Kategori: 2009

Publicerat

JOHAN FALK 7: LEO GAUT

Det vankas luciafirande i Patrik Agrells (Mikael Tornving) barns skola. Patrik skjutsar dit sönerna och när den minsta går ur bilen krockar han med en man i skinnjacka som verkar ha bråttom. En liten stund senare sprängs en bil precis utanför skolan.

Nu börjar mörkret ta sig närmare in i polismännens privatliv. Patrik brottas mellan att vilja beskydda sina söner och samtidigt som han är pappaledig med en för tidigt född dotter som ligger i kuvös. Johans snedsteg tär på psyket, han är labil och känslomässigt avstängd på jobbet. Allt han kan göra på jobbet som innebär att han inte behöver åka hem är bra. Flickvännen Helén (Marie Richardson) är på besök i stan och dom har beslutat sig för att börja leta hus. Ett gemensamt boende för dom två, sonen Ola, dottern Nina  – och Johans hjärnspöken.

En man vid namn Leo Gaut (Peter Andersson) kommer in i handlingen, en man vi som följt serien känner igen från den första filmen Noll tolerans. Han fick tolv års fängelse för den skiten men kom ut efter åtta och har försökt få fason på sitt liv sedan dess.

Att Jakob Eklund och Marie Richardson inte bara är ett par i filmen utan även i verkliga livet tycker jag ger deras filmiska relation en extra krydda. När det krisar så känner jag mig som en fluga på väggen i deras vardagsrum. På ett bra sätt alltså, fast jobbigt.

Där dom andra filmerna är mer åt thriller-action-hållet är denna film mer ett spännande familjedrama med flera olika trådar som spinner i varandra. Bra gjort, snyggt gjort, otroligt välspelat och mycket sevärt. Kantboll på en fullpoängare.

Manus: Fredrik T. Olsson
Regi: Richard Holm

Publicerat

JOHAN FALK 5: VAPENBRÖDER

En stor vapenaffär ledd av Seth Rydell (Jens Hultén) går åt pipsvängen när Seth får en fix idé mitt under överlämningen. Har han fått ett annat bättre bud? Inte kan det väl bero på kalla fötter? Eller känner han helt enkelt på sig att dom är övervakade av GSI?

Frank Wagner (Joel Kinnaman) blir mer och mer insyltad och själv sitter jag som på nålar, jag vill bara att det ska gå bra för honom samtidigt som jag känner ända in i benmärgen att det kan ju inte gå, det kan inte sluta väl. Han har sin tjej och sitt lilla barn och han sitter fast i ett skitjävla liv, ett skruvstäd av kriminalitet där han som polistjallare hela tiden måste ha ögon i nacken och ett otroligt stabilt psyke. Jag hade inte klarat en dag, inte en eftermiddag.

Scenerna mellan Frank och Seth är knivskarpa, varenda blick, blinkning, ryckning, ord är så på pricken exakt, det är som om luften står still runt dom. Lite filmmagi helt enkelt?

Vapenbröder är en ganska pratig film om man jämför med flera av dom andra. Stora händelser sker men dom sker inuti karaktärerna. Det känns som en mellanfilm, en film som behövs för att föra handlingen framåt i helheten, men som inte riktigt kan stå på egna ben. En något svag trea.

Manus: Fredrik T. Olsson
Regi: Anders Nilsson

Publicerat

JOHAN FALK 4: GSI – GRUPPEN FÖR SÄRSKILDA INSATSER

Johan Falk (Jakob Eklund) har bytt jobb. Nu har han avancerat till GSI, Gruppen för särskilda insatser, en del inom polismyndigheten som jobbar mot grovt kriminell verksamhet.

Patrik Agrell (Mikael Tornving) är hans nya chef, norrländsk, lugn och korrekt, egenskaper som kommer mer än väl till pass när ett tillslag i Gothia Tower går snett och en polis blir skjuten. Frank Wagner (Joel Kinnaman) misstänks direkt och han letar upp Johan Falk för han har nåt att berätta, något verkligen viktigt.

Joel Kinnaman är för Johan Falk-serien vad Edward Norton var för Primal Fear. Alla som har sett Primal Fear förstår precis vad jag menar. Alla andra förstår säkert också – nu – men när Falk-filmerna kom var Joel Kinnaman ett helt nytt ansikte och det enda jag kände var: han kommer bli nåt, han kommer bli nåt inihelvete STORT. Den där blicken som skär genom TV:n, det är sällan man ser det.

Jens Hultén som Seth Rydell är iskall, stenhård och fullkomligt trovärdig även om man har Bet365-reklamen i färskt minne. Jag undrar förresten om det inte är mer Seth än Jens som gör den reklamen. Det låter så när han pratar i alla fall.

Filmen Kodnamn Lisa kommer först tre år efter denna film men här är första gången vi får höra om detta. Det tänkte jag inte på – då – men nu. Tänk så bra det är att se om filmer ibland!

Manus: Anders Nilsson och Joakim Hansson
Regi: Anders Nilsson

Publicerat

A PERFECT GETAWAY

Varma sommarkvällar är som gjorda för skönt hjärndöda filmer, alltså hjärndöda i betydelsen låt-cellerna-fortsätta-ha-semester-för-här-behövs-dom-inte-jag-fattar-filmen-ändå. Så när jag satte på A Perfect Getaway nickade jag till hjärncellerna att fortsätta dricka Pina Colada med sugrör i randiga solstolar, dom gjorde tummen upp tillbaka och nynnade simultant på Saxofuckingfon.

Jag satt i soffan och mös. En thriller i paradismiljö, det här kan bli härligt. Steve Zahn, Milla Jovovich, Timothy Olyphant och Chris Hemsworth har roller av varierande storlek och då ingen av dessa på förhand är några av mina stora favoriter var förväntningarna på filmen tämligen lika filmens titel. Det var ett perfekt tidsfördriv, perfekt att åka iväg mentalt en stund, jag och min semestertomma hjärna.

Det här är en film som – förstår jag – lever på att det finns en twist, ett AHA-moment som kommer dyka upp någon gång under – typ – sista tredjedelen av filmen. När det hade gått en kvart av filmen trodde jag mig ha avkodat hela storyn och sen satt jag och eldade upp mig IFALL jag nu skulle ha fel. Tyvärr hade jag inte fel. Jag skriver tyvärr för OM jag blivit överraskad, OM filmen fått mig på fall så hade jag tyckt så sjukt mycket bättre om den. Nu blev den lite för enkel, i alla fall för en som mig som van att se film och att hitta planteringar i historien som leder en rätt.

Cliff (Steve Zahn) och Cydney (Milla Jovovich) är på bröllopsresa på Kauai, den lilla gröna fantastiskt fina Jurassic Park-liknande Hawaii-ön (ja, Jurassic Park spelades in där) och dom ”stöter på patrull” kan man säga i form av två andra rätt skumma par som också är där på semester. Samtidigt ser dom på nyheterna att någon blivit mördad av ett par – som flytt till Kauai! Huuua. Spännande tider!

A Perfect Getaway är en film som absolut fyller sitt syfte, om syftet är en stunds tidsfördriv. Jag tycker det är en helt okej film, speciellt under tiden jag tittade. Efteråt försvann den fort vilket kanske kan förklaras av att det ekar semestertomt mellan öronen – eller så beror det på att filmen inte är hundraprocentigt väl genomförd. Lite för hattig och lite för enkel, men fina bilder från en av dom mest magiska platser jag varit på.

Flmr och Fripps filmrevyer har också sett filmen – och är liiite mer givmilda med betygen.

Tips för den nyfikne: imorgon kväll kl 01:05 visas denna film på TV3.

Publicerat

I HATE VALENTINES DAY

En dag som denna känns det bra att drämma till med en film för alla belackare av just denna dag. Till alla som kräks på hjärtformat skumgodis och långstjälkade rosor som säljs till extremt överpris och alla som inte ser det ”humoristiska” i att ge bort ätbara trosor till sin kärlek eller helt enkelt knaprar lyckopiller som vore det Tic Tacs just idag för vilken dag på året är vidrigare att vara singel på en denna? Oavsett anledning till att avsky denna dag, här kommer en film som gör att du kommer hata den än mer.

Dagen alltså.

Och dig själv – om du tittar på filmen.

Den finns på Netflix, det är lätt hänt att ”slinka dit”, att trycka fel och hamna i den här antiromantiska soppan. Nia Vardalos (ja precis, hon med det stora feta grekiska bröllopet och uppföljaren som hette nåt liknande men var hästlängder sämre trots att det var typ samma film OCH – som grädde på moset – TV-serien med det fantasifulla och kreativa namnet för någon som inte längre vill bli förknippad med Grekland: My Big Fat Greek Life) har skrivit och regisserat denna bedrövliga film och självklart knep hon huvudrollen också. Hon har gett sig själv en sprillans ny locktång i gage också, det vet jag för det syns. Detta lockiga jävla hår som inte rör sig även om hon springer. Perfekta jävla lockar oavsett om det är tidig morgon eller mitt i natten. Jag hatar henne, jag tror fan det. Jag hatar håret i alla fall.

Här teamar Nia upp med sin gamla rest från bröllopsfilmen, John Corbett, mannen som ler oavbrutet och inte har gjort en intressant roll sen han var Carrie Bradshaws kille i Sex and the city – och då hade han ungefär en nanopromille av Mr Big´s utstrålning.

Här spelar han Greg Gatlin. Greg ler oavbrutet, satan så störigt. Nia Vardalos spelar Genevieve Gernier och även hon visar garnityret oavbrutet. Undrar om det finns en baktanke med att dom båda har initialerna GG? Samma bokstav som Greece? Långsökt javisst, men det skulle inte förvåna mig. Det mesta med filmen är nämligen det. Netflix fick nog köpa in den gratis.

Så om du trodde att du hatade Alla hjärtans dag, tro en gång till. Ser du den här filmen idag DÅ är det läge att bli hatisk på riktigt. Hatisk mot dig själv om inte annat. Själv känner jag mig smutsig nu, rejält smutsig. Jag vet inte vad som kan rädda den här dagen för mig.

Publicerat

THE TAKE

Det kinesiska året brukar alltid symboliseras av ett djur. Ibland är det apans år, ibland hundens, oxens, tuppens, grisens, tigerns eller drakens.

Såhär ser det kinesiska tecknet – symbolen – för 2015 ut.

Jag hade lite annat att göra på gymnasiet än att ha utökad studiekurs i kinesiska så jag erkänner, detta språk är inte något av mina starkare sidor men tittar jag noga på tecknet så tycker jag mig kunna klura ut ett och annat. Ja titta du med så ser du också vad det föreställer. * Två ben, rak rygg, ett karakteristiskt läte. Visst är det Tom Hardy? Ja visst är det det sörru, nu kan vi klubba igenom det, 2015 är Tom Hardys år!

Om det nu är Tom Hardys år, kan vi inte helt enkelt sluta mesa? Kan vi inte gemensamt ge Tom Hardy den respekt han förtjänar genom att uppmärksamma honom när chansen finns under året? JAAAA (jag svarar mig själv här, det är lika bra), det är vad jag kommer försöka göra i alla fall.

Tom Hardy är nämligen så mycket mer än Bane i The Dark Knight Rises (även om han gärna skulle få sitta i en fåtölj i mitt vardagsrum med motorcylindrar över hela ansiktet och bara praaaaata resten av livet – kolla bara liksom!!), Tom Hardy är en skådespelare som jag precis lika gärna skulle se på en teaterscen som i vilken filmgenre som helst.

Nu har jag sett honom fullständigt briljera som den före detta kåkfararen Freddie i miniserien The Take. En kolsvart historia från Londons undre värld där relationer är navet av historien, inte enbart tuffa machomän med vapen och dold agenda som det kan vara ibland i denna typ av film. Att det är en kvinna som skrivit romanen som serien är baserad på (Martina Cole heter hon) hjälper kanske till lite på traven.

Fyra avsnitt a 45 min svepte förbi lika snabbt som en ljummen bris en perfekt sommarkväll, alltså jävlar det gick undan! Får du möjlighet att se The Take, ta den. Jag kan nästan lova nolltolerans vad gäller besvikelse om inte annat gällande skådespelarprestationerna.

Tom Hardy visar hela skådispaletten från små små perfekta rörelser i ögonvrån till ren sorg, ilska, utåtagerande testosteronaggressioner, sekunder av ömhet, kärlek, you name it. Men det är i sanningens namn inte bara hans show det här. Dom två kvinnliga huvudrollsinnehavarna Kierston Wareing och Charlotte Riley är otroligt bra och dom ger serien den dokumentära känsla som gör den så bra. Jag tror på allt jag ser, rätt igenom, fullt ut. Det enda lilla jag retar mig på är att blodet ser ut som utspädd Fun Light men det är en mycket liten petitess i sammanhanget.

Filmitch har också sett The Take.

Serien:

Tom Hardy:

* 2015 är Getens år i den kinesiska djurkretsen men man får väl låtsas lite, allting blir så mycket roligare då.

Publicerat

Skräckfilmsvecka: THIRST

Vad vore en skräckfilmsvecka utan närvaro av vampyrer? Nä, precis, ingenting. Självklart ska det vara med en vampyrfilm och denna gång blev det en sydkoreansk sådan.

Chan-wook Park är ett namn som förpliktigar. Med filmer som Oldboy, Lady Vengeance och senast amerikanska Stoker på repertoaren känns det ganska självklart att han är en man med koll på grejerna även om mina personliga betyg på dessa filmer skiftar en del.

Om man vill kan man säga att Thirst är Chan-wook Park´s variant av Jim Jarmousch´s Only lovers left alive, ja, om man vill alltså. Och det vill jag. Det handlar om att göra en alldeles egen infallsvinkel på vampyrgenren vilket både Jarmousch och Park har gjort och båda dessa filmer har en klar och tydlig plats i detta filmfack. För egen del tycker jag dock att den ena filmen är väldigt mycket bättre än den andra – om man nu måste jämföra. Vilket man inte måste men jag gör det ändå.

Thirst handlar om prästen Sang-hyeon (Kang-ho Song) som blir smittad till vampyr på ett sjukhus. I takt med att smittan tar över hans kropp blir det inte bara suget efter blod som ökar utan även suget efter kvinnor, eller främst en kvinna, Tae-ju (Ok-bin Kim). Tae-ju är gift med en (tycker jag) riktig low-life-slusk och är inte speciellt svårflirtad när Sang-hyeon sätter den sidan till. Maken verkar inte vara nån casanova direkt,  Tae-ju är i princip oskuld trots flera år som gift och i Sang-hyeons sällskap öppnar sig en helt ny värld, en värld som inte enbart handlar kroppsvätskor, eller jo förresten, blod är ju också en kroppsvätska.

Thirst är en väldigt brutal film, den är blodig, den är egensinnig och framförallt så är den väldigt väldigt snygg. Mitt enda problem med filmen är Kang-ho Song som är en alldeles för okarismatisk huvudrollsinnehavare för denna typ av film. Det skaver ungefär lika mycket som om Casey Affleck spelat Tom Hiddlestons roll i Only lovers left alive eller Rupert Grint varit Edward i Twilight. Song är liksom inte….tillräcklig.

För övrigt var det 133 underhållande minuter och i mina ögon ett mycket bra val till denna veckas tema.

Idag skriver Filmitch om en annan högkvalitativ och intressant skräckfilm: Graduation day.
Publicerat

POLYTECHNIQUE

Som en nattorienterare med pannlampa och laminerad karta försöker jag ta mig igenom regissör Denis Villeneuves filmer. Målet är att till slut ha sett dom alla. Han känns som en av världens mest intressanta regissörer, egensinnig och modig och han verkar vilja filma enbart mörka och väldigt starka historier, Polytechnique är inget undantag.

Filmen utspelar sig på École Polytechnique i Montreal den 6:e december 1989. Det är ett universitet för framtida ingenjörer och vi får till en början se hur en av dom kvinnliga studenterna har svårt att få praktikplats. En företagsledare i kostym och övre medelålder tittar skeptisk på henne och rabblar anledningar till varför hon är fel person varav könet är det enda egentliga problemet. Hon är kvalificerad på pappret men hon är kvinna. Det är en sida av feminism i den här filmen.

Den andra sidan handlar om Marc Lépine, en 25-årig man som hatar kvinnor och tycker att feminismen förstört hans liv. Han bestämmer sig för att lösa problemet på sitt manligt (?) kreativa vis och går till Polytecnique-skolan med sitt laddade gevär. Nu ska han ”kämpa mot feminismen” på riktigt. Tjugo minuter senare har han dödat fjorton kvinnor, skadat fyra män och tio kvinnor svårt samt skjutit sig själv.

Filmen är baserad på en sann historia precis på samma vis som Gus Van Sants skolskjutningsfilm Elephant. Berättelser från verkligheten som är så grymma att det är svårt att ta in. Reptilhjärnan reagerar omedelbart med att vilja mejla rektorer och ta ur barnen från skolan men andra halvan av hjärnan tänder ett värmeljus, klappar på en kattunge och försöker lugna ner den där tigermamman. Det är knappast vettigt att bli livrädd för dårar som Marc Lépine men heller inte konstigt. Hur kan människor, hur kan hjärnor, bli så sjuka?

Polytechnique är en film utan onödigt tjafs. Det som hände berättas rakt upp och ner, det är inget att vänta på. Därför tycker jag filmen tappar en del sista tjugo minuterna då det blir lite övertydligt, lite väl förklarande poetiskt sett till resten av filmen. Jag vet heller inte varför Villeneuve valde att göra filmen i svartvit men jag hade hellre sett att den var i färg. Å andra sidan är det bara smaksaker, petitesser, det är inget regelrätt gnäll för filmen är bra rätt igenom.

Villeneuve fortsätter hålla en kvalitet så hög att jag nu tar tag i stiftklämman, trycker den genom startkortet vid kvadraten märkt Polytechnique 2009, tittar på kartan och fortsätter springa, fortsätter leta efter dom sista två filmerna i spänd förväntan på Sicario.

Polytechnique är den tredje långfilmen Denis Villeneuve gjort och efter denna har han gjort tre till. Sex filmer totalt alltså. Jag har sett Prisoners (2013),  Enemy (2013) och  Nawals hemlighet (2010), kvar att se är Maelström (2000) och Un 32 août sur terre (1998). Dom två sistnämnda är dock inte helt lätta att hitta men en orienteringslektion är inte över förrän den är över.

 

Publicerat

MOTHER

Det här är historien om en mamma och hennes ende son och mammans kamp för att få sonen frikänd när han döms för ett bestialiskt mord på en ung flicka.

Det här är även historien om en fanatisk curlingmorsa och hennes skeva förhållande till sin son och tillika sängkamrat.

Det här är också berättelsen om en mamma och en son, båda vars mentala hälsa starkt kan ifrågasättas.

Jag har svårt att få igång känslorna när jag tittar på den här filmen för varje gång jag känner det allra minsta så vänder filmen 180 grader och blir någonting annat. Det är klart att en mamma kan vara orolig för sitt enda barn, frågan är om sonen är 12, 17 eller 21 och hur mycket han egentligen måste omhuldas? Jag vet faktiskt inte.

När han pratar sex med en kompis säger han att han legat med en tjej, ”min mamma”. Kompisen reagerar inte ens. Och när han kommer hem full sent en natt kryper han ner i deras gemensamma säng, lägger handen på mammans bröst och somnar. Det blir lite äckelpäckelkänslor av det som kunde ha varit fint. Jag har som lök på laxen svårt för både skådespelaren som spelar mamman (Hye-ja Kim) och killen som spelar sonen (Bin Won), det gör det inte direkt lättare att ta till sig filmen. Att regissören Bong Jong-Ho grottar ner sig fullständigt i irriterande ljud är ännu en punkt på minuslistan. Jag tycker det är sjukt äckligt med slafs-och-klafs-ljud, med kyssar som låter av för mycket saliv, av isbitar mot tjockt glas, av svårpåträdda gummihandskar. Det är en ljudbildsorgie av sällan skådat (hört) slag.

Samtidigt. Samtidigt har filmen nåt som äter sig in i mig. Den är otäck, den är konstig, det är dom vanliga sydkoreanska inslagen av drutta-på-ändan-fars, jag känner en underlig aversion mot samtliga karaktärer och det intressanta samtalsämnet från en filmspanarträff härom månaden – kan man tycka om en film även om man inte sympatiserar med någon av karaktärerna? – blir återigen aktuellt i min hjärna. Jag personligen har märkt att jag har svårt för det. Jag behöver nån att ”hänga upp mig på” även om det bara är en liten biroll. Här finns det ingen. I princip alla handlingar känns ogrundade, i alla fall för mig, men jag är fullt medveten om att det kan härröras till kulturkrockar och att jag fortfarande har en lång väg att vandra innan jag kan säga att jag är en van åskådare av asiatisk film.

Om jag delar upp filmen i tredjedelar så är den första svag, den andra okej och den tredje jättestark. Det gör att eftersmaken blir bra trots att en hel del av ingredienserna var sådär. Men det är bra skumt att se en tonårskille (väl?) stå och kissa mot en putsad mur samtidigt som hans mamma matar honom, hon håller upp en skål med tunn mörkbrun soppa mot munnen och tvingar honom att dricka. Kameran filmar uppifrån, skålen, soppan och kisset som strilar i rännilar på asfalten och hela tiden har jag känslan av att det här är helt normalt. Vilket det kanske är. Bara inte för mig.

Jag får passa på att tacka Tommy från TNE-podden för filmtips och spark i baken så att filmen äntligen blev sedd. Det var nåt att bita i vilket alltid är kul och Bong Jong-Ho fortsätter att imponera på mig även om Snowpiercer fortfarande är ohotad etta bland hans filmer.

Publicerat

EXAM

Ibland händer det att jag ser en film som är helt okej när jag tittar men efteråt är det helt tomt i skallen. Det finns ingenting vettigt att säga, skriva, tycka eller tänka. Exam är en sån film. Ett tidsfördriv, en medeltrea, en helt okej film.

Gillar du gruppdynamik och hjärngympa så är detta absolut ett tips.

Movies-Noir fick ur sig fler genomtänkta ord än jag. Här hittas hans recension.

Publicerat

THE TWILIGHT SAGA: NEW MOON

Varning för spoilers i texten!

Bella (Kristen Stewart) fyller 18 och börjar känna sig gammal. Hon är ett helt ÅR yngre än Edward (Robert Pattinson) – tror hon – men han erkänner att han är 109. Då får hon ångest för att hon inte borde dejta en sån gammal gubbe.

Edward börjar så smått inviga Bella i vampyrernas liv och leverne, hur det funkar, regler, lagar och sånt men den enda han är riktigt rädd för är Bella, hon är den enda som kan skada honom. Romantiskt sagt såklart och i ett annat sammanhang hade jag antagligen sagt ååååhååå och torkat bort en tår ur ögonvrån men nu känns det mest som ungdomsfloskler, som ”sånt man säger”, även om han ser väldigt trovärdig ut när han säger det.

New Moon fortsätter där Twilight slutade och nu har jag vant mig liiite vid Robert Pattinson och hans mjöliga ansikte. Jag undrar om hans och Kristen Stewarts förhållande i verkliga livet tog fart på riktigt under inspelningen av denna film för det känns som en stor skillnad i personkemi och ”sprak” om jag jämför denna med både föregångaren och filmerna som komma skall.

Edward bestämmer sig för att lämna Bella. Han vill inte inviga henne, vill inte göra henne till vampyr och alla som någon gång varit ung och kär kan säkerligen förstå Bellas ledsenhet och nattliga ångest. Vad gäller dessa delar så tycker jag filmen funkar bra. Det är när man ser Taylor Lautner i indianfrilla uppsatt i tofs som jag känner skrattet bubbla upp i magen. Taylor Lautner alltså, ett komiskt geni och han vet inte ens om det!

New Moon är en MYCKET bättre film än jag trodde på förhand och jag erkänner att jag hade taggarna ute som tusan under en stor del av filmen, vägrade inse det jag faktiskt kände, att filmen är….okej. Det är lågmäld musik, inte så mycket (dåliga) effekter och – jämfört med första filmen – någorlunda schysst kemi mellan huvudpersonerna. Var det ungefär vid den här tiden Stewart och Pattinson blev ett par på riktigt?

Att det inte gick att hålla resten av filmerna på samma nivå som denna gör mig faktiskt ganska… förbaskad.

Från och med idag och resten av Twilight-veckorna kommer även Sofia skriva om denna saga. Den här veckan och nästa handlar det om böckerna och här är hennes första inlägg.

Publicerat

Svensk söndag: DET ENDA RATIONELLA

När man är liten tänker man att vuxna som grupp beter sig på ett visst sätt, att vuxna ”beter sig vuxet”.

När man blir lite äldre inser man att begreppet ”uppföra sig vuxet” kan ha lika många betydelser som det finns människor som använder uttrycket. Tänk på orden en liten stund, att uppföra sig vuxet. Vad betyder det – för dig? Betyder det betala räkningar, vara snäll, ha bruna skor, kamma håret istället för borsta, dricka kaffe utan mjölk och socker, prata tydligt, uppskatta att ha tråkigt, ha glasögon på nästippen, kissa med öppen dörr, längta efter hund, ha morgontidning, köpa kvällstidning, tycka om sill, prata om dåtid med dimmig blick, irriteras på ”dagens ungdom”?

Äktenskapscoachen Erland Fjellgren (Rolf Lassgård) har i alla fall sin syn klar på vad vad det betyder att bete sig vuxet och han vill verkligen göra det även om han satt sig själv inte bara på pottkanten utan faktiskt trillat i – och pottan är inte tömd.

Erland har sedan många år varit gift med Maj (Stina Ekblad) och tillsammans föreläser dom om konsten att hålla mångåriga äktenskap vid liv. Erlands bäste vän Sven-Erik (Claes Ljungmark) har inte mått bra en längre tid men är nu på banan igen och livet känns lite roligare. Sven-Erik är gift med Karin (Pernilla August).

På Sven-Eriks 51-årsfest klickar det mellan Erland och Karin och en stormande passion inleds. Men då Erland är en tänkande man och Karin en känslostyrd kvinna kallar dom till familjeråd för att försöka lösa problemet. Det enda rationella är väl kanske att rida ut stormen? Att låta passionen så att säga ”ha sin gång”? Att inte skiljas utan att bo tillsammans, alla fyra?

Filmen börjar som en ganska svag dramakomedi, fortsätter som en ganska svag men twistad dramakomedi för att sluta som ett starkt svart drama med lagom få komiska inslag. Härligt med en sådan utveckling! Det är även härligt att se stora skådespelarnamn leverera. Rolf Lassgård känns genuin på ett bra sätt (inte som i *host* Den fördömde), Pernilla August känns vanlig på ett bra sätt och Stina Ekblad har ett par scener som kommer klassas som filmhistoria i mitt huvud. Bland annat hennes sista scen i filmen.

Claes Ljungmark vann en Guldbagge för Bästa manliga huvudroll 2010 för sitt porträtt av Sven-Erik och har du inte sett filmen kan jag bjussa på en snabb fördomsanalys av vem Sven-Erik är.

Jag tror att Sven-Erik är en man som läser i Aftonbladet att Creedence Clearwater Revival kommer till Sverige, att dom ska spela i idrottshallar i Hedemora, Sölvesborg och Älmhult och han blir så glad att han tar semester en vecka, hyr en minibuss så att gänget kan åka tillsammans bara för att komma på att han inga vänner har och när det väl närmar sig åker han ensam halva Sverige runt i en alldeles för dyr bil bara för att nynna sig igenom Creedence Best-of-tour iklädd skjorta av dressmanflanell längst bak på parkett. Sven-Erik är ingen ordens man, ingen kama sutra-mästare, han är så tystlåten, så snäll och så vanlig att han är otroligt lätt att känna igen band folk man mött genom åren. Guldbaggen till Claes Ljungmark var ytterst välförtjänt!

Manuset är skrivet av Jens Jonsson, mannen som även skrivit manus till Vi, Ping-Pongkingen, Ciao Bella och Snabba Cash – Livet Deluxe. Dom sista tre filmerna har han även regisserat.

Publicerat

LIFE DURING WARTIME

Todd Solondz Life during wartime är en film som legat på min ska-se-lista i flera år. När filmårslistan för 2009 skulle skrivas ihop slog det mig – ingen lista utan Todd! Jag var helt enkelt tvungen att se den innan någonting av värde skulle sammanfattas. Imorgon kommer 2009-listan upp här på bloggen och om denna film finns med eller inte får du se då. He he.

1998 skrev och regisserade Solondz filmen som jag inte kan benämna som någonting mindre än ett mästerverk: Happiness. Sen dess har jag haft min radar inställd på denna ångestens Kung Midas och försökt se hans alster med ohajpade ögon. Det gick okej med Dark horse, det gick riktigt bra med Storytelling och inte alls med Palindromes. Life during wartime har på nåt sätt känts som ”sista chansen” att få återuppleva Happiness igen och med facit i hand – HÄÄÄÄÄHÄÄÄÄÄÄ, wohooooy, det var nära, riktigt nära!

Första scenen sätter tonen, den klockrena, den obehagliga, den som gör att jag vill vrida mig ut ur huden och tvätta den i 90 grader i klorin. Jag fattar inte riktigt hur han gör men han lyckas skrapa på ytan på ”normala” människor och få fram det där man misstänker (och vet) rör sig i större eller mindre doser innanför allas pannben: mörker, ångest, obearbetade trauman och minnen, sexuella mer eller mindre accepterade fantasier, dåligt självförtroende, skev självbild och diverse rädslor.

Alla vuxna är knepiga (och kanske lite äckliga), alla barn är knepiga (och kanske lite äckliga) och man vet aldrig åt vilket håll historien drar. I Happiness var pedofili/incest en stor del av grundhandlingen och i Life during wartime är det någonting liknande. Det sexuella visas sällan (eller aldrig) som någonting fint och naturligt i Todd Solondz filmer. Jag undrar vad han själv varit med om som barn.

Life during wartime är som en åka till en liten stad man inte visste att man ville besöka men på väg hem är man lite visare, känner att resan var mödan värd och man är samtidigt ofantligt glad att komma hem igen.

 

Publicerat

SAW VI

Jag skrev om den här filmen redan i april 2010 och jag undrar om jag inte ska ta och kopiera den texten rätt av. Jag tror faktiskt det, jag tycker nämligen precis samma sak nu vid en omtitt.

Jag jämför helt sonika filmen Saw VI med Donatella Versace.

Precis som att jag önskar att nån nära vän till Donatella sagt ”Nu är det fanimej NOG!” om hennes otaliga plastikoperationer så önskar jag att någon väl insatt i Saw-filmserien skulle sätta ner foten, slå näven i bordet och vråla för full hals ”ENOUGH! Nu slutar vi, det här funkar inte längre!”

Det går inte att mjölka en sinande kossa mer än såhär, det går bara inte och om detta manus är det bästa som går att åstadkomma in the name of Saw, då tackar jag för mig hur mycket jag än tycker om dessa filmer. Tack och adjö säger jag, jag har betydligt bättre saker för mig än att titta på dravel.

Manuset till Saw VI är så krystat att det inte skulle vara ett dugg konstigare att packa BB-väskan och åka till sjukhuset för att lägga sig på britsen, kräva epidural och sen ta i utav bara helvete för att få ut barnet – fast jag vet att jag inte är gravid.

Nej säger jag. Nej. Enough!

Fast det är ju EN film kvar….

 

Originaltitel: Saw VI

Produktionsår: 2009

Regissör: Kevin Greutert

Manus: Marcus Dunstan och Patrick Melton

Budget: Ca 11 miljoner dollar

Bodycount: 12 döda

Mest kreativa scen: Skämtar du med mig?

.

 

 

.

Publicerat

ENTER THE VOID

Det var alldeles mörkt ute. Svart skulle man kunna säga. Det var dom där timmarna mellan midnatt och morgon då det känns som att alla andra sover utom jag när man är vaken.

Ibland kan det vara jobbiga timmar om man inte sover, ångestfyllda timmar, en nedräkning till mobilens alarmskrän och en viss panik i kroppen infinner sig för att man kommer vara utomkroppsligt trött dagen efter. Ibland kan det vara härligt att vara den ensamma vakna i världen. Sen finns det den där tredje varianten av nattlig vakenhet, den när en input av något slag gör att man hamnar i en annan dimension, nästan som i ett förtrollat tillstånd. Så var det när jag såg Enter the void.

Klockan närmade sig 02 och kroppen ville sova men hjärnan sa nej. Inte en lampa lyste varken inne eller ute, det blåste storm och jag låg nån meter från ett plåttak som jobbade hårt för att parera nedfallande smågrenar. Jag öppnar min laptop och ser att jag har en film som jag inte sett. Enter the void. Den där konstiga knarkfilmen som andra antingen hatar eller älskar men aldrig tycker är ”bara okej”, den där filmen jag väntat med att se för att tillfället aldrig känts helt rätt. Plötsligt gör det det. Det är klart jag ska sitta i mörkret med en laptop i knät och titta på Gaspar Noés Enter the void nu. Precis just nu ska jag göra det och ingen annan gång.

Jag vet inte om jag blinkar på 160 minuter. Jag vet inte om jag andas, sväljer eller rör mig alls. Bara förtexterna gör att jag hamnar i nån slags hypnos och det är en hypnos där jag så gärna stannar kvar. Ögonen knarkar. Ögonen knarkar så jävla hårt att hela huvudet tror på det. Jag hallucinerar, jag flyger, jag mår illa, jag fascineras, jag fasar och jag får vara med på värsta trippen, värsta fyllan men utan tillstymmelse till baksmälla.

160 minuter efter att filmen börjat vaknar jag till medvetande igen. Slår ihop datorn, fattar inte riktigt vad jag varit med om men lägger mig ner och somnar. Sover drömlöst och lugnt i det fortfarande nattmörka och blåsiga.

Jag tror jag gjorde det. Jag tror att det var just enter the void jag gjorde. Klev in i tomrummet och kom ut igen.