En karriär för Carey av Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord
Carey Mulligan är en av de unga kvinnor som under 2010 tycks ha exploderat på vita duken, i sällskap med bland andra Jennifer Lawrence och Hailee Steinfeld. Och fort har det gått, bara fyra år efter debuten 2005 var hon nominerad till en Oscar som bästa kvinnliga skådespelerska för An Education (även om elaka tungor tycks ha menat att filmen var det årets The Fighter). Hon missade guldgubben den gången men knäade å andra sidan redan under utmärkelser som BAFTA Award for Best Actress in a Leading Role och Hollywood Breakthrough Award for Actress of the Year för sin roll som den brådmogna Jenny Mellor, samtidigt som Variety utnämnde henne till ”den nya Audrey Hepburn”.
En sådan blixtkarriär gör i alla fall mig nyfiken på ”hur det började”, minst lika nyfiken som jag är på att få se henne som Daisy Buchanan i Baz Luhrmans kommande The Great Gatsby (peppen börjar faktiskt snart nå oroväckande proportioner).
Trots att hennes föräldrar inte var särskilt uppmuntrande (de ville att hon skulle plugga istället) tycks Mulligan vara en av de där människorna som från första början velat bli skådespelerska. Starten var kanske inte så hoppingivande, dramaskolorna gav henne nobben och brevet hon full av beundran skrev till Kenneth Branagh där hon bad honom bli hennes mentor avvisades artigt men bestämt.
Men brevskrivande måste ändå ha några meriter i dagens high-techsamhälle för nästa skrivelse (det kan i och för sig mycket väl ha varit ett mail, det förtäljer inte historien), som ställdes till den namnmässigt inte lika kände men däremot lättigenkännlige skådespelaren och manusförfattaren Julian Fellowes (försvarsministern i Tomorrow Never Dies och Kilwillie i Monarch of the Glen samt manus till Gosford Park tillsammans med Robert Altman). Fellowes fixade Carey en audition till adaptionen av Pride and Prejudice som var på gång och hon bör ha fallit teamet på läppen eftersom hon fick göra Jena Malone sällskap som en av de yngre och mer svärmiska av Bennett-systrarna.
Pride and Prejudice anno 2005 är regisserad av Joe Wright och därmed så mättad med visuell britporr (icke att förväxlas med britpop) att endast en härdad anglofob skulle kunna motstå den. Däremot ligger fullt naturligt fokus på Kiera Knightleys Lizzie och Matthew Macfadyens Mr. Darcy, snarare än på Lizzies småsystrar. Dessutom är det Malone som får vara den olydiga Lydia, vilken skandalrymmer med Mr. Wickham, medan Mulligan är Kitty som förhoppningsvis något visare av sin systers snedsteg stannar hemma. Under sina scenminutrar gör hon dock självklart ett bra jobb som den mest engelska av rosor med skära kinder och cendréfärgade lockar.
Men blotta möjligheten till audition i ett så pass stort projekt måste ha öppnat upp andra vägar för redan samma år stod Carey på teaterscenen och spelade rollen Ada Clare i en hyllad BBC-miniserieversion av Dickens Bleak House.
Även här håller sig Mulligans karaktär i bakgrunden, till förmån för bland andra Gillian Andersons Lady Dedlock och Anna Maxwell Martins Esther Summerson. Men Ada Clare är ändå en viktig karaktär i historien kring det ändlösa rättsfallet Jarndyce och Jarndyce, genom att tillsammans med sin älskade och kusin Richard Carstone vara en av, förvisso många, potentiella förmånstagare.
Ada och Esther är i många avseenden parallella karaktärer och delar flera personlighetsdrag. Det är två kärleksfulla, välmenande och förnuftiga kvinnor men Ada är ändå den som mer helhjärtat ger efter för sin kärlek till Richard, vilket hon givetvis får sota för i slutänden. Men med sina redliga egenskaper kontrasterar hon tydligt sin betydligt mer lättpåverkade make som låter sig förtäras av den evinnerliga rättsprocessen.
Ada Clare ger ändå Mulligan mer att bita i än Kitty Bennett och för egen del blev jag fullkomligt betagen av det helt fantastiska produktionsvärdet på serien som sådan. Från Dickens något röriga förlaga har manusförfattaren Andrew Davies lyckats tälja fram den där egentligen riktigt spännande historien som man hela tiden hade en känsla av låg och lurade. Bleak Houses alla femton avsnitt serverar den sömlösa illusion som de flesta filmtittare jagar med en terriers envishet: man ser inte ett gäng skådisar agera utan en fängslande berättelse som inbegriper ett antal mer eller mindre sympatiska karaktärer (Charles Dance som den gemene advokaten Tulkinghorn och Phil Davis som den lika gemene lånehajen Smallweed var alldeles…alldeles…underbart vidriga).
Lyckas Carey Mulligan försvara sin plats i detta illustra sällskap? Absolut, hon gör mesta möjliga av sin Ada och ingjuter både värdighet och resning, när karaktären lika gärna hade kunna reduceras till ett beskedligt våp. Ser man redan 2005 att detta kommer att bli det sena 2000-talets nya ”it-girl”? Mjna, för det är kanske både Kittys och Adas roller lite väl mycket bi.
Men redan två år senare, 2007, har hon inte bara roller i tre olika filmer och två TV-serier utan slår också igenom med dunder och brak som Nina i Anton Tjechovs Måsen på Royal Court Theatre mot Kristin Scott Thomas (”quite extraordinarily radiating” enligt The Daily Telegraph). Resten är inte så mycket historia som i allra högsta grad nutid och jag är synnerligen nyfiken på vart denna talangfulla skådespelerska ska ta sig härnäst.
.
.
Om filmen An education av Henrik från Fripps filmrevyer
Jag blev medveten om Carey Mulligans existens då jag såg filmen ”An education” på Stockholms Filmfestival 2009.
Anledningen till att vi valde just den filmen var att favoriten Nick Hornby skrivit manus. ”An education” verkade vara en humoristisk berättelse om en tonårsflickas uppväxt under tidigt 60-tal i London. Filmen vi fick se stämde vagt in på den beskrivningen, men under ytan var filmen mer komplex. Det var med blandade känslor jag lämnade salongen. Jag var dock helt säker på en sak. Jag hade sett en ny stjärna födas i Carey Mulligan. Nu har jag på Fiffi’s initiativ sett filmen igen.
Nick Hornby skrev filmens manus som är baserat på Lynn Barbers memoarer. Det faktum att filmen berättar om en verklig historia är centralt för filmen. Filmen handling i all enkelhet är som följer. Jenny är en ung ambitiös elev som drömmer om att studera på Oxford, ivrigt påhejad av en drivande far. Hon träffar David, en stilig 25-åring med sportbil, och han charmerar och förför både Jenny och hennes föräldrar.
Skådespeleriet är lysande hela filmen igenom. Peter Sarsgaard är perfekt i rollen som David. Alfred Molina som Jennys far är överraskande bra och Rosamund Pike som den något korkade blondinen Helen är hysteriskt rolig.
Carey Mulligan överglänser dock dem alla. Hon har en personlighet som förhäxar mig. Trots sina 22 år vid filmens inspelning spelar hon den endast 16-åriga Jenny. Carey har inga problem att spela ung, oerfaren och naiv. I nästa scen spelar hon Jenny äldre än hennes jämnåriga kamrater, eller Jenny som är mer mogen än sina föräldrar. I andra scener är hon sårbar och fragil som en ung tonåring kan vara, för att sluta helt förkrossad men samtidigt stolt. Jag blir än en gång imponerad av att Carey fyller rollen med alla dessa karaktärsdrag med en sådan enkelhet. Hennes skådespeleri verkar vara så naturligt. Det som är allra mest magiskt med Carey är hennes underbara skratt. Det är bubblande, lockande och pockande.
När jag såg filmen första gången var jag osäker på vad jag tyckte om handlingen. Jag älskade Carey Mulligan och de övriga skådespelarna, men jag var frågande för övrigt. Filmen var uppenbarligen inte en Nick Hornby-komedi även om den har flera mycket roliga scener. Det var inte diskbänksrealism, filmen flirtar med stil och överklassmiljöer för mycket.
Nu när jag sett filmen under mer ordnade former börjar jag förstå att det finns ett stort djup i filmen. Det är lager på lager av stilar och symbolik. Förtexterna är lekfulla och musiken därtill indikerar att det kan vara en varm komedi som startar. Inledningen av filmen påminner mig om Wes Anderson’s underfundiga humor i en ”coming-of-age”-film. Sedan byter filmen obemärkt still om och om igen. Det är speciellt märkbart i valet av musik och andra stämningssättare. Till och med mitt i vissa scener ändrar filmen ton, precis som om vi åskådare åker med i den känslomässiga berg-och-dalbana som Jenny råkar ut för. Vid denna titt fann jag filmen till och med dovt skrämmande. Jag tror att denna ”oharmoni” i filmen är helt medveten, för den understryker handlingen perfekt, men det är också anledningen till att jag finner filmen oroväckande på gränsen till störande. Detta gör den dock bara mer intressant. I vissa scener påminner ”An education” mig lite om Carey Mulligans senaste film ”Never let me go”. Och det är en riktigt ruggig film.
Som slutord vill jag lyfta fram de underbara scenerna i Paris. Carey Mulligan är i dessa scener helt otroligt lik den gudomliga Audrey Hepburn. Carey är inte bara mycket lik Audrey till utseendet. Jag har inte blivit tagen av en kvinnlig skådespelare som jag blev av Carey Mulligan sedan jag såg Audrey Hepburn i ”Roman Holiday” för några år sedan. Det är det bästa betyget jag kan ge den unga fröken Mulligan.
Jag gav ”An education” en fyra efter första titten och nu har fyran förstärkts, men den når ändå inte ända upp till högsta nivån. Än.
.
.
The greatest med the greatest av Fiffi från Fiffis filmtajm
Jag håller filmen The greatest i min hand. Jag stoppar in den i DVD-spelaren, trycker på play och tre minuter och trettio sekunder senare tänker jag min första riktiga tanke:
”Var har den här filmen varit i hela mitt liv? Vem har undanhållit mig den? VEM? Fram med dig nu!”
Favoriten Carey Mulligan hånglar med favoriten Aaron Johnson och i scenen efter den ligger favoriten Pierce Brosnan i en furusäng med favoriten Susan Sarandon. OooohLordAlmighty liksom, var ska det här sluta?
Ja, var SKA det sluta… Brosnan och Sarandons son dör, Johnson alltså och Mulligan är gravid med Johnsons barn. Och ung. Och korthårig. Och söt som spunnet rosa sockervadd. Sarandon är gråtmild, Brosnan klär som ingen annan i blåjeans och ljusblå skjorta, ja det ska vara Matthew McConaughey som ser bättre ut i den munderingen än honom och kanske Bradley Cooper också när jag tänker efter. Det är dom tre sen är det ingen, ingen, ingen och sen kommer på sin höjd Kevin Costner. Det är sånt jag tänker på när det gått tretton minuter av filmen och första chocken lagt sig.
Mulligan, Mulligan, SATAN hon är bra. Hon är så JÄVLA JÄVLA bra, hon utagerar det gamla gardet med lätthet, hon bara svischar in i handlingen i kornblå klänning, limegrön bolero och det där korta fina bruna håret och tiden liksom stannar. Jag kan inte förklara hennes storhet, jag VILL INTE förklara den. Hon är så äkta att det känns som om hon körts till inspelningsplatsen på en hjullastare och nån liksom bara dumpat henne här och hon pratar på lite sådär som man gör, går lite här, kollar lite där för inte fan har hon nåt manus att gå efter, nej, så känns det aldrig med Carey Mulligan. Sen är hon lite tantig samtidigt, jag gillar det. Hon vågar vara ålderslös, flytande, precis på samma sätt som Susan Sarandon vågar åldras naturligt vilket gör att jag vill köpa en röd hockeytuta och bara….tuta….av glädje.
När filmen är slut förstår jag varför jag aldrig hört talas om den, den är nämligen inte så bra. Att misslyckas med den här filmen när man har tillgång till dessa A-skådisar och en handling som på pappret faktiskt håller gör att jag känner mig MYCKET tveksam till regissören Shana Feste. Mycket. Mucho. A lot. Hade jag varit på det humöret hade jag dragit lite dåliga blondinskämt med nämnda Feste som huvudperson men det är inget som blir bättre av det. Inte filmen heller. Tyvärr.
Här finns filmen om du blir nyfiken och här hittar du min recension av An education.
En sydkoreansk katastroffilm som dessutom är landets dyraste film genom tiderna. Det är nästan så jag såg ut som Marty Feldman när jag hittade den här.
