Kategori: 2009

Publicerat

THE BOAT THAT ROCKED

Jag blir så brutalt uttråkad av filmer av detta slag. Det känns som vi gått igenom decennium efter decennium av filmer om gubbs, med gubbs, av gubbs, där män orerar, män sexualiserar, män regerar, män klappar sig för bröstet, män håller varandra om ryggen, män gör vad dom vill, män super, män gubbar sig, men bevisar sin potens, män gottar sig, män goffar sig, män förhäver sig, män förhöjer sig själva, män förminskar andra och framförallt, när en över två timmar lång film i princip BARA handlar om dessa män (ett rejält antal dessutom) då blir jag riktigt blasé.

Kvinnorollerna är horan, den galna wannaben, den lesbiska och den söta systerdottern som förväntas ligga med den unga tajta killen men hamnar istället i säng med den gamla tjocka håriga bara den unga tajta tittar bort ett par sekunder. Kåta kvinnor har ingen urskiljningsförmåga. Dom tar allt dom får, hej hopp bara. Så är dom. Kvinnsen.

Richard Curtis har skrivit och regisserat denna film om ett gäng manliga discjockeys och radiopratare som sänder piratradio från en båt ute på Nordsjön nånstans i slutet på 60-talet/början på 70? Det här är alltså mannen bakom Love Actually och Notting Hill. Han skojar man inte bort i en handvändning, i alla fall inte INNAN denna film är sedd. Och nu är den det så nu lägger jag Richard Curtis i en liten hatt, viftar med en blyertspenna och vips har jag skaffat mig en dvärgkanin.

Skådespelare som Bill Nighy, Nick Frost, Rhys Ifans, Kenneth Branagh, Tom Sturridge, Rhys Darby, Chris O´Dowd och Tom Brooke gör inte någon glad här, JAGMENARHERREGUD INTE ENS PHILIP SEYMOUR HOFFMAN KAN FÅ FASON PÅ DEN HÄR SKUTAN även om han inte gör mig besviken skådspelarmässigt. Filmen är bara så ruggigt mossig att jag har svårt att se den för ”vad den är”. För vad är den? Den är….absolut ingenting i mina ögon, inte mer än ett steg närmare slutet på mina PSH-filmer.

Uäääääh.

 

Publicerat

ÖVER GATAN, UNDER VATTNET

Danskarna allså, danskarna. DANSKJÄVLAR, faaaan vad bra dom är på att göra film och kanske speciellt den sortens film som Över gatan, under vattnet är.

Filmer med svindåliga titlar, kanske du tänker? Ja precis, det var exakt det jag menade. Haha, nämen, närå. Det jag menade var dialogdrivna ensemblefilmer där skådespelarna är så lysande att det tar tio sekunder innan man fått upp ett intresse för varje karaktär och sen är man fast. Och detta trots att filmen i sig egentligen är ganska…liten. Och handlar om saker som egentligen är ganska…vanliga. Som livet alltså. Ett vanligt liv. Relationer, jobb, kärlek, lögner, passion, barn, att hinna med.

Det här är den danska regissören Charlotte Sielings första långfilm efter att ha jobbat med TV-serierna Mordkommissionen och Krönikan i början på 2000 talet. Så kom filmen 2009 och sen har det fortsatt med TV-serier som Brottet, Bron, Borgen och några regisserade avsnitt i Homeland, The Strain och The Americans. Men tidigare i år kom faktiskt hennes andra långfilm, Mesteren (The Man) och den ska jag verkligen försöka leta upp.

Men tills dess kan du surfa in på C more och njuta av den danska skådespelareliten med Sidse Babett Knudsen i huvudrollen. Alltså hur jävla bra ÄR hon inte egentligen??? Bäst är hon. BÄST!

Nu kan du se den här filmen på C More till och med 31 december 2017. Passa på nu, är du det minsta förtjust i danska relationsdrivna filmer kommer du inte bli besviken. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

Publicerat

Asiensommar: CASTAWAY ON THE MOON (KIMSSI PYORYGI, 2009)

Kim (Jae-yeong Jeong) har skulder upp över öronen och ser ingen annan utväg än att ta sitt eget liv. I filmens allra första scen hoppar han från en bro rätt ner i Han River bara för att en stund senare flyta upp på en alldeles öde ö. I Han River. Alltså med Seouls skyline som granne i alla väderstreck. Så nära civilisationen men ändå så jättelångt borta.

Kim är frustrerad. Han klarade inte ens att ta livet av sig. Och nu är han fast i spenaten med en mobil som knappt har batteri som enda livlina. Fast han vill ju inte leva? Eller vill han det? Kanske är livet det enda han väljer nu när allting plötsligt står på sin spets – på riktigt?

Kim (Jung Ryeo-won) är kanske inte frustrerad men JAG blir det när båda filmens huvudroller heter samma förnamn. Det blir lite halvsvårt att hålla ordning på dom i text. Så från och med nu kallar jag mannen Kim S och kvinnan Kim J.

Kim J lider av torgskräck och lever sitt liv instängd i en lägenhet bland högar av soppåsar, bråte och annan skit. Hon lever på burkmajs och nudlar, motionerar kroppen genom att gå snabbt på stället (den halva kvadratmeter golvyta som är tom i lägenheten) och drömmer sig bort till ett annat liv på nätet, låtsas att hon shoppar svindyra skor och kläder, att hon är någon annan.

På nätterna roar sig Kim J med att fotografera månen och det är via denna värstingkamera hon får syn på Kim S. Han har skrivit HELLO med stora bokstäver i sanden och hon ser både meddelandet och honom. Men som den knasboll hon är ringer hon inte 112 eller försöker rädda honom på nåt annat vis, nej hon skickar flaskpost. Och Kim S svarar i sanden. Och så håller det på.

Jag skulle säga att den här filmen är som en mix av Cast away (med Tom Hanks), Swiss Army Man (för dess quirkyhet) och Jim Jarmusch film Broken Flowers (för musiken). Jag tycker jättemycket om stämningen i filmen, den är fin och hela filmen gör mig glad då den förstorar allt det till synes lilla i tillvaron, det som vi egentligen borde vara som mest tacksamma för men tar alldeles för mycket för givet. Bara att kunna äta sig mätt är ju en ynnest. Att kunna sova tryggt. Att ligga på rygg i gräset och titta upp i himlen, hur ofta gör man det? Det är ändå en lyx som är helt och hållet gratis. Och sova på bubbelplast? När tänkte man sist den tanken?

Castaway on the moon är som en helt vanlig amerikansk indiefilm trots att den är sydkoreansk. Inga direkta utflippade fars-scener utan filmen är skön från början till slut. Och snygg, jäkligt snygg är den och DET är nåt som ALLA sydkoreanska filmer jag hittills sett har varit. En ren fröjd för ögat!

På tisdag kommer nästa film i temat men då en heeeeelt annan genre.

Publicerat

MY SON, MY SON, WHAT HAVE YE DONE

Vad kan man säga om en film som börjar såhär:

”DAVID LYNCH PRESENT
A WERNER HERZOG FILM”

och sen radas namnen upp med MICHAEL SHANNON som den första.

Willem Dafoe, Chloë Sevigny, Udo Kier och Michael Peña, Man smäller ju av litegrann, kombon känns gjuten. Att Michael Shannon dessutom ser ut som en spritt språngande blindgalen Marty Feldman på postern gör inte saken sämre.

Han har ”nåt” den mannen, nåt som gör att jag definitivt skulle sprutbajsa ner mig om han älgade ikapp mig på en dåligt upplyst grusgång nånstans. Inte för att jag tror att han skulle göra mig illa, jag tror egentligen inte han skulle göra nånting alls utom möjligtvis gasa förbi mig med långa beslutsamma steg men jag skulle bli svinrädd ändå. Han utstrålar nån form av don´t-mess-with-me-you-fuckface och det är svårt att inte ha respekt för honom som skådespelare för han bombar aldrig. Det gör han inte här heller även om filmen i sig är bra jävla jobbig att kolla på.

Filmens regissör Werner Herzog har beskrivit filmen som ”a horror film without the blood, chainsaws and gore, but with a strange, anonymous fear creeping up in you” och jag kan hålla med om alltihop – egentligen – men det är en krävande film att se, krävande och KVÄVANDE. Musiken är klonkig och plonkig, svår och genomträngande och att David Lynch är exekutiv producent går faktiskt att känna när man ser filmen, om inte annat för att Grace Zabriskie – Laura Palmers mamma Sarah i Twin Peaks – spelar Brad Macallams mamma som blir dödad med ett antikt svärd av sin allt annat än psykiskt friska vuxna son.

Manuset till den här filmen är baserad på en verklig händelse från 10:e juni 1979 när Mark Yavorsky dödade sin mamma men Herzog har varit tydlig med att det inte är en biopic på något sätt eftersom man faktiskt inte får se själva mordet. Herzog hälsade på Yavorsky i fängelset i slutet på 90-talet men han kände att han behövde ta avstånd från Yavorsky och jag kan väl bara anta (efter att ha sett filmen) att han är en människa man inte gärna kommer nära om man kan välja motsatsen. Han känns inte helt….sund. Filmen blev klar 2009, sex år efter Yavorskys död.

Det här är Michael Shannons film från början till slut men jag tycker det är synd att Herr Herzog har ”herzogifierat” filmen så pass mycket att jag fick migrän av att titta på den. Sevärd på nåt twistat sätt, men jobbig som fan.

Publicerat

LUCKA #19: JULEFRUKOSTEN

Jag tänkte göra ett experiment. Det är så många som högljutt klagar på svenska filmer och som i samma andetag hyllar Danmark för deras höga nivå på långfilmer så idag blir det dansk julfilm. Jag måste helt enkelt testa.

Det går inte att dra alla svenska filmer över en kam lika lite som det går att dra amerikansk, asiatisk eller för den delen dansk film över densamma. Julefrukosten är ett mycket bra exempel på det.

Jag tycker jättemycket om dansk film, jag ser mycket och gärna dansk film och jag har hittills alltid varit nöjd med det mesta jag sett. Att därför se en dansk film som är precis lika genomrutten som vilken svensk eller amerikansk bajsfilm som helst, det var riktigt skönt faktiskt.

Julefrukosten utspelar sig på en bilverkstad bland män som jobbar, män som larvar sig, män som pruttar, män som bajsar med öppen toalettdörr, män som kollar i nakenkalendrar och skruvar motor och ett par blonda söta kvinnor i figurnära klädsel som fungerar som nån form av sans och vett mitt i hela den manliga julgröten.

Kim Bodnias närvaro hjälper inte ett dugg, jag fnissade inte ens när han fes. Nä, den här filmen är så dålig att jag nästan skäms över att ha sett den. Men bara nästan.

Betyg på filmem:

Mängd julkänsla:

Publicerat

LUCKA #13: UNACCOMPANIED MINORS

Ett gäng mer eller mindre svinjobbiga ensamresande yngre tonåringar fastnar på Hoovers flygplats på självaste julafton då ett hemskt snöoväder sätter stopp för vidare flygningar.

Med en regissör som Paul Feig bakom ratten trodde jag att filmen skulle vara rolig ÄVEN om jag inser att målgruppen ligger runt 8-10-åriga osnutna rackarungar och inte en medelålders mamma som borde få panik över att barnen reser ensamma på julen in the first place.

Men jag får inte panik, inte över barnen, jag får panik över att allt är så mediokert. Humorn till exempel. Bara för att filmen riktar sig till barn så innebär det inte att man kan strunta i kvalitet och finurlighet. Eller jo. Manusförfattarna Jacob Meszaros och Mya Stark kan nog inte stava till något av dessa två ord.

Kidsen gör väl vad som förväntas av dom (vilken inte är så mycket) och för mig är det mest nya ansikten bortsett från Brett Kelly, den rödhåriga killen som gick att beskåda i Bad Santa. Han ser exakt likadan ut här. Tyler James Williams spexar loss och han är säkerligen en skådis man kommer se mer av framöver. Gia Mantegna (ja, Joes dotter) pratar mest om att vara naken….eller…..en gång är ingen gång, två gånger är alltid. Eller?

Nej hörrödudu, det här var inget för mig. Högljutt, bräkigt och trist. Med tanke på medelbetyget hittills i julkalendern, det här med julfilmer kanske helt enkelt inte är min grej? Åsch, vi får se. På´t igen imorgon.

Betyg på filmen:

Julmyskänsla:

 

 

.

.

Publicerat

DAVID WINGO-TISDAG: GENTLEMEN BRONCOS

Hihihi! Det här var riktigt roligt!

Gentlemen Broncos är en såndär film om nördar gjord på nördars vis, lite på samma sätt som Napoleon Dynamite. Inte så konstigt att filmerna är lika, det är nämligen samma manusförfattare, Jerusha Hess och Jared Hess och det är den sistnämnde har även regisserat filmerna. Jag tycker dock att dagens film var betydligt roligare än Napoleon Dynamite.

Här får vi följa tonårskillen Benjamin Purvis (Michael Angarano med dom mest ledsna ögonen jag sett sen Rocky Balboa gjorde sin entré på vita duken) som lever för att skriva och läsa science fiction och hans mamma Judith (härliga Jennifer Coolidge som gav MILF:en ett ansikte i och med sin roll som Stifler´s mamma i American Pie) som försöker få ekonomin att gå ihop. Hon lyckas i alla fall skrapa ihop så pass mycket att Benjamin kan få åka på en tvådagarskurs i sci-fi-fantasy-skrivande – The Cletus Fest – med självaste hotshotförfattaren (tror han själv i alla fall) Dr. Ronald Chevalier (Jemaine Clement) som föreläsare.

Chevalier lider dock av skrivkramp och när förlaget jagar på honom att leverera nästa manuskript ser han sin chans att hitta en lösning. Han snor helt enkelt Benjamins inlämnade novell, ändrar bara lite namn här och där och VIPS kan han fortsätta sitta på en pidestal och sparka nedåt.

Alla filmens huvudkaraktärer är KANONBRA, skrivna med kärlek, det är riktiga människor av kött och blod. Det filmen förlorar på är att den är utblandad med en ”låtsasfilm” som är Benjamins novell sett ur hans ögon. Sam Rockwell är tokskäggig sci-fi-knasbollshjälte i hans drömmar och dessa scener skulle säkert funka jättebra som en egen kortfilm eller i ännu kortare sekvenser istoppade i filmen men jag tycker det blir för mycket som det är nu. Filmen blir onödigt spretig. Men som helhet hade jag kul, Jennifer Coolidge lyckas ALLTID göra nåt intressant av dom rollfigurer hon spelar  och så även här och Michael Angarano får fem plus för sin insats.

Musikmässigt var det bara ”Wind of change” med Scorpions och en Ozzy-låt som fastnade, det känns som att det kanske inte riktigt var David Wingos typ av film det här.

 

Publicerat

WHIP IT

Varför har jag inte sett den här filmen förut? Herregud vad bra den var! Och ÄR!

Jag har av nån konstig anledning fått för mig:
1. att jag redan sett den
2. att den handlar om cykling. Tror det är den där hjälmen på postern som gör det.

Nåja. I tron att jag skulle sätta i mig en omtitt av en cykelfilm hamnade jag alltså framför en nytitt av en film om roller derby, den kanske ballaste sporten på planeten. Ellen Page spelar Bliss Cavendar, en ung tjej som har svårt att säga nej till sin mor (Marcia Gay Harden) som tvingar henne och hennes lillasyster att ställa upp i olika skönhetstävlingar trots att hon uppenbarligen avskyr eländet.

Bliss jobbar extra på ett mat-hak tillsammans med sin kompis Pash (Alia Shawkat) och drömmer om ett annat liv och vips, det kan hända grejer när hjärnan ger sig ut på äventyr. Tjejerna åker till en grannstad för att titta på en rollerderbytävling och på nåt sätt så fastnar Bliss. Hon har aldrig stått på ett par rullskridskor men vafan, hur svårt kan det va?

Som sagt, det här var en ytterst trevlig film. Drew Barrymore har regisserat och Shauna Cross har skrivit manus baserad på sin egen roman Derby Girl. I år kommer det en annan film med manus skrivet av henne: Bad Santa 2. Hon verkar ha många strängar på sin lyra, fler än jag i alla fall, jag kan inte ens se skillnad på en hjälm och en….hjälm.

Publicerat

TODAY´S SPECIAL

Jag var hungrig och hittade en matfilm på Netflix, jag skyller på det. Man vet ju aldrig. Förhoppningen att man ska få se en variant på Chef, eller åtminstone en likvärdig film på temat, släpper liksom inte. Endera dagen dyker den upp, dock inte idag.

Today´s special är ingen specialare just för idag, det här är en rätt och slätt en slösa-bort-tid-film som är helt oförarglig. Inte genomusel, inte bra, ingenting man minns, ingenting som höjer blodtrycket ens det minsta. Man blir inte hungrig, man blir inte mätt, man blir inte sugen på att lära sig laga indisk mat, man blir inte irriterad nog på idiotföräldrar eller på en ytterst bitter Helen Mirren.

Titta på den om du vill eller låt bli, ingenting i ditt liv kommer förändras vare sig du gör det ena eller det andra.

Publicerat

KAMBAKKHT ISHQ

Ingen jävel ska kunna säga att jag inte är grundlig i alla fall!

Såhär ligger det till. Efter en del förfrågningar har jag nu börjat sammanställa den Ultimata Listan med Sylvester Stallones Filmer. MEN för att kunna göra det så korrekt som möjligt tänkte jag försöka ta mig igenom de få men ändå existerande svarta hål som finns i mitt Stallonefilmstittande.

Kambakkht Ishq är en sån film. En film med Stallone i en av ”huvudrollerna” men också en – för mig – totalt okänd film och jag erkänner, jag använde mig av kanske inte helt lagliga medel för att hitta den men just nu har nöden ingen lag. Stallonefilmerna MÅSTE ses!

Det här är en indisk film inspelad i Hollywood och det pratas hindi med inslag av engelska. Nästan en handfull stora skådisar spelar sig själva i filmen (Stallone, Denise Richards och Whoopi Goldberg) och jag inbillar mig att regissören Sabir Kahn och hans rollbesättare kan tacka Arnold Schwarzenegger för det, han tackas nämligen rejält i text innan filmen rullar igång.

Med en budget på imponerande 12,5 miljoner dollar kanske man skulle kunna tro att det finns någon form av väsentligt värde i filmen men ack vad jag bedrog mig. Kahn har satt sprätt på vartenda öre ungefär på samma sätt som en sexåring rasslar iväg veckopengen på ett nöjesfält.

Det är färgglatt, det är hög ”fräsig” musik, det är musikalnummer med glittrande klänningar, folksamlingar, poliser och galenskaper. Bara det att filmen är TVÅ OCH EN HALV TIMME LÅNG gör mig lite rädd då manuset på sin höjd hade räckt till en halvtimme. Scenerna med musik och dans ”fyller liksom ut” speltiden på ett – för mig – i längden ganska långtråkigt sätt, men jag förstår samtidigt att det här är nåtslags ”Bollywood Light” och att i den kontexten måste detta ses som en kortfilm.

Sylvester Stallone gör två charmiga inhopp i rollen som sig själv, en som prisutdelare på stuntmännens variant av Oscarsgala och ett som slagskämpe när han medelst parkeringsautomat gör slarvsylta av buset. Jag känner mig lite stolt över honom som för sin kompis skull ändå ställer upp på den här skiten. Jag menar, utan hans namn i rollistan hade jag ALDRIGIMITTLIV sett den här filmen. Så hans närvaro är viktig, helt klart.

Ett steg närmare den Ultimata Listan är jag i alla fall, det är i alla fall EN ljusglimt i den här bajshögen.

Publicerat

Veckans filmtips från Moya: ADAM

Den andra filmen i årets första tema handlar om – som affischen till vänster säger – ”Two strangers, one a little stranger than the other”. Tyvärr går det inte att översätta rätt av till svenska eftersom det är en ordlek med ”stranger” och det blir inte riktigt samma sak om man använder orden ”främling” och ”konstig”.

Nåja. Jag antar att alla som läser detta förstår engelska och skulle så inte vara fallet så förstår nog alla att detta är en film som INTE handlar om två helt vanliga normala människor som träffar varandra och lever lyckliga i alla sina dagar utan minsta motgångar, kompromisser och tjafs.

Nä, precis, filmer handlar sällan om sådana liv av en enkel anledning – DOM FINNS INTE. Såna liv finns inte på film och dom finns inte i verkligheten. Dom alla flesta av oss är nämligen strange/onormala/knasiga på ett eller annat sätt och det är DET som är så coolt, speciellt om man träffar någon som tycker om allt det där…udda.

Adam (Hugh Dancy) jobbar med att ta fram coola röster till leksaker och han är en ensam själ nu när hans pappa gått bort. Beth (Rose Byrne) är hans granne och hon känns ensam även hon trots att hon har en pappa (Peter Gallagher). Dom springer på varandra i tvättstugan och börjar hänga lite med varandra. Adam har Asberger och tänker lite annorlunda än Beth men dom kompletterar varandra på ett bra sätt, gör varandra glada.

Jag tycker det här är en fin film. Fin musik, lågmäld, mysiga höst-vintriga färger men på ett litet ”smutsigt” sätt. Snön är inte gnistrande vit, den är moddig, sådär som snö faktiskt oftast ÄR i en större stad.

Regissören och manusförfattaren Max Mayer har lyckats få med många små delar av kruxen som finns i mänskliga relationer i filmen och den håller sig intressant från början till slut. Att jag hakade upp mig på Rose Byrnes tänder i underkäken hör egentligen inte dit, men…..om nån därute har koll….har hon såna tänder fortfarande? Inte, va?

Nästa tisdag har jag sett ett ny film som Moya tipsat mig om, ännu en film jag inte visste fanns innan titeln dök upp i min inkorg.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: THE UNINVITED och A TALE OF TWO SISTERS

2003 skrev och regisserade koreanen Kim Jee-won skräckfilmen A tale of two sisters. Han har även regisserat A Bittersweet Life samt en av dom bästa asiatiska filmer jag någonsin sett – I saw the devil – så det är klart att jag ville se även den läskiga systerfilmen.

Nu var det ett tag sedan jag såg den och eftersom jag inte skrivit om den på bloggen (än) passade jag på att se om den innan det var dags att se den amerikanska remaken från 2009: The Uninvited. Att se en film med Emily Browning lockade efter att ha sett henne i Legend och i ärlighetens namn var det en slump att jag läste att det var en remake. Så kan det gå och hux flux hade jag sett båda filmerna och nu sitter jag och skriver så svetten lackar.

Puh.

Då kör vi. Nu ska jag försöka jämföra ett asiatiskt original med en amerikansk kopia.

Tonårssystrarna Su-yeon (Geun-young Moon) och Su-mi (Su-jeong Lim) Rydell återvänder hem efter att ha spenderat en tid på mentalsjukhus. Deras mamma är död och under sin sista tid i livet sköttes hon av en sköterska som numera är pappans käresta, ja till och med hans blivande fru och därmed också nån form av bonusmamma till tjejerna. Fast bonusmamma låter för snällt, hon är mer…styvmor. Sådär som Askungens dito, fast med ännu kallare ögon.

Det är uppenbart något vajsing med styvmamman Eun-joo (Jung-ah Yum) och systrarna är på helspänn hela tiden. Det känns som att hon vill ha ut dom från huset, huset som dessutom verkar bebos av nåt….spöke.

Likheten mellan originalfilmens handling och den amerikanska remaken är slående. Där spelas systrarna Anna pch Alex av Emily Browning och Arielle Kebbel och 3/4 av filmen har Browning sitt karaktäristiska röda hår, bara för att i slutet i princip se asiatisk ut med kolsvart hår. Styvmodern spelas av Elizabeth Banks som jag oftast tycker är bra MEN som ibland verkar ha en förkärlek för överspel. Det kan också bero på att regissörsbröderna Guard sagt till henne att ”bränna till” med blicken varje gång det ska visas att hon kanske inte är genomsnäll och det blir både övertydligt och onödigt. Flickornas pappa spelas av David Strathairn och han är – som i alla filmer – med på tok för lite.

Där den amerikanska versionen drar på med en jumpscare direkt i förtexterna tar den koreanska betydligt längre tid på sig för att bygga upp spänningen. Är det inte ofta så? Är den amerikanska publiken otåligare? Ja, jag tror faktiskt det. Dessutom är den koreanska filmen 115 minuter jämfört med 87 amerikanska så visst är den sistnämnda komprimerad – på gott och ont.

Vad gäller spänningsmomenten så tycker jag egentligen bättre om Hollywoods variant normalt sett MEN inte vad gäller dessa filmer. Jag tycker helt enkelt att The Uninvited känns alltför mycket ”snabbmatsproducerad” för att egentligen bli rädd alls. A tale of two sisters däremot, det är ett hantverk. Långsamt och tyst tar den sig framåt, den berättar historien för oss som orkar sitta kvar och som tack blir vi belönade både i slutet och i eftersmak.

A tale of two sisters (2003, regi Kim Jee-won)

The Uninvited (2009, regi The Guard Brothers)

Publicerat

AWAY WE GO

Det dök upp en låt av Alexi Murdoch på Spotify på jobbet. Den där berömda slumpen. Kollegan D sa: ”Den här låten hade varit med om jag skulle ha listat mina tre favoritsoundtrack. Hela soundtracket till Away we go är hans låtar.”

Away we go? Vad är det för film? Alexi Murdoch, ledsen-kille-med-gitarr, jag förstår varför jag inte hittat honom men det är inte likt mig att ha noll koll på en film regisserad av Sam Mendes och med en rollista bestående av Maya Rudolph, John Krasinski, Jeff Daniels, Maggie Gyllenhaal, Catherine O´Hara, Melanie Lynskey, Chris Messina och Allison Janney. Med flera. Hur hade denna film kunnat passera mig alldeles obemärkt?

Jag fortsatte vara förvånad men istället för att känna mig irriterad blev jag glad. Det kändes som en mysig film, perfekt frukostsällskap en regnig/snöig söndag i väntan på mörkret. Nu blev det ingen frukostfilm men det blev en komma-hem-efter-jobbet-och-njuta-av-98-minuter-i-soffan-film och som sådan var den alldeles perfekt. I behagligt tempo tog filmen mig på besök i några olika ställen i USA med gravida Verona (Rudolph) och hennes snubbe Burt (Krasinski) som resesällskap. Vänner, syskon, bekanta dom inte sett på länge, det går att ta sig var som helst om man reser dit näsan pekar och inte har någon egentlig bas att utgå ifrån.

Roadtrips alltså, är det inte det mysigaste som finns, både på film och i verkligheten?

Publicerat

CARRIERS

Efter att ha sett Self/less blev jag nyfiken på filmens manusförfattare, dom spanska bröderna Àlex och David Pastor. Det kändes föga troligt att Self/less var det första filmade manuset dom stod bakom och efter lite klickande runt på den där flugan internet fick jag svar. Visst var det så. Det var föga troligt.

Tre långfilmsmanus har dom knåpat ihop (innan Self/less alltså) och dagens film Carriers är deras första och här står dom även för regin.

Brian (Chris Pine) och hans bror Danny (Lou Taylor Pucci) åker i en stulen bil tillsammans med Brians flickvän Bobby (Piper Perabo) och en kompis till Danny, Kate (Emily VanCamp) och det dröjer inte länge förrän jag som tittar förstår att nåt är knas. Inga andra bilar har synts till på vägen förutom en som tydligen fått soppatorsk. Brian vill inte stanna och hjälpa till men dom andra får honom att ge sig. Det är ett barn i den andra bilen och pappan viftar frenetiskt.

Det här med pandemier skojar man inte bort. Luftburen smitta, luftburen DÖDLIG smitta, alltså det ÄR otäckt att se på film. Det är så himla lätt att sätta sig in i situationen, det skulle kunna hända, det  är liksom inte….zombies….eller nåt annat som går att förklara bort med sund logik.

Jag tycker bröderna Pastor har fått till en film som med enkla medel gör att jag känner med rollfigurerna – och även kanske för i vissa fall. Det är…sorgligt. Jag får en klump i magen. Det är nattsvart fast det utspelar sig på ljusa dagen. No mercy alls, typ. Visst går det att reta sig på inkonsekvensen vid användandet av munskydd men det är också allt som stör mig. Resten köper jag.

Nu ska jag definitivt leta upp dessa snubbars resterande två filmer. Det är verkligen inte fy skam att hamna på två (av två) riktigt stabila treor.

Publicerat

JOHAN FALK 9: DE FREDLÖSA

Ett paket levereras till en villa i förorten. En kvinna öppnar dörren, tar emot paketet och säger tack. Hon öppnar locket och det säger BANG, halva huset och hela kvinnan har bombats sönder.

Paketet levererades till Wexell (Marie Delleskog), en högt uppsatt åklagare som just nu är inblandad i en stor rättegång mot ett MC-gäng. Hotbilden mot henne har varit massiv ett bra tag men det här var spiken i kistan, nu måste nånting göras och GSI sätt på fallet.

Frank Wagner (Joel Kinnaman) vill ut. Han vill inte vara infiltratör åt polisen längre, han vill leva ett vanligt liv utan den ständiga press han lever under. Johan Falk (Jakob Eklund) lovar att försöka få honom ”fri” om han bara hjälper till en sista gång.

Johan Falk själv fortsätter bete sig som om jorden snurrar kring hans navel och jag börjar känna mig lite småirriterad på honom. Empati är INTE hans starka sida. Kollegan Sophie (Meliz Karlge) å andra sidan, hon är stenhård men känns empatisk – mot dom flesta utom sin egen man. Efter åtta filmer är det först i denna som man får se att hon har två barn och att hennes man också är polis. Hon har fram tills nu framställts som nån form av superstark singelkvinna som enbart lever för sitt jobb. Det sista är alltså rätt men det första är tämligen jättefel.

Återigen stabila skådespelarinsatser trots ett manus som haltar en smula. Filmen känns ojämn, som om den inte riktigt vet vilket ben den ska stå på.

Manus: Fredrik T. Olsson
Regi: Daniel Lind Lagerlöf