Kategori: 2008

Publicerat

HOPPLÖS OCH HATAD AV ALLA

I avdelningen miserabla svenska filmtitlar har vi nu kommit till Hopplös och hatad av alla. Visserligen en helt korrekt titel sett till filmens handling MEN originaltiteln How to Lose Friends & Alienate People är riktigt catchy tycker jag. Men VARFÖR denna titel kanske du – liksom jag – frågar dig, mig och oss? Det är faktiskt helt logiskt.

Filmen baserad på Martina Haags roman Underbar och älskad av alla kom 2007, jag kan bara anta att den svenska titeln på något sätt skulle travestera den. MEN, Toby Young skrev boken How to Lose Friends & Alienate People redan 2003 och den översattes snabbt till svenska, redan då med titeln Hopplös och hatad av alla. Så nu till den stora frågan: NÄR skrev Martina Haag boken Underbar och älskad av alla? Jo! 2005! Det är alltså Martina Haags titel som är en travesti på Hopplös och hatad av alla. Allt är sjukt glasklart och plötsligt känns inte filmtiteln fullt lika värdo.

Sidney Young (Simon Pegg) har en längtan in i den innersta kretsen av dom mest förmögna och framgångsrika inom filmens värld. A-listan. Hans längtan är så stor att han är beredd att göra precis vad som helst för att nå dit. Han bor i Storbrittanien och driver ett egdy magasin där han skriver om och driver med mediafolk och han gör det med sån idoghet att hans namn når ända till New York och chefredaktören för den stora glossy tidningen Sharp Clayton Harding (Jeff Bridges).

Harding erbjuder Sidney jobb men är väldigt tydlig med att han börjar längst ner på golvet. Han har nån hat-kärleks-relation med kollegan Allison (Kristen Dunst) och han verkar mer intresserad av karriärsklättringen i sig än att faktiskt göra ett bra jobb.

Man skulle kunna säga att Sidney Young är en rent BEDRÖVLIG människa. Jag avskyr honom. Dom sekunder här och där när han lugnar ner sig och släpper på balla-killen-garden är sekunderna som gör filmen tittbar över huvud taget, det och att historien handlar om en del av filmvärlden (och skådespelare) som man sällan ser men ofta anar. Baksidan. Skithögarna. Bimbosarna. Som übervackra Sophie Maes (Megan Fox) som gör ALLT för att få löpsedlar och där procenten visad hud är viktigare än prestationerna framför kameran.

Jag tycker om Simon Pegg som skådespelare men inte när han är sådär over-the-top-fladdrig som han är i stora delar av denna film. Sista scenen gör dock att filmen slutar på en high note och eftersmaken är uthärdig (och kanske till och med lite god). Men det jag lärde mig av att se den här filmen är dock bara detta: John Cusack uttalar inte efternamnet cUsack utan cuSACK. Som kosack fast med cu.

Filmen finns att se på Netflix.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: POSSESSION (2008)

Jess (Sarah Michelle Gellar) är tillsammans med Ryan (Michael Landes). Dom verkar ha det bra ihop, det känns som ett kärleksfullt förhållande. Pga anledning tvingas dom dela boende med Ryans bror Roman (Lee Pace) och framförallt Jess tycker väl inte det är superkul direkt.

Roman är Ryans totala motsats. Där Ryan är lugn och omtänksam är Roman temperamentsfull, aggressiv och ego. Han är tillsammans med Casey (Tuva Novotny) och man kan väl säga att dom har ett passionerat förhållande som slagit över. Ja, rent bokstavligt talat faktiskt. Han ömsom älskar med henne och slår henne men hon är så kär och stannar kvar.

Som så ofta i denna typ av film händer dock det som inte får hända. En olycka. En bilkrock. Roman och Ryan dör nästan båda två. Ryan hamnar i respirator och Roman piggar på sig och kommer hem igen. Men….Roman pratar som Ryan. Minns sånt som hänt Ryan och Jess. Beter sig som Ryan. Men…han ser ut som Roman. Jess är mer än lovligt förvirrad vilket man absolut kan förstå.

Possession är en mörk thrillerskräckis som i sina stunder faktiskt är rätt läbbig. Tyvärr består själva grundhistorien av en del ”flum” vilket gör att jag inte riktigt köper den men kan man bara hacka i detta är filmen helt okej. Att detta är en remake på Jungdok, en sydkoreansk film från 2002, kan man nästan ana. Den är sparsmakad rent scenografiskt och gör mig sugen på att se originalet.

Nästa söndag kommer en skräckfilm från en annan del av världen.

Publicerat

Asiensommar: TOKYO SONATA (2008)

Det här med arbetslöshet verkar vara ett universellt problem, i alla fall för den lilla människan som drabbas av den. I Tokyo Sonata är det familjefadern Ryuhei Sasaki (Teruyuki Kagawa) som entledigas från sitt arbete när företaget han arbetar åt (det japanska) väljer att ta in billigare arbetskraft från Kina. Ryuhei har dock inga planer på att berätta vad som hänt för sin fru och sina två söner. Nejdå, istället går han upp varje morgon, tar på sig kostymen och går iväg som om det fanns ett kontor och sysselsättning som väntade. Istället är det jobbsökerier och soppkök som tar upp Ryuheis vardagar. Och kanske kampen att stå ut, både med sig själv och med situationen han befinner sig i.

Frun Megumi (Kyoko Koizumi) anar ingenting förrän den dagen hon ser sin man i soppkökskön (jobbigt ord både att skriva och läsa. Soppköks-kön, alltså). Hon vågar dock inte konfrontera maken utan även hon lever i nån form av låtsasvärld och i utkanten av den söndertrasade familjen är sönerna som även dom – på varsitt sätt – alltmer försvinner ut i periferin. En vill inget annat än att spela piano, en vill bli militär och Ryuhei säger konsekvent NEJ till allt.

Det här är både en intressant, en bra, en engagerande och en sorgsam film om en familj som sakta men säkert går sönder.

En av de viktigaste sakerna att hålla reda på angående regissören Kiyoshi Kurosawa är att han inte är släkt med Akira. Den enda av hans filmer jag sett innan Tokyo Sonata är skräckfilmen Pulse som inte var något annat än en urtråkig slow-bore-horror-film för mig. Om tempot skulle jämföras med ett djur är sengångare Usain Bolt i jämförelse. Tokyo Sonata är en kontemplativ film men känns inte alls lika långsam och seg som Pulse, trots att (eller kanske på grund av) att det är ett renodlat drama. Jag hade inte förväntat mig något annat.

Betygsmässigt hamnar Tomyo Sonata på en MYCKET stark trea, enda anledningen till att den fjärde fiffiluran uteblir är att filmen känns lite ojämn men värre än så är det inte. Ett sevärt drama som visar på det stora och viktiga i det till synes banala: att ha ett jobb att gå till.

Här är filmerna jag skrivit om i detta tema.

Publicerat

Asiensommar: THE CHASER (CHUGYEOGJA, 2008)

Mellan september 2003 och juli 2004 dödade Yoo Young-chul 21 personer. Merparten av dessa var rika män och prostituerade kvinnor. Han satt i koreansk TV och förklarade sina dåd med dessa ord: ”Women shouldn’t be sluts, and the rich should know what they’ve done”. Han åkte alltså fast, det gjorde han och han har själv utnämnt sig till exakt det han är: en seriemördare och kannibal.

The Chaser är en film som handlar om denne Yoo Young-chul men den handlar precis lika mycket om halliken Eom Joong-ho som är fly förbannad då några av hans prostituerade rymt. Han hamnar i ekonomiskt trångmål och gör allt för att leta upp dom. Det är alltså en film med två svåromtyckta män i huvudrollerna men där man ändå tvingas heja på den ene. Two wrongs don´t make a right MEN det finns ändå grader i helvetet kan man tycka. Att sälja någons kropp är aaaaaningens ”bättre” än att käka upp dennes lever. Eller hur, va?

Det jag gillar bäst med filmen är att så mycket känns autentiskt. Från ljudet av slag med öppen handflata mot naken hud från en springvurpa på blött underlag till flåset när en icke vältränad man tvingas springa för fort för länge. Jag tror på rollfigurerna och det är nog a och o för att en film som denna ska nå fram på något sätt. Problematiken i att filmen kretsar kring antihjältar kan jag leva med även om jag antagligen hade blivit mer betuttad i filmen om den haft Pam Grier i huvudrollen och hon hade gått på hämnarstråk med en hammare i högsta hugg. Men då hade historien inte varit sann. Så är det. Ju.

Här är resten av filmerna jag skrivit om i sommarens tema.

Publicerat

Asiensommar: ACHILLES AND THE TORTOISE (AKIRESU TO KAME, 2008)

Akilles och sköldpaddan, det låter som en barnbok. Achilles and the tortoise låter däremot smått poetiskt. Originaltiteln Akiresu to kame klingar nästan argt i mina öron. Hur som helst, det är vad filmen heter och den handlar om den missförstådda konstnären Machisu Kuramochi (Takeshi Kitano). Han tycker sig ha ”rätt till” en betydligt större framgång än han fått med sin konst men fortsätter måla på sitt speciella vis ivrigt påhejad (curlad?) av hustrun Sachiko (Kanako Higuchi).

Filmens titel syftar till en av Zenons paradoxer där Haren och sköldpaddan kanske är den mest kända (för oss i alla fall) men den kan även kallas Akilles och sköldpaddan. Denna rörelseparadox innebär en tävling mellan två djur varav den ena är mycket snabbare än den andre och att den långsamme får ett visst försprång. På den tiden det tar för haren/Akilles att komma fram till sköldpaddans startpunkt har sköldpaddan kunnat ta sig ytterligare en bit, kommer då haren/Akilles någonsin ifatt?

Jag tolkar filmens titel som att Machisu upplever sig springa i ett ekorrhjul där han aldrig lyckas komma fram till sitt mål och om jag hade brytt mig det allra minsta om denne sure buttre bittre man så kanske filmen hade funkat bättre på mig. Nu bryr jag mig inte ett dugg, det enda som sprakar om filmen är scenerna när Machisu skapar sin konst, när han med hjälp av en cykel och färgburkar fastspända på ryggen kraschar in i en dukförsedd vägg och därmed skapar konst med färgen som splaschar mot ytan. Jävligt coola och vackra scener! Jag spolade fram och tillbaka, pausade, filmade av skärmen och njöt av färgerna men det var tyvärr det enda i filmen som jag tog till mig.

Takeshi Kitano är en av dom stora namnen när det pratas om japansk film. Han är skådespelare, manusförfattare och regissör  och till och med jag som inte är SÅ bevandrad i asiatisk film har sett honom i ett antal filmer där han ibland skådespelar under namnet ’Beat’ Takeshi. Jag har sett honom i Brother, Battle Royale, Zatôichi, nyinspelningen av Ghost i the shell och Johnny Mnemonic för att nämna några och han kommer dyka upp igen lite senare i sommar i detta tema. Tyvärr är han ingen favorit för mig skådespelarmässigt, jag tycker mest han känns som en sur jäkel och dom få gånger man ser honom le känns det som att det svider i kinderna och att mungiporna ska spricka av ovana. Men, stor och känd är han både i sitt hemland och i resten av världen och kanske får jag anledning att omvärdera honom vad det lider? Den som lever får se.

Här kan du se vilka övriga filmer jag skrivit om i temat (listan fylls på vartefter).

Publicerat

SUPERHERO MOVIE

Här heter huvudpersonen inte Peter Parker, han heter Rick Riker (Drake Bell). Han blir heller inte biten av en spindel utan av en trollslända och den hemmasydda dräkten är alltså inte röd-blå utan grön-svart.

Det är väldigt mycket Spider-Man över Superhero Movie och det underlättar såklart om man känner till grundhistorien för att fatta det roliga i den här filmen. För det FINNS faktiskt en hel del kul att hämta här om man är upplagd för spåndum underhållning för stunden. Vilket jag kan vara ibland och definitivt var när jag såg filmen.

Vad finns det mer att säga än att det är en helt okej spoof? Kanske att Leslie Nielsen är med i en av hans sista filmroller och att Jeffrey Tambor som alltid sprider guldkant i birollsfacket. Se den, eller inte. Livet går vidare hur som helst.

Publicerat

LUCKA #12: LOVELY, STILL

Fira jul helt ensam kanske inte är sådär jättelockande, i alla fall inte för mig. Fira jul ensam när man är skitgammal känns om möjligt ännu mindre lockande.

Här är det den extremt rynkige åldermannen Robert Malone (Martin Landau) som på ålderns höst förälskar sig i mamman till sin granne Alex (Elizabeth Banks). Mamman heter Mary (Ellen Burstyn) och är typ exakt lika gammal som Robert.

Robert har en chef (?), Mike, som spelas av Adam Scott och han peppar Robert att våga fira jul med Mary, det verkar som om han aldrig firat jul med någon förut. Dom scenerna är rätt charmiga, när Robert beter sig sådär ungdomligt nykär, när han väntar att telefonen ska ringa och är allmänt stissig. Mary är också rätt gullig som går runt och trånar som en liten skolflicka efter den långe Robert. Men det är segt, jävlar va segt det är.

Jag har inte den minsta lust att vare sig bli gammal eller fira jul när jag ser filmen, dansa i snö möjligtvis eller bli tittad på sådär som Robert kollar in Mary men helst med lite yngre ögon än på nån med en fot i graven. Jag måste dock tillägga att jag är lite förvånad över att jag tyckte filmen var SÅ pass svag. Allt jag läst om den har nämligen varit både gott och plus.

Betyg på filmen:

Mängd julkänsla:

 

Publicerat

SAVAGE GRACE

Filmen fick namnet Utan nåd på svenska men jag undrar om någon på jorden känner igen filmen med den titeln? Jag frångår därför min självpåtvingade princip och använder mig av originaltiteln i hela recensionen.

Stockholms Filmfestival må vara slut för den här gången men det hindrar inte mig från att återse en film som jag knappt mindes nånting av, annat än att den är urtypen av en festivalfilm. Den innehåller en hel del naket, homosexualitet, mord, psykisk sjukdom, självmord och som grädde på moset i detta fall även incest. Mums filibabba alltså för alla oss som från tid till annan gillar att gegga ner oss i såna här visserligen små filmer MEN med stora skådespelarprestationer.

Barbara Daly Baekeland (Julianne Moore) gifte sig för att pengar lockade mer än mannen ifråga och hennes make Brooks var, som barnbarn till uppfinnaren av bakelit, otrooooligt rik. Äktenskapet känns otroligt omysigt, det är bara ytan som räknas, kläder, prylar, det vackra boendet och att vara Den Perfekta Mamman OCH lyckas med konststycket att amma sonen Tony och utstråla knullvänlighet samtidigt. Barbara lyckas med det – ett tag i alla fall.

Tony (Eddie Redmayne) växer upp och blir tonåring med allt vad det innebär av sexuell utforskning och eskapader och maken Brooks är otrogen, han har en affär med Tonys jämgamla tjejkompis. Barbara blir vansinnig på maken och frustrerad på sonen, baaaah, homosexuell, vad är det för bjäfs? Den perfekte sonen ska väl inte vara bög heller? Barbara smider planer och försöker omvända honom på det enda sätt hon förmår: genom att själv förföra honom.

Det är väldigt mycket i den här filmen som är rent äckligt och kanske är det äckligaste det faktum att hela historien faktiskt är sann. Familjetragedin är liksom inte enbart det som händer sista kvarten, det här är kolsvart rätt igenom. Stackars människor som är så rätt igenom sjuka. Hur kan det bli såhär illa?

Filmen i sig är kanske inget att hänga i julgranen men Julianne Moore och Eddie Redmayne lyckas båda spela sina rollfigurer med bravur, något som inte kan ha varit det enklaste. Å andra sidan är båda dessa skådespelare kända för att inte backa för knepiga roller men här fick dom nåt redigt att bita i. Nåt med en hemsk bismak. Som ett ruttet hundben ungefär.

I avsnitt 64 av Snacka om film pratar jag lite mer om denna film.

Publicerat

SUNSHINE CLEANING

Emily Blunt och Amy Adams spelar systrarna Norah och Rose, Rose som har en son, ett KK-förhållande med en gift man som aldrig lär lämna sin fru vad han än säger till henne (Steve Zahn) och hon driver ett städföretag och Norah som fortfarande bor hemma hos pappa (Alan Arkin) men hjälper Rose när hon behöver.

När sonen blir relegerad från skolan och Rose behöver få in honom på en privatskola räcker pengarna inte till och hon tvingas tänka om och nytt. Hon utvecklar städföretaget till att bli en ”biohazard removal crime scene clean-up service” och kan därmed få betydligt bättre betalt av kunderna som vill få sina hem rengjorda efter att nån skjutit huvudet av sig. Till exempel.

Det här är urtypen av en liten indiefilm som inte gör en fluga förnär när man ser den men som jag märker att jag tänker på efteråt. Adams och Blunt gör båda ett utmärkt jobb med sina roller, jag förstår dom, jag köper det dom gör och allt som händer. Hade inte dom funkat hade filmen sannolikt havererat men som sagt, det gör den inte nu. Inte alls.



Det här är en del av temat jag hade tidigare i år, temat som hette Veckans filmtips från Moya. Moya har nämligen fortsatt ge mig toppenfina filmtips och jag kommer fylla på listan av  tack-vare-henne-sedda filmer här.

Publicerat

BLINDNESS

Jag såg en norsk film häromsistens som heter Blind. Sofia skrev en kommentar på det inlägget och frågade om jag hade sett Blindness. Det hade jag inte – då, men nu har jag det.

Det var inte särskilt svårt att ta tag i den, en snabb koll på IMDb visade att Mark Ruffalo, Julianne Moore och Gael Garcia Bernal hade huvudrollerna och att manuset var baserat på José Saramagos roman Ensaio Sobre a Cegueira (Blindheten på svenska). Ja precis, samma José Saramago som även skrivit romanen The Double som blev mindfuckfilmen Enemy. Behövde jag tänka längre än två sekunder om den var värd 29 kronor på Itunes? NEJ.

Filmen börjar vid en stor vägkorsning i (vad som känns som) en stor stad. Alla bilar har stannat för rött, det blir grönt men bilen som står först i en av filerna åker inte. Otåliga bilister tutar, gångtrafikanter tittar och snart har 3-4 män gått fram till bilen för att se vad som hänt. Inne i bilen sitter en förtvivlad man (Yûsuke Iseya) som precis blivit blind! Synen bara försvann och allt han ser är vitt, som om all världens lampor tänts samtidigt. En av männen erbjuder sig att köra hem den blinde mannen och han gör faktiskt det. Hjälper honom till och med upp i lägenheten. Att han passar på att sno lite grejer  samt bilen är kanske en annan femma.

Den nyligen blinde mannen får hjälp av sin fru att ta sig till en ögonläkare men denne läkare (Mark Ruffalo) ser inget konstigt. Ögonen borde vara felfria. Det hela verkar mycket mystiskt och han berättar detta för sin fru (Julianne Moore) när han kommer hem. Morgonen efter är läkaren också blind.

Är det en slags epidemi? Hur smittar det? Vad kommer det ifrån? Det är nämligen fler och fler som blir smittade och staten upprättar en karantän-zon i ett övergivet mentalsjukhus och det dröjer inte länge förrän det blir nåt slags Flugornas herre-samhälle därinne. Det idkas byteshandel med mat och kvinnokroppar och avdelningarna utser sina ledare, den ena mer maktgalen än den andra.

Rädda människors beteende i grupp och under stress är verkligen intressant att beskåda. Kom inte å säg att vi inte är djur!

Sofia har också sett filmen. Här är en länk till hennes recension.

Publicerat

Veckans filmtips från Moya: KEITH

Veckans filmtips visar en kärlekshistoria mellan en ung tjej vid namn Nathalie, en såndär tjej som har allt och ÄR allt, ja du vet, snyggast i klassen men ändå schysst, läshuvud OCH duktig på sport och har en massa kompisar och den där killen Keith, han som är ”svart och svår  – 17 år”.

Opposites attract heter det ju och i det här fallet är det verkligen så. Dom har egentligen ingenting gemensamt annat än att dom delar bord på kemilektionerna och Nathalie tycker Keith verkar annorlunda och spännande och Keith tycker Nathalie är snygg. Nathalie är ihop med Rafael men träffar Keith ändå på fritiden på nåt slags ”icke-dejter” och Rafael börjar bli svartsjuk.

Nu känns det – precis som det har gjort i halvtid med så många av av filmtipsen jag fått från Moya – att jag förstår vart filmen är på väg. Jag tänker att det är en ”vanlig high-school-film”, att jag vet vad jag ska få se, att det är ett kärleksdrama jag tittar på. Men icke sa Nicke, så är det inte. Filmen vänder hux flux när Nathalie hittar en viss sak i Keiths ficka och sen blir filmen något annat och något bättre.

Jag tycker filmen börjar väldigt segt och då jag inte känner igen någon av skådisarna har jag liksom ingenting att ”hänga upp” mig på. Men att sitta kvar och fortsätta titta och ta in det jag ser, det gav utdelning. Filmen växer allt eftersom och sista tredjedelen är riktigt bra.

Jag kan ärligt säga att det här är en film jag aldrig ens hittat på egen hand och det är därför detta tema är så himla roligt. Att jag egentligen inte tillhör målgruppen förstår jag men jag tycker filmen är godkänd och jag kan verkligen förstå att den hittat sin publik bland yngre filmintresserade.

Här kan du hitta länkar till tidigare filmer i detta tema. Nästa tisdag dyker jag ner i nästa filmtips från Moya.

Publicerat

PASSENGERS

Bra musik förhöjer alltid en film men motsatsen då? När musiken känns helt fel, påklistrad, nedkörd i halsen på oss som tittar? När musiken ska få oss att ”hamna i en stämning” men som bara hjälper till att förminska hela filmens handling? Ja herregud så retsamt det är.

Jag är fan allergisk mot sånt och är det nånstans det överanvänds (har jag märkt) så är det i ”övernaturliga thrillers” där långsam klinketiklonk-piano-spelande ska få mig att hamna i nånslags ”baravara-stämning” där jag kan ta in filmen så långt ner i lungblåsorna att jag aldrig behöver andas mer och där allt det flummiga-som-inte-är-ett-dugg-flummigt-egentligen på nåt sätt ska kännas….spännande.

Men se, ett jäkla trams är vad det är!

När jag hade sett 30 minuter av Passengers var jag så sjukt irriterad på bakgrundsmusiken som tog över hela filmen att jag till slut inte hörde vad skådespelarna sa, jag hörde bara musiken så jag gjorde nåt jag aldrig gjort förut. Jag såg resten av filmen helt utan ljud. SÅ skönt! Öronen applåderade åt tystnaden och filmen blev riktigt sevärd. Anne Hathaway är en såpass stabil skådespelare att hon är trovärdig även utan röst och Patrick Wilson funkade jättebra han också utan den där hemska pianoslingan som ett jättekli-igt myggbett över hela produktionen.

Filmen kan givetvis inte bli godkänd efter detta mankemang MEN helt utan värde är den inte. Twisten på slutet är jättesnygg!

Publicerat

THE MIDNIGHT MEAT TRAIN

Leon (Bradley Cooper) är en fotograf som drömmer om en utställning. Han tar bilder runt om i New York men hittar liksom inte riktigt ”sin grej”, inte förrän han börjar fota i tunnelbanan nattetid. En av kvinnorna han fotat dyker upp i tidningen någon dag efteråt. Hon är försvunnen. Leon ger sig återigen ut i natten och möter Mahogany (Vinnie Jones), en man med en obeveklig hobby.

Regissören Ryûhei Kitamura har gjort en grymt snygg film av Clive Barkers novell och blodfobiker göra sig ej besvär för maken till mängd blod har jag sällan sett i en och samma film. Gillar du inte att se ögon ploppas ut i närbild eller naglar som avlägsnas med tång eller andra grafiska våldsamheter ska du också med fördel skippa den här filmen för den är ordentligt brutal.

Bradley Cooper ser ut att knappt vara torr bakom öronen, Vinnie Jones är perfekt som iskall mördare OCH han har nån form av suspekt svampodling på bröstkorgen vars utväxter han klipper bort och sparar i glasburkar i kylen. En helt klart udda liten film det här.

Vill du veta mer om filmen? Jag och Flmr-Steffo pratar en del om det här kött-tåget i podden Snacka om film (avsnitt 1). Klicka här för att komma till poddens hemsida.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: SEMESTER

Semester. Vad är det? Närå, jag är inte bitter över en sommar med minimal ledighet, jag undrar mest sådär överlag. Vad ÄR semester, vad betyder det?

Jag roade mig med att googla ordet och hittade till ett forum där just detta diskuterades. Förutom ordets innebörd fick jag en del andra svar.  ”Jag ser semester som att vara hemma och ha skoj och spela utan att göra något annat än det.” ”Ledighet, sol, rehab, och o -kontakt med arbetet.” ”Mobilen används sparsamt”. ”På semestern vill man kunna ladda batterierna (bildligt talat och inte tjänstetelefonens batterier hehe) och det man gör skall kännas avstressande, avkopplad från jobbet.”

Jag inser att jag inte kommer någon vart. Semester för mig verkar inte vara vad semester är för många andra så jag lägger ner tanken på att få fram nån slags universell sanning. Istället beger jag mig in i filmens förlovade land och ser några filmer som handlar om just semestrar, fast på lite olika sätt.

 

What We Did on Our Holiday (2014)
Regi: Andy Hamilton och Guy Jenkin

Jahopp. Det där gjorde Abi (Rosamund Pike) och Doug (David Tennant) och deras asjobbiga barn på sin semester. Dom vuxna betedde sig som pissdåliga soon-to-be-separerade föräldrar, barnen var uppenbart skadade av föräldrarnas agerande och nu ska dom på besök hos en cancersjuk morfar (Billy Connelly) som vägrar säga att han är sjuk i en film så svintråkig att jag hellre vill jobba ihjäl mig än ha ledig tid att använda till filmtittande som gör mig halvsidesförlamad av uttråkning.

.

.

The Wackness (2008)
Regi: Jonathan Levine

Luke Shapiro (Josh Peck) har precis gått ut High School. Han försörjer sig som knarklangare och tycker det är rätt piss att inte ha nån skola att gå tillbaka till. En hjälp blir att prata med terapeuten Dr Squires (Ben Kingsley), en man som nyttjar droger öppet och utan att skämmas. Dr Squires har en styvdotter vid namn Stephanie (Olivia Thirlby) som Luke kärar ner sig i men det är inte riktigt ömsesidigt.

Om man har två miljarders semesterfilmer att välja mellan så väljer jag två på raken som är rent usla. The Wackness klarar livhanken på grund av Ben Kingsleys närvaro men det är knappt han orkar ro den lilla båten. Framförallt blir jag förbannad på mig själv som tänkte att det var en spännande film jag hittade eftersom den var regisserad av mannen som gjorde När lammen tystnar. Är jag född igår eller??? Det enda Jonathan Levine har gemensamt med När lammen tystnar-regissören är att dom har samma förnamn. Han heter Jonathan Demme.

 


Länge leve Bernie (Weekend at Bernie´s, 1989)
Regi: Ted Kotcheff

Jag tänkte om här. Min plan var att se Alfonso Cuaróns film Din morsa också! (Y tu mamá también) som tredje film till temat men jag var så jävla trött på skitfilmer att jag fick smått panik. Nu är det visserligen ingenting som tyder på att just den filmen ÄR dålig men jag vågade inte riktigt chansa. Vad skulle jag se istället?

Jag fick ett tips, ett tips på en film som kan ”göra en hel sommar”. En semesterfilm som handlar om ett par snubbar som hamnar riktigt i skiten när dom blir bjudna till chefens sommarställe över en helg och ingenting går som planerat, vare sig för grabbarna eller deras chef Bernie. Så jag såg den och jag skrattade och det var så JÄVLA befriande skönt att se en film som är hundra procent icke bajsnödig, som tillåter sig vara tokig, galen, pinsam, dum, överdriven och helt enkelt skitrolig.

Så jag håller med tipslämnaren om att filmen är ett ”hysteriskt skrattanfall i sommarnatten”. Jäkligt skön semesterfilm även om man, som jag, inte haft nån semester att tala om.

I avsnitt 41 av podcasten Snacka om film snackar jag och Steffo om just denna film.

Eftersom dagens filmspanartema är SEMESTER så har en hel del av mina filmspanarvänner skrivit om samma sak. Klicka dig vidare in på deras bloggar för att se hur dom närmat sig ämnet.

Jojjenito
Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird
Movies-Noir
Har du inte sett den
Absurd Cinema

 

Publicerat

KEANU-SOMMAR: STREET KINGS

Såna här good-cop-bad-cop-filmer är oftast ganska lika varandra och dom är oftast helt okej att titta på. Som tittare förstår man premisserna på en halv sekund, det går också att förutspå vem som är den goda och vem som – så småningom via en ”twist” på slutet – är den onda. Oftast är det inget nytt under solen alltså och det är det inte här heller. Street Kings är således utypen av en medeltrea i korrumperade-polisfilmgenren och ändå känner jag mig lite…besviken. Konstigt.

David Ayer är en regissör/manusförfattare som gäckar mig. Han håller sig i en lövtunn filmisk fåra med hårdkokta makt(missbrukande) män i fokus, skrattretande schablonskrivna kvinnliga karaktärer (om det ens finns några alls). Han har alltså gjort filmer som End of watch, Fury, Sabotage och Training day (endast manus) så jag tror du är med på vad jag menar.

Det som skiljer Street Kings från dom andra filmerna är att den är baserad på en originalstory skriven av James Ellroy och han har även varit med och skrivit filmmanuset. Mina förväntningar var alltså lite högre än dom normalt hade varit med en ”basic Ayer film”.

Keanu Reeves är The Undercover Cop Tom Ludlow som filmen handlar om och jag tycker han gör rollen bra. Ju fler filmer jag ser med honom (och speciellt nu när jag ser många av hans filmer på tämligen kort tid) ju bättre tycker jag att han är. Han är inte alls så uttryckslös och plastig som många anser honom vara, tvärtom skulle jag säga. Han är dom små uttryckens man men det är inte samma sak som att han inga uttryck har.

Forrest Whitaker känns nästan mer enahanda och trist faktiskt. Han kör samma invanda spår i film efter film efter film, för att sen glänsa till som tusan i en roll och sen gå tillbaka till att spela med vänsterhanden. Som här. Här är han rätt blek.

Keanu är det bästa med filmen och det räcker bra långt. Ändå.

Vad blir det för Keanu-film nästa måndag måntro? Jag vet jag vet jag vet!