Kategori: 2009

Publicerat

FISH TANK

När jag såg den här filmaffischen första gången tänkte jag ”En film om fiskar? Gud så tråkigt.”

Strax efter det läste jag om den på några ställen och det enda ord som stack ut var ”tjej” och ”häst” och en tjejfilm om hästar kan vara det tråkigaste jag fantisera ihop i vaket tillstånd.

När filmen dök ner i min brevlåda hade jag faktiskt glömt att jag klickat i den på min Lovefilm-önskelista och blev nästan lite sur. Jag vill inte se nån socialrealistisk version av Black Beauty! Herregud så pissig den här dagen blev liksom.

Men jag skvätte iskallt vatten i ansiktet, försökte fokusera på den i sammanhanget ändå ganska stora hög riktigt usla filmer jag sett och bestämde mig för att ge Fish tank en ärlig chans, helt fri från djurfilmsfördomar.

Det finns EN fisk med i Fish tank. Det finns EN häst med i Fish tank. En vit anskrämlig. Dessa djur tar upp kanske fyra minuter sammantaget, resten av filmen är en resa för mig som tittar, en resa utan karta, utan kompass, utan biljett, utan uttalat mål, det är knappt det finns en sol att orientera sig efter.

Mia (Katie Jarvis) är femton år och har blivit relegerad från skolan. Hon är arg, hon är frustrerad, hon är ensam. Arg förresten, arg är bara förnamnet. Hon är SKITFÖRBANNAD på allt och alla vilket jag efter en stund förstår mer en väl.

Hon bor med sin fulverbala white-trash morsa och toksvärande lillasyster i nåt slumområde utanför Essex och livet suger verkligen. Det enda som får Mia att skina upp om så bara en smula är att dansa, att dricka cider och att vara nära den där anskrämliga gamla hästen som ägs av några killar som bor i husvagn.

Mias mamma träffar en kille som heter Connor (Michael Fassbender), en snygg, bra, vettig kille som på sitt sätt lyckas förena den trasiga lilla familjen. Han är omtänksam, han pratar, lyssnar och ser och för några minuter tror jag mig ha filmen i min hand, jag tror jag hittat krysset på skattkartan och vet vad filmen går ut på. Men icke! Jag vet inte om jag någonsin förr blivit lurad på handlingen så många gånger. Varenda gång jag tänkt ”Ahaaa! Nu kommer det DÄR att hända!” så har jag bara sekunder senare tänkt ”Hmmmm. Nähäää, hrmpf….”. Det går inte att läsa filmen och det är jätteskönt för när eftertexterna börjar rulla är det första gången jag tänker på att det ÄR en film jag sett.

Mia är en riktig betonghjältinna. Fish tank är en film som är precis så ful, så skitig och så mänsklig som livet kan vara.
Jag är glad. Fasiken, det här var bra.

 

Publicerat

TRIANGLE

Det finns en såndär larvig lek som gärna ska lekas på midsommarafton, att man springer några meter och sedan ska man ha huvudet mot nån pinne och springa runt runt på stället för att sedan försöka ta sig tillbaka till målet och då göra det omöjliga: springa rakt. Det går ju inte. Det säger sig självt. Och har man dessutom några sillsnapsar innanför västen går det definitivt inte.

Att titta på Triangle är som att springa runt runt den där pinnen med en nyligen uppdrucken femlitersdunk HB i magsäcken. Det är snurrigt, för att uttrycka det milt.

Jess ska åka på en segeltur med sin nya vän Greg. Med på båten är ett annat par, den tjejens väninna och Gregs bredaxlade inneboende. Jess har en autistisk son som kräver en hel del omsorg och tålamod och jag får känslan av att den där båtturen är en välbehövligt liten paus i vardagen.

Jag börjar nästan skratta när jag läser den sista meningen här ovanför för paus i vardagen är det sista hon får, liksom det sista JAG fick var en ordinär filmkväll med en hjärndöd rysarskräckthriller. Triangle är mycket mer än så.
Triangle är väldigt mycket mer. Triangle är så bak-å-fram-in-å-ut-underlig att den är svårbedömd, men jag går som vanligt på magkänslan, annat kan jag inte göra eftersom jag inte förstår ett jota men i detta fallet känns det befriande att bara släppa taget och följa med på segelbåten.

Publicerat

ADVENTURELAND

James (Jesse Eisenberg) hade tänkt åka på en efter-studenten-resa till Europa över sommaren men då hans pappa blev nedgraderad på jobbet fanns det inga pengar i föräldrarnas plånbok för resesponsring och James måste istället ta ett jobb för att tjäna egna pengar.

Ett jobb. Ett jobb! Ett jobb? Hur fixar man ett jobb om man inte pluggát annat än litteratur i skolan, klippt grannens gräsmatta och läser poesi inte för att man måste utan för att man gillar det?

James knallar till stadens lokala nöjesfält Adventureland och lyckas inte få det lite mer tuffa jobbet som ”åkturskille” utan som det aningens töntigare ”spelkille”. Han träffar en hel del nya vänner i samma ålder som han själv, däribland Em (Kristen Stewart) som han givetvis förälskar sig i. Den lite äldre gifte killen Connell (Ryan Reynolds) jobbar som nån slags vaktmästare/allt-i-allo-fixare på nöjesparken och han sätter i hemlighet på Em men blir samtidigt polare med James.

Det är lite fint med en film som kretsar kring en kille som verkligen tror på kärleken och lever efter det. Han är en nörd (Hey! Det är Jesse Eisenberg, what else is new??) men han är en nörd med både patos, ryggrad och gott hjärta.

Adventureland utspelar sig 1987 med allt vad det innebär. Jag kan inte säga att jag får värsta 80-talsvajbsen av filmens utseende men soundtracket är helt perfekt i sammanhanget och till skillnad från filmens James kan jag aldrig få för mycket av Falco´s Rock me Amadeus.

Jesse Eisenberg går från klarhet till klarhet även om han (fortfarande) håller sig till/enbart blir castad som osäkra-killar-karaktärer. Kristen Stewart visar att hon faktiskt KAN stänga munnen (vilket är det stora irritationsmomentet med just henne i Twilight, bortsett från att filmen suger babianröv). Annars tycker jag Matt Bush som idiotjäveln Frigo gör en toppenbra insats, även om han är våldsamt irriterande med sitt pungslagande och fönsterkissande.

Jag tycker om den här filmen. Den gör mig glad. Hela insidan av magen känns som en microuppvärmd vetekudde och är inte det ett jättebra betyg för en film så vet jag inte vad.

Publicerat

Mary and Max

 

 

 

 

 

 

 

Efter att två av tre skribenter på Filmmedia.se listat Mary and Max som en av dom bästa (kanske DEN bästa) filmen under 2010 så blev jag självklart jättesugen på att se den. Den har liksom slunkit ner mellan stolarna hos mig och vad passar då bättre än att den sista julhelgseftermiddagen samla hela familjen i soffan och med en Aladdinask på vandring mellan ivriga händer se en leranimerad film?

Mary Daisy Dinkle är åtta år, bor i Australien, älskar choklad, sötad kondenserad mjölk och har ett födelsemärke i pannan som ser ut som bajs. Max Jerry Horovitz är 44, bor i New York, har använt mat som ångestdämpande medel i hela sitt liv och väger således väldigt mycket för mycket.

Mary blir retad i skolan, hennes mamma dricker för mycket och pappan är en asocial varelse som hellre umgås med uppstoppade djur i källaren än med sin familj och Max saknar även han en riktig vän så när Mary skriver ihop ett brev alldeles på måfå till ett namn och adress hon hittat i telefonkatalogen så kunde hon inte ana att det var början på en hjärtskärande och innerlig vänskap som överskrider både åldersskillnader, kön och kontinenter.

Mary and Max är en varm film, en såndär som jag tror alla mår bra av att se och den är finurlig på ett sätt som gör mig alldeles lycklig. Toni Collette är rösten till Mary och Philip Seymour Hoffman är Max och trots att jag vet om det så hör jag det inte, jag tänker inte på det, för sällan har två lerfigurer varit mer levande och mänskliga än just Mary och Max.

Det här är en underbar film såhär i juletid och om någon av reklamkanalerna vore smarta skulle dom hugga Mary and Max som en barracuda suktar efter en liktorn och kanske till och med lägga den simultant med Karl-Bertil i TV-tablån – eller varför inte kl 15 på julafton? Traditioner är till för att brytas, nyskapas eller förbättras, är det inte så?

O b s ! Här kan du se trailern.

Publicerat

TRICK´N´TREAT

Första fem minutrarna är som en salig blandning av Halloween (originalet) och Spider-man (fast i molnig solnedgång). En maskerad kille som andas tungt, en läskig stämning och mörka seriestripsförtexter som gör mig alldeles glad.

Nästa halvtimme bådar gott. Det är en helt galen Dylan Baker, en extremkräkande tjock pojke, lysande läskiga pumpor överallt, Anna Paquin utklädd till Rödluvan, det är varulvar, zombies, blod och så mycket kleggiga ljud att jag absolut avråder från att göra som jag: se filmen och samtidigt lyssna på ljudet i hörlurarna.

I andra halvan av filmen vänder det. Brian Cox dyker upp och det är inte hans fel att filmen urartar, men urartar är just vad den gör. Filmen blir nån slags Twilight zone-parodi, en ”Twilight Klegg” och jag sitter mest och häpnar över hur mycket skräckerier det går att klämma in på 82 minuter utan att det känns läskigt alls. Inte förrän filmen når det absoluta slutet förstår jag att det faktiskt finns en röd tråd genom historierna även om den är tunn som fiskelina.

Det ingen kan ta ifrån filmen är att den är snygg. Jävligt snygg till och med. Ska jag jämföra den med något så blir det med en stor påse plockgodis men där nån snott dom riktigt goda bitarna och kvar är bara sötlakrits och såna där billiga geléhallon som enbart smakar strösocker. Däremot är postern så snygg att jag lugnt hade kunnat ha den på väggen.

Publicerat

A christmas carol

Jag: Hörrni barn, ska vi titta på en riktig julfilm?

Son & dotter: Kan vi väl!
Jag: A christmas carol med Jim Carrey, det funkar va?
Son: Vad betyder carol?
Dotter: Saga typ.
Son: Men det är ju ett namn.
Dotter: Jaaaa, men det är en saga också!

Filmen börjar.

Jag: Kolla vad lik han är!
Son: Ser ju precis ut som Jim Carrey.
Dotter: Ja det gör han.
Jag: Och kolla, Gary Oldman! WOW liksom!
Dotter: Vem är det?
Jag: Gary Oldman? Vet ni inte det?
Son: Nej.
Jag: Hahaha, kolla, han är ju Colin Firth ju!
Dotter: Vem är det?
Son: Jag vet inte vem han är heller.
Jag: Alltså, det är ju himla kul gjort det här, snyggt liksom. Väldigt mörkt för att vara tänkt som en barnfilm men det kanske inte ÄR en barnfilm, oiii, nu blev det läskigt, blev ni rädda nu?
Son: Zzzzzzzz.
Dotter: Zzzzzzzz.
Jag: Va fan…

Tjugofem minuter in i filmen.

Jag: Zzzzzzzzzz.

När det är en halvtimme kvar av filmen vaknar jag. Tio minuter senare vaknar barnen.

Jag: Ni bryr er lika mycket om den här filmen som om Polarexpressen. Jag menar, ni sket ju att att Tom Hanks var konduktör där liksom, eller hur?
Son: Jooo. Men Tom Hanks vet jag ju vem han är.
Dotter: Vad är det här för historia egentligen?
Jag: Charles Dickens jätteberömda saga, du vet, Jim Carrey är ju Ebeneezer Scrooge.
Dotter: Men hallå! Vem är den där Charles Dickens då?

(Ja, jag har sett om den och denna gång var jag vaken hela tiden. Den är inte så pjåkig, jag var nog mest halvdöd vid första tittningen.)

Publicerat

DET VITA BANDEN

Det vita bandet utspelar sig någonstans runt 1910.
I den tyska byn bor en liten mängd människor fördelat i alla samhällsklasser och den röda tråden – eller vita bandet om man så vill (häpp!) – är att oavsett klass så är det ett patriarkaliskt styre i varenda familj och det är ena riktiga gubbluder till fäder allihop.
Elaka, misshandlande tyranner med traditioner, konventioner och vriden sexualitet i ryggmärgen – och alldeles för nära till både tillhyggen och sina hela och rena barn.

Det är något väldigt fel i den där tyska lilla byn. Det är något unket, nåt gammalt som ligger och osar, lite som överbliven sushi i en soppåse som man glömt slänga. Det luktar död och moderkaka på en och samma gång och även om man kastar påsen så sitter lukten kvar i näsan och liksom fräter sönder flimmerhår i veckor.

Barn hittas misshandlade i skogen och invånarna blir mer och mer oroliga. Vem är förövaren – och varför?

Michael Haneke har gjort en film som kanske handlar om en förlorad generation. Den kan också handla om baksidan av barnaga eller ta upp frågan om barn föds onda eller om kvinnor borde ha rätt att kapa snorren av sina män om dom beter sig som vidriga svin.

Vad filmen egentligen handlar om vet jag inte. Dom ”hanekenska frågetecknen” står som spön i backen när dom tysta eftertexterna rullar och det där WOW:et, den där vändningen, den där LÖSNINGEN på själva handlingen som jag väntade på kom inte. Det var två timmar och nitton minuter av märkvärdig svartvit tysk misär, inte alls tråkigt uppvisat, men jag saknar nåt. Jag saknar det:et, klicket och känslan efteråt – den som var så stark efter Funny games och den jag saknade även med Pianisten.

 

 

 

Publicerat

SYNECDOCHE, NEW YORK

Nu har Charlie Kaufman slagit till igen.

Okej att jag visste att den karln har överskottsenergi i hela hjärnbarken och att han totar ihop filmmanus som inte är helt lätta att hänga med i, men nu har han fått kontroll även över regissörsstolen och…nä…jag orkar fan inte. Jag vet inte var jag ska börja trassla ut den här formidabla geggan nånstans.

Philip Seymour Hoffman är teaterregissören Caden Cotard, snubben som lider av all världens åkommor, allt ifrån underlig avföring till håravfall, till äckliga vårtor till….ALLT. Catherine Keener är hans konstnärliga fru Adele som inte verkar vilja honom mer gott än att typ dö. Och Caden sätter upp en pjäs med skådespelare som spelar skådespelare och till slut har han fått in hela jävla Manhattan på scenen och tiden är fram och tillbaka och allt är sjukt och deprimerande och nä, fy satan. Nu stänger jag av.

Publicerat

Solitary man

Michael Douglas på rask promenad genom stan till tonerna av Johnny Cash´s Solitary man, så börjar den här filmen och redan där är jag såld.

Det är nåt så sjukt mysigt med Michael Douglas-filmer. Det kan vara hans röst, han har liksom ett tonläge som ingen annan. När han pratar känner jag mig hemma, det är safety goes stämband liksom.

Michael Douglas spelar Ben, en 60-årig före detta bilhandlare med hjärtfel vars enda drivkraft i livet är att få unga tjejer på kroken för en svettig natt – max. Han har en ex-fru som tycker om honom (Susan Sarandon i grym urringning och äkta rattar), en dotter (Jenna Fischer) som är rätt tveksam till sin fars beteende och ett barnbarn som inte får säga morfar utan bör tilltala honom med ”Kapten Ben”.
Ben är tillsammans med Jordan (Mary-Louise Parker) och ska ta hennes dotter (Imogen Poots) till Boston för att försöka förhandla in henne på en skola där.

That´s it. Jag avslöjar inte mer. Jo, jag kan säga att Danny DeVito spelar Bens gamla kompis och att Jesse Eisenberg verkar vara precis överallt där jag vilar mina ögon just nu, men vad gör det? Han är bra.

Solitary man över lag är en bra film. En potent film, en välgjord film, en film att tycka om. För mig pendlar den mellan en fullpoängare och en välhängd trea men jag tycker det är jobbigt att se Michael Douglas som ska spela sjuk samtidigt som jag vet att han ÄR sjuk. Han känns gammal och jag blir lite rädd att det här är den sista filmen jag får se honom i.

Jag saknar honom alltså innan han är borta och det är ju dumt. Jättedumt. Istället borde jag ställa mig upp, sträcka fram en jättebukett långa röda rosor och säga TACK! Tack Michael Douglas för att du är så JÄVLA JÄVLA bra!

Publicerat

Nowhere boy

För lite drygt en vecka sedan skulle John Lennon ha fyllt 70 år. Den 8 december är det 30 år sedan han blev mördad. Han blev alltså bara 40 år.

Nowhere boy handlar om John Lennons första 17 år, hur han växte upp med sin moster och morbror i Liverpool och sakta men säkert lärde känna sin riktiga mamma, kärleken till musiken – och sig själv.

Nowhere boy är lite som en vinylsingel som börjar bra men där större delen av skivan är en stor rispa som gör att musiken hackar å hackar å hackar, den kommer liksom inte framåt, den står och sparkar sig trött mot en tegelvägg och sen vid sista sticket tjoffar man till skivspelaren och låten trallar vidare igen med ett behagligt gung.

Aaron Johnson som John Lennon har kommit att bli en stor personlig skådespelarfavorit som bara kommer bli större och större ju fler filmer jag ser honom i. Han var alldeles fantastisk som Dave Lizewski i Kick-ass och som John Lennon briljerar han. Han ensam ÄR och bär filmen ända tills Thomas Sangster kliver in som en väldigt ung Paul McCartney och jag blir alldeles tossig för poletten trillar inte ner – var fasiken har jag sett grabben förut? Jo! Han spelade Liam Neesons son i Love actually, den lilla söta trummande pojken.

Kristin Scott Thomas spelar Johns moster och hon gör mig aldrig glad, inte i nåt, aldrig någonsin. Däremot gör Anne-Marie Duff ett bra jobb som Johns riktiga mamma, den psykiskt instabila och karl-och-pojk-tokiga Julia.

Tanken med filmen är god, jag förstår välviljan och att det säkerligen finns ett intresse i att lära känna den riktiga John Lennon, sån han var innan han blev känd, innan han blev ikon, men är man inte ett genuint Beatlesfan (vilket jag inte är) så är filmen rätt menlös i sin enkelhet. Absolut sevärd, men rätt menlös.

Hyr filmen på Headweb. Klicka här.

Publicerat

Familjen Jones

Det är ganska intressant det här med prylar egentligen.

Tänk att saker är så viktigt för oss. Att vi jämför oss själva med andra och tror att bara för att grannen kör en större bil, att kompisen har dyrare kläder, att polarn hela tiden uppdaterar sig med nyaste mobilen, att det liksom skulle ha något med livskvalitet att göra eller att man på det sättet kan mäta lycka.

Det är inte så att den som har mest saker när han dör vinner. Det funkar inte så. Fast tittar jag mig omkring är det lätt hänt att jag börjar tro annorlunda för folk shoppar tamejfan som om det inte fanns någon morgondag.

Manuset till filmen Familjen Jones är egenligen rätt smart. En familj bestående av en mamma (Demi Moore), en pappa (David Duchovney), en son och en dotter flyttar in i värsta överklassområdet någonstans i USA. Grannarna imponeras över deras skönhet, över deras vackra hem, över deras perfekta yta, över vad dom tror är extrema inkomster – för hur skulle dom annars ha råd med all denna lyx?

Jo, dom har råd för dom är professionella säljare. Dom betalar inte en spänn själva för alla prylar, dom säljer en livsstil, SIN livsstil och familjen på ytan är inte i närheten av en familj när ytterdörren stängs på kvällen. Allt dom gör räknas i sålda varor.

Jag tycker andemeningen med filmen är bättre än filmen i sig. Jag tycker det blir äckligt när jag känner efter och märker att jag faktiskt har folk i min närhet som funkar så samma sätt som familjen Jones, som flashar sina prylar och leker mycket flådigare än dom är, men JAG vet att dom inte själva betalat för sina saker. Det är gåvor, det är mutor, det är prov-ex, men det vet ju inte grannarna. Dom får bara panik för att dom behöver tjäna ännu mer pengar för att hålla samma standard som vännerna runtomkring och det blir en spiral som snurrar fortare och fortare och som bara kan sluta i antingen en TRISS-vinst eller fullständig kollaps.

Som film betraktat är Familjen Jones något jag ser, begrunnar och stänger av. Som idé sätter den som sagt lite djupare spår, men för mig gör det bara att min syn på prylhysterin blir ännu klarare: prylar gör inte mig lycklig, alltså shoppar jag bara det jag verkligen behöver.

Klicka här så kan du se filmen direkt på Headweb.

Publicerat

KARAOKEKUNGEN

”Vem vill se ut som en förvånad badboll?” frågar filmens Pirko (Kjell Wilhelmsen) och syftar till hur snubbar ser ut som rakar av sig håret på huvudet.

Vem vill vara karaokekung frågar jag mig för det här är fan inte bra. Jag hyrde filmen för att få se Mia Skäringer men hur mycket var hon med? Fem minuter? Känns som falsk marknadsföring om någon frågar mig.

Det är krystade dialoger, det är platt scenografi, det är ocharmigt och inte kul alls. Filmen är ändå kategoriserad som komedi, utan citationstecken, men för mig liknar det mer ett Roy Andersson-drama fast utan Roy Anderssons smutspastelliga perfektion.

Kjell Wilhelmsen i huvudrollen verkar vara en skön kille och jag låter ingen skugga falla över honom. Han klarar sig med beröm godkänt och han kunde ju inte veta hur slutresultatet skulle bli när han läste manus och tackade ja.

Näääe, jag ids inte ens analysera det här. Jag tackar för mig och går vidare genom livet för den här hållplatsen har absolut ingenting spännande att ge mig som kan hålla mig kvar. 82 minuter i Almost Elvis-land var 81 för mycket.

Publicerat

Det regnar köttbullar (HEADWEB)

Huvudpersonen i filmen, killen med det sjukt coola namnet Flint, är vad som i folkmun kallas en tvättäkta nörd.

Redan som liten var Alexander Graham Bell, Nikola Tesla, Edison och Einstein hans stora idoler och det enda han ville – och gjorde – på sin fritid var att uppfinna knasigt bra, men kanske inte fullt funktionella, prylar.

Höjden av lycka var när han fick en flera storlekar för stor vit labrock av sin mamma i present, då tårades hans stora pojkögon och mammans ord satte sig som hårdvax i öronen: ”Världen behöver din originalitet Flint. Du behöver bara växa in i den”.

Handlingen hoppar fram några år och Flint är en ung vuxen. Mamman har dött och han bor hemma hos pappan, den valrossmustaschprydde mannen som lever för sin fiskaffär. Flint har ett fascinerande laboratorium, en hyperaktiv hjärna och en aldrig sinande källa av idéer.

När ön han bor på var tvungen att lägga ner sin enda industrinäring – sardiner – och istället för att exportera fisken blev invånarna tvungna att äta upp den själva kommer han på den stålande idén att uppfinna en makapär som tillverkar mat efter folks önskemål. Sagt och gjort, han får till en sån maskin och det är inte bara köttbullar som regnar ner. Det är pizzor, majs, gummibjörnar, Jello, hamburgare och räkor. Ja, det mesta folk vill ha som är jävligt trötta på att käka sardiner.

Självklart ballar uppfinningen ur, självklart kommer det en nörd-tjej till ön, självklart är det lite oförlöst pappakärlek men hur självklar handlingen än känns så kan ingenting i animeringen räknas ut på förhand för det här är udda så det förslår.

Det regnar köttbullar får Alice i underlandet att kännas lika vardagsrealistisk som Utvandrarna. Det kan inte ha varit vanliga frimärken som Judi och Ron Barrett slickade på när dom skrev boken som är förlaga till filmen.

Filmen svischar iväg i ett svindlande tempo och jag skrattar högt många gånger. Flint är jättesöt och jag hoppas det går bra för honom i livet annars adopterar jag honom gärna, eller blir ihop med honom om han gillar äldre kvinnor. Nördar är helt klart sååå underskattade.

Textning av filmen: En lagom drös språk.
Språk: Enbart engelska. Mig gör det inget och inte mina barn heller men har man barn yngre än mina är det tämligen värdelöst att hyra en animerad film som ungarna inte förstår. Så kul är det inte att live-dubba sig igenom en hel film.
Extramaterial: Inget.
Buffring: Ingen alls.
Ljud & bild för övrigt: Toppen.
Krångel: 0%.

Här kan du se filmen direkt på Headweb.

Publicerat

Sorority row

Bruce Willis äldsta dotter Rumer Willis har en av rollerna i Sorority row, filmen som gör att jag skäms som en rodnande krabba över att vara tjej och är glad som en 4-åring på julafton att jag inte är tonåring längre.

En på ytan tajt student-tjej-grupp råkar av misstag och dumhet få en av sina tjejmedlemmar dödad. Ja, det är så jävla dumt att jag baxnar!

Tjejerna har med gemensam tankekraft kommit på att dom ska lura en otrogen pojkvän att tjejen som han precis drogat med rohypnol och nu ska spänna på fast hon ligger där i sängen som en död fisk – Men hey! Hon har silikonrattar och är därför både skithet och knullvänlig ändå för en riktig kille behöver tydligen inte ens ett motjuck för att bli tillredställd – ska snedtända och låtsas dö. Men killen får panik, det hela urartar och han dödar henne på riktigt.

Istället för att gå till polisen bestämmer sig gänget för att kasta ner det halvnakna liket, en av deras bästa vänner, i ett hål i skogen. Hmmmm. Moget och ansvarstagande beteende, hahaha, nej, inte direkt. Jävla idioter!

Skrapar man bara det allra allra fjäderlättaste på det där glättiga plattångade och perfekt klädda patrasket så vilar ett gäng välsminkade psykopater. Tjejerna är så plastiga att man lika gärna skulle kunna byta ut dom mot oklädda skyltdockor och sen filma dom som tjeckerna gjorde i sina dockfilmer på 70-talet.

Ställ upp dockan. Klick. Flytta dockan en millimeter. Klick. Flytta lite till. Klick. En långfilm i detta hackiga förmat skulle i mina ögon vara långt mer intressant än det här avskrädet.

Den enda tjejen i filmen som faktiskt klarar sig med hedern i behåll är just Rumer Willis. Hon har ett lite udda utseende, hon är mer lik sin pappa än sin mamma (Demi Moore), i alla fall tror jag det, jag vet ju inte hur Demi Moore skulle se ut utan alla skönhets-operationer. Rumer Willis utseende gör att hon i alla fall känns personlig jämfört med dom där troslösa barbiedockorna som kutar runt i 90 minuter alldeles glosögda och hjärndöda och jag vill inget hellre än att trycka ner ett fälgkors i halsen på hela högen samtidigt.

Nej, fy faaaaaan för det här. Sorority row kan vara en av dom mest infantila tonårsskräckisar som någonsin gjorts och jag känner mig smutsig som faktiskt såg hela utan att förstå mitt eget bästa och stänga av.

Nu ska jag tvaga min kropp hårt och länge med sandpeeling och svinto och jag ska banne mig njuta av det.

Publicerat

Vägen

I en värld efter allt, när ingenting växer och allt är borta ska en ensam pappa (Viggo Mortensen) försöka få sig själv och sin son (Kodi Smit-McPhee) att överleva.

Dom flesta post-apokalypiska filmer är inga färgglada skapelser, det är dystert, det är mörkt, det är mellangrått, mörkgrått eller svart, inte mycket annat. Vägen är inget undantag. Men det som gör Vägen till något annat än alla andra filmer jag sett i samma genre är att jag får panik i magen redan efter dom första minutrarna. Riktigt så fort brukar det normalt sett inte gå.

Viggos smala utmejslade ansikte och trötta, döda, ångestfyllda ögon tar sig igenom TV:n och när han tittar på sin son med en kärlek som inte kan dö trots den fullkomliga misären dom befinner sig i då äter sig blicken in i mitt mammahjärta på ett sätt som jag inte trodde var möjligt.

Jag försöker tänka det-är-bara-på-film-tanken, men det GÅR INTE. Efter åtta minuter stänger jag av. Tårarna rinner nedför kinderna och jag kippar efter andan. Det känns som om hjärtat ska sprängas och jag tassar in och kramar om mina sovande barn och tänker på hur jävla bra jag har det.

Jag väntar några timmar, det är mitt i natten och jag sätter på filmen igen. Jag klarar att se tjugofem minuter sen fixar jag inte mer. Det går inte. Jag skulle ge en månadslön för en karta ångestdämpande medicin, så jobbigt är det. Pappan och sonen går där i ödelandet med smutsiga kläder och en kundvagn med alla sina ägodelar och jag hamnar där direkt, jag ser framför mig hur jag befinner mig där med mina barn i varsin hand och den lamslående rädslan i bröstet att inte förmå hålla dom – och mig – vid liv. Jag får sån jävla panik att jag stänger av, igen.

Det retar mig att jag är en sån mes men jag kan inte samla mig och jag kan inte stryka ett streck över känslorna och se filmen för vad det är: en film.

Morgonen efter spolar jag fram och tvingar mig själv att se dom sista tio minutrarna. Det var jobbigt med nödvändigt, jag hade aldrig kunnat släppa filmen annars. Men att ge ett rättvist betyg, det går inte. Jag kan anta att filmen är jättebra eftersom jag reagerade som jag gjorde, men jag kan också vända på det och tänka att det bara är jag som är en überkänslig idiot.

Logiskt sett så är nog det mest sanna en kombo.