Kategori: 2008

Publicerat

HORTON

Jag tror, utan att ha det minsta belägg för mina tankar, att Theodor Seuss Geisel var en annorlunda kille som barn. Jag tror att han hade ganska få kompisar, ganska mycket fritid och (av någon anledning) fri tillgång till föräldrarnas marijuanaodling.

När han växte upp och blev Dr Seuss inbillar jag mig att han levde ett ganska ensamt liv utan alltför många kvinnor och att han fortfarande hade alldeles för mycket fritid PLUS att han utnyttjade sina receptblock till att skriva ut hallucinogena droger i ansenlig mängd – till sig själv.

Dr Seuss är mannen bakom barnböckerna The cat in the hat, How the Grinch stole christmas och Horton hears a who – och ett fyrtiotal böcker till – men det är efter att ha sett filmen Horton som jag på allvar har tagit mig en funderare på doktorns mentala status.

Horton (Jim Carrey) är alltså en elefant, men han är inte BARA en elefant. Han är en tänkare, lite av en filosof och fungerar som nåt slags pedagog för allsköns underliga smådjur i djungeln, där den knallgula lilla Katie är bland det knäppaste och sötaste jag sett på film. Horton upptäcker ett dammkorn på en klöverblomma och tycker sig höra nån som pratar inne i blomman, vilket stämmer. Det finns en hel miniatyrstad inne i blomman och invånarna i miniatyrstaden har lika lite vetskap om världen utanför som Horton och hans vänner har om miniatyrstaden.

Borgmästaren i ministaden (Steve Carell) får nån slags kosmisk kontakt med Horton via en koppartratt och äventyret kan börja.

För nu snackar vi ÄVENTYR i versaler. Ett galet jävla skithäftigt äventyr som är bland det roligaste animerade jag sett (som inte är Pixar). Det är flummigt och helt skadat och vansinnigt och ett helt nytt sätt att se på världen. Det är som att vara en passiv rökande dammråtta som hittat dom bortglömda färgglada pillren i vardagsrumshörnet i en välanvänd och grymt ostädad knarkarkvart.

Spänn fast säkerhetsbältet och stäng av det logiska tänkandet för nu jäklar är det paaarty!

Publicerat

ANGEL

Angelica Holst (Helena Bergström), ”Angel”, har varit sångerska och stjärna i hela sitt liv. Karriären har gått bra men dom senaste åren är det ingen som bryr sig längre. Skivorna säljer inte, hon är helt enkelt inte intressant.

Hennes man Rick (Rolf Lassgård) kommer på den formidabla idén att Angel ska försvinna och liksom låtsas dö och därmed skapa rubriker och en media-hype kring hennes person som gör att skrivförsäljningen går i taket och hon blir stor igen för att sedan ”återuppstå igen ifrån det döda” och bli ÄNNU större.

Angel hakar på, hon lyssnar på allt Rick säger och genomför ett fejkat självmord genom att ”gå ner sig i sjön” men reser istället till Thailand ett par månader.

Grundhistorien i Angel är djup som ett fågelbad. Det är nästan skrattretande faktiskt. Filmen känns till en början som en dålig ursäkt för att produktionsbolaget ska kunna ta emot en muta av Thai airlines så att familjen Nutley-Bergström kan få en välbehövlig asiensemester betald.

Men sen händer det nåt. Jag kan inte för mitt liv säga att filmen blir intressant men det som slår mig är att SKÅDESPELARNA är det. Helena Bergström, Rolf Lassgård, Rikard Wolff, Elisabet Carlsson och Johan Rabaeus, alla växer och blir nåt jag aldrig förut sett dom vara. Visst, Helena Bergström både gråter och visar bröst och brevlåda men hon gör det på ett annorlunda sätt, ett lite ”fulare” sätt, lite mer på riktigt. Rolf Lassgård klär inte alls i mascarasvart ansiktsbehåring men han är trovärdig som föredetting, han är skavig, rynkig, köttig, ja, på riktigt och i en scen sitter Rikard Wolff och pratar med Lassgårds Rick vid ett bord och den blicken Wolff får fram där, den sorgsna gamla blicken, den känns så innerlig att jag var tvungen att spola tillbaka och titta på den igen för att bevisa för mig själv att jag inte sett fel.

Slutet känns väldigt abrupt, lite som att någon skrek ”Mr Nutley, du har en minut på dig att få till ett slut nu, en minut Mr Nutley!” och sen var det pang-poff-tjoff-slut bara. Det är inte så att jag känner mig lurad på konfekten, det fanns liksom inga godsaker att bli lurad på, men jag blev ändå glad att dessa skådisar som jag sett i så mycket fortfarande kan överraska.

 

Publicerat

PATRIK 1,5

Precis såhär var det.

Jag satt i en fullsatt biosalong. Filmen Patrik 1,5 hade precis börjat och Torkel Petersson och Gustaf Skarsgård pussas. Det går ett sorl genom publiken, det fnissas, skrattas och nån säger ”oooooäääääääähhhhhh, näääääääeeeeee” alldeles för högt.

Vafandåför, undrar jag? Det är ju inte så att det tillämpas random-movie-nights i Sverige, där man köper en biljett och inte vet vad man ska få se. Köper man en biljett för 90 spänn för att se en film om homoadoption, varför blir man överraskad att snubbarna pussas?
Det var precis likadant när jag såg Brokeback mountain på bio. Tre personer gick i affekt efter första halvtimmen och två av dom proklamerade med hög röst vad dom tyckte om ”äckliga bögjävlar”.

Vet man med sig att man är homofob och måste typ bua så fort det visas någon form av manlig ömhet – varför går man inte och ser nån annan film istället? Nån machofilm om heteromän, för heteromän. Typ…..Arn?

Filmen för övrigt var helt okej. Ingen kioskvältare känslomässigt men jag hade en trevlig stund. Torkel Peterson spelar som vanligt Torkel Peterson men här funkar det jättebra. Och i mina ögon gör den annars ganska beige Gustaf Skarsgård en av sina bättre rollprestationer.

 

Publicerat

27 dresses

Jane (Katherine Heigl) är bröllopsproffs.
27 gånger har hon varit brudtärna, 27 jävligt fula tärnklänningar hänger i hennes bröllopsgarderob, 27 gånger har hon hjälpt sina väninnor med allt som hör bröllop till: klänning, tårta, inbjudningar och piff – dvs rubbet!

Jane jobbar på ett företag där hon är sekreterare åt chefen George (Edward Burns) som är en riktig schysst kille som Jane varit hemligt förälskad i i åratal. Jobbet kräver fix och trix och att hjälpa till, passa upp, hålla koll – och aldrig säga nej, vilket passar duktiga och snälla Jane som handen i handsken.

Så kommer Janes jättesöta lillasyster Tess (Malin Åkerman) tillbaka till stan efter att ha bott nån annanstans ett tag. Hon flyttar in hos Tess, lyckas charma George på en kafferast och ”snor” honom mitt framför ögonen på Jane. Hon ljuger ihop en historia om vem hon är/vad hon gillar för att få George att trilla dit ordentligt, vilket han gör och friar, såklart, till Tess och hela Janes värld rämnar.

27 dresses kunde ha varit puttinuttgullig och söt som en knastrig blandning av strösocker och sirap, men det är den inte. 27 dresses kunde ha varit föregångaren till Bröllopsduellen och en riktig snyftarrulle, men det är den inte heller. Skrapar man liiiiite på den yta som ändå finns så är 27 dresses mer en film om oss tjejer därute som envisas med att vara den duktiga, den korrekta, den som alltid gör rätt, den som aldrig har lärt sig säga nej – om än något twistat och hollywoodskt förstås.

Jag hoppas filmen igenom att Jane ska få nåt slags finskt raivari och bara bli galen, skrika, bli alldeles anti och sådär skönt egoistisk ful. Det går liksom inte att bara vara snäll och bli påsatt av allt och alla hela tiden och det fattar till och med Jane till slut och tack och lov för det. Hade hon inte förstått det hade filmen varit helt jävla menlös. Nu är den istället – faktiskt – helt okej.

Publicerat

Changeling

Christine Collins (Angelina Jolie) är ensamstående mamma till sin lille Walter sen hon blev lämnad av Walters pappa på BB, men det verkar inte gå någon nöd på dom.
Walter är en väluppfostrad pojke, dom bor i ett fint hus i ett bra område och Christine jobbar som nån slags mellanchef på deras variant av Televerket (ja, filmen utspelar sig på 1920-talet så det är den bästa jämförelse jag kan komma på).

En lördag jobbar Christine över och när hon kommer hem väntar ett tomt hus. Ingen Walter, hennes son är borta, han finns ingenstans och nu har det gått tio minuter av filmen, det är 130 minuter kvar.

Det jag såg framför mig nu var två timmars gråtande och panikartat pojkletande och det var inte med tillförsikt jag tänkte så utan med fasa i kroppen. Fy fan så enahanda, förutsägbart och tråkigt det hade kunnat bli OM det inte var så att Clint Eastwood är filmens regissör och en av världens bästa i kategorin drama om någon frågar mig.

Clint Eastwood är en mästare på personporträtt. Han låter historien ta sin tid, jäktar inte, snabbspolar inte, glömmer ingenting. Han låter filmen liksom puttra på i det tempo den behöver, vilket i hans filmer ofta är ganska saktfärdigt, men vad tusan gör det när det blir sååå bra?

Att casta Angelina Jolie i en huvudroll som denna är vanskligt. Det krävs mycket för att man ska se bortom hennes stjärnstatus och perfekta ansikte och det är svårt även för Clintan att nå dit. Dom första 19 minutrarna är jag övertygad om att han inte ska lyckas. Hon tar regi så urdåligt att jag i princip kan se manuset framför mig.

Men 19 minuter och 30 sekunder in i filmen händer det något. Angelina Jolie gråter. Okej, hon är snygg även när hon grinar men hon gråter på ett sätt som en mamma gör när ens barn är försvunnet. Hon gråter fult och på riktigt, tårarna väller ut ur ögonen och jag känner att ja, det här kan funka. Det här kan bli riktigt bra.

Att historien är sann är egentligen det ultimata beviset för att verkligheten överträffar fiktionen. Hade nån hittat på allt det här hade INGEN trott på historien men det ÄR sant och det är vansinnigt irriterande. Jag blir alldeles upprörd och mammaledsen och vill mest bara puckla på idioterna i filmen men så ligger det där fina pianoklinket, Clint Eastwoods egenhändigt spelade och komponerade musik, i bakgrunden som ett stort plåster precis som det gjorde i Broarna i Madison County när allting kändes som värst.

Det är som att pianot – och Clint – vill säga: lugn, det ordnar sig. Livet är inte rättvist, det är hemskt och vidrigt ibland men glöm inte att det också kan vara alldeles underbart.

Och han har ju rätt. För tänk, ibland är det enda som behövs för att morfa en kalkon till en svan lite hederlig fulgråt.

Publicerat

TRANSSIBERIAN

Det amerikanska paret Roy och Jessie (Woody Harrelson och Emily Mortimer) har varit i Kina och jobbat som någon form av hjälparbetare. Riktigt vad vet jag inte men det är tydligt att jag som tittar ska förstå att Roy och Jessie är snällisar, the good people.

Dom hoppar på Transibiriska järnvägen för att ta sig till Moskva och väl på tåget träffar dom på ett annat par, Carlos och Abby (Eduardo Noriega och Kate Mara), ett par som uppenbarligen inte har rent mjöl i påsen vilket jag som tittar får hjälp med att förstå för dom är mörkhåriga och lite skitiga, dvs the bääääd people.

Dessa fyra delar kupé, det är uppenbart något sexuellt i luften mellan Jessie och Carlos, Abby är mest bara skum och Roy är bara glad som en speleman och i det närmaste perverst intresserad av tåg.

Som passagerare på Transibiriska järnvägen är man som västerlänning inte kaxig. Att bli avsläppt på nån suspekt station längs vägen utan värsting-vinterkläder, att komma bort, att hamna i trubbel och behöva polishjälp ELLER hamna i trubbel och vara på andra sidan rättvisan, allt känns lika skitjobbigt, så visst är tanken god med en tågthriller på just denna sträcka.

Däremot är kanske inte tanken lika god att casta Emily Mortimer som tjejen med ett skumt förflutet som fängelsekund och värsting (bland annat) när hon ser ut som en frikyrklig bibliotikarie. Manus glappar betänkligt och flera gånger säger jag högt ”inte faaaaaaan skulle man göra sådär i den situationen? Bli GLAD när man kommer bort från sin fru mitt ute i ryska vildmarken, inte har en mobil, får sova på nåt Gulaghotel och ingen vet var man är?”.

Ben Kingsley som den ryske kriminalaren och Woody Harrelson som Roy är i alla fall lyckokast, det är tack vare dessa två som filmen är tittbar över huvud taget. För den ÄR på gränsen till just det. Tittbar.

Publicerat

FORGETTING SARAH MARSHALL

Peter (Jason Segel) är dyngkär i sin tjej Sarah (Kristen Bell). Sarah är superkänd TV-serieskådis i en amerikansk lite annorlunda brottsserie där hon tillsammans med Billy Baldwin spelar två poliser som ”kombinerar detektivarbete och (prat om) sexualitet”. Peter är kompositör och lägger bakgrundsmusik till samma serie.

En dag kommer Sarah hem och gör slut, dumpar Peter på ett rätt osnyggt vis och till slut kommer det fram att hon träffat en ny kille – den ekivoka megakändisen och artisten Aldous Snow (Russell Brand).

Peters hela värld rämnar, han sörjer som ett barn sörjer en död kakadua. Han gråter, skriker, försöker komma över Sarah med alla till buds stående medel (inkl ligga med allt med puls) men ingenting hjälper. Till slut kommer han på att han ska åka till Hawaii. Han behöver komma bort och Sarah har alltid pratat om hur fint det är just där så han köper en flygbiljett och går till första bästa hotell för att försöka få ett rum.

Hotellet är fullbelagt men Rachel (Mila Kunis) som jobbar i hotellreceptionen lyckas fippla till det så att Peter får sviten några dagar eftersom det visar sig att Sarah och Aldous underligt nog bor på samma hotell. Till Peters stora…glädje? Eller?

Okej. Det här är inte varken bråddjupt och svårt, det här är en komisk studie i mänskligt förfall. Det är inte ofta jag skrattar gott åt att någon annan gråter men här går det liksom inte att låta bli.

En komedi på nästan 120 minuter håller sällan samma standard filmen igenom och Forgetting Sarah Marshall är definitivt för lång för sitt eget bästa, men, även när den sackar så är den underhållande.
Jason Segel är riktigt bra på att spela ”the guy next door” och Mila Kunis är både supersöt och otroligt rätt-tajmad filmen igenom. Russell Brand spelar nog bara Russell Brand men han är kul som få och Paul Rudd har en liten liten roll som han självklart gör det mesta av.

Skulle jag bli dumpad nu så är det här definitivt filmen som skulle ta mig igenom den svåraste tiden – och det med ett leende på läpparna.

Publicerat

CLOVERFIELD

Filmen börjar och den börjar med ett sammelsurium av ungdomar.

Ungdomar som envisas med att upprepa varandras namn när dom pratar vilket gör att jag redan efter några minuter blir irriterad för jag har fan inte altzheimer, jag FATTAR vem som är vem och vem som har ett förhållande med vem och vem som är kär och vem som inte är det.
Fast…dom är rätt lika varandra. Hmmm. Äsch. Ja, vad fan, upprepa då, det gör inget.

Sen ska det dokumentärfilmas.

Det ska filmas med skakig handkamera så det känns som ”på riktigt” och jag förbannar den dagen Lars von Trier kom på dogma-prylen för det finns inget lika värdelöst som att titta på en hel spelfilm inspelad med skakig handkamera.

Det är jobbigt. Jag skiter i hur spännande handlingen är, det är svinjobbigt för ögonen att aldrig någonsin kunna vila dom i en enda bild. Det är MTV-klippning goes Parkinson, för att göra ännu en sjukdomsjämförelse.

Men….men….aj!

Jag ser mig själv utifrån. Jag biter på nagelbanden. PÅ NAGELBANDEN! Det är nåt jävla monster på gång nu. Åååå dom springer, fan, det är läskigt nu. Vad ÄR det för nåt som gömmer sig bland skyskraporna egentligen? Man får ju bara se en skugga, håll still den där jävla kameran, JAG VILL JU SE!!

Sen är det som att jag befinner mig i en tunnel. Omvärlden förflyttas till Tjottahejti. Det är jag, det är filmen, det är TV:n – det är det enda viktiga för nu är det på gränsen till katastrofrulle framför mig. Det är mörkt och intensivt och eftersom nagelbanden blöder så är det visst rätt spännande också. Och nu kommer monstret igen. Wihiiiii!!

Tänka sig, det där skakiga helvetet var inte så tokigt ändå. Helt klart sevärt faktiskt. Kanske jag gör om det en gång till och denna gång utan fördomsglasögon.

 

Publicerat

THE ROCKER

Trummisen Robert ”Fish” Fishman (Rainn Wilson) spelar i ett up-coming-hårdrocksband vid namn Vesuvius. Han är hjärnan och hjärtat i bandet.

När managern ger bandet möjlighet till ett fett kontrakt med det lilla förbehållet att trummisen måste dumpas till förmån för en släkting till skivbolagsdirektören så kickas Fish ut med ändan före och gänget han trodde var hans bästa vänner visar sig vara hjärtlösa girigbukar.

Tjugo år senare har Fish fortfarande inte kommit över sveket. Han jobbar och lever ett svenssonliv medan Vesuvius klättrar på listorna och reklam för nya plattan syns överallt.
Till slut får han spunk och drämmer till en arbetskollega som lyssnar på plattan på arbetstid, han får sparken, flickvännen gör slut och han hamnar som inneboende hos sin syster och hennes familj.

Sonen i huset lirar i ett band som ska spela på skolbalen, men dom saknar en trummis och gissa vem som blir den motvillige ängeln med trumstockar? Jo, Fish.

Handlingen låter banal och är det kanske, men för att vara en film som passerade dom flesta rätt obemärkt förbi så är den faktiskt okej. Jag fnissar flera gånger, skrattar ibland och finner den precis lika underhållande som mina barn, vilket man inte kan säga om speciellt många (ungdoms)filmer.

Så regnar det en eftermiddag på semestern och det inte finns någon annan film att se än denna – häng inte läpp. Det kunde vara så mycket värre.

Publicerat

FROST/NIXON

Frost/Nixon är en film med grymt kaxig skådislista och den duktiga regissören Ron Howard ligger bakom, eller ja, STÅR bakom kameran. Vad kan det bli av detta, månne?

Alltså, jag försökte verkligen. Jag lovar, SOM jag försökte hålla mig vaken, men precis som om någon stoppat fjorton kartor Sobril i kvällsthéet, precis så skönt pladasksovande var jag till Frost/Nixon, för det här är tråkigt så tiiiiden stannar.

Politiska dramor i all ära, men jag hade inte velat se en film med Robert Gustafsson som Olof Palme och Micke Nyqvist som Lennart Hyland heller. Dock vet jag vilken film jag ska sätta på om jag någon gång lider av sömnsvårigheter.

Publicerat

MARIA LARSSONS EVIGA ÖGONBLICK

Maria Larsson (Maria Heiskanen) är gift med Sigge (Mikael Persbrandt). Sigge är en riktigt kvinnokarl och har i perioder svår med spriten. Dom träffades som unga och har hunnit bli föräldrar till fyra.

Sigge sliter som hamnarbetare, tar dom jobb som finns, när dom finns och ekonomin i familjen är allt annat än trygg. Maria beter sig precis som den perfekta mamman skulle göra för hundra år sedan i vårt land: familjen går före allt, mamman är inte värd mer än huvudlöss, hemmet må vara påvert men det ska vara helt och rent och klanderfritt utåt och att lämna sin man hur illa han än beter sig är det inte tal om.
Det blir svårt med det sistnämnda när Sigge kommer hem på fyllan, sjunger högt, svär och slår både barnen och Maria, men hon biter ihop, för så gör man.

Maria vann en kamera på en lott precis när hon träffade Sigge och den kameran har legat nedpackad i åratal. När Maria desperat försöker få ihop pengar till brödfödan går hon till en fotograf och försöker sälja kameran. Försäljaren blir förtjust i Maria och lovar köpa kameran mot att hon fortsättningsvis får använda den och hämta papper, plåtar och framkallningsvätska hos handlaren, mot avskrivning.

Kameran spelar såklart en central roll i filmen, likaså Sigges kvinnoaffärer, alkoholberoendets makt och Marias obotliga envishet i allt hon förtar sig.

Maria Larssons eviga ögonblick är en film om det svenskaste svenska, om vårat historiska arv, om kärlek, svartsjuka, om mänsklighet men det är heller inte svårt att se den som en italiensk film, inte svårt alls att höra en smattrande temperamentsfull italienska istället för Marias ganska sävliga finlandssvenska.

Jag har dragit mig för att se den här filmen. Jag kände att jag inte orkade, att det skulle vara en i raden av pretentiösa teatraliska svenska misärfilmer, men jag kunde inte ha mer fel. Maria Larssons eviga ögonblick förtjänar att bli en klassiker. Det är en fantastisk film, den berör, den är sann och ingenting har lämnats åt slumpen.

Maria Heiskanen är precis perfekt alldaglig och fulsnygg. Mikael Persbrandt är i vissa scener en kopia av Allan Edwall och rollen som Sigge hade definitivt varit Edwalls utan en sekunds provfilmning om den gjorts för 40 år sedan. Men jag tror inte Persbrands skådespelartalang kan lysa klarare än den gör här.
För övrigt är minsta biroll är perfekt castad, jag har ingenting att gnälla på. Absolut ingenting och DET är en ovanlighet när det gäller svenska filmer.

Regissören Jan Troell har guidat oss genom historien ända sedan Utvandrarna och Nybyggarna, via Il capitano, Hamsun och Så vit som en snö. Om Jan Troell är smart så låter han Maria Larssons eviga ögonblick bli sin sista film. För det kan inte bli bättre än såhär.

 

Publicerat

TROPIC THUNDER

Filmer regisserade av Ben Stiller har EN gemensam nämnare som jag ser det: dom håller inte från A till Ö.

Oavsett om filmen heter Cable guy, Zoolander eller Tropic thunder så är humorintentionerna dom allra bästa och halva filmen är oftast sevärd och jättekul men sen händer nåt. Det är som att filmen är en bil och skådespelarna sitter på flaket bakom och åker på ångorna in mot slutet som är bensinstationen.
Filmen blir trött – och jag med.

Tropic thunder handlar om ett gäng skådisar som ska spela in en Vietnamnfilm. Kirk Lazarus (Robert Downey JR), Jeff Portnoy (Jack Black), Tugg Speedman (Ben Stiller) och Alpa Chino (Brandon T. Jackson) är riktigt usla skådespelare och både filmens regissör (Steve Coogan) och den karismatiske producenten Les Grossman (Tom Cruise)har fått nog av divalater och empatistörningar så regissören riggar upp kameror i den vietnamesiska djungeln, trycker in huvudrollsinnehavarna i en helikopter och släpper av dom mitt ute i ingenting.

Det manus dom lärt in är nu inte fiktion längre, det är verklighet och dom tvingas bli sina karaktärer.

Jag tycker att det här är Robert Downey Jr´s film. Han är jättebra som Kirk, killen som gick så långt att han bytte hudfärg för att få rollen. Tom Cruise är även han helt klart sevärd. Ja, jag ska inte vara elak i onödan nu för filmen är underhållande, men det är ingen genomtänkt och fullfjädrad komedi. Den har både sina berg, sina höga berg och sina bråddjupa dalar.

Publicerat

SEX AND THE CITY 1 & 2

Jag var en riktig Sex and the city-trashtalker innan jag sett TV-serien.
Jag tyckte bara den verkade tjejflamsig och relations-tramsig och den utspelade sig i en värld där jag inte tyckte mig vare sig ingå eller ens förstå.

Sen separerade jag från min förra sambo och kände ett enormt behov av en TV-serie, en lång jävel, som kunde få mig att tänka på annat på kvällarna. Jag köpte den snygga rosasvarta SATC-boxen och började titta. Och titta och titta. Jag fastnade kan man säga.

Exakt VAD som gör att en kvinna som jag fastnar för SATC har jag ingen aning om. Jag hatar blingbling, skulle en snubbe fria med en redan inköpt diamantring skulle jag göra slut, jag fattar inte vitsen med att köpa dyra kläder och prylar bara för märkets skull, jag tycker högklackade skor är extremt överskattat, jag behöver inte byta kläder fem gånger om dagen för att känna mig tillfreds med livet och jag känner definitivt inget sug efter en walk-in-closet.

Hur som helst så fastnade jag, som en insekt på ett flugpapper. Carrie, Samantha, Miranda och Charlotte blev mina väninnor, mina partners-in-crime. Dom fattar, dom har varit med om ett och annat, dom har problem och dom löser dessa – tillsammans.

Carrie (Sarah Jessica Parker) är kolumnisten/författaren som skriver om sex som det ”är”. Hon har liksom fastnat i beteendet hos en tjej i dom sena tonåren, men med lite mer pengar. Hon klär sig i sånt som jag skulle klassa som ren lump, hon kombinerar trasor som jag skulle tvätta fönstren med, men hon kommer undan med det för att hon är Carrie Bradshaw (att hon ser ut som en häst och får Zeb Macahan att framstå som kobent hör inte hit).
Samantha (Kim Cattrall) är äldst. Hon är affärskvinnan, den kloka, den hormonstinna, den sexgalna, den gränslösa. Miranda (Cynthia Nixon) är den rödhåriga, den eldiga, den intelligenta och välutbildade. Charlotte (Kristin Davis) är den oklanderliga, den söta konservativa, hon som inte vill annat än att bli någons Fru.

En vanlig tjej, vilken som helst, kan nog plocka delar av alla dessa karaktärer och känna igen sig i, det är seriens absoluta styrka. Det och känslan av girl power. Tjejernas vänskapliga band är starkare än familjens, starkare än pojkvänner och äkta män.

2008 kom den första filmen. Carrie och Big ska gifta sig och Charlotte vill bli mamma och adopterar en dotter. Ingen skitspännande handling direkt men filmen fick bra mottagande och jag var lyrisk. Jag fick ”träffa” tjejerna igen. Jag log som en delfin hela vägen hem från biografen.

För några veckor sedan hade uppföljaren premiär. Jag ska försöka summera handlingen:…..?
It beats me!

Det jag tror är att Abu Dhabis turistråd haft en massa miljoner insydda i madrassen och mutat regissören (som även är manusförfattare) till att bekosta filmen om han skriver in en lyxig tjejsemester till just…Abu Dhabi.
Så Michael Patrick King säljer sin själ och skriver för brinnande livet. Han skriver så mycket att över 90 minuter av filmens 147 utspelar sig där. Och vad händer då? Är det spännande? För det storyn framåt? Är det underhållande? Nej, nej och….eeh…nej.
Sex and the city goes Abu Dhabi ger bara utrymme till en enda grej: sjukt många klädbyten och mannekänguppvisning i ökensand.

Sex and the city 1 är som ett megalångt härligt serieavsnitt. Det är samma typ av handling som i serien, samma flow, samma känsla.
Sex and the city 2 är ingenting. Visst är det kul att ”hänga med brudarna” en stund igen, men jag hade hellre sett att det fanns en hjärna bakom manuset, inte bara en stor jävla girigbuk med dollargrin i ögonvitan. Trots det skulle det förvåna mig mycket om det kommer en trea.

Sex and the City 1

.

Sex and the City 2

.

Sex and the City – TV-serien

Publicerat

FROZEN RIVER

Jag tror alla som är föräldrar kan frammana känslan i magen att för barnens skull finns det ingenting man inte skulle göra. Ingenting. Absolut ingenting.

I Frozen river får vi följa white-trash-mamman Ray som precis blivit lämnad och rånad (!) av sin spelmissbrukande man bara några veckor före jul och hur hon med näbbar, klor och lagligt tveksamma metoder försöker hålla både sin och sina två söners näsor ovanför vattenbrynet.

Det nya beställda modulhuset får vända när hon inte har kontanter att lösa ut det och livet i råtthålshuset måste fortsätta. Det finns ingen mat i kylen, det är knappt pojkarna kan få pengar till lunch och Ray ger sig ut för att leta efter maken. Men var börjar man leta? Hon hittar hans bil till slut, vilken visar sig vara stulen av en tjej som drar in Ray i en annorlunda kriminell bana för att få välbehövliga kontanter: människohandel.

Ungefär varannan minut tänker jag ”Nu går det åt helvete” eller ”NU går det år helvete” eller ”Nu GÅR det åt helvete!” och ja, det går åt helvete, det finns liksom inget annat. Det är självklart från filmens första minut att det här är en film för hårda psyken. Det här är ingen film man skakar av sig eller äter Ben&Jerry-glass till. Nu snackar vi bitring och/eller hundben.

Frozen river spelar på den desperata mammans alla strängar – och det samtidigt, som en jätteharpa. Frozen river är ett lågmält, mänskligt, vackert och isande kallt drama om människans allra mest grundläggande behov: behovet att överleva.

Publicerat

EDEN LAKE

Jenny (Kelly Reilly) och Steve (Michael Fassbender) är ett relativt ungt och väldigt förälskat par som åker iväg för att spendera en weekend i tält vid Eden lake.

Det börjar bra, solen skiner och dom parkerar sig på den till synes öde stranden. Efter en stund kommer ett ungdomsgäng till stranden med stereo på maxvolym, en äcklig lössläpt hund och grava attitydproblem. Steve ber ungdomarna sänka ljudet och sen är det hela igång…

Om det här är ett inlägg i nåt slags dagens-ungdoms-beteende-debatt eller om filmmakaren bara vill ge vuxna tittare en släng av hur illa det kan gå och vilka monster man skapar om man struntar i sina barn, det vet inte jag. Med lite tur kanske filmen retar upp även ungdomar och ger dom lite perspektiv på hur fullkomligt vidrigt aggressiva och livströtta ungdomar i grupp kan bete sig.

Eden lake är som Fredagen den 13:e möter Flugornas herre och jag tänder på alla cylindrar av det här. Tändstiften och tändhattarna glöder, det finns inget på jorden som retar upp mig på samma sätt som idioter i klunga som förstör livet för oskyldiga, sen spelar det ingen roll om gruppen består av nazister, maktfullkomliga poliser, psykopater, mutbara advokater eller empatistörda ungdomar.

Som skräckfilm betraktad så vete fan om det är skräck faktiskt. Jo, det är det, för det är våldsamt och blodigt och kleggigt men samtidigt har filmen mer hjärta och baktanke än vanliga ordinära skräckfilmer. Nu är det här en engelsk film och inte en amerikansk mainstream-löpande-band-inget-nytt-under-solen-film och antagligen gör bara det stor skillnad.
Huvudrollsinnehavaren är för övrigt tjej, tuff och har definitivt gjort sin Grynet-läxa: hon tar ingen skit!

Det finns en scen i filmen som säger allt och det är när Jenny i sin jakt på hjälp ramlar in i en fest bestående av enbart vuxna som högt lyssnar på Mel&Kim´s gamla 80-talshit Respectable – och respektabla är det sista dessa vuxna är.

Så länge det finns vuxna som beter sig som svin så kommer det alltid finnas ungdomar som gör detsamma.