uppträder för, på knackig engelska, som ingen av åldringarna förstår.

Så dyker Marilyn Monroe (Samantha Morton) upp. Hon är gift med Charlie Chaplin (Denis Lavant, ja precis, han från Holy Motors och Tokyo!) och tillsammans har dom en dotter, Shirley Temple (Esme Creed-Miles). Den lilla udda familjen bor på ett ”retreat” i Skottland och Michael följer med dit. Det visar sig vara fler imitatörer under samma tak, Abraham Lincoln springer omkring där och Sammy Davis Jr, Madonna och James Dean.

Michael försöker finna sig tillrätta i den här situationen samtidigt som Marilyn inte mår så värst bra.

Att Harmony Korine är en speciell manusförfattare och regissör kan nog alla som sett någon av hans filmer skriva under på. Spring Breakers, Kids och Gummo är inga mainstreamfilmer direkt och Mister Lonely är inget undantag. Visuellt är den här filmen stundtals otroligt snygg (kolla bara första fem minuterna!) samtidigt som vissa delar av filmen är så überpretentiösa att det kliar i hela kroppen på mig.

Diego Luna spelar Michael Jackson med en bräcklig utstrålning, känslig som ett frasigt höstlöv. Jag blir nästan lite…nervös. Alltså på ett jobbigt sätt. Känslan av att se Mister Lonely är mer att det var ett arbete än rent tidsfördriv och den eftersmaken är sällan ett plus när det kommer till filmtittande.

Publicerat

Skräckfilmsveckan: DEAD SILENCE


James Wan. Cool kille. Begåvad. Han blev stor 2004 när han gjorde en långfilm av sin kortfilm Saw och man såg aldrig ett helkaklat rum, en såg och en fotled på samma sätt igen. Det tog tre år innan han regisserade en långfilm igen och då slog han till med två, Death Sentence (som han ”bara” regisserade) och dagens film Dead Silence som både regisserat samt skrivit manus till tillsammans med sin Saw-parhäst Leigh Whannell.

Det känns som att kombinationen av dessa två män inte kan bli annat än en funktionell skräckfilm. Visst finns det lite barnsjukdomar  i filmen som man inte ser i nyare Wan-filmer (typ Conjuring-filmerna och Insidious), typ överanvändning av hög musik i samband med hoppiga inzoomningar, men jämför jag med sååååå mycket annat som jag ser i denna genre så är lägstanivån väldigt hög när James Wan är inblandad.

Som så många gånger förut är det en docka inblandad i storyn och denna gång är det en buktalardocka. Värsta sortens docka om du frågar mig, fy fan alltså, läbbiga grejer. Legenden om buktalaren Mary Shaw säger att hon förlorade rösten och det är något Jamie (Ryan Kwanten) fått sig berättat som en saga när han var liten och nu plötsligt minns igen när han är vuxen och hans fru blivit brutalt mördad. Av en docka. Som låg inslagen i en låda. Som en present. Utanför dörren.

Nåt som slår mig med alla dessa dockor i skräckfilm är VARFÖR dockorna prompt ska behandlas som vore dom barn eller husdjur? Dom ska bäddas ner i sängar, sitta i fåtöljer med en skön kudde bakom ryggen och framförallt ska dom befinna sig i samma rum som dom boende – hela tiden. Varför i hela friden då? Varför måste man ha en docka så nära sig hela tiden? Absurt. Ja, nästan lite sjukt. Överlag finner jag folk som samlar på dockor med ansikten i porslin eller hårdplast rätt otäcka. Eller så har jag helt enkelt sett alldeles för mycket skräckfilm. Så kan det va.

Men trots – eller tack vare – att jag sett så mycket skräckfilm så känner jag tämligen direkt om en skräckis ”funkar” eller inte. Och Dead Silence funkar. Se den med fördel en mörk regnig natt. Ensam. Eller uppkurad med nån i soffan, det går också bra. Men för maximal skräcknjutning bör man nog se den ensam. Med hörlurar. Det är sen gammalt.

Idag skriver Filmitch om The Sentinel och Sofia tar en liten välbehövlig paus.

Publicerat

DAVID WINGO-TISDAG: SNOW ANGELS

Nu är han tillbaka, killen med dom ledsna ögonen från filmen Gentlemen Broncos som jag skrev om härom veckan. Michael Angarano heter han och här spelar han Arthur Parkinson, en ung kille som jobbar extra på en liten restaurang där även Annie (Kate Beckinsale) jobbar. Annie brukade vara barnvakt åt Arthur när han var liten och är gift med Glenn (Sam Rockwell) men dom är separerade just nu och tillsammans har dom en liten dotter.

Den här lilla filmen kretsar kring Artur, Annie och Glenn och utspelar sig i en typisk amerikansk småstad med skitig snö och ”vanligt fölk”. Som en melankolisk matta över hela berättelsen ligger David Wingos fina fina score och här får hans musik verkligen komma till sin rätt.

Såna här på ytan anspråkslösa små filmer kan verkligen tilltala mig ibland och den här spelade på alla mina strängar.

Publicerat

EN UNG JANE AUSTEN

Jane Austen (Anne Hathaway) vill inte gifta sig med vem som helst, hon vill vara kär, hon tror helt enkelt på kärleken. Dom unga kavaljererna i grannskapet är inte direkt ett under av utstrålning och även om dom skulle vara bra kap sett till materiell lycka är det nåt som fattas för Jane. ”Det”, kanske.

Tom Lefroy (James McAvoy) är lite av en levnadsglad drönare men han måste skärpa sig för att ha en chans att få ärva sin morbror (?) som jobbar som domare. Pengar är återigen det viktiga. Utan pengar har han ingen chans att ta sig framåt i livet – eller ens kunna fria till nån fager dam framöver. Vem vill gifta sig med en man utan stålars liksom?

Det här är alltså en film som berättar historien om författaren Jane Austens liv som ung, baserat på brev hon själv skrivit. Hon har en skön självdistans och en trivsam humor som hon alltså inte bara klarat av att förmedla i sina böcker utan alltså även om sig själv. Julian Jarrold har fått till en mysig film som inte gör en fluga förnär, 120 minuter bara flög fram och trots att filmen inte enbart går i dur så känns den lättsmält.

Hade jag inte hittat den på Neflix hade jag sannolikt inte fått rumpan ur vagnen och någonsin sett den men nu är det gjort och det gick ju finfint. Anne Hathaway är som klippt och skuren i rollen som Jane men det kan knappast ha förvånat en enda människa på jorden?

Publicerat

THE NUMBER 23

Det latinska alfabetet har 23 bokstäver. Människan har 23 kromosompar. Shakespeare föddes och dog den 23 april. Titanic förliste 15 april 1912. 1+5+4+1+9+1+2 = 23. Caesar mördades med 23 knivhugg. Mayafolket trodde att jorden skulle gå under 23 december 2012.

Det går att hitta nummer 23 i det mesta – faktiskt – om man letar och det gör Walter Sparrow (Jim Carrey). Hans fru (Virginia Madsen)  hittar en bok som heter The Number 23 i en bokaffär och börjar läsa den. Walter gör detsamma, läser den alltså och ju längre in i boken han kommer desto mer säker blir han på att boken handlar om honom själv. Han blir fixerad vid nummer 23 och snart kretsar det mesta i hans liv kring boken, det numret och letandet efter författaren till boken.

När jag ser filmen känns det som att den är uppdelad i två delar. Första halvan är otroligt bra, alltså OTROLIGT bra. Jag sitter som på nålar och märker hur jag börjar tänka i siffror själv (jag som inte tycker siffror är så värst spännande normalt sett). Jim Carrey är perfekt i rollen som Walter som sakta men säkert blir mer och mer indragen i detta numeriska mörker och Virginia Madsen är stabil som alltid.

I början av andra halvan händer något som förändrar berättelsen åt ett speciellt håll och då tappar den mig en smula. Inte så mycket att filmen känns dålig eller tråkig, den blir bara…nåt annat och då får jag även känslan av ett visst överspel hos Herr Carrey.

Det är svårt att ge betyg när eftersmaken är så pass spretig men självklart blir filmen som helhet godkänt – med 23 plus i kanten.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: UTMANA DIN SMAK

I september 2013 hände något extraordinärt i filmbloggosfären. Tretton filmbloggare fick i uppgift att utmana en utvald kollega med en film denne inte hade sett och som låg utanför dennes normala bekvämlighetszon och jag tror faktiskt aldrig det varit roligare att vara en del av Filmspanarna än just den dagen. Otroliga texter, så mycket klurighet och fiffighet och alla hade verkligen ansträngt sig till det yttersta när det gäller att hitta rätt utmanarfilm.

Idag är det filmbloggarnas julafton igen då det återigen är dags för Utmana din smak-temat. Så himla härligt! Den här gången är vi hela femton bloggare som sett och skrivit om filmer vi inte själva har valt och den filmbloggare som fick mitt namn på lotten var Steffo från Flmr filmblogg. Min utmaning löd såhär:

Tänkte att du skulle ta och kolla in den ytterst charmiga och ytliga ”FÖRTROLLAD” (Enchanted) från 2007. Hoppas du inte sett den. Inte vad jag kan se från din blogg iaf. En riktig rejäl smetig produkt från Disney…som dock charmade brallan av mig när jag såg den! För nånstans bakom glittret döljer sig lite skön självironi och vuxenhumor. Skulle vara kul att se om du känner samma sak eller bara tycker att jag är full med B-S!

Hahaha! Är du telepatisk Steffo?

När Fripps filmrevyer-Henke skrev så fint om den här filmen för nåt år sedan trodde jag faktiskt att jag sett den. Jag blev sugen på att se om den men gav upp redan efter tio minuter. Antingen hade jag sett den och glömt allt eller så hade jag blandat ihop den med nån annan film. Hur som helst tyckte jag den var dötrist och jag stängde av. Nån månad senare hade Steffo sett filmen och skrev något minst lika lyriskt om den och jag var på´t igen. Började titta på filmen – somnade. Började om igen – somnade igen. Snark alltså, det gick bara inte.

Så visst är det en utmaning att nu ”tvingas” se filmen, en utmaning långt mycket större än Steffo kanske trodde när han valde filmen till mig.

Så nu gjorde jag som så, jag hyrde filmen på I-tunes för att kicka mig själv i baken. Med blott 48 timmars hyrtid måste det bli av. Det är en mysig eftermiddag när jag bullar upp med kaffe och lussebulle i soffan, fluffar till kuddarna, tänder ljus. Sätter igång filmen, fikar klart och är det inte jätteskönt att luta sig lite? Vila den trötta kroppen bara litegrann? Kanske lägga sig i soffan till och med, kanske stoppa om sig med den mjuka filten?

MENFÖRHELVETEVADÄRDETFÖRMUSIIIIIIK?

Jag vaknar till. Dreggel i mungipan och snustorra linser i ögonen. Har jag någonsin varit med om maken till jobbigt bakgrundsljud till en powernap? Musiken är hemsk, HEMSK är vad den är. Högt och knepigt, oljud rent utav. Men har jag sovit? Hur länge? HELA FILMEN? Det här är vansinne, vad gör denna film med mig egentligen, är den förtrollad, kastar den sömngrus i mina ögon och sjunger vaggvisor jag inte hör eller vad händer?

Men jag är inte den som är den. Utsövd och envis som en hemlös bäver sätter jag mig upp i soffan igen och startar om filmen. Nu jävlar ska filmen bli sedd!

Filmen börjar och slutar animerad, det kan man tycka vad man vill om men det är det som är själva grejen med filmen. Den animerade prinsessan som kommer till nutidens New York och blir verklig och levande, kulturkrockarna som sker mellan dessa två världar. Amy Adams spelar den verkliga prinsessan Giselle, Patrick Dempsey hennes amerikanska kärleksintresse Robert och James Marsden är Giselles prins-fästman som kommer till verkligheten även han.

Amy Adams är charmig som fan i den här filmen, det hade varit superlätt för henne att spela över och göra Giselle till en hyperaktiv disneyprinsessa. Jaha. Var det just det hon gjorde? Haha. ja precis. Men det gör inget, hon är gullig, hon är bra. Patrick Dempsey är återhållsam, manlig och funkar i sin roll, han gör det han ska och inte så mycket mer än så.

Det finns en scen i filmen, en musikalscen som utspelar sig i en park, den spolade jag tillbaka till och såg om några gånger, den tyckte jag väldans mycket om. Sen tyckte jag om scenen när det går upp för Giselle att nutidsmänniskor skiljer sig och att det är ”för evigt”.

Jag kan förstå att många tycker om Förtrollad, att många kanske till och med blir förtrollade av den. Jag är tyvärr inte en av dom. Det blir liksom för mycket av allt, som att äta strösocker ur tvåkilospåse med sked. Men jag vill tacka Steffo så jättemycket för en första klassens utmaning, det var ett bra och smart val av film, helt rätt för just mig.

 


.

Det bästa med detta inlägg är att det kommer mer, det kommer fler, det kommer mååånga fler idag. Klicka dig vidare in på mina filmspanarvänners bloggar för att se vilka filmer dom utmanats att se. Sååå spännande!

Absurd Cinema

Filmitch

Filmmedia

Flmr

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den (blogg)

Har du inte sett den (pod) (dyker upp lite senare)

Joel Burman

Jojjenito

Movies-Noir – som utmanades av mig

Rörliga bilder och tryckta ord

The Nerd Bird

The Velvet Café

Publicerat

Skräckfilmsvecka: OND ANING

Det är klart att hjärtat slår lite fortare när jag helt oförhappandes hittar en rysare på Viaplay som verkar riktigt bra och dels ser att den har min favvo Sandra Bullock i huvudrollen. Jag blir nästan lite…lycklig.

Linda (Bullock) och Jim (Julian McMahon, plastikkirurgen Christian Troy i Nip/Tuck) är gifta och rätt lyckliga tillsammans. Har även dom hittat en osedd rysare på Viaplay måntro? Skämt åsido. Jim åker till jobbet som vilken dag som helst, Linda är hemma. Det ringer på dörren och där står en polis. Jim har omkommit i en trafikolycka och Lindas liv rämnar totalt. Hon vet inte hur hon ska kunna berätta detta för dom två döttrarna men på kvällen lyckas hon till slut få fram att deras pappa är död.

Morgonen därpå vaknar Linda. Mardrömmen är kvar, hennes älskade Jim är död. Hon går nedför trappan och in i köket, hör dom hemtrevliga ljuden av en kär make som dricker morgonkaffe bara för att se Jim sitta vid köksbordet drickandes sitt kaffe – livs levande!

Allting är precis som vanligt, dagen går, ingen utom Linda verkar veta att Jim varit död. Hon lägger sig på kvällen och vaknar upp morgonen efter, går nedför trappan och möts av svartklädda släktingar. Det är dags att begrava Jim.

Ond aning är en psykologisk rysarskräckthriller med en Sandra Bullock som är otroligt bra på att spela ledsen, rädd och trasig. Peter Stormare kliver in och spelar läkare och är sådär ruggig som bara Peter Stormare kan vara. Ordinär och creepy på en och samma gång.

En klart sevärd liten film för alla som tycker det läskigaste som finns är att inte ha kontroll över sitt eget liv och sin egen hjärna.

Filmitch har inte kollat in Sandra Bullock idag men väl en annan lämplig film för temat: The Houses october built.

Publicerat

DEATH SENTENCE

Regissören James Wan känns som en gammal god vän efter att nyligen ha sett Saw-filmerna (även om han bara regisserade ettan vilket i sin tur inte är så ”bara”). Det var å andra sidan inte alltför länge sedan jag såg Insidious, Insidious 2 och The Conjuring. Han är en spännande regissör helt klart. Duktig. Effektiv. Smart.

När jag skulle göra min topplista för 2007 dök Death Sentence upp som en osedd film, kanske en joker, nåt jag missat och borde se innan listan gjordes klar. James Wan regisserade, filmen gjordes tre år efter Saw och det var en hämndrulle med Kevin Bacon i huvudrollen. Det kändes som det kunde bli ganska bra och det tycker jag det blev. Ganska bra.

Det här med föräldrar som försöker fungera/överleva när deras barn dött är en tacksam utgångspunkt i ett filmmanus. Det är lätt att känna igen sig och det är lätt att bli känslomässigt engagerad men precis som att jag ofta kan bli irriterad när det slängs in en gullig hund i manus (för att få ett åååååååååå från publiken) så kan jag reta mig på hur enkelt till synes väl fungerande fäder blir till mördarmaskiner på film. Allt som krävs är sorg, frustration och hämndbegär sen går reptilhjärnan i spinn som om det inte fanns en morgondag.

Death sentence har många svaga delar men filmens starkare scener gör att jag ser mellan fingrarna mer än jag kanske borde. Kevin Bacon är bra som pappan, sonen Lukas spelad av Jordan Garrett är suverän och Aisha Tyler som Detective Wallis skulle jag vilja ha som bästis.

Scenerna i parkeringshuset, den gråtande Lukas, familjen på vardagsrumsmattan och en ledsen pappa på sjukhuset har bitit sig fast men resten av filmen är ack så lökig tyvärr. Och Kelly Preston och John Goodman är dunderlökar i sammanhanget.

Sofia , Christian och Addepladde har också sett filmen.

Publicerat

TROPA DE ELITE

Men det var väl själva FAAAA-AAAAN vad det satt långt inne att se den här filmen.

Trots att jag fick en redig och välbehövlig spark i rumpan av Sofia när hon föreslog att vi båda skulle slå slag i saken och se Tropa de Elite så har jag nog aldrig förr hittat på så många bortförklaringar inför mig själv för att slippa se en film. Ska jag inte gå en promenad och plocka vitsippor istället? Ska jag inte deklarera lite? Ska jag inte frosta av frysen istället, jo det verkar kul. Ska jag inte börja träna inför en framtida Vätternrunda? Ska jag inte se en film med hajar som simmar i snö istället? Eller nåt med fyra gubbar som åker till Las Vegas?

Tropa de Elite är en såndär ”måstefilm” att se, det är en film som ”alla” hyllar, en film som är med på mängder av årsbästalistor från 2007. Jag har haft den på min radar länge men alltid hittat någon annan film som känns mer intressant att se. Det är konstigt hur en del filmer liksom ”fastnar i vinkelvolten” och inte kan ta sig ur den av egen maskin. Ofta har det ingenting med bristande kvalitet att göra eller att den inte känns intressant, det bara blir så.

BOPE (Batalhão de Operações Policiais Especiais) är en elitgrupp inom militärpolisen i Rio de Janeiro. Nascimento (Wagner Moura) är kapten över dessa specialpoliser men med en gravid flickvän hemma är han inte längre hårdhudad nog för sitt uppdrag. Han känner att han behöver hitta en ersättare och ger sina bardomsvänner Neto och Matias (Caio Junqueira och André Ramiro) chansen. Nascimento är medveten om att ingen av dom är perfekt för jobbet, helst hade han velat ha en klon av dom båda, den enes intellekt och den andres hjärta men supermänniskor existerar bara i fiktiva världar, vilket man även skulle kunna säga om hederliga knarkpoliser.

Korruption, sönderstressade poliser som sett för mycket skit, överfulla samveten, beväpnade män utan spärrar, ja män står för hundra procent av allt helvete i den här filmen. Dom få kvinnor som är med är andningshål, dom sitter på en imaginär pidestal och symboliserar nån form av godhet, trygghet och lugn.

Nu när filmen är sedd känner jag en glädje över att den är just det – sedd. Jag tyckte den var bra, väldigt välgjord, ibland fick jag nästan en dokumentär känsla. Sista halvtimmen är ohyggligt stark. Filmen är också väldigt tuff, sådär på ett machosätt som jag inte tycker känns så väldigt…i brist på bättre ord….fräscht. Så med risk för att få på tafsen så undrar jag om inte Tropa de Elite är urtypen av en film som tilltalar män mer än kvinnor?

Nu kan det vara som så att jag får äta upp min sista mening på direkten. Klicka här för att läsa vad Sofia tyckte om filmen. Hon  kanske gillar den jättemycket?

Publicerat

Veckans Cruz: THE GOOD NIGHT

Gary Shaller (Martin Freeman) skriver musik och drömmer om att få in en fot i filmmusikbranschen. Än så länge är det mest jinglar och det är kanske inte helt….givande.

Garys polare Paul (Simon Pegg) har lite mer räkmacka i livet och Gary börjar känna sig så smått avundsjuk. Åren går och han vill komma nånstans i livet, det liksom bara lunkar på och känslorna mellan honom och frun Dora (Gwyneth Paltrow) är väl kanske inte jättepassionerade längre (för att uttrycka det diplomatiskt).

Gary börjar drömma. Han drömmer härliga men konstiga drömmar om en mörk skönhet som heter Anna (Penelope Cruz) och som kommunicerar utan att prata. Gary hör var hon säger och förstår vad hon menar men hon är helt tyst, hon bara ler.

Han försöker på nåt sätt komma vidare i sin åldersnoja/livskris och söker upp en drömtydare (Danny DeVito) men Anna fortsätter dyka upp i hans undermedvetna, naken, påklädd, förförande, vis, omtänksam. Allt som Dora inte är. Everything you need to make it great is in you, viskar Anna i hans öra och han försöker lyssna men vill inte förstå. Annas röst är Doras men det hör han inte.

Filmen är skriven och regisserad av Gwyneths yngre bror Jake Paltrow (är han inte otäckt lik Gwyneths äkta man Coldplay-Chris Martin?) och manuset är bitvis briljant. Bland annat finns en scen när Michael Gambon sitter i en fåtölj och berättar en anekdot, en liten kort scen men helt briljant. Annars är det svårt att utläsa om filmen är riktigt bra eller om det är alla sköna skådisar som gör filmen bra men å andra sidan har bra skådespelarprestationer räddat mer mediokra filmer än denna så why not?

The Good Night är Jake Paltrows första film och i år, sju år efter denna, kommer hans andra – Young Ones. Och nästa måndag kommer en ny film med Penelope Cruz.

Publicerat

BREACH

Robert Hanssen. 56 år. FBI-agent. Make. Pappa. Spion.

Eric O´Neill. Kanske 30. Gift. Vill bli agent.

Breach är en film baserad på spelet mellan Robert Hanssen (Chris Cooper) som eventuellt läcker information till Ryssland och hans sekreterare Eric O´Neill (Ryan Philippe) som även var infiltratör och jobbade åt byråchefen Kate Burroughs (Laura Linney) för att – om möjligt – hitta vattentäta bevis för Hanssens troliga spionverksamhet.

Jag har alltid ganska höga förväntningar när jag ska se filmer som denna. Det är det här med thriller som spökar. Jag önskar mig alltid härligt konspiratoriska politiska thrillers med nån skön twist på slutet men såna filmer växer inte på träd. Jag tycker dock att även medelmåttiga filmer i denna genre oftast är sevärda och Breach är inget undantag.  Den är sevärd, den är välspelad, Chris Cooper, Ryan Philippe och Laura Linney kan inte göra mig besviken. Filmen är lite lagom spännande OCH den är – ta-daaaaam –  baserad på verkliga händelser.

Robert Hansson har alltså funnits i verkligen och bara en enkel googling bort kan man läsa om fallet på FBI´s egen hemsida. Filmen är okej men FBI-texten är intressantare och slutscenen i hissen är något att minnas för resten av livet. Chris Cooper är helt enkelt inte en kille man jävlas med.

Fy fan.

Slutscenen.

Burr.

Publicerat

HÅRDA BUD

På tåget på väg ner mot Malmö Filmdagar satt jag och Henke och pratade film (nähä?). Hux flux satt jag och fipplade på telefonen, klickade mig in på Discshop och beställde Hårda Bud på DVD. Jag minns inte riktigt varför, jag minns inte vad vi pratade om och/eller i vilket sammanhang just den här filmen var aktuell men efter att ha sett den kan jag gissa att vi pratade om Movie 43. Kan det ha varit så, Henke?

Hur som helst, Hårda bud är en film vars svenska titel åsyftar dom stentavlor på vilket tio Guds bud står skrivna. Originaltiteln The Ten syftar på samma budord, dom som enligt Andra Mosebok är:

1. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. 2. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn. 3. Tänk på sabbatsdagen, så att du helgar den. 4. Hedra din far och din mor. 5. Du skall inte dräpa. 6. Du skall inte begå äktenskapsbrott.7. Du skall inte stjäla. 8. Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa. 9. Du skall inte ha begär till din nästas hus. 10. Du skall inte ha begär till din nästas hustru, inte heller hans tjänare eller hans tjänarinna, inte heller hans oxe eller hans åsna, eller något annat som tillhör honom.

Jag kan tycka att det är rätt vettigt alltihop (utom kanske oxe och åsna-prylen i punkt 10) även om jag skulle vilja lägga till ett par. *

Hårda Bud är alltså en episodfilm där varje budord har fått sig en liten mer eller mindre finurlig snutt. Jag kan inte låta bli att tänka på hur SABLARNS bra Movie 43 är i jämförelse. Nu kom den här 2007, men ändå. Den här filmen är så light, så utspädd, så räddhågsen, så snäll jämfört med Movie 43 att jag kanske aldrig mer vill se någon annan komisk episodfilm än just Movie 43. Men är det då Hårda Bud som är dålig eller är det jag som är sjukligt betuttad i Movie 43. Självklart är det det sistnämnda. Jag charmades totalt av det gränslösa i Movie 43, vilket även Hårda Bud hade kunnat stoltsera med om dom bara vågat. Liev Schreiber är till och med med här med! Många med blev det.

Paul Rudd är med för lite, Famke Janssen ganska lagom, Dianne Wiest snackas det mest om, Winona Ryder är over-the-top och Jessica Alba är…*gäääsp*….Jessica Alba.

* Mina tillägg till budorden. 11. Du bilskola lära dig rondellkörning 12. Du skall icke tugga med öppen mun 13. Du skall lära dig att hedra dig själv ty du är okej precis som du är 14. Du skall tänka på sopberget och bör inte köpa en massa krafs du ändå inte behöver 15. Lär dig punkt 13 så klarar du av en hel massa andra punkter samt resten av livet utan att få axelspänningshuvudvärk, magsår och totalt onödiga komplex.