Kategori: 2008

Publicerat

En julberättelse

Om du tycker din familj har problem så skulle du se den här franska familjen.

Junon (Catherine Deneuve) har fött fyra barn varav tre är i livet. Den förstfödde sonen dog redan vid sex års ålder i en ovanlig sjukdom och hade endast kunnat överleva med hjälp av en transplantation. Ingen av släktingarna var kompatibla och ja, sonen dog mycket tragiskt och någonstans är detta ett ärr i familjen som inte vill läka.

Junon är gift med Abel (Jean-Paul Roussillon), en man som är väldigt lik en mänsklig padda och han håller sin hand över familjen lite som en Gudfader, fast en Gudfader i röd lammullströja.

Syskonen är inte alltför tajta, det äldsta barnet Elizabeth (Anne Consigny) har helt brutit med den mellanbrodern Henri (Mathieu Amalric) och den yngste brodern Ivan (Melvil Poupaud) är liksom bara…Ivan.

Som sagt, detta är ingen familj som är vana vid gemensamma söndagsmiddagar men när Junon blir sjuk och behöver en benmärgsoperation har familjen inget val. Dom måste samlas, både barn och barnbarn bör testas och det hela mynnar ut i en julhelg med hela familjen under samma tak.

På nåt sätt känns En julberättelse som den franska varianten av Fanny och Alexander, fast utan en fisande morbror och en elak präst. Egentligen har filmerna inga klockrena beröringspunkter annat än julen som tradition och kuliss och kanske till viss del längden på filmen (den här är 150 minuter).

En julberättelse börjar i full gas på ettans växel och efter en timme ungefär läggs femmans växel i direkt och jag hängde inte riktigt med i tempoväxlingen. Jag hade velat se mer som filmen var i början, jag gillade berättarrösten och snabba klipp och återblickar och dockteater. Kanske hade det blivit tjatigt i längden men hellre det än att det blev knappt styrfart på berättelsen.

Filmen är rätt skön ändå på nåt vis, den är tänkvärd och behaglig men det kryllar av  jobbiga karaktärer och jag kan inte säga att jag känner sympati för någon av dom. Tyvärr ska jag tillägga för jag tror att det är meningen att jag ska få det, jag vet inte bara för vem.

Ett julfirande är ett julfirande är ett julfirande, så även i Frankrike och så även på film.

 

Publicerat

Hunger

Idag blir det lite av en variant på en svartmuskig irländsk afton här på bloggen.

Två filmrecensioner blir det och båda har IRA och extraordinära rollprestationer i huvudrollerna som gemensam nämnare.

Först ut är Steve McQueens långfilmsdebut Hunger med Michael Fassbender i huvudrollen som Bobby Sands, en man som 1981 vid 27 års ålder dog i Mazefängelset då han hungerstrejkade för att fångarna skulle återfå sin politiska status. Han avtjänade ett fjortonårigt straff för vapeninnehav i ett fängelse som skulle få människor med minsta bacillskräck att stoppa en nylonstrumpa i munnen och svälja hårt.

Inte sedan mina timmar framför Salo eller Sodoms 120 dagar har jag sett så mycket bajs på film och här är bajset till och med en del av inredningen, här används det som väggbeklädnad. Det är ganska äckligt faktiskt även om dom hundraprocentigt nedkletade väggarna är så snyggt fingerlaserade att cellerna inte ser ut som celler utan som en uppbyggd filmisk yta i en flyghangar eller nåt. Fast all scenografi spelar andra fiol i den här filmen, liksom birollsinnehavarna som hur bra dom än är försvinner totalt när Michael Fassbenders Bobby gör entré.

Hunger är en tyst film. Regissören låter hela tiden bilden tala förutom i en scen, en 22 minuter lång scen där Bobby Sands diskuterar hungerstrejken med en präst (Liam Cunningham). Männen filmas utan klipp i 18 minuter, pratandes, rökandes, diskuterandes argument hit och dit och den scenen är filmens centrala punkt. Där och då förstår jag Bobby och varför han gjorde som han gjorde och där och då förstår jag verkligen inte hur Fassbender kunde missa en oscarsnominering för bästa manliga huvudroll. Men han är en man som kommer få många många chanser till det framöver. Det finns inte många som spelar i hans liga just nu. Inte många alls.

Bobby Sands har med sitt civilkurage gjort avtryck på många ställen i världen. I Teheran till exempel, där ligger den brittiska ambassaden på det som förut hette Winston Churchills väg men nu heter Bobby Sands väg. Tänk så mycket rolig info man kan hitta när man ser en film och googlar litegrann.

 

 

 

 

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Tre om en: Aksel Hennie

Mannen på bilden heter Aksel Hennie. Vet du vem han är? Nej, inte jag heller.

Hilde från Gävle vann min 2-års-tävling just på grund av det, att hon gav mig en nöt att bita i och en helt ”ny” skådis att gräva i, en ny för mig i alla fall.

När jag började reka och leta information om denne man upptäckte jag att jag faktiskt redan sett honom i en film: En ganska snäll man. Då tänkte jag inte på att det var han men nu har jag sett tre filmer till med honom, varav en på bio och fler lär det säkert bli.

Aksel Hennie är (vad jag förstår) Norges ”bad guy” på film och när jag googlar på honom kommer det upp många tidningsartiklar om en fallskärmsolycka i vilken hans lillebror dog men jag bestämmer mig för att inte forska mer i honom som person utan köra en djupdykning i tre av hans filmer istället. Håll till godo.

Huvudjägarna (2011)

Roger Brown är bara 168 cm lång. Det säger sig ju självt, klart det måste kompenseras.

Nu är det inte mina ord utan Rogers egna, han är fullt medveten om att en kort kille oftast får jobba aningens hårdare för att få behålla den snygga långa tjejen än en lång kille så han behöver pengar. Mycket pengar.

Roger (Aksel Hennie) bor i en 30-miljoners kåk som han egentligen inte har råd med men som han köpte för att frugan (Synnøve Macody Lund) ville. Han överöser frun, den långbenta, blonda, supervackra, med presenter hon inte bett om men som han känner att hon kräver. Han har ett högavlönat jobb som headhunter, personalrekryterare för höga poster på stora företag, men det räcker inte. Han behöver mer stålar för att få vardagen att gå runt så han stjäl konst och det är han rätt duktig på. Samarbetspartnern är en skjutglad och aningens suspekt man som heter Ove och det är han som sen forslar tavlorna till den svenske hälaren.

När den vackra långbenta frun inviger sitt nya galleri springer Roger på Clas Greve (Nikolaj Coster-Waldau), en snygg dansk som inte bara flirtar med frun utan även är klockren för ett jobb som Roger letar folk till. Roger ser till att boka in ett möte med Clas och på kvällen släpper frun bomben: Clas har en tavla värd miljoner på väggen hemma! Snacka om att slå en hel massa flugor i samma smäll.

Huvudjägarna är det närmaste en nordisk Trainspotting jag har sett på film, i alla fall om jag ser till tempot i inledningen. Det är uppfriskande och uppiggande och det tar bara sekunder innan jag är inne i filmen och där stannar jag. Karaktären Roger är nåt så ovanligt på film som en skithög jag bryr mig om. Han är en norsk variant av en stureplansstekare, han är dryg och dum, ocharmig och ganska ful men med backslick och låtsaspengar kommer man långt – även i Norge.

Filmen har en del otippade vändningar, den är pulshöjande och glad fast ibland ganska jobbig att se då jag märker att jag engagerar och stressar upp mig för mycket. När jag tänker tillbaka på den så innehåller den lika många logiska luckor som en schweizerost innehåller hål men jag köper det och jag tänker inte ens knorra över det.

Jag blev fullständigt knockad och superunderhållen och det var jättehärligt. Mer Huvudjägarna åt folket!

 

 

Hawaii, Oslo (2004)

Leon är en ung man drömmer om att fylla 25. Han har drömt om det sedan han för elva år sedan ingick en pakt med blondinen Åsa att dom skulle träffas på hans 25:e födelsedag och bli ihop igen och denna gång för alltid.

Ett förälskat pars största dröm har gått i uppfyllelse: dom har blivit föräldrar till en liten pojke. Men den vackra drömmen blir snart en mardröm då läkarna säger att pojken har ett hjärtfel och max kommer att leva i 3-4 dygn.

Vidar är en sanndrömmare som knappt vågar sova. Han jobbar som nattvakt på institutionen som Leon bor och han har drömt om Leon och Åsa och att nåt otäckt kommer att hända.

Sakta men säkert tar sig filmen igenom dessa historier som alla handlar om kärlek, om att vilja och önska och att få det liv man drömmer om. Det du tar för givet kan vara min högsta dröm.  Allt flyter in i varandra och slutar i samma gatukorsning i Grünerløkka på årets varmaste dag.

Hawaii, Oslo är en film som inte har bråttom. Den går en sakta promenad, den visar upp, förklarar och berättar precis som en morfar eller farmor som läser en saga för sitt barnbarn med all tid i världen. Såna filmer växer inte på träd och det är heller inte alltid som dom växer upp och blir goda äpplen, många trillar ner och blir multnande surkart för det är ingen enkel match att göra saktfärdig film som inte blir seg och tråkig.

När jag väl släppte garden och accepterade att den här filmen kommer ta både av min tid och min energi så blev den som en fint inslaget paket. Vissa scener är rent hjärtskärande och dom bär jag med mig när helheten ibland spretar lite för mycket men jag kan inte tycka annat än bra om filmen, det går bara inte men det blir ändå bara en trea – om än stark.

 

 

 

Max Manus (2008)

Bara dagar efter att jag sett Huvudjägarna var det dags för den här filmen och döm om min förvåning när filmerna i stort sett är identiska rent uppläggsmässigt. Det är snabba klipp, det är glad och energisk bakgrundsmusik och det är Aksel Hennie som är både berättarröst och huvudroll och nej, likheterna är inte negativa, inte alls, inte på en fläck.

Max Manus var alltså norsk motståndsman under andra världskriget. Han var drivande och ledande i den grupp av saboterande unga män och soldater som på sitt eget sätt ville hjälpa till och sätta stopp för nazismens frammarsch i Europa.

Jag hade aldrig hört talas om honom innan jag såg filmen vilket är en lucka i min allmänbildning (och en kanske pinsam sådan, jag vet inte om han är en sån man borde känna till?) men nu efteråt är jag jätteglad att jag såg filmen. Filmen är nämligen inte bara ett tidsdokument över en period i Norges historia som är både hemsk och intressant, den är även otroligt skickligt gjord och men relativt små medel vad jag förstår. Jag jämför den mer med svenska Gränsen än med Rädda menige Ryan och det ska Max Manus se som en komplimang.

Det är ett bra driv hela filmen igenom, en välskriven dialog som även får in en del humor mitt i allt det krigiskt svarta och actionscenerna, explosionerna, är skitsnyggt gjorda.

Jag är svårt imponerad både av Aksel Hennie himself och norsk film efter att ha sett dessa tre filmer inom loppet av bara några dagar.

Publicerat

Veckans dokumenär: H:R LANDSHÖVDING

Filmat i grovkornig svart-vitt får vi följa Uppsalas landshövding Anders Björck några dagar på jobbet.

Vi får vara med när Anders Björck läser tidning.

När Anders Björck sår frön som förr i tiden.

När Anders Björck går i en lång korridor.

När Anders Björck preparerar sitt morgonkaffe.

När Anders Björck hyllas för sitt polenengagemang.

När Anders Björck pratar i telefonen.

När Anders Björck veckoplanerar.

Jag väntade och väntade på att regissören Måns Månsson skulle ge mig en vändning, en åsikt, en vinkling, något personligt, VAD SOM HELST, en yttepyttedel av en pusselbit till svaret om varför han överhuvudtaget bestämde sig för att göra den här filmen men jag väntade förgäves och satt som ett frågetecken i soffan med mina funderingar. Var det för att skildra Anders Björck höga arbetsbelastning? Nej. För att hylla Anders Björck? Pyttsan.

Det här är helt enkelt på gränsen till så uselt att det knappt går att betygssätta.

Filmitch och Jojjenito har också sett filmen och åsikterna oss tre emellan går vitt isär (för att uttrycka det diplomatiskt).

Här finns filmen.

Publicerat

Tre om en: Jeff Goldblum (som fyller år idag, hurra!)

Det här är Jeffrey Lynn Goldblum. Idag fyller han 59 år.

Jag tycker det här är en rätt trevlig snubbe och han förtjänar både goda tårtor och kärleksfulla blogginlägg på sin födelsedag. Därför tänker jag dagen till ära bjussa på tre recensioner av riktigt bra filmer som han är med i.

Han började sin skådespelarbana med filmen Death Wish 1974 (som jag skrev om häromveckan). Då var han en gänglig och ganska ful ung man med en hel del drag som påminner som Freddie Mercury. Nu har han liksom ”växt i” sitt fejs och ser rätt trevlig ut på nåt egendomligt och ganska snällt vis.

Han har en imponerande skådis-cv och har varit med i många av dom allra största filmer världen skådat. Det är lätt att glömma det ibland.

 

MÄNNISKOR EMELLAN  (The big chill, 1983)

Jag bara undrar, en film vars förtexter drar igång till Marvin Gaye´s  ”I´ve heard ut through the grapevine”, går det att få annat än goda vajbs av en sådan?

Det är en sån jäkla smart början, så mitt-i-prick att jag blir alldeles lycklig. När sedan namnen på några av dom alla största skådespelarna från 80-talet dyker upp i sedvanligt lite-överdimensionerat-80-tals-typsnitt då är det inte utan att det dyker upp en handklapp eller två.

Clenn Close, Kevin Kline, Tom Berenger (i mustasch, och nu är det inte bara händerna som klappar här), Meg Tilly, William Hurt och Jeff Goldblum i stora glasögon av plast som jag vill minnas var väldigt populära på den tiden – fast på kvinnor.

Det gamla kompisgänget samlas åter fast denna gång under dystra omständigheter. Vännen Alex har tagit sitt liv och begravningen måste klaras av. Det är glädje av återseende, det är sorg, det är nostalgi, det är tankar om hur livet blev och inte blev, det är avslutade relationer, nya konstellationer och några av vännerna vill helt enkelt bara ligga med alla, dock av olika orsaker.

Det här är en sjukt mysig film med ett exceptionellt bra soundtrack. Jag missade den helt när den kom, jag var väl aningens för ung antar jag och sen har det liksom inte blivit av – förrän nu. Bättre sent än aldrig, helt klart.

 

 

ADAM RESURRECTED (2008)

Adam Klein var cirkusdirektör, clown och jude i Tyskland på 40-talet. Han hade en fru och två döttrar och levde ett rätt bra liv. Nu bor Adam på ett slags mentalsjukhus/behandlingshem i Israel, ett hem för dom som överlevde förintelsen och han försöker på sitt eget vis leva med minnena och stå ut i vardagen. Hur han gör det? Jo, med humor, självdistans, ömhet, galenskap och en osviklig förmåga att få kvinnorna han vill ha att ligga med honom.

Det som händer i nutid får vi se i färg, återblickarna i svart-vitt och bristen på färg i scenerna från fånglägret gör kontrasterna så stora att det blir fysiskt jobbigt att se. Adam blev nämligen bokstavligt talat en knähund till Kommendant Klein (Willem Dafoe), en sadistisk nazijävel som tvingade Adam att sova på golvet, gnaga på köttben och leka en mänsklig hund genom att krypa omkring på alla fyra samtidigt som hans fru och barn mötte döden i gaskamrarna.

På behandlingshemmet träffar Adam på en ung pojke som även han blivit behandlad som en ”hund” och dom hittar varandra där, får nån slags kontakt och försöker indirekt hjälpa varandra att läka sina sår.

Regissören Paul Schrader (annars mest känd som manusförfattare till Taxi Driver) har hittat helt rätt här, både i valet av Jeff Goldblum som huvudrollsinnehavare och i filmspråket. Det är knasigt, hattigt och annorlunda filmat och det gäller att vara vid sina sinnens fula bruk för att orka ta till sig och hänga med i filmen. Det är suggestivt som en målning av Salvador Dali, det är vackert, det är svart humor ibland, det är bara svart ibland och ibland är det fnissigt roligt men det filmen är precis hela tiden är ANNORLUNDA. Det här är som ingenting jag sett förut och jag undrar om jag någonsin sett Jeff Goldblum briljera så stjärnklart som här. Jag tror inte det.

 

 

FLUGAN (1986)

När David Cronenberg bestämde sig för att göra en remake på filmen Flugan från 1958 tror jag inte han räknade med att det skulle bli en succé, men det blev det. Science fiction var superinne i mitten på 80-talet, maskiner som blinkade, blippade och lät var pulshöjande. Bara tanken på att kunna teleportera sig var tokspännande, i alla fall för mig som just då var lite av en fysiknörd.

Regissören David Cronenberg var redan 1986 en stor idol för mig. Han hade skrämt skiten ur mig med The dead zone (jag kan fortfarande inte titta på scenen med saxen) och fått mig att ”tänka utanför lådan” med filmen Videodrome och nu kom han alltså med en film som var precis mitt i prick sett till vad jag älskade att titta på vid den tiden.

Jeff Goldblum spelar Seth Brundle, vetenskapsmannen som uppfunnit teleportören, maskinen som kan få honom att förflyttas får en plats till en annan. Geena Davis spelar Veronica, journalisten som ska dokumentera hans framsteg. Det är slående hur enormt lika dom två är utseendemässigt, dom har ett uppenbart äktenskapstycke vilket dom själva kan skriva under på eftersom dom gifte sig strax efter inspelningen. Att dom skilde sig redan 1990 är en annan historia.

När Seth lyckas teleportera en apa med hundraprocentigt resultat beslutar han sig för att testa på sig själv. Han hoppar in i maskinen och vips så har en liten anspråkslös fluga letat sig in i maskinen och teleporteras samtidigt som Seth själv. Den där kemiska och biologiska reaktionen ger Seth egenskaper han kanske inte längtat jättemycket efter.

Det här är en klassiker! Det här är tjohoooooo-hopp-och-skutt-jättebra och skitäckligt och ingen kan på samma sätt som Jeff ge en spyfluga ett ansikte.

[Om du känner att du vill ha mer av den här mannen, här hittar du fler av hans filmer som jag recenserat.]

 

Publicerat

VAMPYRER

Att Stockholm är en vacker och nästan lite suggestiv plats om natten det kan alla vi som någon gång knatat oss asfaltströtta på småtimmarna vittna om. Att det är som att befinna sig i en musikvideo att köra bil i Stockholm nattetid det vet jag mer än väl då det var nåt jag roade mig själv med förr, ofta och gärna. Det var en mysig sysselsättning och att jag slutat med det har ingenting med bensinpriset att göra. Numera sover jag på nätterna.

Vampyrer är en film som utspelar sig om natten, när annars kan man tycka då detta ändå ÄR en vampyrfilm, en skräckfilm och/eller någon form av otäckt blodigt drama. Eller är det inte? Jag blev plötsligt osäker. Det känns som att jag missat nåt här, jag vet bara inte vad.

Historien om vampyrsystrarna Vera och Vanja  (Jenny Lampa och Ruth Vega Fernandez) saknar en hel del för att jag ska gå ner i brygga, ja, jag klarade faktiskt  inte ens av att hålla mig vaken filmen igenom trots den nästan löjligt korta speltiden på sjuttio minuter och då var jag ändå utsövd och fit-for-vampyrfight när jag började titta. Då är det RIKTIGT ILLA, nästan patetiskt skit-illa faktiskt.

Som sagt, det tog några tillbakaspolningar innan filmen blev sedd rätt igenom men nu är det gjort och jag kan pusta ut för det här var inte sommarparty på stranden direkt, mer en polska i baktakt på en nedlagd återvinningsstation. Manuset är så urbota simpelt att jag nästan blir förbannad när jag tänker på det och jag får allergiska reaktioner av att systrarna visserligen är utseendemässigt lika men inte ens pratar samma dialekt men det finns ett par förmildrande omständigheter som håller mig borta från bettskena och päronboll och det är:

1. Det är riktigt snyggt filmat och 2. Ruth Vega Fernandez har en av huvudrollerna.

Jag gillar verkligen henne, hon har ”det” och snor varenda scen hon är med i som en utsulten kleptoman som knaprar lagrad Grevé vid ostdisken på Hemköp i Farsta. Hon är skitbra på ren svenska! Jag vill se mer av henne.

Vampyrer är en film som i betyg får den svagaste tvåa jag någonsin delat ut men en etta känns för sjaskigt. Mycket med filmen är som sagt uselt men inte allt och den går faktiskt att se – även om det tar ett tag.

Sofia, Jojjenito och BlueRoseCase har också skrivit om filmen.

 

Publicerat

21

Sex stycken geniala matematiksnillen och MIT-studenter bestämmer sig för att åka till Las Vegas för att vinna storkovan genom den överintelligentes sätt att fuska: att räkna kort.

Bringing down the house: The inside story of six MIT students who took Vegas for millions, så heter boken som ligger till grund för filmen och någonting säger mig att den är bra mycket bättre än den spelade slutprodukten.

Ben (Jim Sturgess) är en hygglig kille med en IQ-mängd som vida överskrider summan på hans bankkonto. Han vill så gärna in på Harvard men trots toppbetyg måste han tillförlita sig på ett stipendium för att få råd. 300000 dollar är mycket pengar för en änka och hennes ende son.

Ben gör allt rätt. Han pluggar, han är snäll, han jobbar extra idogt och ofta på en herrekiperingsbutik, han har inte mycket till fritid och gnäller heller inte över det. Så får han chansen, den stora chansen till grova pengar och han kan inte tacka nej. Matteläraren Micky Rosa (Kevin Spacey) ger honom en specialinbjudan till sitt team, sitt IQ-gäng som han övat upp i konsten att räkna kort – och vinna! – och dealen är att Micky tar 50%, ungdomarna andra halvan.

Jomenjamenjomenjamen, alltså, det här är egentligen inte dåligt. Historien är helt okej, skådisarna likaså men filmen saknar något som jag skulle vilja kalla finess. Den är liksom gjord med armbågen. Det är ett hafsverk som är fullt tittbart men som inte lämnar efter sig så mycket som en svettig fotsula på ett gympahallsgolv.

Den egentliga anledningen till att jag hyrde filmen stavas: Jim Sturgess. Jag har precis i dagarna läst ut David Nicholls extremt fina bok En dag och fick reda på att nämnde Sturgess är killen som knep huvudrollen som Dexter Mayhew i filmen med samma namn (One day på engelska, såklart) och då är det klart som korvspad att jag måste kolla upp grabben och se om det var ett korrekt val.

JA! JAAA det är det. Han kommer bli så jävla klockren att en bättre castad manlig huvudroll inte har skådats sen Edward Norton i American History X eller Anthony Hopkins i När lammen tystnar eller Hugh Grant i Notting Hill för den delen. Anne Hathaway är också ett strålande val som Emma Morley. Fan, 14 oktober kan bli en bra dag (om nu premiärdatumet stämmer).

Men hoppa över 21, eller se den möjligtvis efter One day när du kärat ner dig i Dex och inte kan få nog. Det är mitt tips.

Här finns filmen.

Publicerat

Pontypool

I en liten lokal radiostation i en liten gudförgäten by någonstans i Kanada sitter Grant Mazzy (Stephen McHattie) vid mikrofonen och gör det han gör bäst: pratar och retar upp folk. Hans två kvinnliga medarbetare Laurel-Ann (Georgina Reilly) och Sydney (Lisa Houle) uttrycker sin irritation på väldigt olika vis (Sydney utåt, Laurel-Ann inåt) men att båda två hyser en slags hatkärlek för sin medarbetare står ganska klart.

Det finns inte många nyheter att rapportera om från byn. En katt har sprungit bort, ja, det är ungefär det och Grant gör sitt bästa för att tjomma till även denna lilla händelse till någonting större än det är.

Men så ringer Ken in till studion. Ken flåsar, han har smått panik i rösten och berättar om ett hus som exploderat och att människor nu ligger i högar – döda. Det är ett upplopp någonstans inne i stan, han pratar om en kille som alla känner som blivit av med händerna och att människor flyr. ”Från vad?” frågar Grant men får inga svar. När NBC ringer för att intervjua Grant om vad som hänt tror han nästan det är ett skämt, att han är med i Blåsningen. Han vet ju inget! Han har ingen aning om vad som hänt, vad det är som får människor i massor att plötsligt bara….dö. Dessutom har han inte sett ett endaste dugg med egna ögon.

Hela filmen utspelar sig inuti denna radiostation. Det är både bra och dåligt rent dramaturgiskt. Bra för att det stundtals blir klaustrofobiskt och hjärnan får arbeta med att fantisera ihop hemskheterna istället för att jag blir överöst av blod och klafs. När det inte längre funkar – för mig – är när allting nystas upp och det mystiska inte är så mystiskt och läskigt längre utan bara blir en ganska larvig ”twist”.

Det jag gillar är skådespelarna. Alla tre är riktigt bra och Stephen McHattie (från 300, Watchmen, A history of violence och The fountain bland annat) ser ut som urtypen av en fårig men mänsklig gammal kameraväska. Tjejerna är och spelar vanliga tjejer, absolut inga våp, inga skrikhalsar, inga töntnissar, bara två vanliga tjejer som har en rätt ovanlig dag på jobbet. Att filmen sen inte höll hela vägen – för mig – känns tråkigt för jag trodde på den. Kanske är det en film som växer av en omtitt, jag tror det.

Publicerat

Kautokeino-upproret

Att en kollega talar sig varm över en film som precis gått på SVT och som jag missat, det kan jag ta. Jag kan ta att det är en film jag måste få hjälp med att stava till när jag försöker googla på namnet. Det jag inte kan ta är att filmen passerat mig alldeles obemärkt TROTS att Persbrandt stoltserar med värsta jävla raggarmuschen på omslaget.Alltså, hur kan jag ha missat detta?

Nåja. Det mesta som går snett här i livet går att rätta till och eftersom Lovefilm bara är ett klick bort löste det sig fort som attans dessutom.

Kautokeino-upproret är baserad på en verklig händelse, något som hände den 8 november 1852. Lars Levi Laestadius (Michael Nyqvist) kommer till byn Kautokeino och proklamerar högt och gärna inte bara om sin religiösa tro utan även för ett spritfritt leverne. Han drar igång en rörelse som inte bara blir en konflikt mellan honom och statskyrkan utan även mellan samer och icke-samer och det är en konflikt som får ett mycket tragiskt slut. Två personer döms till döden och fyra till långa fängelsestraff.

Filmen är otroligt vacker med vyer som ger mig både en liten tår i ögonvrån och en enorm lättnad att det just nu – och tre-fyra månader framöver – inte är tre meter snö i Stockholm. Kautokeino socken ligger i Norge, filmen är egentligen norsk men Michael Nyqvist och Mikael Persbrandt har som så många gånger förut fått tongivande roller. I det här fallet är det synd. Nyqvist är skrattretande dålig som Laestadius och inte porträttlik för fem öre. Persbrandt som byns handelsman är Persbrandt med lösmustasch, no more, no less.

Vilken magnifik snorbroms!

Det som gör filmen bra är Nils Gaup, den norsk-samiske regissören som med varm hand tagit sin an filmen. Han är själv född i Kautokeino och det känns.

Det är många med efternamnet Gaup i rollistan och om jag hade haft ett finger med i spelet hade det varit ännu fler. Filmen hade vunnit på att slopa alla kända ansikten. Jag förstår att dom behövs för att blidka filmbolagsmänniskor med stålars men för FILMENS skull behövs dom inte alls. Alla dessa icke-skådisar gör filmen trovärdig på ett sätt ”kändisar” aldrig kan göra och jag älskar att det oftast pratas originalspråk (=samiska, väl?).

Det känns som en viktig film speciellt för samerna själva men även för storstadsmänniskor som ibland glömmer att Sverige inte slutar norr om Arlanda och att Norge existerar ovanför Oslo.

Här finns mycket intressant läsning om filmen skriven av en same med koll.

Här finns filmen.

Publicerat

Rachel getting married

På varje bröllop med självaktning står det en tjomme i ett hörn och filmar. Denne filmare kan vara sanktionerad av det lyckliga paret men lika gärna kan det vara någon som på eget bevåg inte vill missa chansen att föreviga en skandal och i förlängningen ligga bakom en YouTube-snackis.

Att se Rachel getting married är som att se en sådan icke-sanktionerad bröllopsfilm där samme ganska obegåvade filmare även ska göra en sorts inför-film för att presentera familjemedlemmarnas relationer för oss som tittar. Nu har nog inte Jonathan Demme tänkt sig att det ska kännas så men likväl gör det det – för mig.

Kym (Anne Hathaway) kommer ut från ett behandlings/avgiftningshem precis i lagom tid för syster Rachels (Rosemarie DeWitt) bröllop. Rachels bästa väninna, den snipiga Emma, ska vara tärna och det gör Kym förbannad. Kim är förbannad på mycket, hon är också centrum i sin egen värld och ser till att hamna i centrum i alla andras också.

Att se systrarnas mamma – Debra Winger – gör mig nästan lika glad som om det varit min egen jag inte sett på länge. Jag tycker så mycket om Debra Winger, jag skulle vilja krama henne och aldrig släppa taget. Systrarnas pappa spelas av Bill Irwin som är en riktig Niklas Wikegård-kopia.

Ett stort problem med filmen är att Anne Hathaway lider av ”Angelina Jolie-syndromet”, hon är alldeles för snygg för att kunna spela trovärdigt ful. Att klippa henne i hackig page gör henne inte missbrukartrasig och det enda jag ser är Anne Hathaway i illa klippt frilla, no more no less.

Jag tycker tyvärr det här är en rätt menlös film. Jag vet inte vad den vill säga men jag fattar att även Jonathan Demme behöver pengar till mat och hyra. Det är min enda förklaring till att hans namn pryder omslaget.

Detsamma gäller Anne Hathaway.

Här finns filmen att hyra.

 

Publicerat

DEFINITELY, MAYBE

Det händer grejer hemma hos Will Hayes (Ryan Reynolds). Han ska skilja sig från ex-frun Emily (Elizabeth Banks) och hans dotter Maya (Abigail Breslin) har haft sexualkunskap i skolan och kommer hem med tretusenmiljarders frågor om kärlek, sex och förhållanden med stort fokus på det mellan hennes föräldrar.

Will bestämmer sig för att berätta hela historien från början som en slags pedagogisk gonattsaga. Han betar sig metodiskt igenom alla sina flickvänner men byter namn på dom för att Maya ska få gissa vem av dom som till slut blev ”den rätta” att skaffa barn med.

Att se Definitly, maybe är som att stoppa en metalltratt rätt ner i svalget och bälga i sig ett par liter ljus sirap. Det är sött så jag ömsom kreverar, ömsom lägger huvudet på sniskan och låter ”ååååååh”.

Har man inget bättre för sig än att titta när Ryan Reynolds raggar på Rachel Weisz, Elizabeth Banks och Isla Fisher i närbild så, ja, då säger jag grattis. Det finns sämre filmer och bra mycket tråkigare saker att göra men det finns tonvis med bättre filmer och roligare aktiviteter också. Så nånstans där i mitten hamnar den här filmen. Se upp för sockerklåda i gomseglet bara.

 

 

 

Här finns filmen.

Publicerat

PSH-helg: Tvivel

En misstänksam nunna som smider ränker. En präst som inte kan hålla fingrar och andra kroppsdelar i styr i närheten av unga pojkar.

Ja, där är handlingen i filmen Tvivel i två meningar. Ska jag drista mig till att lägga till ännu en så kör jag den gamla klassikern: men är allting verkligen som det ser ut att vara?

Tvivel är inte särskilt nyskapande, heller inte särdeles spännande. Filmen lever på grund av en hjärt-och-lung-maskin som stavas Philip Seymour Hoffman, en syrgasmask vid namn Meryl Streep och Amy Adams är kartan med koffeintabletter. Tålamodet får du hålla med själv.

Men precis som att dåliga skådisar kan totalsänka en medioker film så kan en medioker film bli någorlunda sevärd av bra folk framför kameran. Det ska skaparna av Tvivel vara oändligt tacksamma för.

Jodå. PSH klär även i prästkläder. Han sköter sig, han levererar även när det inte finns så mycket att koka soppa på. Dessutom har han fått till en skitfin lugglock på affischen.

Publicerat

DIE WELLE

Ibland får jag idéer som jag själv tycker är smått lysande.

Efter att ha läst Sofias välskrivna recension av Die Welle tändes glödlampan på skalpen och jag beslutade mig för att hyra filmen och se den med mina barn. Det ena barnet läser tyska och det andra allt han kommer över om andra världkriget,visst måste denna film vara helt mitt i prick för en pedagogisk filmkväll i familjesoffan? Ja, trodde jag då. Nu vet jag att det korrekta svaret var: nej.

Alla med en någorlunda fungerande hjärna och empatiskt hjärta har nog tänkt denna tanke: Hur faaaaaan kunde det som hände i Nazityskland hända? Det är ju helt sjukt tamejfan! Funderar jag vidare så är det inte helt offside att fortsätta meningen med: inte faaaaan skulle det kunna hända igen.

Jag vill så gärna tro att historien lärt oss något men jag inser också hur otroligt enkelt det är att hamna där igen.

Die Welle handlar om Rainer, en engagerad, omtyckt och otroligt pedagogisk lärare som ska hålla i en projektvecka i sin skola i ämnet autokrati. Diskussionerna kör igång och några pojkar längst bak brölar om att dom är trötta på att höra om nazisterna, att det inte har någonting med dom att göra och att det ändå inte är nåt som kan hända nu.

Det resonemanget får Rainer att spinna loss och han drar projektet, experimentet, till sin spets. Han får eleverna att bete sig likadant och att klä sig likadant. Dom tar fram en logga, gör en hemsida, trycker upp 5000 klistermärken och dom kommer på en armrörelse som blir hälsningsfras. Klassen hittar på ett namn till gruppen: Die Welle, Vågen.

Experimentet blir lite som jag skulle vara i startfållan till Hahnenkammrennen. Det är nåt som från början var en god tanke men som slutar i en stor jävla snöboll utan möjlighet att bromsa.

Jag uppskattade verkligen Die Welle som film. Bra tempo, inget onödigt bjäfs, klara och tydliga karaktärer och en viktig historia som är lätt att ta till sig. Sett till småfolket i familjen så var det just DÄR mina goda intentioner sket sig. Filmen är jobbig, den är hemsk och är man en liten känslig tänkande person så kan det slå över, vilket det gjorde härhemma. Gråt, tandagnisslan och en frågestund som varade i flera timmar efteråt blev kontentan av vår ”mysiga filmkväll”.

Men hur jag än vrider och vänder på det och hur jobbigt det än är att se sina barn ledsna och panikslagna över människors ondska så tycker jag det är viktigt att lära ungarna titta på annan film än glättig Hollywood-yta. Livet är inte en Disneyfilm. Livet är heller inte något snabba-klipp-producerat av Jerry Bruckheimer. Livet är inte Johnny Depp i kajal eller dånande 3D effekter med Daft Punk i bakgrunden. Livet är inte Carrie Bradshaw i stilettklackar eller J-Lo, nej för helvete, livet har definitivt inte med J-Lo att göra. Inte nånstans.

Livet är piss och skit och orättvist och hemskt och irriterande och det är ens egen skyldighet att göra det så bra som möjligt, både för sig själv och så långt det går, även andra. Att förstå sin egen samtid, att lära sig tänka själv och ifrågasätta information är ingenting man får gratis eller som lärs ut av Svamp-Bob, Tinky Winky eller illa tecknat Nickelodeon-skit, det är nåt man måste hacka i sig själv.

Med Die Welle hjälpte jag barnen att hacka.
Med isdubbar. Rätt in i solar plexus.

Här finns filmen.

Publicerat

MARTYRS

Jag har folk i min bekantskapskrets, ganska hårdhudade sådana, som säger att Martyrs är bland det jävligaste dom sett. Jag känner en del som ifrågasätter om denna typ av film ens har något existensberättigande och om det inte skulle vara lika bra att införa censur igen – och då gärna en världsomfattande sådan – för att förhindra att liknande filmer kommer ut till vanligt folk. Själv förstår jag inte vad dom bråkar om.

Martyrs är inte en film tänkt som en somrig blockbuster för fnissiga första-dejtare, det är en film gjord för en smal publik av filmnördar som redan ”sett allt” och vill se något ännu värre. Det är där JAG blir rädd för jag tyckte inte det var så farligt. Jag blev inte äcklad, jag blev inte rädd, jag blundade inte, jag tittade och tänkte mest ”meh guuuu så blodigt, vem ska städa upp allt det där? Har dom RUT-avdrag i Frankrike?” Ingen del av filmen berörde mig och vad det beror på kan man kanske skriva en C-uppsats i psykologi om.

Tjejerna i filmen kändes mer som påhittade mänskliga seriefigurer än som vanliga ungdomar. Storyn är både banal, skitirriterande, klurig och fullkomligt smaklös och den kombinationen i sig kan göra att jag stängde av mitt logiska tänkande och därmed också känslocentrat i hjärnan.

Jag vet egentligen inte något tillfälle som är bra för att se en film som Martyrs. I alla situationer, i alla sammanhang finns det filmer som är bättre att se, läskigare, ballare, äckligare. Ska jag hitta något odelat positivt med filmen så är den EXTREMT bra gjord och både Morjana Alaoui som Anna och Mylène Jampanoï som den omänskligt trasiga Lucie gör ett fantastiskt bra jobb. Wow, liksom! Det kan inte ha varit en lätt filminspelning.

Publicerat

Splinter

Vad tusan skriver jag för smart om den här filmen då?

Jag skulle kunna fnula på den här recensionen tills jag kan spela gurka över kindbenen, jag skulle ändå aldrig få ur mig nån vettigt.

En muterad igelkotte överfaller en bensin-stationskille, ett omaka par ska tälta i skogen, en känslomässigt störd man och hans yngre knarkande tjej tvingas överge sin bil och dom tar det omaka paret och deras bil som gisslan och tvingas stanna vid en övergiven bensinstation för att tanka och där är såklart den där sönderbitna killen som nu blivit alldeles blodtörstig, kleggig och taggig.

För tusan, det går att göra film av allt och i muterade-djur-genren finns det verkligen ingen kvalitetskontroll, på gott och ont. I Splinters fall är det av godo för fanns det någon form av smakpolis i området så skulle den få ett stort jävla körförbudsklistermärke på motorhuven. I mitt fall just denna gång var det av ondo för det hade besparat mig visserligen bara 81 minuter av mitt liv, men det blev 81 minuter rent skitliv och 81 minuter är ändå 81 minuter och hade det varit mitt livs sista 81 minuter hade jag dött jävligt bitter.

Filmitch tycker inte riktigt som jag. Han är aningens mer förlåtande.