Kategori: 2007

Publicerat

Måndagar med Matt: THE BOURNE ULTIMATUM

The Bourne Ultimatum börjar på samma sätt som The Bourne Identity och The Bourne Supremacy. Det känns som om filmerna är gjorda att ses på det sättet jag nu gjorde: direkt efter varandra.

Känslan av att se en påkostad TV-serie är påtaglig, det är till och med samma grafik både i för- som eftertexter och trots att jag inte har det minsta tråkigt är det svårt att förstå att filmen hade en budget på 110 000 000 dollar och att den i november 2007 – bara några månader efter premiären – spelat in 227 137 090 dollar. Undrar vad summan är uppe i nu? Det är inte konstigt att franchisen fortsatte trots att Matt Damon tackade nej (The Bourne Legacy).

Om jag inte hade kastat mina två hyllmeter gröna svindyra inbundna uppslagsböcker hade jag kunnat få användning av dom just idag. Jag hade kunnat sätta mig i skräddarställning på golvet, sträckt mig efter bandet med bokstaven K på ryggen, låtit musklerna i armen samarbeta för att orka lyfta denna bok, tung som en skivstång utan vikter. Jag bläddrar fram till KLANTIG KLIPPNING och sedär, där ser jag texten:

Det som till viss del började redan 2005 med The Bourne Supremacy fick sin kulmen 2007 med The Bourne Ultimatum. Klipptekniken som i folkmun brukar kallas klantig är ett effektivt sätt att hålla nere produktionskostnaderna då actionscener kan effektiviseras och klippas ihop på så sätt att publiken inte ser vad som händer. Ej att förväxlas med nonchalans eller nedvärdering.

Det är uppenbart att The Bourne Ultimatum är nån form av favvofilm för skaparna av dom senaste Bond-filmerna. Ibland känns det som att det kopierats scener rätt av. Som parkourprylen, väldigt lik den i Casino Royale men även färgskalan, sen sandiga känslan känns igen både i Casino Royale och Skyfall.

Matt Damon har växt i actionsnubbeskjortan och är bra krallig under flanellskjortan men den där ”vanlig kille-looken” kan han aldrig träna bort – och jag gillar det. Jag gillar att Matt Damon är Matt Damon oavsett vem han spelar, precis som Hugh Grant är Hugh Grant. Fast i Hugh Grants fall så är rollbehärskningen aningens snävare. Jag har mycket svårt att se honom uppumpad i Elysium-size med metallskrot inopererad in övre nackkotan men å andra sidan var jag skeptisk till att Matt Damon fixa det också. Fast det gjorde han. Matt Damon fixar det mesta – utom att göra The Bourne Ultimatum till en godkänd film för undertecknad, surkartet.

Publicerat

THEN SHE FOUND ME

Helen Hunt regisserar sig själv i huvudrollen. Hon är April, en medelålders kvinna med stor längtan efter ett eget barn och lika stor motvilja att adoptera. Hon är adopterad själv och har sett sin mammas blickar, känslan av att mamman jämfört April med den biologiske sonen och att sonen alltid varit den mest älskade.

April är gift med Ben (Matthew Broderick), en ytterst blek snubbe och urtypen av ett förväxt barn. Colin Firth spelar Frank, en lite tufsig pappa bränd av kärlek och man vill bara gifta sig med honom och Bette Midler är Aprils riktiga mamma som letar upp henne på äldre dar.

Alltså. Jag vet inte. Är det här en bra film egentligen? Det som är bra är att alla inblandade är mänskliga, ingen är perfekt, ingen är hjälte eller hjältinna, alla har sina specifika orsaker att bete sig som dom gör. Jag behöver inte förstå deras agerande, jag behöver bara acceptera och det är nog där skon klämmer för mig.

Then she found me är en film som har en hel del av ”verklig” stämpel över sig. Det är inte en saga, inte fiction på något vis och när vissa karaktärer beter sig som seriefigurer så blir det lite konstigt faktiskt.

Colin Firth är – föga förvånande – anledningen till att jag valde att se filmen och han gör mig sällan (aldrig) besviken. Suck. Tyvärr finns det alldeles för få Colin Firths i verkligheten. Helen Hunt är Helen Hunt. Hon spelar samma Helen Hunt som hon alltid spelar, en roll som ibland funkar alldeles ypperligt och ibland funkar sisådär. Här är det det sistnämnda.

Filmen ligger i en vågskål mellan betyg 2 och 3 men just idag väljer jag att hellre fria än fälla. Men det är banne mig ingen stark trea.

Publicerat

SHOTGUN STORIES

Det var lättare än jag trodde att hitta den saknade Jeff Nichols-pusselbiten i mitt sedda-filmer-bibliotek. Det var ju bara att netflixa lite.

Shotgun stories (2007) kom alltså först, före Take Shelter (2011) och Mud (2013). Jeff Nichols har skrivit manus och regisserat alla tre och trots att jag inte sett filmerna i ”rätt” ordning så är det lätt att känna känslan från Shotgun stories i dom andra två filmerna, dock utan minsta likhet i själva historierna. Det är långsamt berättat, vackert filmat och – i den här filmen – ganska fula människor. Fula både till utseende och sätt. Inskränkta människor, långsinta, obehagliga och precis som i dom andra filmerna känner jag instinktivt redan från början att det här kan inte sluta bra.

Michael Shannon spelar huvudrollen, en i raden av karaktärer i filmen som bär efternamnet Hayes. Jag uppfattar aldrig nåt förnamn på honom och efter en titt på Imdb ser jag att han där benämns som ”Son Hayes”, icke att förväxla med ”Kid Hayes” eller ”Boy Hayes”. Kanske är det oviktigt med ett förnamn, det är trots allt efternamnet, släktskapet med varandra som är filmens kärna.

En far dör, en far med två familjer. Barn han skaffade med första frun och barn han skaffade med den andre. En exfru och en fru. Äldre barn som hatar sin pappa för allt dom fått höra via sin mor, yngre barn som inte förstår nånting alls mer än att Hayes uppförande på begravningen är regelvidrigt och kränkande. Till saken hör att dom jag beskriver som barn i själva verket är testosteronstinna och rätt korkade vuxna män.

Trots att det här är en påhittad historia och trots att grundidén har filmats förr så tror jag att detta beteende är långt mycket vanligare i verkliga reella familjer än på film. Det här med heder, respekt, stolthet, familjeband, manlig tuppfäktning, hot och våld – är det inte bara jävligt tröttsamt egentligen?

Jo, jag tycker det. Fenomenet må ha funnits sen urminnes tider men det hindrar inte mig för att tycka att det ÄR tröttsamt. Och när nånting känns tröttsamt är det svårt att samtidigt höja det till skyarna. Shotgun stories är i subgenren hillbillydrama riktigt bra och det är definitivt en godkänd film. Det är också en trevlig och välgjord start på Nichols filmiska karriär, en karriär jag hoppas ska fortskrida i många år till.

Publicerat

MARGOT AT THE WEDDING

Jag gillade Noah Baumbachs The squid and the whale (2005), jag gillade inte Greenberg (2010) och i väntan på hans senaste film Frances Ha (premiär på fredag) passar jag på att se filmen han gjorde 2007 – Margot at the wedding.

Jag har medvetet lagt den här filmen på vänt på gosa-till-sig-hyllan för inväntan av precis rätt sinnesstämning och som vanligt är det en bra idé, jag brukar bara vara så himla otålig att det skiter sig trots mina goda intentioner. Men inte den här gången. Nu blev det rätt, alldeles himla rätt.

Margot (Nicole Kidman) är på väg till sin systers bröllop tillsammans med sonen Claude. Hon har inte pratat med systern Pauline (Jennifer Jason Leigh) på jättelänge och när Margot beskriver varför så känns det liiite logiskt. När sedan Paulines syn på tjafset kommer fram så känns det också logiskt. Saken är bara den att logik inte riktigt är den här familjens kännetecken, det är inte direkt en fullt funktionell samling människor Baumbach bjuder in oss till men dom är intressanta i all sin knepighet.

Det här är den första film jag sett som jag skulle beskriva som ljuslila trots att den mestadels är brun. Men det är små ljuslila element insmugna i många av scenerna och trots att det inte är en pigg eller ens glad färg så lättar det upp och det är välbehövligt. Filmen dryper av ångest, dåligt mående, vardagsaggressivitet, irriterande uppfostringsmetoder och av vuxna som är oförmögna att ta beslut som i långa loppet är bra för dom. Ändå log jag inombords som jag ofta gör när jag ser en film som fastnar. För det gör den, den fastnar. Jag sugs in i historien och vill helst inte att den ska ta slut.

Nicole Kidman befäster sin roll som en av mina absoluta favoriter ju fler filmer med henne jag ser och Jennifer Jason Leigh gör detsamma fast tvärtom. Jag har oftast väldigt svårt att fatta tycke för henne men här behöver jag inte göra det, här ska hon vara skum, knäpp och världsfrånvänd och om hon är en kvinnohand så är filmen en ljusbrun damhandske. Sen är Jack Black med också. Den manliga varianten av Jennifer Jason Leigh, både i filmen och hur jag ser på dom som skådisar. Men Margot at the wedding är kantboll på en fullpoängare trots att Jack Black har en stor roll. Sug på den du!

Publicerat

SON OF RAMBOW

Jaharå! First Blood är en film som förändrar människors liv och var det inte satt i bevis förut så är det det nu.

Det är 1982 och First Blood går på biograferna. Will Proudfoot (Bill Milner) är en tioårig kille som lever i en hyperreligiös familj, en sekt, där varken radio, TV eller film accepteras. Självklart blir skolkompisen Lee Carter (Will Poulter) jättespännande. Han är en rebell, han röker och smygfilmar Sylvester Stallone på bio och när Will får se det öppnas en helt ny värld. När en grupp franska utbytesstudenter kommer till skolan öppnas ännu en med den färgglada, världsvana och sofistikerade Didier Revol (Jules Sitrik) i spetsen.

Son of Rambow är en film om att växa upp, om att hitta sig själv och våga vara den man är. Mina barn kunde ta den till sig på ett annorlunda sätt än jag, jag tyckte mest den var charmig, lite småkul och visst var det coolt att autentiska scener från First Blood blandades in. Barnen var mer där, inne i filmen, engagerade.

Är du sugen på mer kött på benen angående filmen? Klicka in på filmpodden Har du inte sett den. I avsnittet om manlighet diskuteras denna film livligt. Manlighet är kanske inte det första jag tänker på när jag tänker tillbaka på filmen men absolut, även vuxna män har ju varit små.

Jag:

Son och dotter:

Publicerat

RESERVATION ROAD

Om det är svårt att tycka om en film som saknar älskvärda karaktärer så är det ingenting jämfört med motsatsen. I Reservation Road får vi lära känna en handfull människor där jag känner med och för alla, även the bad guy. Sånt är ovanligt men intressant som övning för när den onde inte är genuint ond hur löser filmmakarna det? Vem ska man då hålla på? Vem ska offras i slutet?

Dwight (Mark Ruffalo) är på en match med sin son, en son han älskar högt men sällan får träffa efter skilsmässan. Grace (Jennifer Connely) och Ethan (Joaquin Phoenix) åker bil med sina barn Emma (Elle Fanning) och Josh (Sean Curley). Josh har hittat eldflugor som han fångat i en glasburk och det blir diskussioner om detta i bilen. Det kanske vore bäst att släppa ut eldflugorna innan dom dör?

Matchen drar ut på tiden och Dwights något hysteriska ex-fru (Mira Sorvino) ringer och skriker och tjatar på att dom ska komma hem. Stressad till tänderna sätter sig Dwight och sonen sig i bilen och kör iväg hemåt. I en illa upplyst kurva på Reservation Road kör dom på något, något hårt. Något som Dwight förstår är en människa. Men Dwight stannar inte, han kör vidare, han har bråttom och vid vägkanten hittas en glasburk med eldflugor och en pappa försöker få liv i sin son.

Den här filmen har alla nödvändiga ingredienser för att bli en riktigt bra film. En känslosam historia och bra skådespelare men det räcker inte, inte när filmen bjuder på all världens mest otroliga sammanträffanden. Ska det bli små twister, är det meningen? Jag vet inte, jag vet bara att jag inte köper det.

Mark Ruffalo spelar med både känslorna och nerverna utanpå kroppen och jag tycker hans prestation är det bästa med filmen. Hjärtskärande i sina bästa stunder. Sen är det nyttigt att tänka att onda människor sällan är onda jämt. Ibland vill det sig illa, ibland gör vi alla val vi får sota för resten av livet. Vi är inte dåliga människor för det, inte så länge vi i alla fall försöker göra gott.

Publicerat

GONE BABY GONE

Gone Baby Gone har ända sedan den kom varit en film jag hållit mellan tummen och pekfingret på armlängds avstånd med en klädnypa över näsryggen. Lite som en välfylld blöja. Jag har på ett ganska osunt sätt avskytt den som pesten. Ben Affleck regisserar och hans bror Casey spelar huvudrollen och allting med filmen fullkomligt osar tarmrensningsprodukt.

Men så såg jag The Town och blev fullständigt knockad. Så såg jag Argo och blev inte lika begeistrad – men nästan. Hur som helst så gav dessa två filmer i regi av Ben Affleck mersmak nog för att jag skulle både våga och vilja sätta tänder och ögon i Gone Baby Gone. Så så fick det bli.

Filmen utspelar sig i dom inte helt trevliga områdena i Boston. Det är smutsigt, segregerat och eländigt och en fyraårig flicka försvinner från sin familj, en familj bestående av en drogmissbrukande mamma som det är svårt att tycka om. Medierna går bananas och skriver spaltmeter om försvinnandet men det hjälper inte, flickan kommer inte tillrätta. Flickans moster får liksom nog och anlitar privatdetektiven Patrick Kenzie (Casey Affleck) som hon hoppas ska kunna se på fallet med nya ögon. Och det gör han. Nya och fräscha ögon som gör att han ser utanför lådan och hittar ledtrådar som gör att filmen svajar både hit och dit, lite som en optimistjolle på Atlanten.

Filmen svajar i handling men inte alls i utförande, den är schysst filmad och har ett bra tempo från start till mål. Min fördom att Casey Affleck skulle dra ner filmen i dyn besannades till viss del, jag tycker fortfarande att han är ett mycket svagt kort i en rollista vilken-som-helst och han klarar definitivt inte av att bära en huvudroll på sina axlar. Kanske även han skulle prova på att regissera istället?

Övriga skådespelare – Michelle Monaghan, Morgan Freeman, Ed Harris (med flera) – hjälper filmen att bli helt okej, kanske även med ett plus i kanten men någon The Town är den inte. Inte för mig. Däremot skulle jag gärna se om den om nåt år eller två. Kanske växer den vid en omtitt? Nånting säger mig att det kan bli så.

Publicerat

THE INVASION

Att hänga med Nicole Kidman nån timme eller två en vanlig vardagskväll kan ibland kännas som ett riktigt skavsårsplåster för en sargad själ. Jag hade Dogville som Plan A men tänkte om och jag tror min omtanke gav frukt. The Invasion visade sig nämligen vara nåt så härligt som en mitt-i-prick-film. Just precis denna dag, denna tid och vid denna sinnesstämning var filmen i det närmaste perfekt.

The Invasion är nåt så härligt som en bitvis extremt nervkittlande sciencefictionfilm som ibland gjorde att mina tankar for mellan A.I, 28 dagar senare, Contagion, Dawn of the dead och svenska uttryckslösa hubbotar. Det kunde vara sämre, mycket sämre.

Carol Bennell (Nicole Kidman) är en psykiater med egen praktik. En dag får hon en kvinna som söker hjälp för att hennes man känns inte som hennes man. Dom har varit gifta ack så länge men hon känner inte igen honom. Detta är något som många washingtonbor kan skriva under på då många invånare i fått sin hela sitt uttrycksmönster utplånat även om dom rent fysiskt ser ut som sig själva.

Carol har sonen Oliver med ex-mannen Tucker (Jeremy Northam) och när Tucker börjar bete sig allmänt underligt lägger Carol ihop ett och ett men utan att hitta fram till summan två. Det är nåt lurt här. Nåt är väldigt väldigt….konstigt. Och konstigt är det och spännande som tusan med.  Jag kan inte släppa blicken från TV:n, inte ens om jag skulle vilja.

Varje gång det här händer känns det som att jag fått en riktigt fin present. Jag blir lite nipprig i kroppen och känner filmisk lycka på det där viset jag (alltför) sällan gör. Kanske är The Invasion inte alls den hit som jag upplever den som, kanske hajpar jag den alldles för mycket eller…kanske inte.

Jag väljer att citera Marie Serneholt i det här läget som i sången Salt And Pepper lyckas förmedla precis vad jag känner just nu. ”Boom-boom-boom my heart goes boom-boom-boom-boom-boom my heart goes boom-boom-boom and I can´t hide”

Publicerat

EVENING

Efter att jag sett Anna Karenina har jag fått nån konstig craving efter lågmälda filmer, gärna där skådespelarnas namn är skrivna med vita små versaler mot svart bakgrund i förtexterna och det är snäll plinketiplonkmusik i bakgrunden. Jag vet inte riktigt var jag fått det ifrån, det är inte riktigt ”likt mig”, men å andra sidan är det alltid spännande att upptäcka nya sidor hos sig själv. Som att denna craving fick mig att nästan hyra Försoning igen, men bara nästan.

Istället klickade jag på Evening, en film jag inte visste ett dugg om. Jag såg Claire Danes namn i rollistan, jag fick en ”Lasse Hallströmsk-känsla” för postern och jag inbillade mig en i sammanhanget perfekt förtext, ibland behövs inte mer än så. Några dagar senare dök filmen ner i lådan och det visade sig att jag hade rätt, den var precis så som jag hade hoppats. Den var välspelad, långsam, mysig och vita små versaler talade om att filmen var fullsmockad med stora namn ända in i minsta biroll.

Ann (Vanessa Redgrave) är gammal och väntar på att dö. Vid sin sida har hon sina två döttrar Nina (Toni Collette) och Constance (Natasha Richardson). I något som döttrarna tror sig vara drömmar berättar Ann om Harris, en man som var hennes ”första misstag” och att hon och Harris dödat någon vid namn Buddy. Döttrarna börjar såklart undra vad det är frågan om och som tittare får jag se just det. Jag får se den unga Ann (Claire Danes) och vad som egentligen hände när hon skulle vara brudtärna på sin bästa väns bröllop. Lila (Mamie Gummer) vill egentligen inte gifta sig, hon är hemligt förälskad i Harris (Patrick Wilson) och hon berättar det för Ann. Förvecklingar uppstår, kärleken spirar, känslorna bubblar över åt alla håll och jag sitter i soffan och bara myser. Sen är det ett stort plus och ett smart drag att ge Meryl Streep rollen som den åldrande Lila. Det blir väldigt träffande och trovärdigt eftersom det är hennes riktiga dotter som spelar den yngre förlagan och dom är lika som två kloner.

Evening är som en försommarkväll när det är perfekt temperatur, varken varmt eller kallt. Det blåser inte, det är inga regnmoln som spökar, det är liksom inget i vägen. Det är ingen film som upprör mig, ingen film som engagerar, den gör mig inte ledsen men heller inte glad, den är enkom mysig och just precis idag var det EXAKT det jag behövde.

Publicerat

Tre om en: Grattis Patricia Clarkson!

Idag fyller Patricia Clarkson 53 år.

Jag tycker hon är en extraordinär skådespelare och en kvinna som får alldeles för lite uppmärksamhet för sitt arbete och det vill jag råda lite bot på nu.

Jag har förutom dom tre filmer jag skriver om idag skrivit om en hel radda andra filmer med denna fantastiska kvinna i rollistan. Klicka på filmtiteln om du vill läsa mer. En dag, Friends with benefits, Vicky Cristina Barcelona, Kärlek på menyn, Main Street, Easy A, Lars and the real girl, Shutter Island,  Löftet, Den gröna milen och Blind Date.

CAIRO TIME (2009)

Juliette (Patricia Clarkson) reser till Kairo för att semestra med sin make Mark som redan är på plats. Han jobbar för FN (?) och har av nån anledning blivit försenad men Marks bästa vän (och fd kollega?) Tareq håller frugan Juliette sällskap under tiden. På dagarna upptäcker dom den gigantiska staden, på kvällarna upptäcker dom varandra.

Hur fint filmat det än är, hur många pyramider i motljus jag än får se, hur bra Patricia Clarkson än är å är denna ”passionerade kärlekshistoria” sjukt icketrovärdig och jag gäspar värre än Trötter i soffan trots att jag är pigg som en mört. Jag har varit i Kairo två gånger och ingen av dessa gånger har jag upplevt staden som något som gör sig på bild i resekataloger men här är det så vackert och så städat och så icke-kaotiskt att jag nästan – men bara nästan – blir förbannad.

Kairo är en av dom mest ocharmiga städer jag varit i. Det är skitigt, otäckt, stenhårt, fullkomligt galet, det luktar illa och verkar skötas lika dåligt som det luktar. Det är ingen stad jag skulle åka till på kärlekssemester till. Kanske är det mina åsikter som lägger sordin för det filmiska här eller så är filmen helt enkelt bara trist. Jag vet inte. Jag vet bara att Patricia Clarkson är en lysande stjärna på filmhimlen och att jag tycker om henne.

THE STATION AGENT (2003)

Finn (Peter Dinklage) är dvärg och älskar tåg. Olivia (Patricia Clarkson) sörjer sin skilsmässa och sin döde son. Joe (Bobby Cannavale) är ensam och säljer kaffe.

Ensamma och lite trasiga människor som gör saker tillsammans är precis lika intressanta i verkligheten som på film. Jag älskar att se dokumentärer om folk som många etiketterar som ”knasbollar” men som egentligen bara samlar på kissmyror eller gillar att sova i tält. När människor som är vana att vid ensamhet hamnar i ett sammanhang så händer nåt. Gruppdynamiken funkar inte som brukligt, det blir spännande att titta och det känns nästan lite fult.

The Station Agent är som ett tittskåp. Jag som åskådare ser och begrundar, känner med och känner för och i vissa fall känner jag ingenting. Till en början blir jag rätt irriterad på Finn som bara är liten och svår och jag måste säga att både Olivia och Joe ska ha cred för att dom orkar tjata sig in i hans liv. Många hade gett upp långt tidigare och frågan är hur många chanser en människa bör få i sitt liv innan han/hon gjort sig oförtjänt av nya vänner.

Filmen börjar torftigt och kanske lite segt men det tar sig, den tuffar liksom på (häpp!). Det är en fin film med fina skådespelarinsatser och jag blir varm i magen.

MARRIAGE / MARRIED LIFE (2007)

Det fanns – och finns kanske? – sammanhang där en skilsmässa är det mest förödmjukande som kan hända en familj. För Harry Allen (Chris Cooper) och hans fru Pat (Patricia Clarkson) är det så.

Harry har efter många års äktenskap fått nog av Pats oförmåga att visa andra känslor än dom sexuella, han vill helt enkelt ha ut mer av en relation, komma närmare kvinnan han lever med. När han träffar den mycket yngre superblondinen Kay (Rachel McAdams) upplever han en närhet han inte kan eller vill leva utan. Men han kan inte skilja sig, Pat skulle inte fixa det. Så vad gör Harry mer än att prata med sin bästa polare Richard (Pierce Brosnan)? Jo. Han planerar giftmord.

Marriage utspelar sig i USA på 40-talet med allt vad det innebär av floskler, lagda lockar och perfekt målade röda läppar och det kan ju vara gulligt – eller ganska tråkigt. Jag tycker det här blir rätt segt trots att Pierce Brosnan används som berättarröst.

Publicerat

2 DAGAR I PARIS

När Julie Delpy regisserar 2 dagar i Paris gör hon två fel som jag ser det:

1. Hon försöker likna Woody Allen både när hon skriver manus, när hon agerar efter sitt eget manus och när hon försöker regissera sig själv och andra

2. Hon ger den manliga huvudrollen till en trähäst.

Adam Goldberg har samma sprudlande personlighet som den där jättehästen dom gömde soldater i i Troja. Han är hemsk. Fruktansvärd. Han ser arg ut, skitsur, trist, han gnäller oavbrutet och jag kan inte fatta hur hon kunde falla för honom överhuvudtaget. Han verkar inte förstå själv hur han kunde falla för henne heller, eller så är han bara oförmögen att agera utifrån givna förutsättningar. Svindålig är han i vilket fall. Dumt val av Delpy. Riktigt illa.

Nu tänkte jag börja skriva om andra saker i filmen men det går inte, jag känner att jag fastnat i vinkelvolten. Med risk för att låta som en ältande kärring så är Adam Goldberg så dålig att han lägger sordin på hela filmen. Även det som hade kunnat vara bra blir det inte med honom i bild. Jag känner mig orättvis som sågar honom/henne/filmen på detta vis men jag ser ingen annan utväg. Det hade kunnat bli riktigt bra. Ju. Fan. Skit också.

Jag gillar Julie Delpy, jag fick värsta feelingen för henne efter Bara en natt men där visar hon att det krävs en motspelare med karisma  för att hon själv ska lysa och där får hon det i Ethan Hawke. Adam Goldberg kan inte få en lysmask att lysa. Han skulle suga i sig den stackars maskens energi och döda den inifrån som nån form av själv-lys-svält. Jävla människa att vara irriterande.

Att filmen inte får lägsta betyg beror på att jag är alldeles för snäll och att jag vill att filmen ska vara både roligare och känslosammare än den är. Jag känner mig lite rädd för att se uppföljaren 2 dagar i New York för Delphy har inte bara bytt stad, hon har bytt ut Goldberg mot skränpellen Chris Rock och jag vet inte om det är ett dugg bättre. Sparar det lite lägre betyget till den filmen ifall det skulle behövas.

(Till filmens försvar ska sägas att OM du tycker Adam Goldberg är världens bästa skådis eller rent utav skitsnygg då kan du strunta i betyget och dissa allt jag skrivit. Då kommer du gilla filmen. Som fan.)

Filmen går att streama på Lovefilm.

Publicerat

IRA & ABBY

Så blev jag sådär glad igen. Jag hittade ännu en film med Jennifer Westfeldt i huvudrollen, en film hon även skrivit manus till och trots att Kissing Jessica Stein inte var nån höjdare så var Friends with kids just det och jag vill inte sluta hoppas på en filmisk repris av den sistnämnda. Inte än.

Här får vi träffa Ira (Chris Messina), en kille i yngre medelåldern som har uppenbara issues med det mesta och har veckovis träffat en psykolog i tolv år  sträck. Men psykologen får nog, säger åt Ira att kamma sig och komma in i matchen, att ge fan i att tänka så mycket och börja leva och Ira gör just det. Spontant dyker han in på ett gym för att köpa sig ett medlemsskap och där jobbar Abby (Jennifer Westfeldt). Hon avskyr att träna men hon är ett socialt geni och jättebra på att ta folk.

Det sista var ett understatement. Ta folk, ja det gör hon och hon tar Ira så pass bra (och tvärtom) att hon friar till honom samma kväll. Så den superspontana Abby och den kontrollerade Ira gifter sig. Gott så, kanske, eller inte. Man kan säga att Ira hittar tillbaka till terapisoffan men denna gång med Abby bredvid sig.

Usch ja. Giftemål. Kan det gå annat än åt helvete? Det är ju alltid så himla puttinuttgulligt till en början men sen vänder det och vänder det inte några grader i taget för att sen hittas tillbaka till utgångspunkten så vänds det hundraåttio grader på en gång och det blir pannkaka, gråt och tandagnisslan samtidigt. Ira och Abby – som dessutom haft så bråttom så man kan tro att dom hade kniven mot strupen – hinner med på en månad vad vanliga par gör på tio år och det är DÄR filmen tappar mig. Den hade kunnat ha sina poänger men jag köper inte dom som finns för filmen blir för mycket, den blir too much överallt samtidigt. Att jag inte förstår var Abby ser hos Ira i förstaläget hjälper säkert till.

Njä. Det här var faktiskt inte (heller) så bra. Jag får nog släppa taget om Jennifer Westfeldt och se om Friends with kids istället.

Här finns filmen.

Publicerat

VÄNNER FÖR LIVET

Jag vill tycka bra om Adam Sandler, jag vill verkligen det, men efter att ha sett Jack & Jill var det svårt. Diskussionerna om varför Adam Sandler alltid alltid spelar samma typ av person gick varma kring middagsbordet. Gör han det för att han bara tackar ja till såna roller? Gör han det för att han bara får såna roller? Gör han det för att han inte kan agera med fler dimensioner än kiss-å-bajs-å-under-bältet-humor? Visserligen är det kiss-å-bajs-å-under-bältet-humor som jag oftast gillar men ändå. Har han fler dimensioner än en?

Vänner för livet är en film jag medvetet valde bort när den kom, kanske för att jag inte ville se Adam Sandler i en ”svår” roll, jag har ingen annan vettig förklaring. När jag stoppar filmen i spelaren en alldeles vanlig vardagskväll så slår det mig: utan Adam Sandler i huvudrollen hade det nog knorrats mer angående valet av film. Barnen sa ingenting, satt bara uppkrupna i soffan och tittade på detta stillsamma och ganska sorgliga tvåtimmarsdrama utan så mycket som en kisspaus. Jag gjorde detsamma. Jag satt och jag tittade, jag tänkte inte så mycket, jag bara var.

Don Cheadle och Adam Sandler spelar Alan och Charlie, två män som bodde tillsammans när dom pluggade till tandläkare men som livet tufsat till på väldigt olika vis. Alan är välbärgad, har en fin familj och mår på utåt sett jättebra, Charlie däremot förlorade fru och döttrar i en olycksalig flygkrasch den 11:e september 2001 och sedan dess har han inte varit sig själv. Charlie har stängt av verkligheten, han lever som i en egen bubbla och släpper inte någon in på livet.

När Alan av en slump springer på Charlie tas deras vänskap upp på nytt och även om dom på ytan ser ut som totala motsatser så är dom egentligen ganska lika. Alan har också stängt av, hans liv går på autopilot och han har minst lika mycket att läsa av Charlie som tvärtom.

Nå. Funkade Adam Sandler som ”svår”? Ja det tycker jag. Han har utseendemässigt anammat uteliggarstajlen fast han är tillräckligt tät för att aldrig mer jobba. Jag inbillar mig att han luktar fränt, sådär som gammal och småfuktig hud kan lukta. Håret är yvigt och allt annat än välklippt och han är mycket asocial i sitt beteende. Ändå, alltså ÄNDÅ, är han The Loveinterest för värsta snyggaste kvinnan och det är här det skiter sig lite för mig.

Claudia Schiffer i sina glansdagar skulle aldrig gå fram till Jokke 45 som sitter på en parkbänk halftomhalft nedkissad och totalt innesluten i sin egen värld och pysslar med ingenting annat än ett katatoniskt gungande. Hon skulle aldrig lägga lystna blickar på honom, och aldrig i helvete gå och köpa en pizza som dom delar på och sen liksom skicka ut signalen ”jag vill inte leva en dag till i mitt liv utan dig”. DET FUNKAR INTE SÅ. COME ON! DET ÄR INTE TROVÄRDIGT. Det blir inte mer trovärdigt för att det är i en hollywoodfilm och speciellt inte när en smutsig Adam Sandler är den katatoniske. Men om och när jag lyckas bortse från detta faktum så är filmen helt okej. Jag tycker väldigt mycket om musiken, den påminner mig om Rolfe Kent´s musik till Sideways och den gör att filmen känns mysig och faktiskt inte så långt som den är.

Adam Sandler har återupprättat sig i mina ögon. Nu är han på noll igen.

Här finns filmen.

Publicerat

ZODIAC

Nämennämenååååååååå vad jag skulle vilja skriva om det jag egentligen tänker på men det går inte, jag kan inte för är det nåt jag avskyr själv så är det filmrecensioner som kryllar av spoilers. Min text skulle i och för sig vara bortom det, det skulle vara en hittipåanalys av varenda liten detalj i filmen som fick mig att komma fram till vem som är seriemördaren Zodiac. För jag vet. Jag är helt säker på vem det är. Ååååå vad jag är säker, i alla fall om jag ska se till planteringarna i David Finchers film om denne mördare.

The Zodiac Killer är en man som i slutet på 60-talet dödade fem personer i norra Kalifornien. Han skickade själv brev till olika tidningar och gav dom mer eller mindre matnyttiga tips om sig själv och sina dåd, allt för att få uppmärksamhet och plats på tidningarnas förstasidor. Han skrev dessutom att han mördat långt många fler än som kunnat bevisas.

Filmen kretsar kring tecknaren Robert Graysmith (Jake Gyllenhaal) och journalisten Paul Avery (Robert Downey Jr) som båda jobbar på San Francisco Chronicle och polisen David Toschi (Mark Ruffalo). Alla tre blir som besatta av att knäcka nöten om mördarens identitet, kosta vad det kosta vill.

Det blir lite allt eller inget här. Antingen skriver jag ALLT om filmen eller så biter jag mig i kinderna, leker hemlige Arne och avslöjar absolut ingenting. Så det får bli…ingenting. Filmen är alldeles för bra för att jag ska förstöra nåt för nån. David Fincher har nämligen fått till en riktigt välgjord thriller baserad på Robert Graysmiths roman, kanske inte en nagelbitare i egentlig mening men spänningen känns underordnad historien.

Filmens scenografi är perfekt in i minsta detalj och det är inte särskilt förvånande med tanke på att det är Fincher som satt sin bostämpel på det hela. Han lämnar aldrig nåt åt slumpen, inte nåt mer än att en hyperfrustrerad filmbloggare sitter här och sliter sitt hår och vill ha svar på frågan: är mördaren den jag tror? Å andra sidan är det ingen slump, han kan inte göra annat hur mycket jag än vill motsatsen. Frustrerande. Som fan.

Jake Gyllenhaals Graysmith är någon som går från att vara en ganska blek bifigur till en huvudroll och han sköter sitt jobb med den äran precis som alltid. Gyllenhaal alltså. Robert Downey Jr gör ett trovärdigt porträtt av Avery och jag får känslan av att han spelar sig själv när han var som mest på dekis och Mark Ruffalo är Mark Ruffalo, säkerheten själv, båda fötterna på jorden. Det finns egentligen ingenting att klaga på med den här filmen. Den är lång (160 minuter) och trots att tempot aldrig är högt så njuter jag för fulla muggar av detta hantverk hela vägen in i mål. Jag hade kunnat se en timme till utan minsta träsmak.

Tack Movies-Noir för tipset. Den här var tvåa på din topplista från 2007 och den hade definitivt hamnat även på min tio-i-topp över detta år (om jag haft någon).

Här finns filmen.

Publicerat

TIMECRIMES

Ett par av mina filmbloggarkollegor kämpar på med sina årstopplistor och det är alltid väldigt intressant läsning.  På varenda lista finns det filmer jag sett som jag gillat, som jag inte gillat eller glömt bort och ibland dyker det upp filmer som jag inte hört talas om alls och då hugger jag som en kobra. Både dagens och morgondagens film har jag hittat på Movies-Noirs topplista från 2007 och dagens film, den spanska  Timecrimes, hade jag inte hört någon ens viska om.

När jag tittar på postern förväntar jag mig en skräckfilm. När jag börjar titta på filmen förväntar jag mig en thriller och den känslan håller i sig en kort stund innan den andas skräckis igen. Sen blir det komiskt, sen spännande, sen slapstick och sen bara….konstigt. Timecrimes är helt enkelt en mycket underlig film.

En beige man vid namn Héctor (Karra Elejalde) lever med sin fru i ett hus. Han sitter i sin solstol och tittar i en kikare och känns som urtypen av en träig äkta man. Varför han tittar i en kikare förtäljer inte historien men han ser något skumt, en ung kvinna i röd tröja som tar av sig den och blottar brösten. Så när frun åker iväg en stund tar han sin kikare och beger sig upp i skogen på jakt efter lite spänning i livet kan jag tro.

Héctor hittar kvinnan och han ser en man med blodindränkt gasmask lindad kring ansiktet som hugger honom i axeln med en sax. Héctor flyr, han springer för livet och istället för att springa dom hundra (?) metrarna till hemmet och tryggheten så springer han åt andra hållet, ännu längre in i skogen. Svindumt tycker jag men vad ska han göra, det måste ju bli en film av det här trasslet.

Det blir en film, en konstig en men vilken genre det är har jag inte den blekaste aning om. En tidsmaskin är nån form av central figur, så mycket kan jag säga.

Det här är ingen film som hade letat sig upp på min favvolista från 2007, inte på någon lista alls för den delen. Jag tycker däremot att regissören och manusförfattaren Nacho Vigalondo ska ha en hel drös med cred för mod och kreativitet. Att han missat den lilla delen av en film som kallas slut kan jag bortse lite ifrån. Betyget kan det dock inte. Med ett genomarbetat och vettigare slut hade filmen landat på den trea den hade resten av speltiden men sista kvarten sänks betyget till en svag etta. Jag tror helt enkelt att luften gick ur den gode Nacho.